Vilken är din favorit-upplaga av Elitloppet?
En nog inte helt ovanlig fråga i dessa tider. Eller några andra tider heller för den delen, bland trav-fans. Och nästan alla har sin särskilda favorit. Av vilken anledning det nu må vara.
Jag vet i varje fall vilket som är min favorit. Och då var jag inte ens på plats på Solvalla.
Det är ju faktiskt så, att man inte nödvändigtvis måste ha upplevt loppet live för att man ska kunna referera till det som en minnesvärd upplevelse. Men det underlättar ju självfallet.
Själv fick jag vänta ända till 1999 innan jag fick möjligheten att komma till Solvalla. Vid det tillfället hade jag redan levt med loppet som årets absoluta höjdpunkt i mer än tio år. Efter det har jag bara missat två upplagor. Högst motvilligt, ska tilläggas.
Av förklarliga skäl har jag mindre relation till de Elitloppen som avgjordes innan mitt intresse föddes. Eller jag själv föddes, ska sägas.
Men för den sakens skull är inte namn som Frances Bulwark, Roquepine, Ozo eller Idéal du Gazeau okända för mig. Det är bara det att jag omöjligt kan väga in deras prestationer i min egen, personliga, lista.
Och här är de. De för mig, tio bästa Elitlopps-minnena.
Hittills är nog viktigt att understryka.
Vill du se loppen? Det går utmärkt genom att klicka på rubrikerna.
10. Coktail Jets makalös spurt 1996
Franska travare har alltid appellerat mig. Coktail Jets Elitlopp 1996 ger mig fortfarande gåshud. Franska travmaskiner har gått segrande ur loppet åtskilliga gånger (här kan många namn räknas upp) men faktum var att ingen fransos hade vunnit på 13 år inför 1996 års upplaga (Ianthin 1983). Och det var också på vippen att det året Prix d’Amérique-vinnare inte ens tagit sig till final. Först i sista steget fixade Coktail Jet en fjärdeplats i försöket. Då sladdade han länge som sista häst men levererade en häftig slutrökare längst ut i banan och tog sig precis förbi länge ledande Isla J. Brave. I finalen blev det bricka sju och körande Jean-Etienne Dubois blev tvingad att välja samma taktik som i försöket. Favoritspelade Triple T. Storm (med John Campbell) anförde och hade publikfavoriten Zoogin i dödens. Tappre Zoogin fick greppet in på upploppet, men flygande, återigen längst ut i spåren, kom Coktail Jet. Maken till avslutning har sällan skådats i Elitloppet; Coktail Jet bytte jumbopositionen mot triumf inom loppet av några få hundra meter. Fransk travsport hade åter segrat i världens främsta sprinterlopp.
9. From Above och Örjans tårar 2003
Vid de här åren hade jag ynnesten att få stå placerad på E-läktaren, vilket säkert bidrar till att göra minnet än bättre. Själv trodde jag benhårt på att Scarlet Knight skulle greja det. Hambo-vinnaren som vunnit sitt försök på 10,0 fick tuffa på i dödens på hårddragande Victory Tilly. Bakom, i rygg på Scarlet, kunde Örjan Kihlström perfekt smyga med From Above. Först då 200 meter återstod lyftes From Above ut till attack och på ett ögonblick förstod man var det skulle sluta. Publikens vrål, där mitt i Elitloppets epicentrum, var total öronbedövande. From Above fångade in sina tappra motståndare. Den alltid så kylige Örjan Kihlström kunde inte hålla euforin kontrollerad. Och ingen annan heller. Allra minst Stefan Hultman. Flera pojkdrömmar besannades denna söndagseftermiddag.
8. Brioni och den omöjliga uppgiften 2011
En häst har genom Elitloppets historia förmått att vinna loppet från åttondespåret i finalen. Elitloppet 2011 måste vara ett av de mest nervkittlande någonsin. Och ett tag, efter försöket, trodde nog Joakim Lövgren att han inte ens skulle få köra i finalen. Brioni var nämligen bara femma i mål i försöket, men Define the World (som var fyra) diskades för trängning. Brioni halkade in på ett bananskal och fick ladda om. Spelad till 27 gånger (näst högst) var det få som trodde på någon framgång för den tyskfödde kämpen. Men, likt Coktail Jet 15 år tidigare, visade det sig att man aldrig ska ge slaget förlorat. 250 meter från mål låg Brioni fortfarande sist. Urstarke Rapide Lebel, som gick en stor del av loppet i tredjespår, hade malt ned ledande Arch Madness. Men mellan hästar och ut i fjärdespår kom Brioni som en katapult. En mörkbrun blixt från klar himmel. Precis på linjen fick han greppet om Rapide Lebel. Och så den där iskalla nicken från Joakim Lövgren efter målgång, som för att säga att: nog gick det vägen, trots allt. Den är obetalbar.
7. Victory Tilly och Stig H:s sjätte 2000
Jag kommer nog alltid gräma mig lite åt att jag inte var på plats på Solvalla vid Elitloppet 2000. Kanske är det därför loppet ”bara” placerar sig på sjundeplats i min lista. Det gjorde lite ont att missa det. Upplagan 2000 är för den sakens skull ett av de mest beryktade någonsin. Med rätta. Det är svårt att förbise det faktum att Victory Tilly är den bästa svenskfödda hästen genom tiderna. Stig H Johansson är nog också en ”stark kandidat” som den främsta tvåbenta utövaren i sporten – i hela världen. Den här dagen var Elitloppet Victory Tillys och Stig H:s och bara deras. Publikens skanderande ”Stig H, Stig H, Stig H” när varvet återstår får, trots min frånvaro live, håren alltjämt att resa sig på armarna. Den franska maskinen och naturtravaren General du Pommeau var den som skulle utmana. Och det gjorde han också. Jules Lepennetier gjorde allt vad han förmådde från dödens. Men Victory Tilly var obeveklig. Vägrade att släppa någon förbi sig. Stig H:s så sällan skådade spontana spökast vid målgång. Trots att det var sjätte gången han vann Elitloppet. Kan man någonsin bli less på att se om det där loppet?
6. Meadow Road och Torbjörn Jansson 1985
”Ingen har någonsin kört en bättre häst”. Ett av sportens mest klassiska citat. Sagt av Torbjörn Jansson efter segern i Olympiatravet månaden innan Elitloppet. Så skönt kaxigt. Lika befogat. Men liksom tidigare listplaceringar var det inte direkt någon dans på rosor för Meadow Road att ta sig till final. Han var favoritspelad i försöket men från ett åttondespår hamnade han sist och det var efter en mäktig långsida och slutkurva som han tog sig, som fyra, till final bakom en bländande fin Minou du Donjon. Det blev sjundespår i finalen. Kom så iväg bland de sista även i finalen. Så småningom placerad som trea i andraspår. Men det är något speciellt som jag bara älskar men hästar som ”tar dem till slut”. Ur sista sväng: full fart via fjärdespår. Meadow Road fick greppet mitt på upploppet och höll undan för demonspurtande Rosalind’s Guy och Veijo Heiskanen. Triumf. En populärare segrare har sällan skådats. Och lyckligare vinnare. Jublet ville aldrig ta slut.
Nej, jag var inte född 1973. Det säger samtidigt hur stort det här Elitloppet var. Hur betydelsefullt det blev. När mitt travintresse föddes, vid så där åtta års ålder, kände jag till två hästar: Legolas och Ego Boy. Svensk travsports största ikoner. Elitloppet 1973 förblir det, kanske, mest klassiska någonsin. Hollywood-manuset som var verkligt. Davids kamp mot Goliat. Ja, ni fattar. Att ett Elitloppet avgörs i ett skiljeheat, en duell häst mot häst är nästan för bra för att vara sant. Och enormt eggande att återse. Ego Boy vann det första försöket och såg länge ut att greja det även i det andra. Men den stora amerikanska favoriten Flower Child tuggade ned Dalahästen. I skiljeheatet blev jänkaren given favorit. Men Ingemar Olofsson lurade upp Joe O’Brien på läktaren. Genom att köra i ”kallblodstempo” förvandlade han loppet till en ren speeduppgörelse – och då var amerikanen chanslös. Först över sista bortre gick Flower Child till attack. En explosion. Men Ego Boy svarade! Flower Child var maktlös att ta sig förbi. Historia var skriven. Segertiden: 1.23,8. Ett genidrag.
4. Varenne – världens bästa 2001-2002
Det är alltid svårt när man ska jämföra utövare i någon idrott från olika tidsepoker och att då säga vem som är ”den bästa någonsin” är i praktiken omöjligt. Ändå gör jag det: Varenne är för mig den främsta travhästen genom alla tider. Jag hade äran att få se hans båda vinster i Elitloppet (och Prix d’Amérique) på plats. När han vann första gången, 2001, dessutom så nära jag bara kunde komma. Placerad mitt i sista kurvan kunde jag se ”Il Capitano” ursinnigt jobba ikapp den titelförsvarande Victory Tilly. Hela loppet igenom lurpassande bakom ledaren, den mäktiga bortre långsidan och så den ruskiga kurvtekniken som fick den svenska championen på fall. En uppvisning i den högre skolan. Och året därpå: oslagbar igen. Vilket oerhört travarmonster han var.
3. Moni Maker och speedrycket 1998
Om man är funtad som jag plockar man fram något gammalt travlopp ibland med jämna mellanrum för att återse. Kanske för att få upp humöret eller för att förströ tiden. Elitloppet 1998 tillhör de absoluta favoriterna. Var Varenne den bästa hästen någonsin undrar jag om inte Moni Maker, om inte annat, var det bästa stoet. Moni Maker hade det förhatliga åttondespåret i försöket – men stoppades knappast av det. Hon stoppades förresten inte av något. Andraspår i finalen och dödens direkt. Med 700 meter kvar kom det: speedrycket. Ledande Huxtable Hornline som öppnat första 500 efter 1.10 stod still. På några få steg var hon i täten. Var kom den växeln från? ”Oj, oj, oj, jag har aldrig sett något liknande”, utbrast Thomas Nilsson i TV4-sändningen. Nej, inte jag heller.
2. Mack Lobell. What a horse, what a driver. 1988
Jag vet inte hur många gånger jag pratat eller skrivit om Elitloppet 1988. Och jag kommer nog aldrig sluta. Nio år gammal framför tv:n upplevde jag något som för alltid skulle förändra min världsbild. Jag vet egentligen inte varför, men det var något magiskt över det. Så oväntat för mig. Ingen häst har senare kunnat ge mig samma känsla. Men jag ska inte älta det mer. Det var, kort sagt, bara helt sagolikt. Sugarcane Hanover och Napoletano, som ju båda hämtat upp omöjliga galopper i försöket, blev utskåpade. Av den där svarta hingsten från USA. Den så mytomspunna. Den omåttligt vackra. Huvudstången. Aktionen. Det är det där uppsträckta körspöet efter målgång som jag minns allra bäst. Jag tror det är någon form av kärlek.
Det är för mig omöjligt att ranka något Elitloppet högre än detta. Mack Lobell får ha betytt hur mycket som helst för mig personligen och Moni Maker får framkalla hur många rysningar hon vill – men Copiad mot Pine Chip 1994 går inte att rubba. Duellen. När de lämnar de övriga med längd efter längd efter längd. Travsport som underhållning till perfektion. Den känns smått löjligt att försöka, ännu en gång, återskapa vad det var som hände, jag tror förresten att det inte är någon som lyckats läsa så här långt som inte vet, så jag låter bli. Se videon i stället.
***
Vilka är dina Elitlopps-favoriter? Håller du med mig eller tycker du att det finns några bortglömda godbitar som sällan lyfts fram? Skriv då i kommentarsfältet nedan.
Oavsett: ha en fantastisk trevlig Elitlopps-helg alla. I hopp om nya oförglömliga minnen.
Daniel Olsson
