Är det någon häst som jag tjatat mig till leda om i den här spalten är det förmodligen Ourasi. Av förklarliga skäl förvisso, som fan av fransk travhistoria. Fast nu var det egentligen inte honom som jag tänkte på den här gången – utan hans syster.

Vourasie är nog också mest, i alla fall för svensk publik, känd för två saker. Det faktum att hon var lillasyrra till den störste och framför allt för att det var hästen som Ina Scot spurtade ned på linjen i det där mytomspunna Prix d’Amérique 1995.

Oförskylt har Vourasie kanske hamnat en smula i skuggan.

Vourasie, född 1987, det vill säga samma år som hennes sju år äldre storebror Ourasi hade tagit sin andra seger i Prix d’Amérique var undan samma mamma, Fleurasie. Fast då Greyhound var far till Ourasi var det i stället Fakir du Vivier som användes för systern. Den redan då legendariske Leopold Verroken skötte träningen och Bernard Oger kom att bli kusken som körde stoet i praktiskt taget varje start.

Vourasie hade förstås högt ställda förväntningar på sig, men kunde kanske till en början inte helt leva upp till dem. Som treåring tog hon två segrar på nio starter och resultaten förbättrades ytterligare under säsongen som fyraåring även om hon i kriteriet som fyra inte hade någon chans att besegra Verdict Gédé. Ja, just hon som senare skulle bli hästen som såg till att stoppa Ourasis fjärde raka seger i Prix d’Amérique.

Men efter en trevande inledning av femåringssäsongen började Vourasie att fylla ut kostymen i slutet av den samma. Efter seger i bland annat Prix Marcel Laurent på hösten började hon nu plötsligt att komma fram som en tänkbar Prix d’Amérique-kandidat.

Vourasies framfart i Prix d’Amérique skulle dock stoppas av en svenska. För första gången. Efter att ha jobbat sig framåt i tredjespår över bortre lång i rygg på Ténor de Baune vreds Vourasie till attack mitt i den sista svängen. Men invändigt ”hittade” också Jos Verbeeck fritt med Sea Cove – och stormande ute i vida spår kom förstås Queen L. Vourasie gjorde en prydlig PdA-debut som räckte till ett brons men kunde bara se på medan Queen L. säkert spurtade ned Sea Cove i en av svensk travsports mest klassiska segrar (som du kan se här).

Veckorna senare fick Vourasie dock en revansch, när hon för första gången segrade i Prix de Paris.

Målet stakades direkt ut, att vinna Prix d’Amérique 1994. Efter att bland annat tagit hem Prix d’Eté i början av hösten och senare tagit en något överraskande viktoria i Prix de Bourgogne, växte Vourasie fram som en av de stora PdA-favoriterna.

Prix d’Amérique 1994 blev dock inte det loppet som Bernard Oger kanske tänkt sig. Eller någon annan heller för den del, förutom Jos Verbeeck då. Med Sea Cove smackade han till ledningen direkt och började snart öppna upp med många längder ned till övriga motståndare. Vad som först närmast såg ut som ett kamikaze-projekt visade sig senare vara ett vinstgivande drag av belgaren.

Queen L. och Vouraise arbetade frenetiskt från köposition, drog runt hela fältet i jakt på den bortflyende Sea Cove. Men ledaren stod för ett monsterlopp där framme och även om förklarligt det sinade i tanken över upploppet gick kuppen hem. Vourasie fick förvisso sin revansch på Queen L., men mållinjen räddade Sea Cove den här gången. (Här kan du se loppet).

Vourasie besegrade både Sea Cove och Queen L. (igen) i Prix de France två veckor senare och följde därefter upp med sin andra raka i Prix de Paris.

Vourasie fortsatte att gräva guld under säsongen 1994, den som kom att bli hennes framgångsrikaste, segrarna lades på hög och nu rådde det inget tvivel om att kommande vinter var det bara en sak som gällde – Prix d’Amérique. Nu eller aldrig.

Efter segrar i både Prix de Bretagne och Bourgogne stod Vourasie på sin karriärs topp när hon äntrade Vincennes för Prix d’Amérique 1995. Men den där historien kan vi förstås redan, fast oftast berättad ur svenskt perspektiv. Vourasie svarade för ett mäktigt lopp, via fjärdespår runt hela sista svängen tog hon meter för meter på ledande Abo Volo och fick greppet en bit in på upploppet. Problemet var ju dock det att bakom hade hela vägen Ina Scot tassat som nu spelade ut sin vinnande speed för att, på linjen, fånga in Vourasie. Snuvad på konfekten av en svenska – för andra gången. (Värt att se ännu en gång).

Veckorna senare…vann Vourasie sin tredje raka i Prix de Paris.

Det blev aldrig någon PdA-seger för Vourasie, som bekant. Loppet som hennes storebror är ensam om att ha vunnit fyra gånger. Hon gjorde förvisso ett fjärde raka försök 1996 men hade inte samma glans och sågs aldrig med chans. Kort senare drog stoet sig tillbaka från tävling för att i stället ta sig an en framtid i aveln.

Avelskarriären blev dock olyckligt kort för Vourasie. I sam-band med att hon nedkom med sitt första föl, namngiven Kalinette d’Aussy, med Ever Jet som far, drabbades hon av blodförgiftning och avled bara elva år gammal.

Vourasie kan bli ihågkommen för mycket. Just den här veckan kanske för hennes tre raka segrar i det största styrkeprovet av dem alla, Prix de Paris.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se

Senaste krönikorna

Krönika
Daniel Olsson
fredag 08:50, 29 januari

Ska man se det positivt är det bara ett år kvar

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
söndag 13:27, 24 maj

Aldrig har Elitloppet varit så efterlängtat

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
måndag 10:32, 29 juli

Den gången när ”Tarzan” landade på månen

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
tisdag 09:38, 21 maj

Meadow Road 1985 – en evig klassiker…

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
onsdag 13:08, 06 februari

Eléazar – en historia om att avsluta på topp

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
tisdag 10:53, 22 januari

Egentligen är ju allt det här ”Lokets” fel

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
tisdag 09:18, 08 januari

Uranie – en av Prix d’Amériques allra största

Spelredaktör Daniel Olsson

Spel från unibet

Travnets Twitter

Nästa krönika
Eléazar – en historia om att avsluta på topp

Eléazar – en historia om att avsluta på topp

Ourasi är, ännu fortfarande, kanske ansedd som Frankrike främste travare genom tiderna. Hans historia är förstås välkänd och hästens sista lopp i karriären är en av sportens finaste avslut; då han i sin sista start fick ta sin fjärde seger i Prix d’Amérique 1990.

Fast tio år tidigare hade en annan av fransk travsports mest legendariska namn åstadkommit något liknande. Avslutning-en av karriären för Eléazar är värd att återupplivas, så här i Prix de France-tider.

Eléazar, född 1970, tillhörde sin generations eminens, något som han visade redan tidigt under sin karriär. Den högreste Kerjacques-sonen som genom hela sin karriär tränades och kördes av Léopold Verroken, vann förvisso inget av kullens stora årgångskriterium men segrade som fyraåring i Prix de Sélection. Det var dock som äldre travare han skulle blomma ut för fullt och sälla sig till skaran av Frankrikes mest minnesvärda fyrbenta artister.

Det till trots att han praktiskt taget genom hela sin karriär brottades med sköra ben, som i flera omgångar tvingade honom till längre uppehåll, kom han att trava in över 6,7 miljoner franc vilket vid tidpunkten rankade honom som landets tredje vinstrikaste travhäst genom tiderna.

Sin debut i Prix d’Amérique gjorde Eléazar 1977. Problemet vid den här tiden var dock att Bellino II också tävlade. Dåtidens självskrivne kejsare av franskt trav hade vunnit loppet de tidigare två åren och skulle inte låta Eléazar få sticka upp på vägen mot en tredje raka. Verrokens adept fick nöja sig med att hänga silvermedaljen kring sin hals, men kunde strax senare ta revansch.

I Prix de France var Bellino II ett slaget byte när Eléazar vann loppet efter en stenhård duell upploppet ned mot stall-kamraten Dimitria (kolla loppet här). Båda fanns dessutom med i Elitloppet månaderna senare och medan Dimitria galopperade bort sig i sitt försök blev det på nytt klang och jubel-föreställning för Eléazar genom seger i både försök och final. I finalen fångade fransmannen på linjen in länge ledande Wiretapper för triumfen (se här).

Påföljande år, 1978, hade Bellino II dragit sig tillbaka och Eléazar stod på toppen av sin karriär. Det här var också året som han tog sin andra seger i Prix de France, men Prix d’Amérique förblev fortsatt ett oförrättat värv för den gode Eléazar. Den två år yngre Grandpre segrade i den upplagan och bakom började två nya superstjärnor göra anspråk på kungatronen. Hadol du Vivier och senare Idéal du Gazeau.

Det var just denne Hadol du Vivier som förvägrade Eléazar hans andra seger i Elitloppet. Versionen 1978 kom att avgöras i en rafflande upplösning med flera hästar på linje där Hadol du Vivier tog ned ledande Duke Iran kort före mål för att hålla undan för den kvickt, men för sent, avslutande Eléazar (ja, kika själv).

Till Prix d’Amérique 1979 var förstås förhoppningarna stora på Eléazar, men han misslyckades helt och kom i mål sist felfri medan High Echelon besegrade ungtuppen Idéal du Gazeau. Det största loppet tycktes som förgjort för den gamle kungen.

Därför tillmättes han förstås inte särskilt stora chanser när han i 1980 års upplaga återkom för att som tioåring göra sitt sista försök i Prix d’Amérique. Loppet handlade på förhand helt och hållet om vem av sexårige Idéal du Gazeau och den ett år äldre Hadol du Vivier som var ny härskare i fransk travsport. Så också i loppets inledning, skulle det visa sig. De båda favoriterna duellerade där framme och sprang sig på kuppen båda trötta. Det var då Verroken bakom gamle Elézar såg sin chans. Nu eller aldrig, bokstavligt. Grandpre hade slagit klorna i ledaren när man nalkades upploppet, men bakom skuggade fältets ålderman och den sista biten var Eléazar den starkaste. En säker seger till slut och kusken gav sin krigare en välförtjänt klapp när mållinjen passerades (se loppet här).

Ett snyggt avslut på en fantastisk karriär, kunde tyckas. Men Eléazar hade en uppgift kvar. Det är värt att beakta att vid den här tiden avgjordes Prix de France blott en vecka efter Prix d’Amérique, men det lät Eléazar inte bli ett hinder. Segern togs faktiskt överlägset och i det slagna fältet, som trea, fanns Hadol du Vivier. Som om Eléazar hade gjort ett sista statement.

Eléazar är en av tre hästar som vunnit Prix de France vid tre tillfällen. Först var Jamin som vann i raka år 1958-1960 och den senaste, givetvis, Ourasi som tog sin trippel 1986-1988.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa krönika
Egentligen är ju allt det här "Lokets" fel
Nästa nyhet
Egentligen är ju allt det här ”Lokets” fel

Egentligen är ju allt det här ”Lokets” fel

Jag sitter och spanar ut över takåsarna samtidigt som solen sakta sänker sig och kastar sin orangea vinterreflektion i de tusentals små skorstenarna och i de sirligt smida balkong-räckena.

Skulle jag kunna säga. I själva verket befinner jag mig på ett hotell med kyrkogården Père-Lachaise smutsbruna mur som närmaste granne och utsikten är begränsad till en innergård. Ute är det max en plusgrad och molnen hänger som blytunga, grå bomullstussar.

Men strunt samma. Jag är i Paris.

Jag tror det är artonde gången nu. Eventuellt nittonde. Fingrarna räcker inte till och jag har tappat räkningen. Men av någon anledning kan jag inte hålla mig från att alltid återvända hit när det närmar sig slutet av januari. Eller, anledningen är förstås i huvudsak Prix d’Amérique, men den här staden har kommit att bli något jag inte riktigt kan vara utan. En förtrollning som aldrig bryts.

Händelsen som utlöste det faktum att jag i halva mitt liv alltid återkommit till Paris inträffade i oktober 1999. 16 oktober för att vara exakt. Mitt då tjugoåriga jags utlandsäventyr hade vid det tillfället varit begränsade till ett antal åksjukefyllda bilturer på sydöstra Norges allt annat än raka vägar och två dagsturer till Fredrikshamn med Stena-båten. Absolut, jag drömde om mer och framför allt Paris och Prix d’Amérique, men ärligt talat, plånboken var avsevärt smalare än midjan.

Fast den här dagen skulle vändningen komma. Sedan redan tio år tillbaka tillhörde jag Åbytravets inventarier; tillsammans med ett hundratal mockajackor som varje tävlingsdag befann sig bland publiken (sådan fanns vid den här tiden) och högst ofrivilligt missade en sådan, fanns jag. Den här dagen var Svenskt Mästerskap höjdpunkten. Efter att ha lämnat fram mitt klippkort i entrén fick jag i handen ett papper. Det var en publiktävling. Fem frågor om trav skulle besvaras, den sista uppgiften var att tippa vinnaren i SM.

Frågorna var, åtminstone för mig, inte så svåra. Sedan gjorde jag det enkelt för mig och tippade den troliga SM-vinnaren. Krossed Out och Stig H. Sagt och gjort, blanketten fylldes i, lades i en låda och glömdes för tillfället bort. Men Paris-kostymen syddes i det tysta.

Fast när Krossed Out stegade förbi mig, jag stod alltid placerad i början av upploppet vid staketet, på väg mot en enkel SM-seger, kom jag att tänka på det. En väldigt märklig känsla infann sig i kroppen. Som om den anade något som jag själv inte förstått. Jag visste redan att jag hade alla rätta svaren och nu föll den sista pusselbiten på plats.

På något konstigt sätt fick jag allt klart för mig inom loppet av några få sekunder. Tävlingen gick till som så att fem personer skulle dras och få komma fram till vinnarcirkeln. Där stod ”Loket” utrustad med fem lådor som skulle öppnas. I fyra av dem, ett tröstpris. I den femte en Prix d’Amérique-resa. Vid den här tiden var Leif ”Loket” Olsson i stort sett lika känd som Kungen och BingoLotto hade lika många tittare som Melodifestivalen.

Jag skulle ta låda två, tänkte jag.

Jag började helt sonika stega bort de cirka 150 meterna mot vinnarcirkeln, för att vara på plats för tävlingen efter det att prisceremonin avslutats. I högtalarna ropades de lyckliga fem deltagarna upp och det var först framme som jag insåg att mitt namn hade ju faktiskt inte nämnts av de fyra som ännu annonserats. Men så drar ”Loket” upp en sista och ja…

Gôtt, tänkte jag. Nu ska jag till Paris. Det hela var jäkligt märkligt, för jag var, vilket kan vara svårt att förstå för den som känner mig, inte det minsta nervös. Utan snarare bara konstaterande. Det drogs lott om vem som skulle få börja öppna låda och jag fick fjärde lotten. Inga problem, eftersom när det var min tur fanns ju fortfarande lådan med nummer två kvar. Och Prix d’Amérique-resan. En ”coin flip” som vi säger i pokerbranschen, som jag inte kunde förlora.

Min namne Olsson öppnade sakta den där lådan, och ja, mycket riktigt. Det jag redan ”visste” visade sig vara sant. Flyg tur och retur (ja, det var första gången jag skulle flyga) från Landvetter och fyra nätter på hotell i Montemartre. Tack för kaffet.

Det kan, sett ur ett vidare perspektiv, kännas som något ganska oansenligt. Men för mig var det en dröm som gick i uppfyllelse. En dröm som bara minuterna före kändes otroligt fjärran.

Syrran fick följa med som resesällskap. Och jag minns att magin träffade mig direkt. Vi löste metrobiljett efter metro-biljett, såg Eiffeltornet gnistra i Pariskvällen, bedövades av de vansinnigt tutande bilarna kring Triumfbågen och häpnade över Mona Lisas litenhet på Louvren.

Genéral du Pommeau vann det där Prix d’Amérique. Seklets första. Varenne, ännu i sin karriärs linda, gjorde ett overkligt lopp i spåren som trea. Jag höll tummarna för Fridhems Ambra. Ännu var det franc man spelade med, ännu fick man röka på inneläktaren (och det gjorde folk, kan jag lova) och jag såg inte ett skit.

Men det var fan magi. Ett opium som jag ville ha mer av.

Så om du tillhör den lyckliga skara som i helgen har möjligheten att vara här på plats i Paris. Tänk på två saker. Det första är ta rätt RER-tåg och gå av vid rätt hållplats. Joinville-le-Pont ska du av vid, inte Vincennes. Det andra är tänk på att Paris är ofantligt mycket mer än en monumental kolstybbsbeklädd travbana och ett hotellrum.

Men fråga mig inte hur det är i Paris är på sommaren.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
Uranie - en av Prix d'Amériques allra största
Nästa nyhet
Uranie – en av Prix d’Amériques allra största

Uranie – en av Prix d’Amériques allra största

I år är det tjugo år sedan ett sto senast vann Prix d’Amérique. Hela två decennier har alltså gått sedan Moni Maker, ännu världens vinstrikaste sto, skar mållinjen som vinnare på Vincennes körd av den unge Jean-Michel Bazire och tränad av Jimmy Takter.

Ston som vinner de största racen blir tyvärr allt mer sällsynt, Prix d’Amérique är inget undantag med andra ord. Annat är det kanske om man ser historiskt. Av de 98 upplagor av Prix d’Amérique som körts har 23 av dem slutat med seger för ett sto. Inte så illa ändå kanske, med tanke på att det som sagt var tjugo år sedan senast.

Två av tjejerna som bärgat PdA-pokalen tillhör också loppets allra mest klassiska vinnare. Roquepine på 1960-talet vann tre i rad och så gjorde också Uranie redan på 1920-talet. Och just denna Uranie är en häst som, med tidens gång, oförskylt fallit en aning i skuggan.

Uranie, ett fuxsto, såg dagens ljus 1920. Alltså, lämpligt nog, samma år som Prix d’Amérique för första gången avgjordes. Hon kom att utmärka sig redan tidigt och tillhörde Frankrikes bästa som treåring då hos Lucien Dufour men det var när hon såldes inför fyraåringsäsongen som hon verkligen kom att ta sig in i historieböckerna för alltid. Uranie sattes i träning hos italienaren Valentino Capovilla och det var i hans regi som hon 1926, i loppets sjunde upplaga, kom att ta sin första PdA-seger.

Redan i sitt första försök kom hon att spela upp Frankrikes bästa hingstar på läktaren. I loppet fanns dåtidens största som dubble PdA-vinnaren Passeport och fjolårssegraren Re Mac Gregor, men ingen av dem hade en chans att stå emot järnladyn Uranie. Det hade förresten inte motståndarna de två kommande åren heller – Uranie skulle alltså bli den förste att vinna loppet tre gånger. En bedrift som man fick vänta styvt fyrtio år på innan man skulle få se igen.

Men till saken hör den att Uranie nog kunde fått både en och två segrar i loppet ytterligare. Nästa år, 1929, var hon tillbaka på startlinjen igen. Fast på grund av hennes överlägsenhet valde arrangörerna att belägga stoet med 50 meters tillägg. Det i sig hindrade egentligen inte Uranie. Då upploppet nåddes hade hon en överlägsen ledning, men en förödande galopp satte stopp för framfarten med diskning som följd. Tioårige Templier, som varit tvåa två år tidigare, korades i stället till segrare.

Uranie fick dock en chans till att bli den förste till fyra PdA-guld, bedriften som ju som bekant Ourasi ännu är den ende att ha uträttat. Men när hon som tioåring 1930, i en av sin karriärs sista starter, åter fanns med i loppet var det nu med 75 meters tillägg. Uranie slutade ändå tvåa. Fast hon kunde inte rå på den fyra år yngre Amazone B, också ett sto, som sedan vann igen 1933.

Uranie lade nu tävlingsskorna på hyllan efter en av dåtidens mest episka karriärer. Hon vann 47 av sina 76 lopp. Fast hennes Prix d’Amérique-historia hade faktiskt bara börjat. I sin nya karriär, den som avelssto, skulle hon fortsätta att lämna eviga spår i fransk travhistoria.

1932 blev hon mor till Kairos. En hingst som i sin tur skulle bli dominant i aveln de närmaste åren. För 1950 föddes dottern Gélinotte. Just det, stoet som för tränaren Charlie Mills kom att dominera i mitten av 1950-talet. Den historiskt bevandrade vet redan att just Gélinotte själv tog två Prix d’Amérique-segrar. Åren 1956-1957. Hon var förresten tvåa i loppet redan 1955 och vann också Elitloppet samma år, 1956-1957.

Uranie hade gått bort 27 år gammal 1947, men farmors blod levde i allra högsta grad genom Gélinotte, stoet som blev en av 1950-talets största.

Om historien om Uranie är slut där? Ingalunda. För 1953 såg Jalna IV, ett sto efter Kairos och alltså halvsyster med Gélinotte, dagens ljus. Jalna IV skulle kanske inte lämna några stora spår efter sig som tävlingshäst men väl som mamma själv. Hon är nämligen mor till ingen mindre är Roquépine (e. Atus II) född 1961.

Om Roquepine är det ingen överdrift att säga att hon hamnar i kategorin världens bästa travhästar genom tiderna. För här har vi alltså det andra stoet, och den dittills andra hästen, som vunnit just tre utgåvor av Prix d’Amérique. Något hon mäktade med i raka år 1966-1968. Roquépine vann förstås dessutom Elitloppet 1966-1967 och åkte också till USA för att två år i rad (67-68) vinna International Trot. Hennes meritlista kan givetvis göras ännu längre.

Uranie är således morfars mor till Roquépine.

…När Moni Maker vann för tjugo år sedan var förresten ett annat sto tvåa i mål. Lovely Godiva. Och många är flickorna som därefter försökt. Fan Idole, Roxanne Grif och Bélina Josselyn är ston som på senare år åtminstone har varit och nafsat på det, som tvåor. 2009 var förresten Nouba du Saptel, Qualita Bourbon och Olga du Biwetz tvåa, trea och fyra i loppet, men utan chans att rubba Meaulnes du Corta.

Så nu är då frågan, kan 2019 var året för ett sto igen?

Här ett litet video-tips förresten. ”Highlights” från PdA 1930-1990. Låt vara att bildkvaliteten är något spekulativ, men i början skymtar hon i alla fall förbi, Uranie.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
När två träter, då vinner Sugarcane Hanover
Nästa nyhet
När två träter, då vinner Sugarcane Hanover

När två träter, då vinner Sugarcane Hanover

Nu ska jag bli lite tjatig igen. För jag ska nämligen damma av det ännu en gång, mitt absoluta favoritlopp av dem alla.

March of Dimes Trot. Den 17 november 1988.

Ja, precis. Det är 30 år sedan exakt (eller 30 år och 3 dagar när det här publiceras) som historiens troligen mest klassiska travlopp kördes. Och då får man faktiskt ta tillfället i akt. Igen.

Jag tror att de flesta som kommit hela vägen hit i den här bloggen, känner till hur det gick också den där novemberkvällen på Garden State Park i staten New Jersey. Den då ultramoderna anläggningen som olyckligtvis lades ned alldeles för tidigt, i början av 2000-talet.

Men, historien bakom. Hur kom nu March of Dimes Trot egentligen till? Ja, faktum var att det bara några få dagar före det faktiskt kördes fortfarande förelåg osäkerhet kring om det verkligen skulle bli av…

Fast vi får börja med att gå tillbaka lite i tiden. Till vintern samma år, 1988. I Frankrike vann i januari den ikoniska Ourasi sin tredje raka seger i Prix d’Amérique. Fransmännen var tämligen så säkra på sin sak, Ourasi var inte bara Europas bästa travhäst utan också den bästa i världen. Det till trots att han, vid tillfället, endast en gång satt sina tävlingshovar utanför hemlandets gränser (det då han 1986 vann Elite-Rennen i Gelsenkirschen).

Men nu var det kanske inte fullt så enkelt, tyckte amerika-nerna. För där hade man ju nämligen också världens främste travare. Jo visst, Mack Lobell givetvis. Supertravaren som redan föregående sommar, som treåring, slagit absolut världsrekord och blev den förste hästen i världen att gå under 1.10 när han på Springfield Fair klockades till 1.09,7. Som bekant gjorde han under våren 1988 sitt första besök utanför Nordamerika när han i en klassisk upplaga av Elitloppet utskåpade sina konkurrenter. Ett lopp som för övrigt kretsen kring Ourasi avböjt, och som man skulle komma att fortsätta vägra vara med i.

Och det var nu, någon gång i början av sommaren 1988 som ”debatten” verkligen tog fart. Vem var nu egentligen världens bästa häst? Trash talket sattes igång på allvar sedan Mack Lobells ägare Lou Guida i fransk teve helt enkelt kallat fransmännen för fegisar som med Ourasi inte tordes möta ”Macken”.

Till saken hör kanske också att fransoserna, som var starkt förvissade om att de hade den bästa travsporten i världen, hade bjudit in Mack Lobell och kretsen kring hästen till ett möte – i Frankrike. Det blev aldrig av (Mack Lobell kom för-resten aldrig att göra någon start på fransk mark). Guida i sin tur kontrade med ett, ”kom till USA och tävla så ska det nog bli åka av”.

Det hela började ta formen av uppsnacket kring en stor titelmatch i boxning. Men när och hur skulle de mötas? Idéen föddes alltså senare på sommaren. Man avsåg att skapa ett race av aldrig tidigare skådad karaktär som samtidigt skulle fungera som insamling till välgörenhets-organisationen March of Dimes. Ett lopp med så stora pengar att tävla om att ingen skulle vilja missa möjligheten att medverka. Inte ens Ourasi.

Och hör och häpna, fransmännen antog utmaningen. Ourasi skulle komma över Atlanten och möta Mack Lobell. Århundrades stora duell skulle bli av. Förstås, nu var ju inte de två hästarna de enda som skulle vara med i loppet, men tvekampen mellan Frankrike och USA var förstås poängen.

”Macken” förresten, hade efter Elitloppet åkt hem igen och fortsatt sopa banan. Inför vad som ledde upp till March of Dimes Trot hade han vunnit raka segrar i Nat Ray Trot, Breeders Crown och International Trot.

Ourasi hade vänt ut och in på sitt motstånd på hemmaplan och efter Prix d’Amérique också vunnit Prix de France och Critérium de Vitesse men också gjort sitt enda Sverige-besök, segern i Åby Stora Pris, och dessutom bärgat Grosser Preis von Bild-pokalen i Tyskland. Blott en förlust på årets fjorton starter.

Ourasi tillsammans med svenske världsmästaren från 1987, Callit, de båda USA-importerna Sugarcane Hanover som tidigare köpts till Norge men kort före loppet förvärvats av Erikssund och Napoletano som hamnat hos Stig H i Sverige, samt italienaren Esotico Prad och Finlands Friendly Face, tog flyget över havet. På andra sidan väntade hemmalaget med Mack Lobell som lagkapten, understödd av Go Get Lost, Scenic Regal och kanadensiska underbarnet No Sex Please som vid tillfället bara var tre år.

Fast bara en vecka före loppet skulle köras hade man inte ens lyckats få ihop en bråkdel av den utlovade prissumman. Ett intensivt arbete påbörjades för att sala in till den miljon dollar som man ju hade utfäst. Bara dagarna före March of Dimes skulle köras, och med alla gäster på plats, lyckades man konstatera att man genom några välbärgade eldsjälar ändå fått ihop 600 lakan. Vinnaren skulle få 270 000 dollar. Ändå en ”hygglig” slant för tiden.

Ourasi hade förresten kommit till USA, trots att det rådde total flygstrejk i Frankrike. Men man lyckades ändå få till ett litet undantag; viljan att ge den franske nationalhjälten chansen att sätta jänkarna på pottan fick gå över rådande strejk. Problematiken blev sedan inte mindre sedan regionen drabbats av ihällande skyfall och oväder dagarna före, ett stort arbete gjordes för att få Garden State Park i ett tävlingsdugligt skick som anstod seklets race.

Så kom dagen. 17 november. För övrigt en torsdag. Banan låg i perfekt skick som ett nybonat golv. Lite mer än 8000 personer fanns på läktarna, ungefär 250 av dem enbart från Frankrike. Tidernas största pressuppbåd för en travhändelse fanns på plats, man räknade till strax under ett hundratal pressfolk. Loppet kablades ut till Europa och trots att klockan var fyra på natten när det skulle köras var Solvallas restaurang överfylld.

I ena ringhörnan Mack Lobell. I den andra Ourasi.

Det blev också, precis som man hoppats, en fartfylld duell de båda emellan. Mack Lobell smällde till spets och satte upp ett tufft tempo direkt. Här skulle övriga få jobba. Ourasi lät inte vila på hanen, sändes fram via tredjespår för att ta dödens. Sida vid sida genom sista sväng och så in på upp-loppet. När bara den sista rakan återstod såg fransmannen ut att få in den avgörande högerkroken på sin amerikanske konkurrent, men Mack Lobell vägrade ursinnigt att ge vika.

Det var då Sugarcane Hanover kom in i bilden…

Gunnar Eggen hade kört sin häst hundraprocentigt. Klivit fram i rätt ögonblick för att låta Ourasi passera och sedan kunna smyga med i dennes rygg. Vila, vänta, slå till. I precis rätt tillfälle. En hastig attack in över upploppet – och förbi till seger precis på linjen.

Jo, Ourasi vann ju egentligen duellen mot Mack Lobell. ”The french champion” var före med någon centimeter till godo, men snopenheten var nog påtaglig. Hade någon verkligen räknat med en annan vinnare än duellanterna?

Jag tycker den här videon, med svenskt referat av Bosse Rydgren (och en ”gästartist” som jag inte vet vem det är eller om ens det är meningen att det ska gå ut, men det gör ju bara allt ännu bättre) är den bästa som finns att tillgå. Mycket nöje. Och har du sett loppet förut, så mycket nöje ändå.

Hur gick det sedan då? Jo, Sugarcane Hanover gjorde faktiskt inga fler starter. Han övergick i stället till jobbet som avelshingst på heltid nästa säsong. Ourasi satte direkt igång med förarbetet inför att ta sin fjärde raka Prix d’Amérique-seger, misslyckades dock till samtligas förvåning, för att i stället knipa segern 1990 – i sin karriärs sista start. Mack Lobell köptes för hiskeliga summor av ”Goya” till Sverige och fortsatte att tävla tre säsonger till, med bland annat ännu en triumf i Elitloppet.

Ett nytt möte mellan Ourasi och Mack Lobell blev det aldrig.

Och heller inte något mer March of Dimes Trot.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
Vincennes, en liten vandring genom historien

Travtips

Örebro 1 maj: Vi tänker avsluta med stil!

Travtips
fredag 17.17, 30 april
Det har blivit dags för sista tipset på Travnet, trist då en epok går i graven men så är det. Det har varit en kul tid genom åren, då jag var med redan från 2005 vad gäller Travnet när jag flyttade till Stockholm för att börja på Dagens Spel. Sedan har d...
Spelredaktör Mattias Ludvigsson
Travtips
onsdag 17.45, 28 april

Solvalla/Åby 28 april: Italien i fokus – men vi drar till Lexington!

Spelredaktör Mattias Ludvigsson
Travtips
tisdag 17.13, 27 april

Jägersro 27 april: Härmed sätter jag .

Spelredaktör Ulf Nilsson
Travtips
tisdag 11.38, 27 april

Lunch-draget Rättvik: Fortsatt hungrig efter vinnare

Spelredaktör Ulf Nilsson
Travtips
måndag 17.04, 26 april

Färjestad 26 april: Sista veckan med travnet

Spelredaktör Ulf Nilsson
Travtips
måndag 11.31, 26 april

Lunch-draget Visby: Bra rapporter från ön

Spelredaktör Ulf Nilsson

Krönikor

Krönika
Björn Hammarström
torsdag 09:23, 29 april 2021

Nu är det slut

ÖREBRO: Våren fortsätter att vara kall. Fint väder på dagarna men kallt i luften. Sista bloggen på Travnet Efter cirka 650 bloggar sen hösten 2008 så blir detta den sista. Några personer som jag träffat på har undrat om jag arbetar på Travnet. Så har aldri...
Spelredaktör Björn Hammarström

Våra krönikörer

Björn Hammarström
Daniel Olsson
Redaktionen Travnet
Ulf Nilsson