Aldrig har Elitloppet varit så efterlängtat

Om Elitloppet finns det alltid åsikter. I en aldrig sinande ström. Och det är också allas tyckande som är en stor del av att Elitloppet är just Elitloppet, vare sig det hyllas eller gnälls.

I år är ingenting vad det brukar vara.

Jag har många gånger, på ”sociala medier”, sett åsikten att Elitloppet kanske inte skulle ha körts i år. Eller att Elitloppet inte kommer att hålla en värdig klass. Att det inte blir som det brukar.

Nej, av alldeles uppenbara skäl kommer Elitloppet inte bli vad det är menat att vara. Det är med sorg som man kan konstatera att vår största fest för första gången på snart sjuttio år kommer få avgöras utan publik på plats. Den publik som i mångt och mycket varit det som gjort Elitloppet till Elitloppet.

Men samtidigt; aldrig har Elitloppet varit så efterlängtat.

I en tid då vi inte kan träffa nära och kära, när sommarens semesterplaner får betecknas som högst osäkra, när vi inte ens har fotbolls-EM eller OS att se fram emot, då finns fortfarande Elitloppet där. I alla fall en helg där vi kan glömma för en stund. Även om vi får följa det från teve eller datorskärm. Det ger oss också ett alldeles unikt tillfälle att manifestera vår sport för dem som ännu inte är frälsta. På bästa sändningstid, som det brukar heta.

”En helg där vi kan glömma för en stund”

Och vad det gäller kvaliteten på årets upplaga, hade det funnits en möjlighet att den kunde varit högre? Vilka hästar fattas? Det blev ju till och strid på kniven i det sista; att Heart of Steel slog världsmästaren från dödens räckte inte hela vägen och återigen fick Cyber Lane nobben. För att nämna några.

Sedan kan jag sakna Gimpanzee. Det riktigt starka amerikanska kortet.

Jag saknar ”flagghästen” från Australien som döms ut som chanslös av alla tyckare. Jag älskar den chanslösa ”flagghästen”, för den är också en lika viktig beståndsdel i Elitloppets magi som de stora världsstjärnorna.

Men sedan då? Cleangame hade inte kommit ändå, ens om Solvalla erbjudit Jean-Michel Bazire allt smör i Småland. Och att vi skulle ha fått se Prix d’Amérique-vinnaren Face Time Bourbon (i alla fall i år) hade nog krävt betydligt mer smör…

Så vad finns det egentligen att klaga på?

Tack Solvalla, tack så mycket för att vi får Elitloppet att se fram emot även i år.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se

Senaste krönikorna

Krönika
Daniel Olsson
fredag 08:50, 29 januari

Ska man se det positivt är det bara ett år kvar

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
måndag 10:32, 29 juli

Den gången när ”Tarzan” landade på månen

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
tisdag 09:38, 21 maj

Meadow Road 1985 – en evig klassiker…

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
tisdag 09:10, 19 februari

Vourasie kan bli ihågkommen för mycket

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
onsdag 13:08, 06 februari

Eléazar – en historia om att avsluta på topp

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
tisdag 10:53, 22 januari

Egentligen är ju allt det här ”Lokets” fel

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
tisdag 09:18, 08 januari

Uranie – en av Prix d’Amériques allra största

Spelredaktör Daniel Olsson

Spel från unibet

Travnets Twitter

Nästa krönika
Den gången när ”Tarzan” landade på månen

Den gången när ”Tarzan” landade på månen

We choose to go to the Moon in this decade and do other things, not because they are easy, but because they are hard

Citatet är från ett berömt tal av USA:s dåvarande president John F. Kennedy i Houston 1962. Kennedy fick själv förvisso aldrig uppleva det, men knappt sju år senare hade det också blivit verklighet.

Det är i år som bekant 50 år sedan som människan, eller närmare bestämt Neil Armstrong, tog det första steget på månen.

”Ett jättekliv för svensk travsport”

Det har också förflutit 18 år sedan Stefan Melander blev förste svensk på månen. I alla fall enligt Ken Warkentins numera klassiska referat av Hambletonian 2001. Scarlet Knight tog ett jättekliv för svensk travsport när han på Meadowlands gjorde det omöjliga möjligt.

Att Scarlet Knight skulle stå som vinnare i världens mest prestigefyllda travlopp, i alla fall för treåringar, var kanske inget som Stefan Melander räknade med då han inhandlade hästen för 17 000 dollar hösten 1999.

Att träna upp en Hambletonian-vinnare i Sverige, under våra långa och stränga vintrar och sedan flyga över tillbaka till USA för att snabbt acklimatisera hästen, ansågs som ett omöjligt uppdrag.

Stefan Melander och Scarlet Knight var för den delen inte de första som provade. Easy Lover, tränad av Hans Adielsson och körd av Erik Adielsson, gjorde det redan 1995 men blev utslagen i elimineringen. Redan 1971 försökte sig den i Italien ägde och tränade Top Hanover på bedriften men var utan chans. Senare, 2007, gjorde förresten Robert Bergh ett synnerligen tappert försök med Adrian Chip som i finalen slutade tvåa bakom en inte helt obekant Donato Hanover.

Men som sagt, det gäller att göra det, inte för att det är lätt, utan för att det är svårt.

Scarlet Knight började sin gärning med fyra starter redan som tvååring och det skulle dröja till den sista, på Solvalla en novemberkväll 2000, före han för första gången beträdde en vinnarcirkel. Men det var långt ifrån det sista besöket.

Inför treåringssäsongen hade Pine Chip-hingsten utvecklats ytterligare, upptakten av säsongen var fläckfri och det var efter finalsegern i Ulf Thoresens Minne (som då kördes för treåringar) som hoppet verkligen tändes. Scarlet Knight kom till New Jersey med åtta raka och obesegrad som treåring.

”Ett annorlunda uppdrag”

För Stefan Melander var det ingalunda det första besöket på Meadowlands. Tvärtom, i tjugo år hade han varit återkommande besökare när Hambletonian avgjordes – fast då i egenskap av professionen som fotograf. Det här årets uppdrag var en aning annorlunda.

Scarlet Knight vann sitt försöksheat, som då kördes veckan före, på den snabbaste segertiden. 1.11 blankt. Därmed hade ”den rosenröde riddaren” redan slagit an tonen och på den andra sidan av Atlanten i Sverige, började förhoppningarna att öka. Skulle det verkligen vara möjligt?

Det här var faktiskt det första Hambletonian som jag själv bevittnade. På tv givetvis. Det var en annan tid då, som det brukar heta, men jag minns väl att loppet extrasändes i TV4 med Lindskog och Nilsson som kommentatorer från den svenska studion.

Ja, vill du förresten återse den där sändningen, plus lite annat godis inför och efter finalen, kan du njuta av den här härliga videon.

”Amerikanerna visade sin respekt”

Scarlet Knight hade blivit favoriten i Hambletonian. Även amerikanerna visade sin respekt för det svenska ekipaget. Det främsta hotet antogs komma från Pegasus Spur, som dock fått nöja sig med att vara trea i elimineringen bakom Takters Victory Sam. Kanske också Jan F:et Johnsons Cigar Bar (F:et hade förresten tre hästar i finalen) och Harald Lunde-tränade Banker Hall.

Det var den senare som direkt tog kommandot. Banker Hall, körd av Trevor Ritchie, satte iväg i ett väldigt tempo, närmast tjurrusade i ledningen flera längder före övriga. ”Tarzan” var med på noterna, men tog det samtidigt piano där han lugnt höll Scarlet Knight som första häst i andraspår en bit bakom.

Där skulle den svensktränade stridsvagnen bli kvar. Sakta, meter för meter, började han äta in det försprång som haren Banker Hall hade skaffat sig. Ledarens krafter började förklarligt sina när man nådde Meadowlands upplopp, Scarlet Knight kopplade greppet men bakom hade värsta motståndaren Pegasus Spur tassat med. Skulle det ändå inte gå vägen?

Jodå. Pegasus Spur försökte vad han kunde – men förgäves. Scarlet Knight behöll huvudrollen, stånkade urstarkt vidare och vann till slut enkelt. ”Tarzan” viftade glatt med körspöet mot fotografernas hörn, där han själv stått så många gånger, när han passerade mål. Segertiden: 1.10,7a/1609.

Scarlet Knight återvände hem till Sverige som en hjälte. Hans segerrad, femton raka, höll sig till finalen av Kungapokalen påföljande år då han överraskande fick däng av stallkamraten Gigant Neo. Samma häst som fyra år senare skulle tillskrivas segern i Prix d’Amérique.

Scarlet Knight själv fick aldrig några framgångar i Prix d’Amérique, trots att han försökte vid tre tillfällen. Däremot kom en av hästens mest överraskande framgångar på just Vincennes. Hästen var nära att göra det omöjliga igen, när han med Nathalie Henry i sadeln spurtade in som tvåa bakom Jag de Bellouet i världens största montélopp Prix de Cornulier. Det är förresten hästens näst största ekonomiska framgång i karriären (kolla loppet här).

Någon seger i Elitloppet blev det heller inte. Trots att Scarlet Knight faktiskt vann Elitloppets försök tre år i rad, 2002-2004. Två brons från finalen fick man nöja sig med; 2002 var Varenne omöjlig att stoppa och 2003 susade From Above från både Scarlet och Victory Tilly.

Scarlet Knight avslutade sin tävlingskarriär efter Prix de France 2006, efter 80 starter och 44 segrar. Han tjänade under sin karriär närmare 18 miljoner kronor och fortsatte framgångsrikt som avelshingst. Bland de många avkommorna märks Iceland – hästen som fullbordade Stefan Melanders segertrio i världens största lopp genom seger i Elitloppet.

…När Scarlet Knight och Stefan Melander månlandade den där lördagen i augusti 2001, var ”Tarzans” brorson Marcus nyss fyllda 9 år. 18 år senare har han ett ypperligt tillfälle att göra om bedriften.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa krönika
Meadow Road 1985 - en evig klassiker...
Nästa krönika
Meadow Road 1985 – en evig klassiker…

Meadow Road 1985 – en evig klassiker…

Det har ingen gjort
Torbjörn Jansson

Det var Torbjörn Janssons bevingade svar på frågan om han någonsin suttit bakom en bättre häst än Meadow Road, veckorna före Elitloppet 1985. En aning kaxigt, förstås sagt med glimten i ögat, men knappast ett ogrundat uttalande.

För då var Meadow Road tveklöst en av världens bästa hästar. Något som både han och Torbjörn Jansson skulle bevisa i fortfarande en av våra mest klassiska upplagor av Elitloppet.

Meadow Road, född 1979, efter Madison Avenue, själv en häst som deltog i Elitloppet hela fyra gånger, visade sin gränslösa talang från första början. Förvisso var han aldrig med i något av de stora årgångsloppen, men utvecklades till en segermaskin av sällsynt skådat slag. Inte minst på rikstoton.

Hästen förlorade blott ett av sina åtta lopp sin första säsong som treåring och gick igenom en kort fyraåringssäsong (fyra starter) som obesegrad. Det var dock påföljande år, som femåring, som Meadow Road på allvar skulle låta höra talas om sig.

13 segrar på 20 starter och för tiden mycket starka styva miljonen insprunget. En resa som då tog sin begynnelse i Bronsdivisionen, slutade med seger i Gran Premio delle Nazioni på San Siro. Hästens vid det laget största seger och en stor internationell framgång. Meadow Road hade för övrigt veckorna före också vunnit det numera i skuggan satta Graf Kalman i Wien.

Titta på Nationernas Pris här.

En av det årets få förluster kom, som tvåa, i Silverdivisionen under Elitlopps-helgen. Ett år senare kom han att spela huvudrollen i vårt absolut förnämsta lopp.

Vägen mot Elitloppet 1985 hade varit en dans på rosor för Meadow Road. Fram till den ”sista söndagen i maj” – som det här året faktiskt var en måndag (Elitloppet kördes på annandag pingst) hade Torbjörn Janssons krigare vunnit åtta raka segrar. Dit inkluderades bland annat den i Olympiatravet.

Här kan du se Olympiatravet 1985.

Meadow Road var givetvis en av de stora favoriterna på förhand när det vankades Elitloppet, men nu kom motståndet att vara tuffare än han någonsin hade stött på. Det hela förenklades knappast av det faktum att han drog bricka åtta bakom bilen i sitt försök.

Elitloppet 1985 var stjärnspäckat – och fartfyllt. I det första försöket var det årets Prix d’Amérique-tvåa Mon Tourbillon som visade framhovarna. Också han från spår åtta tuggade från dödens ned den regerande mästaren The Onion, som fått öppna tufft i spåren för att komma till ledningen (femma och utanför finalplatserna för övrigt Legolas i dennes ende Elitlopps-start, som lite kuriosa). Segertiden 1.11,9 var nytt världsrekord för tusenmetersbana.

Det rekordet höll sig emellertid bara några minuter. För i det andra försöksheatet skulle franske Minou du Donjon, utrustad med Olle Goop i sulkyn, gå än snabbare. En mäktig insats av fransmannen. Matiné rusade fram i spets, passerade 500 efter ruskiga 08,5 och varvade på 1.10 blankt. Det till trots vann Minou du Donjon säkert efter att ha jobbat hela loppet först i andraspår. Tiden: 1.11,5.

Meadow Road, som var totofavorit i försöket, fick också han en tuff resa, inte minst sedan han tappat en sko tidigt i loppet vilket såklart knappast underlättade situationen. Hästen lyckades ändå via en tung långsida snyta åt sig fjärdepriset och därmed den sista finalbiljetten.

Uppgiften såg nu betydligt tuffare ut inför finalen, där Meadow Road fått finna sig i ännu ett för Elitloppet så decimerande spår långt ut bakom vingen, det sjunde. Det här var dock Meadow Roads dag.

En del i framgången har kanske Anders Lindqvist. Det var han som bakom snabbe Viroid stack till spets och därifrån såg till att hålla den ivrigt uppvaktande Minou du Donjon utvändigt om sig. Det kostade 1.08 första halvvarvet och därmed hade den urstarke fransmannen ett omöjligt uppdrag framför sig, att återigen tuffa i dödens.

Torbjörn Jansson hade lyckats lotsa fram Meadow Road som tredje häst i andraspår och i rygg på Mon Tourbillon (som för övrigt spelats till klar favorit). När den samme sände till attack via tredjespår med 300 meter kvar, gjorde Jansson det samma i fjärde.

Täthästarna var möra och Mon Tourbillon mäktade inte att svara svenskens rykande finish. Meadow Road hade dock en oväntad konkurrent kvar – för än längre ut i banan avslutade Rosalind’s Guy och en 26-årig Veijo Heiskanen som en raket. För sent dock, Meadow Road hade modet att också svara den sista uppvaktningen. Segertiden 1.11,6 – alltså en tiondel över det färska världsrekordet.

Här kan du se försöken och finalen.

Jublet på Solvalla var ett av de största som någonsin hörts efter ett Elitloppet. Meadow Road hade gjort det – trots spår åtta, spår sju och en tappad doja.

Meadow Road stod på toppen av sin karriär – men skulle bara göra ytterligare två starter. Det i det kortvariga Statue of Liberty Trot på Meadowlands veckorna senare. Loppet avgjordes i två upplagor; ett över en och en halv engelsk mile och det andra över den klassiska engelska milen. Meadow Road vann båda och i 1609-metersversion, loppet som blev hästens sista i karriären, gjorde han kanske sin främsta prestation av alla.

Meadow Road bombade till ledningen och – ja, bara öste. Över upploppet försvann han från sina konkurrenter med flera längder och i det slagna fältet fanns de alla, Mon Tourbillon, Minou du Donjon och Rosalind’s Guy. Klockorna i mål stannade på 1.11,1. Ett världsrekord och hästens största segercheck.

Här kan du se Statue of Liberty Trot.

På grund av skador blev det alltså inga fler starter för fajtern som summerade sin, relativt korta, karriär med 34 segrar på 43 försök. I stället väntade en avelskarriär på andra sidan Atlanten men Meadow Road kom på ålderns höst tillbaka till Sverige för att framleva sina sista år som pensionär.

Meadow Road gick ur tiden 2006, då han var 27 år gammal.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa krönika
Vourasie kan bli ihågkommen för mycket
Nästa krönika
Vourasie kan bli ihågkommen för mycket

Vourasie kan bli ihågkommen för mycket

Är det någon häst som jag tjatat mig till leda om i den här spalten är det förmodligen Ourasi. Av förklarliga skäl förvisso, som fan av fransk travhistoria. Fast nu var det egentligen inte honom som jag tänkte på den här gången – utan hans syster.

Vourasie är nog också mest, i alla fall för svensk publik, känd för två saker. Det faktum att hon var lillasyrra till den störste och framför allt för att det var hästen som Ina Scot spurtade ned på linjen i det där mytomspunna Prix d’Amérique 1995.

Oförskylt har Vourasie kanske hamnat en smula i skuggan.

Vourasie, född 1987, det vill säga samma år som hennes sju år äldre storebror Ourasi hade tagit sin andra seger i Prix d’Amérique var undan samma mamma, Fleurasie. Fast då Greyhound var far till Ourasi var det i stället Fakir du Vivier som användes för systern. Den redan då legendariske Leopold Verroken skötte träningen och Bernard Oger kom att bli kusken som körde stoet i praktiskt taget varje start.

Vourasie hade förstås högt ställda förväntningar på sig, men kunde kanske till en början inte helt leva upp till dem. Som treåring tog hon två segrar på nio starter och resultaten förbättrades ytterligare under säsongen som fyraåring även om hon i kriteriet som fyra inte hade någon chans att besegra Verdict Gédé. Ja, just hon som senare skulle bli hästen som såg till att stoppa Ourasis fjärde raka seger i Prix d’Amérique.

Men efter en trevande inledning av femåringssäsongen började Vourasie att fylla ut kostymen i slutet av den samma. Efter seger i bland annat Prix Marcel Laurent på hösten började hon nu plötsligt att komma fram som en tänkbar Prix d’Amérique-kandidat.

Vourasies framfart i Prix d’Amérique skulle dock stoppas av en svenska. För första gången. Efter att ha jobbat sig framåt i tredjespår över bortre lång i rygg på Ténor de Baune vreds Vourasie till attack mitt i den sista svängen. Men invändigt ”hittade” också Jos Verbeeck fritt med Sea Cove – och stormande ute i vida spår kom förstås Queen L. Vourasie gjorde en prydlig PdA-debut som räckte till ett brons men kunde bara se på medan Queen L. säkert spurtade ned Sea Cove i en av svensk travsports mest klassiska segrar (som du kan se här).

Veckorna senare fick Vourasie dock en revansch, när hon för första gången segrade i Prix de Paris.

Målet stakades direkt ut, att vinna Prix d’Amérique 1994. Efter att bland annat tagit hem Prix d’Eté i början av hösten och senare tagit en något överraskande viktoria i Prix de Bourgogne, växte Vourasie fram som en av de stora PdA-favoriterna.

Prix d’Amérique 1994 blev dock inte det loppet som Bernard Oger kanske tänkt sig. Eller någon annan heller för den del, förutom Jos Verbeeck då. Med Sea Cove smackade han till ledningen direkt och började snart öppna upp med många längder ned till övriga motståndare. Vad som först närmast såg ut som ett kamikaze-projekt visade sig senare vara ett vinstgivande drag av belgaren.

Queen L. och Vouraise arbetade frenetiskt från köposition, drog runt hela fältet i jakt på den bortflyende Sea Cove. Men ledaren stod för ett monsterlopp där framme och även om förklarligt det sinade i tanken över upploppet gick kuppen hem. Vourasie fick förvisso sin revansch på Queen L., men mållinjen räddade Sea Cove den här gången. (Här kan du se loppet).

Vourasie besegrade både Sea Cove och Queen L. (igen) i Prix de France två veckor senare och följde därefter upp med sin andra raka i Prix de Paris.

Vourasie fortsatte att gräva guld under säsongen 1994, den som kom att bli hennes framgångsrikaste, segrarna lades på hög och nu rådde det inget tvivel om att kommande vinter var det bara en sak som gällde – Prix d’Amérique. Nu eller aldrig.

Efter segrar i både Prix de Bretagne och Bourgogne stod Vourasie på sin karriärs topp när hon äntrade Vincennes för Prix d’Amérique 1995. Men den där historien kan vi förstås redan, fast oftast berättad ur svenskt perspektiv. Vourasie svarade för ett mäktigt lopp, via fjärdespår runt hela sista svängen tog hon meter för meter på ledande Abo Volo och fick greppet en bit in på upploppet. Problemet var ju dock det att bakom hade hela vägen Ina Scot tassat som nu spelade ut sin vinnande speed för att, på linjen, fånga in Vourasie. Snuvad på konfekten av en svenska – för andra gången. (Värt att se ännu en gång).

Veckorna senare…vann Vourasie sin tredje raka i Prix de Paris.

Det blev aldrig någon PdA-seger för Vourasie, som bekant. Loppet som hennes storebror är ensam om att ha vunnit fyra gånger. Hon gjorde förvisso ett fjärde raka försök 1996 men hade inte samma glans och sågs aldrig med chans. Kort senare drog stoet sig tillbaka från tävling för att i stället ta sig an en framtid i aveln.

Avelskarriären blev dock olyckligt kort för Vourasie. I sam-band med att hon nedkom med sitt första föl, namngiven Kalinette d’Aussy, med Ever Jet som far, drabbades hon av blodförgiftning och avled bara elva år gammal.

Vourasie kan bli ihågkommen för mycket. Just den här veckan kanske för hennes tre raka segrar i det största styrkeprovet av dem alla, Prix de Paris.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa krönika
Eléazar - en historia om att avsluta på topp
Nästa krönika
Eléazar – en historia om att avsluta på topp

Eléazar – en historia om att avsluta på topp

Ourasi är, ännu fortfarande, kanske ansedd som Frankrike främste travare genom tiderna. Hans historia är förstås välkänd och hästens sista lopp i karriären är en av sportens finaste avslut; då han i sin sista start fick ta sin fjärde seger i Prix d’Amérique 1990.

Fast tio år tidigare hade en annan av fransk travsports mest legendariska namn åstadkommit något liknande. Avslutning-en av karriären för Eléazar är värd att återupplivas, så här i Prix de France-tider.

Eléazar, född 1970, tillhörde sin generations eminens, något som han visade redan tidigt under sin karriär. Den högreste Kerjacques-sonen som genom hela sin karriär tränades och kördes av Léopold Verroken, vann förvisso inget av kullens stora årgångskriterium men segrade som fyraåring i Prix de Sélection. Det var dock som äldre travare han skulle blomma ut för fullt och sälla sig till skaran av Frankrikes mest minnesvärda fyrbenta artister.

Det till trots att han praktiskt taget genom hela sin karriär brottades med sköra ben, som i flera omgångar tvingade honom till längre uppehåll, kom han att trava in över 6,7 miljoner franc vilket vid tidpunkten rankade honom som landets tredje vinstrikaste travhäst genom tiderna.

Sin debut i Prix d’Amérique gjorde Eléazar 1977. Problemet vid den här tiden var dock att Bellino II också tävlade. Dåtidens självskrivne kejsare av franskt trav hade vunnit loppet de tidigare två åren och skulle inte låta Eléazar få sticka upp på vägen mot en tredje raka. Verrokens adept fick nöja sig med att hänga silvermedaljen kring sin hals, men kunde strax senare ta revansch.

I Prix de France var Bellino II ett slaget byte när Eléazar vann loppet efter en stenhård duell upploppet ned mot stall-kamraten Dimitria (kolla loppet här). Båda fanns dessutom med i Elitloppet månaderna senare och medan Dimitria galopperade bort sig i sitt försök blev det på nytt klang och jubel-föreställning för Eléazar genom seger i både försök och final. I finalen fångade fransmannen på linjen in länge ledande Wiretapper för triumfen (se här).

Påföljande år, 1978, hade Bellino II dragit sig tillbaka och Eléazar stod på toppen av sin karriär. Det här var också året som han tog sin andra seger i Prix de France, men Prix d’Amérique förblev fortsatt ett oförrättat värv för den gode Eléazar. Den två år yngre Grandpre segrade i den upplagan och bakom började två nya superstjärnor göra anspråk på kungatronen. Hadol du Vivier och senare Idéal du Gazeau.

Det var just denne Hadol du Vivier som förvägrade Eléazar hans andra seger i Elitloppet. Versionen 1978 kom att avgöras i en rafflande upplösning med flera hästar på linje där Hadol du Vivier tog ned ledande Duke Iran kort före mål för att hålla undan för den kvickt, men för sent, avslutande Eléazar (ja, kika själv).

Till Prix d’Amérique 1979 var förstås förhoppningarna stora på Eléazar, men han misslyckades helt och kom i mål sist felfri medan High Echelon besegrade ungtuppen Idéal du Gazeau. Det största loppet tycktes som förgjort för den gamle kungen.

Därför tillmättes han förstås inte särskilt stora chanser när han i 1980 års upplaga återkom för att som tioåring göra sitt sista försök i Prix d’Amérique. Loppet handlade på förhand helt och hållet om vem av sexårige Idéal du Gazeau och den ett år äldre Hadol du Vivier som var ny härskare i fransk travsport. Så också i loppets inledning, skulle det visa sig. De båda favoriterna duellerade där framme och sprang sig på kuppen båda trötta. Det var då Verroken bakom gamle Elézar såg sin chans. Nu eller aldrig, bokstavligt. Grandpre hade slagit klorna i ledaren när man nalkades upploppet, men bakom skuggade fältets ålderman och den sista biten var Eléazar den starkaste. En säker seger till slut och kusken gav sin krigare en välförtjänt klapp när mållinjen passerades (se loppet här).

Ett snyggt avslut på en fantastisk karriär, kunde tyckas. Men Eléazar hade en uppgift kvar. Det är värt att beakta att vid den här tiden avgjordes Prix de France blott en vecka efter Prix d’Amérique, men det lät Eléazar inte bli ett hinder. Segern togs faktiskt överlägset och i det slagna fältet, som trea, fanns Hadol du Vivier. Som om Eléazar hade gjort ett sista statement.

Eléazar är en av tre hästar som vunnit Prix de France vid tre tillfällen. Först var Jamin som vann i raka år 1958-1960 och den senaste, givetvis, Ourasi som tog sin trippel 1986-1988.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa krönika
Egentligen är ju allt det här "Lokets" fel

Travtips

Örebro 1 maj: Vi tänker avsluta med stil!

Travtips
fredag 17.17, 30 april
Det har blivit dags för sista tipset på Travnet, trist då en epok går i graven men så är det. Det har varit en kul tid genom åren, då jag var med redan från 2005 vad gäller Travnet när jag flyttade till Stockholm för att börja på Dagens Spel. Sedan har d...
Spelredaktör Mattias Ludvigsson
Travtips
onsdag 17.45, 28 april

Solvalla/Åby 28 april: Italien i fokus – men vi drar till Lexington!

Spelredaktör Mattias Ludvigsson
Travtips
tisdag 17.13, 27 april

Jägersro 27 april: Härmed sätter jag .

Spelredaktör Ulf Nilsson
Travtips
tisdag 11.38, 27 april

Lunch-draget Rättvik: Fortsatt hungrig efter vinnare

Spelredaktör Ulf Nilsson
Travtips
måndag 17.04, 26 april

Färjestad 26 april: Sista veckan med travnet

Spelredaktör Ulf Nilsson
Travtips
måndag 11.31, 26 april

Lunch-draget Visby: Bra rapporter från ön

Spelredaktör Ulf Nilsson

Krönikor

Krönika
Björn Hammarström
torsdag 09:23, 29 april 2021

Nu är det slut

ÖREBRO: Våren fortsätter att vara kall. Fint väder på dagarna men kallt i luften. Sista bloggen på Travnet Efter cirka 650 bloggar sen hösten 2008 så blir detta den sista. Några personer som jag träffat på har undrat om jag arbetar på Travnet. Så har aldri...
Spelredaktör Björn Hammarström

Våra krönikörer

Björn Hammarström
Daniel Olsson
Redaktionen Travnet
Ulf Nilsson