Jag sitter och spanar ut över takåsarna samtidigt som solen sakta sänker sig och kastar sin orangea vinterreflektion i de tusentals små skorstenarna och i de sirligt smida balkong-räckena.

Skulle jag kunna säga. I själva verket befinner jag mig på ett hotell med kyrkogården Père-Lachaise smutsbruna mur som närmaste granne och utsikten är begränsad till en innergård. Ute är det max en plusgrad och molnen hänger som blytunga, grå bomullstussar.

Men strunt samma. Jag är i Paris.

Jag tror det är artonde gången nu. Eventuellt nittonde. Fingrarna räcker inte till och jag har tappat räkningen. Men av någon anledning kan jag inte hålla mig från att alltid återvända hit när det närmar sig slutet av januari. Eller, anledningen är förstås i huvudsak Prix d’Amérique, men den här staden har kommit att bli något jag inte riktigt kan vara utan. En förtrollning som aldrig bryts.

Händelsen som utlöste det faktum att jag i halva mitt liv alltid återkommit till Paris inträffade i oktober 1999. 16 oktober för att vara exakt. Mitt då tjugoåriga jags utlandsäventyr hade vid det tillfället varit begränsade till ett antal åksjukefyllda bilturer på sydöstra Norges allt annat än raka vägar och två dagsturer till Fredrikshamn med Stena-båten. Absolut, jag drömde om mer och framför allt Paris och Prix d’Amérique, men ärligt talat, plånboken var avsevärt smalare än midjan.

Fast den här dagen skulle vändningen komma. Sedan redan tio år tillbaka tillhörde jag Åbytravets inventarier; tillsammans med ett hundratal mockajackor som varje tävlingsdag befann sig bland publiken (sådan fanns vid den här tiden) och högst ofrivilligt missade en sådan, fanns jag. Den här dagen var Svenskt Mästerskap höjdpunkten. Efter att ha lämnat fram mitt klippkort i entrén fick jag i handen ett papper. Det var en publiktävling. Fem frågor om trav skulle besvaras, den sista uppgiften var att tippa vinnaren i SM.

Frågorna var, åtminstone för mig, inte så svåra. Sedan gjorde jag det enkelt för mig och tippade den troliga SM-vinnaren. Krossed Out och Stig H. Sagt och gjort, blanketten fylldes i, lades i en låda och glömdes för tillfället bort. Men Paris-kostymen syddes i det tysta.

Fast när Krossed Out stegade förbi mig, jag stod alltid placerad i början av upploppet vid staketet, på väg mot en enkel SM-seger, kom jag att tänka på det. En väldigt märklig känsla infann sig i kroppen. Som om den anade något som jag själv inte förstått. Jag visste redan att jag hade alla rätta svaren och nu föll den sista pusselbiten på plats.

På något konstigt sätt fick jag allt klart för mig inom loppet av några få sekunder. Tävlingen gick till som så att fem personer skulle dras och få komma fram till vinnarcirkeln. Där stod ”Loket” utrustad med fem lådor som skulle öppnas. I fyra av dem, ett tröstpris. I den femte en Prix d’Amérique-resa. Vid den här tiden var Leif ”Loket” Olsson i stort sett lika känd som Kungen och BingoLotto hade lika många tittare som Melodifestivalen.

Jag skulle ta låda två, tänkte jag.

Jag började helt sonika stega bort de cirka 150 meterna mot vinnarcirkeln, för att vara på plats för tävlingen efter det att prisceremonin avslutats. I högtalarna ropades de lyckliga fem deltagarna upp och det var först framme som jag insåg att mitt namn hade ju faktiskt inte nämnts av de fyra som ännu annonserats. Men så drar ”Loket” upp en sista och ja…

Gôtt, tänkte jag. Nu ska jag till Paris. Det hela var jäkligt märkligt, för jag var, vilket kan vara svårt att förstå för den som känner mig, inte det minsta nervös. Utan snarare bara konstaterande. Det drogs lott om vem som skulle få börja öppna låda och jag fick fjärde lotten. Inga problem, eftersom när det var min tur fanns ju fortfarande lådan med nummer två kvar. Och Prix d’Amérique-resan. En ”coin flip” som vi säger i pokerbranschen, som jag inte kunde förlora.

Min namne Olsson öppnade sakta den där lådan, och ja, mycket riktigt. Det jag redan ”visste” visade sig vara sant. Flyg tur och retur (ja, det var första gången jag skulle flyga) från Landvetter och fyra nätter på hotell i Montemartre. Tack för kaffet.

Det kan, sett ur ett vidare perspektiv, kännas som något ganska oansenligt. Men för mig var det en dröm som gick i uppfyllelse. En dröm som bara minuterna före kändes otroligt fjärran.

Syrran fick följa med som resesällskap. Och jag minns att magin träffade mig direkt. Vi löste metrobiljett efter metro-biljett, såg Eiffeltornet gnistra i Pariskvällen, bedövades av de vansinnigt tutande bilarna kring Triumfbågen och häpnade över Mona Lisas litenhet på Louvren.

Genéral du Pommeau vann det där Prix d’Amérique. Seklets första. Varenne, ännu i sin karriärs linda, gjorde ett overkligt lopp i spåren som trea. Jag höll tummarna för Fridhems Ambra. Ännu var det franc man spelade med, ännu fick man röka på inneläktaren (och det gjorde folk, kan jag lova) och jag såg inte ett skit.

Men det var fan magi. Ett opium som jag ville ha mer av.

Så om du tillhör den lyckliga skara som i helgen har möjligheten att vara här på plats i Paris. Tänk på två saker. Det första är ta rätt RER-tåg och gå av vid rätt hållplats. Joinville-le-Pont ska du av vid, inte Vincennes. Det andra är tänk på att Paris är ofantligt mycket mer än en monumental kolstybbsbeklädd travbana och ett hotellrum.

Men fråga mig inte hur det är i Paris är på sommaren.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se

Senaste nyheterna

Krönika
Daniel Olsson
fredag 08:50, 29 januari

Ska man se det positivt är det bara ett år kvar

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
söndag 13:27, 24 maj

Aldrig har Elitloppet varit så efterlängtat

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
måndag 10:32, 29 juli

Den gången när ”Tarzan” landade på månen

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
tisdag 09:38, 21 maj

Meadow Road 1985 – en evig klassiker…

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
tisdag 09:10, 19 februari

Vourasie kan bli ihågkommen för mycket

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
onsdag 13:08, 06 februari

Eléazar – en historia om att avsluta på topp

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
tisdag 09:18, 08 januari

Uranie – en av Prix d’Amériques allra största

Spelredaktör Daniel Olsson

Spel från unibet

Travnets Twitter

Nästa nyhet
Uranie – en av Prix d’Amériques allra största

Uranie – en av Prix d’Amériques allra största

I år är det tjugo år sedan ett sto senast vann Prix d’Amérique. Hela två decennier har alltså gått sedan Moni Maker, ännu världens vinstrikaste sto, skar mållinjen som vinnare på Vincennes körd av den unge Jean-Michel Bazire och tränad av Jimmy Takter.

Ston som vinner de största racen blir tyvärr allt mer sällsynt, Prix d’Amérique är inget undantag med andra ord. Annat är det kanske om man ser historiskt. Av de 98 upplagor av Prix d’Amérique som körts har 23 av dem slutat med seger för ett sto. Inte så illa ändå kanske, med tanke på att det som sagt var tjugo år sedan senast.

Två av tjejerna som bärgat PdA-pokalen tillhör också loppets allra mest klassiska vinnare. Roquepine på 1960-talet vann tre i rad och så gjorde också Uranie redan på 1920-talet. Och just denna Uranie är en häst som, med tidens gång, oförskylt fallit en aning i skuggan.

Uranie, ett fuxsto, såg dagens ljus 1920. Alltså, lämpligt nog, samma år som Prix d’Amérique för första gången avgjordes. Hon kom att utmärka sig redan tidigt och tillhörde Frankrikes bästa som treåring då hos Lucien Dufour men det var när hon såldes inför fyraåringsäsongen som hon verkligen kom att ta sig in i historieböckerna för alltid. Uranie sattes i träning hos italienaren Valentino Capovilla och det var i hans regi som hon 1926, i loppets sjunde upplaga, kom att ta sin första PdA-seger.

Redan i sitt första försök kom hon att spela upp Frankrikes bästa hingstar på läktaren. I loppet fanns dåtidens största som dubble PdA-vinnaren Passeport och fjolårssegraren Re Mac Gregor, men ingen av dem hade en chans att stå emot järnladyn Uranie. Det hade förresten inte motståndarna de två kommande åren heller – Uranie skulle alltså bli den förste att vinna loppet tre gånger. En bedrift som man fick vänta styvt fyrtio år på innan man skulle få se igen.

Men till saken hör den att Uranie nog kunde fått både en och två segrar i loppet ytterligare. Nästa år, 1929, var hon tillbaka på startlinjen igen. Fast på grund av hennes överlägsenhet valde arrangörerna att belägga stoet med 50 meters tillägg. Det i sig hindrade egentligen inte Uranie. Då upploppet nåddes hade hon en överlägsen ledning, men en förödande galopp satte stopp för framfarten med diskning som följd. Tioårige Templier, som varit tvåa två år tidigare, korades i stället till segrare.

Uranie fick dock en chans till att bli den förste till fyra PdA-guld, bedriften som ju som bekant Ourasi ännu är den ende att ha uträttat. Men när hon som tioåring 1930, i en av sin karriärs sista starter, åter fanns med i loppet var det nu med 75 meters tillägg. Uranie slutade ändå tvåa. Fast hon kunde inte rå på den fyra år yngre Amazone B, också ett sto, som sedan vann igen 1933.

Uranie lade nu tävlingsskorna på hyllan efter en av dåtidens mest episka karriärer. Hon vann 47 av sina 76 lopp. Fast hennes Prix d’Amérique-historia hade faktiskt bara börjat. I sin nya karriär, den som avelssto, skulle hon fortsätta att lämna eviga spår i fransk travhistoria.

1932 blev hon mor till Kairos. En hingst som i sin tur skulle bli dominant i aveln de närmaste åren. För 1950 föddes dottern Gélinotte. Just det, stoet som för tränaren Charlie Mills kom att dominera i mitten av 1950-talet. Den historiskt bevandrade vet redan att just Gélinotte själv tog två Prix d’Amérique-segrar. Åren 1956-1957. Hon var förresten tvåa i loppet redan 1955 och vann också Elitloppet samma år, 1956-1957.

Uranie hade gått bort 27 år gammal 1947, men farmors blod levde i allra högsta grad genom Gélinotte, stoet som blev en av 1950-talets största.

Om historien om Uranie är slut där? Ingalunda. För 1953 såg Jalna IV, ett sto efter Kairos och alltså halvsyster med Gélinotte, dagens ljus. Jalna IV skulle kanske inte lämna några stora spår efter sig som tävlingshäst men väl som mamma själv. Hon är nämligen mor till ingen mindre är Roquépine (e. Atus II) född 1961.

Om Roquepine är det ingen överdrift att säga att hon hamnar i kategorin världens bästa travhästar genom tiderna. För här har vi alltså det andra stoet, och den dittills andra hästen, som vunnit just tre utgåvor av Prix d’Amérique. Något hon mäktade med i raka år 1966-1968. Roquépine vann förstås dessutom Elitloppet 1966-1967 och åkte också till USA för att två år i rad (67-68) vinna International Trot. Hennes meritlista kan givetvis göras ännu längre.

Uranie är således morfars mor till Roquépine.

…När Moni Maker vann för tjugo år sedan var förresten ett annat sto tvåa i mål. Lovely Godiva. Och många är flickorna som därefter försökt. Fan Idole, Roxanne Grif och Bélina Josselyn är ston som på senare år åtminstone har varit och nafsat på det, som tvåor. 2009 var förresten Nouba du Saptel, Qualita Bourbon och Olga du Biwetz tvåa, trea och fyra i loppet, men utan chans att rubba Meaulnes du Corta.

Så nu är då frågan, kan 2019 var året för ett sto igen?

Här ett litet video-tips förresten. ”Highlights” från PdA 1930-1990. Låt vara att bildkvaliteten är något spekulativ, men i början skymtar hon i alla fall förbi, Uranie.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
När två träter, då vinner Sugarcane Hanover
Nästa nyhet
När två träter, då vinner Sugarcane Hanover

När två träter, då vinner Sugarcane Hanover

Nu ska jag bli lite tjatig igen. För jag ska nämligen damma av det ännu en gång, mitt absoluta favoritlopp av dem alla.

March of Dimes Trot. Den 17 november 1988.

Ja, precis. Det är 30 år sedan exakt (eller 30 år och 3 dagar när det här publiceras) som historiens troligen mest klassiska travlopp kördes. Och då får man faktiskt ta tillfället i akt. Igen.

Jag tror att de flesta som kommit hela vägen hit i den här bloggen, känner till hur det gick också den där novemberkvällen på Garden State Park i staten New Jersey. Den då ultramoderna anläggningen som olyckligtvis lades ned alldeles för tidigt, i början av 2000-talet.

Men, historien bakom. Hur kom nu March of Dimes Trot egentligen till? Ja, faktum var att det bara några få dagar före det faktiskt kördes fortfarande förelåg osäkerhet kring om det verkligen skulle bli av…

Fast vi får börja med att gå tillbaka lite i tiden. Till vintern samma år, 1988. I Frankrike vann i januari den ikoniska Ourasi sin tredje raka seger i Prix d’Amérique. Fransmännen var tämligen så säkra på sin sak, Ourasi var inte bara Europas bästa travhäst utan också den bästa i världen. Det till trots att han, vid tillfället, endast en gång satt sina tävlingshovar utanför hemlandets gränser (det då han 1986 vann Elite-Rennen i Gelsenkirschen).

Men nu var det kanske inte fullt så enkelt, tyckte amerika-nerna. För där hade man ju nämligen också världens främste travare. Jo visst, Mack Lobell givetvis. Supertravaren som redan föregående sommar, som treåring, slagit absolut världsrekord och blev den förste hästen i världen att gå under 1.10 när han på Springfield Fair klockades till 1.09,7. Som bekant gjorde han under våren 1988 sitt första besök utanför Nordamerika när han i en klassisk upplaga av Elitloppet utskåpade sina konkurrenter. Ett lopp som för övrigt kretsen kring Ourasi avböjt, och som man skulle komma att fortsätta vägra vara med i.

Och det var nu, någon gång i början av sommaren 1988 som ”debatten” verkligen tog fart. Vem var nu egentligen världens bästa häst? Trash talket sattes igång på allvar sedan Mack Lobells ägare Lou Guida i fransk teve helt enkelt kallat fransmännen för fegisar som med Ourasi inte tordes möta ”Macken”.

Till saken hör kanske också att fransoserna, som var starkt förvissade om att de hade den bästa travsporten i världen, hade bjudit in Mack Lobell och kretsen kring hästen till ett möte – i Frankrike. Det blev aldrig av (Mack Lobell kom för-resten aldrig att göra någon start på fransk mark). Guida i sin tur kontrade med ett, ”kom till USA och tävla så ska det nog bli åka av”.

Det hela började ta formen av uppsnacket kring en stor titelmatch i boxning. Men när och hur skulle de mötas? Idéen föddes alltså senare på sommaren. Man avsåg att skapa ett race av aldrig tidigare skådad karaktär som samtidigt skulle fungera som insamling till välgörenhets-organisationen March of Dimes. Ett lopp med så stora pengar att tävla om att ingen skulle vilja missa möjligheten att medverka. Inte ens Ourasi.

Och hör och häpna, fransmännen antog utmaningen. Ourasi skulle komma över Atlanten och möta Mack Lobell. Århundrades stora duell skulle bli av. Förstås, nu var ju inte de två hästarna de enda som skulle vara med i loppet, men tvekampen mellan Frankrike och USA var förstås poängen.

”Macken” förresten, hade efter Elitloppet åkt hem igen och fortsatt sopa banan. Inför vad som ledde upp till March of Dimes Trot hade han vunnit raka segrar i Nat Ray Trot, Breeders Crown och International Trot.

Ourasi hade vänt ut och in på sitt motstånd på hemmaplan och efter Prix d’Amérique också vunnit Prix de France och Critérium de Vitesse men också gjort sitt enda Sverige-besök, segern i Åby Stora Pris, och dessutom bärgat Grosser Preis von Bild-pokalen i Tyskland. Blott en förlust på årets fjorton starter.

Ourasi tillsammans med svenske världsmästaren från 1987, Callit, de båda USA-importerna Sugarcane Hanover som tidigare köpts till Norge men kort före loppet förvärvats av Erikssund och Napoletano som hamnat hos Stig H i Sverige, samt italienaren Esotico Prad och Finlands Friendly Face, tog flyget över havet. På andra sidan väntade hemmalaget med Mack Lobell som lagkapten, understödd av Go Get Lost, Scenic Regal och kanadensiska underbarnet No Sex Please som vid tillfället bara var tre år.

Fast bara en vecka före loppet skulle köras hade man inte ens lyckats få ihop en bråkdel av den utlovade prissumman. Ett intensivt arbete påbörjades för att sala in till den miljon dollar som man ju hade utfäst. Bara dagarna före March of Dimes skulle köras, och med alla gäster på plats, lyckades man konstatera att man genom några välbärgade eldsjälar ändå fått ihop 600 lakan. Vinnaren skulle få 270 000 dollar. Ändå en ”hygglig” slant för tiden.

Ourasi hade förresten kommit till USA, trots att det rådde total flygstrejk i Frankrike. Men man lyckades ändå få till ett litet undantag; viljan att ge den franske nationalhjälten chansen att sätta jänkarna på pottan fick gå över rådande strejk. Problematiken blev sedan inte mindre sedan regionen drabbats av ihällande skyfall och oväder dagarna före, ett stort arbete gjordes för att få Garden State Park i ett tävlingsdugligt skick som anstod seklets race.

Så kom dagen. 17 november. För övrigt en torsdag. Banan låg i perfekt skick som ett nybonat golv. Lite mer än 8000 personer fanns på läktarna, ungefär 250 av dem enbart från Frankrike. Tidernas största pressuppbåd för en travhändelse fanns på plats, man räknade till strax under ett hundratal pressfolk. Loppet kablades ut till Europa och trots att klockan var fyra på natten när det skulle köras var Solvallas restaurang överfylld.

I ena ringhörnan Mack Lobell. I den andra Ourasi.

Det blev också, precis som man hoppats, en fartfylld duell de båda emellan. Mack Lobell smällde till spets och satte upp ett tufft tempo direkt. Här skulle övriga få jobba. Ourasi lät inte vila på hanen, sändes fram via tredjespår för att ta dödens. Sida vid sida genom sista sväng och så in på upp-loppet. När bara den sista rakan återstod såg fransmannen ut att få in den avgörande högerkroken på sin amerikanske konkurrent, men Mack Lobell vägrade ursinnigt att ge vika.

Det var då Sugarcane Hanover kom in i bilden…

Gunnar Eggen hade kört sin häst hundraprocentigt. Klivit fram i rätt ögonblick för att låta Ourasi passera och sedan kunna smyga med i dennes rygg. Vila, vänta, slå till. I precis rätt tillfälle. En hastig attack in över upploppet – och förbi till seger precis på linjen.

Jo, Ourasi vann ju egentligen duellen mot Mack Lobell. ”The french champion” var före med någon centimeter till godo, men snopenheten var nog påtaglig. Hade någon verkligen räknat med en annan vinnare än duellanterna?

Jag tycker den här videon, med svenskt referat av Bosse Rydgren (och en ”gästartist” som jag inte vet vem det är eller om ens det är meningen att det ska gå ut, men det gör ju bara allt ännu bättre) är den bästa som finns att tillgå. Mycket nöje. Och har du sett loppet förut, så mycket nöje ändå.

Hur gick det sedan då? Jo, Sugarcane Hanover gjorde faktiskt inga fler starter. Han övergick i stället till jobbet som avelshingst på heltid nästa säsong. Ourasi satte direkt igång med förarbetet inför att ta sin fjärde raka Prix d’Amérique-seger, misslyckades dock till samtligas förvåning, för att i stället knipa segern 1990 – i sin karriärs sista start. Mack Lobell köptes för hiskeliga summor av ”Goya” till Sverige och fortsatte att tävla tre säsonger till, med bland annat ännu en triumf i Elitloppet.

Ett nytt möte mellan Ourasi och Mack Lobell blev det aldrig.

Och heller inte något mer March of Dimes Trot.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
Vincennes, en liten vandring genom historien
Nästa nyhet
Vincennes, en liten vandring genom historien

Vincennes, en liten vandring genom historien

Hösten börjar övergå i vinter och mörkret gör sig allt tidigare påmint om dagen. Travsporten här hemma på våra breddgrader går allt mer in i vinterdvala, men för egen del tillhör jag dem som tycker att det är nu som sporten nästan är som roligast.

Lite udda, givetvis. Men anledningen stavas Vincennes vintermeeting.

Men nu är frågan förstås, hur började allt detta? Ja, för att ta reda på det tycker jag vi ska gå långt tillbaka i tiden, betydligt längre än vi behöver kanske. Vi tar historien om Vincennes, helt enkelt.

Vad är då Vincennes? Jo, det är tekniskt sett en kommun i departementet Val-de-Marne, mer konkret är det en del av Paris storstadsområde. Beläget sydöst om stadskärnan. Cirka så där 50 000 personer kan kalla Vincennes sin hemvist.

Nu behöver jag kanske inte dra hela historien, man kan finna spår av området, då kallat ”Vilcenna” redan en bit in på 800-talet, men vi kör en snabbspolning fram till mitten av 1100-talet då området, det vill säga Vincennes-skogen, var känt för sina goda jaktmarker och de dåvarande frankiska kungarna huserade gärna här på fritiden. Därför var det såklart naturligt att konstruera ett ”jaktslott”. Det är 1373 som man börjar få ordning på sitt chateau men tillbyggnationerna fortsätter ständigt de kommande seklen, fram till andra halvan av 1600-talet.

Samhället kring slottet började byggas upp och Vincennes som stad var etablerat. Före, under och efter revolutionens år 1789, antog dock slottet andra användningsområden och efter att först tjänat som lokal för porslinstillverkning övergick det till att fungera som fängelse. Ett komplement till Bastiljen, kan man säga. Till exempel satt Markisen de Sade här i fängsligt förvar under ett antal år och så sent som i slutet av första världskriget var det här som den mytomspunne spionen och ”femme fatalen” Mata Hari fängslades och sedermera avrättades. Slottet har under tiden också tjänat som en form av militärt högkvarter.

Fast nog om detta nu kanske. För det var 1860 som den dåvarande kejsaren Napoleon den tredje (brorson till Napoleon den förste) lät göra Vincennes-skogen till en för allmänheten tillgänglig park. Det här är också en del av ursprunget till att platsen senare skulle husera landets, och kanske världens, främsta anläggning för travsport. I parken höll man snart hästkapplöpningar som allmänt folknöje, varför det föreföll sig fullt naturligt att här också anlägga Paris hippodrom.

De första officiella travtävlingarna i Frankrike är daterade till 1836, i Cherbourg, och sporten spred sig såklart snabbt i landet. År 1863, den 29 september närmare bestämt, var det dags för invigning av Hippodrome de Vincennes, belägen i kanterna av Vincennes-skogen, precis som i dag.

Nu bar det sig dock inte bättre än att hippodromen förstördes några år senare, till följd av Frankrikes krig mot preussarna (1870-71) varför det dröjde fram till september 1879 innan man kunde inviga Vincennes igen. Där har den fortsatt att stå kvar fram till i dag.

Ursprungligen var det givetvis inte enbart trav (och monté) som utövades på ovalen, utan även andra sporter med hästen i centrum, i synnerhet galopptävlingar. Det var faktiskt då, 1879 det vill säga, som de första travloppen över huvud taget avverkades på banan och det var först 1934 som Vincennes uteslutande blev en arena enbart för travsport.

Konceptet vintermeeting såg sitt ljus tidigt i början av det förra seklet. 1906 var första gången som man påbörjade sin högsäsong under vintermånaderna. Avsikten var förstås att få till ett större antal tävlingar i koncentrerad form, ett koncept som alltså än i dag fortsatt. Från att år 1905 blott haft 10 tävlingsdagar per år på Vincennes, hade antalet ökats till 38 år 1910 och antalet var uppe i 68 vid år 1925.

Årets schema innehåller förresten hela 90 tävlingsdagar. Och då menar jag bara vintermeetinget.

1920 (100-årsjubileum snart alltså) introducerades vad som snabbt skulle bli banans stora flaggskepp. Ja, jag åsyftar självklart Prix d’Amérique. Loppet fick sitt namn som en hyllning till USA för deras insatser i det första världskriget som ju avslutats två år tidigare. Den första vinnaren av loppet, som förresten avgjordes den 1 februari, var Pro Patria (som för övrigt på latin betyder ”för fäderneslandet”) körd av Theodor Monsieur och ekipaget upprepade proceduren redan nästa år.

Det andra världskriget satte olyckligtvis käppar i hjulen för travsporten såväl i Europa som i Frankrike och Prix d’Amérique fick av den anledningen ställas in 1940 och 1941. Men trots att kriget fortfarande brann, kunde man återkomma 1942 (Neulisse vann) och har sedan dess avgjorts varje år.

Den stora omdaningen för Vincennes skedde sedan i slutet av 1970-talet då man renoverade och byggde om banan för miljardbelopp. 1983 hade den antagit det utseende som till mångt och mycket är oförändrat till dags dato, med de mäktiga läktarbyggnaderna som också inrymmer flera restauranger med panoramavy. Redan två år senare installerades en 100 kvadratmeter stor storbildsskärm, den första i världen i sitt slag.

Kort sagt, världens främsta anläggning för travsport var ett faktum.

Med det sagt. Om du fortfarande aldrig varit på Vincennes, och har möjligheten att komma loss i slutet av januari, så är det nog snart dags att börja kika efter den där Paris-resan. Jag törs nästan lova att du inte blir besviken.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
En 40 sekunder lång resa - på 173 år
Nästa nyhet
En 40 sekunder lång resa – på 173 år

En 40 sekunder lång resa – på 173 år

Fyra år, tre månader och tio dagar. Så lång tid var Sebastian K. världens snabbaste travhäst genom tiderna. Hans monumentala 1.07,7 satt på Pocono Downs den 28 juni 2014 putsades med en tiondel av sexårige valacken Homicide Hunter på The Red Mile i Lexington i början av oktober.

1.07,6 i kilometertid. Eller 1 minut och 48 och fyra femtedels sekunder för att bli exakt, är den för dagen snabbaste tid som en travhäst presterat över en engelsk mil (som för övrigt mäter exakt 1609,344 meter).

Ett faktum som fick mig att snöa in en smula på just världsrekord, absoluta sådana det vill säga. En liten resa i historien som förde mig tillbaka nästan på dagen 173 år, närmare bestämt till 1845. Samma år som nobelpristagaren Wilhelm Conrad Röntgen föddes, den 32-årige Richard Wagner påbörjade arbetet med operan Lohengrin och den revolutionerande uppfinningen gummisnodden fick sitt patent. Ganska lång tid tillbaka alltså.

1845 var också året då det för första gången noterades ett officiellt världsrekord för en travhäst. Lady Suffolk hette hon. Ett då tolvårigt skimmelsto som i Hoboken, New York, klockades till 2 minuter och 29 sekunder och därmed förevigades som den första världsrekordhållaren. 1.32,8 blir förresten det omräknat i kilometertid.

Om vi vrider fram klockan ett par decennier hittar vi Goldsmith Maid. En synnerligen intressant häst som regerade i travsportens vagga, med sin storhetstid i första halvan av 1870-talet. Det är i sig anmärkningsvärt, för hon föddes redan 1857. Goldsmith Maid, vars farfar för övrigt var den stora urfadern Hambletonian själv, spåddes dock tidigt inte vara något särskilt ämne för dåtidens travtävlingar. Det skulle ändra sig med tiden.

Goldsmith Maid, som egentligen från början bara hette Maid, växte upp på en gård i New Jersey. Hennes temperament var dock något i ”hästväg”, stoet var osedvanligt hetlevrat och knappt någon vågade ha med henne att göra. Följaktligen ansågs hon som omöjlig i tävlingssammanhang, även om hästen deltog i några inofficiella kapplöpningar i grannskapet. De ursprungliga ägarna var ivriga att sälja henne vidare för en spottstyver och det omöjliga stoet skiftade ägare ett par gånger innan slutligen vändningen skulle komma. Det när Alden Goldsmith 1865 för 650 dollar kunde lägga vantarna över henne och hon också gavs det namn som hon blivit känd för.

Trots att Goldsmith Maid vid det här laget redan var åtta år hade hon, onekligen framtiden för sig. Genom att låta träna stoet helt utan extra utrustning och bara låta henne springa som hon själv ville, hade man funnit lösningen. Hon blev framgångsrik i tävlingar och noterade flera banrekord. Men efter tre år antog Goldsmith att den nu elvaåriga hästen kanske gjort sitt och var nog ganska nöjd när han för svindlande 20 000 dollar sålde henne till tränaren Budd Double. Fast det var nu som hon verkligen skulle visa vad hon kunde…

Goldsmith Maid skulle under sin extremt långa karriär notera hela sju absoluta världsrekord. Fem av dem sattes samtliga under 1874 – då hon var sjutton år gammal. Efter att i början av året varit den första att gå under kilometertiden 1.25 hade hon i slutet av året sänkt sitt eget rekord till 1.23,3 (eller 2:14,0). Hon fortsatte faktiskt att tävla ända till hon var tjugo år och hennes sista lopp var ett match race mot den ”blott” elvaårige valacken Rarus. Den senare var också den som, årets efter, lyckades slå hennes världsrekord när han sänkte till 1.22,8.

”Late bloomern” Goldsmith Maid blev på köpet en celebritet och framlevde sina dagar till 1885 då hon 28 år gammal gick ur tiden. En nyhet så sorglig att till och med New York Times unnade henne en egen dödsruna.

Utvecklingen bland travhästar rusade vidare och i början av seklet hade man så smått börja drömma om att hitta en häst som kunde slå ”drömmilen”. Med andra ord att för första gången passera under två minuter (vilket i kilometertid betyder 1.14,6). Man behövde inte vänta längre än till 1903 för att nå dit.

Den historiska hästen som gjorde det var Lou Dillon. Också hon ett sto, endast fem år gammal vid tillfället. Händelsen när Lou Dillion dubbades till ”the first mile trotter” skedde den 24 augusti 1903 och platsen var Readville i Massachusetts. På exakt 2:00.0 klockades hon till med sin tränare Millard Sanders i släptåg. En tid som i sig närmast ansågs som omöjlig för tiden, det innan gällande världsrekordet var på 1.16 blankt satt av Cresceus två år tidigare. Därför var förstås uppståndelsen än större när Lou Dillion bara två månader senare slog till igen, nu i Memphis. På totaltiden 1 minut och 58 och en halv sekund (1.13,5) blev hon också den första att passera ”drömmilen”.

Det här gjorde såklart Lou Dillon världsberömd i travkretsar och hennes berömmelse tog stoet hela vägen över Atlanten. När hennes egentliga tävlingskarriär var avslutad fick hon nämligen åka runt i Europa, faktiskt hela vägen till Moskva, för att visa upp sin briljans och speed inför storögda folkmassor. Hennes rekord skulle förresten stå sig i nio år.

Betydligt längre skulle dock Greyhounds världsrekord stå. ”The Grey Ghost” kvalar nog in väldigt högt på den omöjliga listan om världens bästa travare. Det började 1937 då det då gällande världsrekordet i sig varit synnerligen svårslaget. 20-talets kung Peter Manning, som slog rekord efter rekord, hade 1922 noterat 1.12,6 och det hade därmed gått femton år innan Greyhound var den som förmådde att tangera den tiden.

Men Greyhound var förstås snabbare än så. Efter bara några dagar sedan tangeringen, sänkt rekordet till 1.12,2 var det nästa år, 1938, som han satte det kanske mest episka av alla världsrekord. Platsen var förstås Lexington, Kentucky, var annars, när han med sin tränare Sep Palin klockades till 1 minut, 55 och en fjärdedels sekund, det vill säga 1.11,6. (Vill du läsa mer om Greyhound, se min tidigare blogg här).

För att sätta den tiden i realitet, det dröjde nästan 31 (!) år innan någon klarade av att trava en snabbare tid. 1969, månaderna efter det att Neil Armstrong blivit den första människan på månen, var det Nevele Pride som i Indianapolis putsade världsrekordet med tre tiondelar, till 1.11,3. Nevele Pride, förresten, ett sant ”original” i travhistorien som du också kan läsa mer om här.

För att fortsätta jämförelsen; först 1980, alltså elva år senare, var det Lindy’s Crown som blev den förste att tangera 1.11,3 medan vi får gå framåt ytterligare två år till 1982 innan Arndon, då bara tre år, på The Red Mile slog det då han som första häst i historien gick under 1.11 och vann på 1.10,9. Alltså 44 år efter Greyhounds monstruösa tid.

Vem som var först att underskrida 1.10 då? Jo, givetvis Mack Lobell. På Springfield Fair, Illinois, augusti 1987 gick den då treårige karismatiske travaren 1.09,7. Ett rekord som detroniserade det absoluta världsrekord som Prakas satt två år tidigare med hela åtta tiondelar. Och just det ögonblicket kan jag inte förneka er: kolla här.

Som vän av ordning bör vi självklart också nämna första hästen under 1.09. Jag tror att de flesta som lyckats med bedriften att läsa ända hit vet vem – Victory Tilly. Det var 2002 då den sjuårige svenske valacken i Nat Ray Trot (som det hette då) på Meadowlands bombade fram på 1.08,8. (Ja, vi kikar väl på det också då).

…Sebastian K., han kan förstås trösta sig med att i alla fall vara världens snabbaste travhäst över en tusenmetersbana, tills vidare. Hans enorma 1.07,7 är ju satt på Pocono Downs som sagt. Men snabbast i världen är alltså Homicide Hunter.

Hans 1.07,6 är i runda slängar 40 sekunder snabbare än vad Lady Suffolk travade där i Hoboken 1845. 40 sekunder å andra sidan, kanske inte verkar så mycket sett över 173 år.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
Idéal du Gazeau och de tre VM-segrarna

Travtips

Örebro 1 maj: Vi tänker avsluta med stil!

Travtips
fredag 17.17, 30 april
Det har blivit dags för sista tipset på Travnet, trist då en epok går i graven men så är det. Det har varit en kul tid genom åren, då jag var med redan från 2005 vad gäller Travnet när jag flyttade till Stockholm för att börja på Dagens Spel. Sedan har d...
Spelredaktör Mattias Ludvigsson
Travtips
onsdag 17.45, 28 april

Solvalla/Åby 28 april: Italien i fokus – men vi drar till Lexington!

Spelredaktör Mattias Ludvigsson
Travtips
tisdag 17.13, 27 april

Jägersro 27 april: Härmed sätter jag .

Spelredaktör Ulf Nilsson
Travtips
tisdag 11.38, 27 april

Lunch-draget Rättvik: Fortsatt hungrig efter vinnare

Spelredaktör Ulf Nilsson
Travtips
måndag 17.04, 26 april

Färjestad 26 april: Sista veckan med travnet

Spelredaktör Ulf Nilsson
Travtips
måndag 11.31, 26 april

Lunch-draget Visby: Bra rapporter från ön

Spelredaktör Ulf Nilsson

Krönikor

Krönika
Björn Hammarström
torsdag 09:23, 29 april 2021

Nu är det slut

ÖREBRO: Våren fortsätter att vara kall. Fint väder på dagarna men kallt i luften. Sista bloggen på Travnet Efter cirka 650 bloggar sen hösten 2008 så blir detta den sista. Några personer som jag träffat på har undrat om jag arbetar på Travnet. Så har aldri...
Spelredaktör Björn Hammarström

Våra krönikörer

Björn Hammarström
Daniel Olsson
Redaktionen Travnet
Ulf Nilsson