Elitloppet är unikt.
Ovedersägligen är det, vid sidan av Prix d’Amérique, världens största travlopp. Och redan så här två månader före årets batalj på Solvalla börjar det pirra i kroppen. Ja, det är nästan det här som är det bästa i hela Elitlopps-cirkusen. Nog för att det finns mål och mening, men det är liksom lika mycket vägen dit som gör mödan värd.
Om Elitloppet har man åsikter. Vilka hästar som ska vara med, måste vara med, och vilka som inte bör vara det, eller i vissa fall, inte borde varit med. Kritik och hyllningar. Så ska det vara.
Det är det där som gör Elitloppet.
Det gör Elitloppet unikt.
Det för oss in på dagens ämne i bloggen. Det unika med Elitloppet, alltså. Låt vara att det här är min egen personliga åsikt, man behöver inte hålla med, men för att Elitloppet verkligen ska bli Elitloppet så behövs de – de unika hästarna. De udda hästarna, de som ingen knappt visste fanns. ”Flagghästarna”, om du så vill. Kryddan som skänker Elitlopps-marinaden sin unika twist.
Det finns inget som jag älskar mer med Elitloppet än just de här hästarna. Och det spelar ingen som helst roll huruvida de är chanslösa eller inte. Det är snarare en förutsättning.
…Ryssland (alternativt Sovjet) är kanske inget travland som man i dag riktigt räknar med. Även om sporten där borta ännu, i högsta grad, existerar. På 1950- och -60 talet var ryska travare dock betydligt vanligare, ja de var till och med då en ledande travnation. En klassiker är ju ”Ryssgalan” på Solvalla 1954 då häftige Gibrid tampades med bland andra Frances Bulwark och Gay Noon. Kolla den här filmen.
Därför var det kanske inte lika chockerande i sig när Apex Hanover dök upp i Elitloppet 1966. Det var snarare ekipaget som helhet som vållade rubrikerna. I sulkyn satt nämligen – en kvinna.
Maria Burdova var faktiskt en ledande travtränare i Ryssland vid tiden och Apex Hanover en stor stjärna. I Elitloppet innehar man en särskild plats i historieskrivningen, som inte får glömmas bort. Burdova var den första kvinnan att köra i loppet.
Och det slutade väl helt okej. Man avancerade vidare till final men var där chanslösa mot den magnifika fransyskan Roquépine och slutade sexa. Apex Hanover hade dessförinnan för övrigt gästat både Charlottenlund och Jägersro innan sitt Solvalla-besök.
Det var dock inte endast i Elitloppet som Apex Hanover och Maria Burdova blev ett samtalsämne. Året före, 1965, ville man vara med i Prix d’Amérique. Det fick Apex – men inte Maria. Att en kvinna körde i Prix d’Amérique passade sig helt enkelt inte… I stället fick Pavel Litkin rycka in som ersättare och det resulterade i ett femtepris. Senare segrade man i Prix de Paris. Så här såg det ut.
…det skulle sedan dröja exakt 30 år innan en kvinnlig kusk faktiskt fick lov att vara med i Prix d’Amérique. Hon hette Helen A Johansson och hästen Ina Scot…
…Något som fick mig att tänka på Kerryn Manning. Australiensiskan som är världens segerrikaste kvinnliga driver med drygt 3700 segrar på sitt konto. Hennes stora stjärna var Knight Pistol, en häst som många ännu minns i periferin.
Knight Pistol var aktuell för Elitloppet 1997, men valde i stället en att besöka Norden något senare på säsongen det året. Knight Pistol och Kerryn vann till och med ett lopp på norska Sörlandet, som gick under beteckningen Harley Davidson Race, där man på linjen slog av självaste Gentle Star. Senare tog man sig till final i Åby Stora Pris (som då kördes med försök och final) men galopperade i finalen.
Knight Pistol var alltså aldrig med i Elitloppet men andra hästar från Oceanien har varit det. Bäst har det gått för det lilla stoet Pride of Petite som för Mark Purdon som sista häst faktiskt tog sig till finalen 1996. Det var i det där försöket som Copiad galopperade, för övrigt…
Nyzeeländska Pride of Petite fick sedan i finalen (ja, den klassiska där Coktail Jet spurtar ner Zoogin) nöja sig med att sluta sexa. Oddsindikatorn visade för 2230 för en spelad tiokrona.
Två år senare var det Special Force som gjorde en långresa. I händerna på Torbjörn Jansson vann den nyzeeländske valacken i ett genrep på Solvalla, men galopperade i Oslo Grand Prix och var utan chans att nå final i Elitloppet. En liten revansch tog man sedan som trea i Copenhagen Cup.
En liknande version blev det ytterligare två år senare, 2001, för landsmannen Lyell Creek. Efter att ha tagit en viktoria på ”Valla” blev det en femteplats i OGP medan man i Elitloppets försök (det där Solar Effe chockspurtade ned Victory Tilly) hamnade en placering från final. Även Lyell Creek sedan, trea i Copehagen Cup.
2007 tävlade Australien-födde men USA-ägde A Touch of Flair i Elitloppet (sist i försöket) och 2009 var det Sundon’s Gift och Chris Lang som var loppets exotiska inslag. Sundon’s Gift, som dominerat på hemmaplan under säsongen, var dock utan någon chans på Solvalla. Det är också det senaste bidraget från Oceanien i Elitloppet…
Vad sägs om Argentina då? Ja, är det någon som minns Chucaro Ahijuna som deltog 2005? Det här är kanske rentav Elitloppets märkligaste inslag någonsin.
Jo men visst, sulkysport existerar faktiskt i Argentina. Där är Chucaro Ahijuna en legendar. Det som kanske var mest anmärkningsvärt med den här hästen var att han faktiskt tävlade som passgångare (!).
Som pacer gjorde Chucaro Ahijuna rent hus i sitt födelseland innan han såldes och flyttade till USA som femåring. Där skolades han om till travare – och det funkade tydligen riktigt bra. ”Tangohästen” som han kallades, slog faktiskt det 18 år gamla banrekordet på Pompano Park när han 2004 noterade 1.10,6 på Florida-banan. Det gamla rekordet hade en viss Mack Lobell…
2005 fanns alltså den i Argentina födda hästen med i Elitloppet. I sulkyn satt ingen mindre än Wally Hennessey, som sju år tidigare vunnit loppet med Moni Maker, men det till trots blev det ingen succé för den gode Chucaro Ahijuna. Direkt när bilen lämnade fältet rullade hästen över i galopp… (kika här).
Avslutningsvis min egen personliga favorit i genren. Action Skoatter!
Det ska förstås påpekas att Nederländerna möjligen inte är en helt okänd travnation, men hästar därifrån i Elitloppet är numera högst sällsynta. Den senaste var för övrigt Milo Windspiel som slutade näst sist i sitt försök i upplagan 2000.
Men Action Skoatter. Det är inte utan att man myser lite när man uttalar det där namnet. Det lilla skimmelstoet satte onekligen färg, i dubbel bemärkelse, på tidernas kanske bästa Elitloppet någonsin, det 1988.
Det är värt att påtalas att Action Skoatter inte var vilken häst som helst, hon var nämligen närmast outstanding hemma i Nederländerna. En segermaskin som vann 20 av 22 race som fyraåring. En av de blott två förlusterna kom i hemlandets förnämsta lopp, Prijs der Giganten. Ett lopp som hon, till publikens förtjusning, länge ledde (sin vana trogen) men på sluttampen fick se sig passerad i av ingen mindre än Grades Singing, delikat körd av Olle Goop. Det loppet kan du faktiskt kolla på här.
Som femåring, 1988, kom hon till Elitloppet med 10 segrar på 13 starter och i toppform. Kusken Appie Bosscha var inte direkt av den blyga sorten. ”Den flygande holländaren”, som hon kallades i Sverige (trots att hon var från Friesland…) laddade iväg i underkant 1.05 de första 500, en tid som vid den här tiden i det närmaste var overklig.
Fjolårstvåan Pay Nibs och Bengt Holm fick helt snällt ge sig för den flyfotade skimmeln som gick till täten i överljudsfart. Det här försöket är ju dessutom legendariskt på grund av att de båda favoriterna Sugarcane Hanover och Napoletano både galopperade bort sig i början, men ändå kom tillbaka och gjorde upp om segern. Något man möjligen kan tacka Action Skoatters mastodontöppning för… Och det här loppet kan man ju se hur många gånger som helst. Titta här och få andra försöket på köpet.
Men nederländskan kämpade till sig fjärdepriset för sista finalbiljetten (det här året var det förresten bara sju hästar i försöken) och för att där återigen agera färgklick.
Trots åttondespåret bakom bilen var Action Skoatter inte blyg för att ge självaste Mack Lobell (från innerspåret) en rejäl dust om ledningen. 07,5 första 500 visade klockorna den här gången, men den luringen gick inte John Campbell och ”Macken” på. Resten av loppet är historia, som det brukar heta.
För Action Skoatters del tog det slut mitt på sista bortre. Hon var, förklarligt nog, trött efter sin, för dagen andra, jätteöppning och att dessutom i ett varv fått vandra i dödens på Mack Lobell. Action Skoatter kom i mål sist felfri, på 1.21,7. Sexa i mål var förresten Grades Singing som klockades till 1.12,2…
Action Skoatter. Hon var chanslös från början. Hon var chanslös i loppet. Trots det ett av Elitloppets oförglömliga inslag.
Precis sådant som gör Elitloppet unikt.
Fast Steinlager (Foto: ALN), efter den gamle Derby-vinnaren Good As Gold, skulle emellertid bli betydligt mer förknippad med ett annat land – Norge.