Elitloppet är unikt.

Ovedersägligen är det, vid sidan av Prix d’Amérique, världens största travlopp. Och redan så här två månader före årets batalj på Solvalla börjar det pirra i kroppen. Ja, det är nästan det här som är det bästa i hela Elitlopps-cirkusen. Nog för att det finns mål och mening, men det är liksom lika mycket vägen dit som gör mödan värd.

Om Elitloppet har man åsikter. Vilka hästar som ska vara med, måste vara med, och vilka som inte bör vara det, eller i vissa fall, inte borde varit med. Kritik och hyllningar. Så ska det vara.

Det är det där som gör Elitloppet.

Det gör Elitloppet unikt.

Det för oss in på dagens ämne i bloggen. Det unika med Elitloppet, alltså. Låt vara att det här är min egen personliga åsikt, man behöver inte hålla med, men för att Elitloppet verkligen ska bli Elitloppet så behövs de – de unika hästarna. De udda hästarna, de som ingen knappt visste fanns. ”Flagghästarna”, om du så vill. Kryddan som skänker Elitlopps-marinaden sin unika twist.

Det finns inget som jag älskar mer med Elitloppet än just de här hästarna. Och det spelar ingen som helst roll huruvida de är chanslösa eller inte. Det är snarare en förutsättning.

…Ryssland (alternativt Sovjet) är kanske inget travland som man i dag riktigt räknar med. Även om sporten där borta ännu, i högsta grad, existerar. På 1950- och -60 talet var ryska travare dock betydligt vanligare, ja de var till och med då en ledande travnation. En klassiker är ju ”Ryssgalan” på Solvalla 1954 då häftige Gibrid tampades med bland andra Frances Bulwark och Gay Noon. Kolla den här filmen.

Därför var det kanske inte lika chockerande i sig när Apex Hanover dök upp i Elitloppet 1966. Det var snarare ekipaget som helhet som vållade rubrikerna. I sulkyn satt nämligen – en kvinna.

Maria Burdova var faktiskt en ledande travtränare i Ryssland vid tiden och Apex Hanover en stor stjärna. I Elitloppet innehar man en särskild plats i historieskrivningen, som inte får glömmas bort. Burdova var den första kvinnan att köra i loppet.

Och det slutade väl helt okej. Man avancerade vidare till final men var där chanslösa mot den magnifika fransyskan Roquépine och slutade sexa. Apex Hanover hade dessförinnan för övrigt gästat både Charlottenlund och Jägersro innan sitt Solvalla-besök.

Det var dock inte endast i Elitloppet som Apex Hanover och Maria Burdova blev ett samtalsämne. Året före, 1965, ville man vara med i Prix d’Amérique. Det fick Apex – men inte Maria. Att en kvinna körde i Prix d’Amérique passade sig helt enkelt inte… I stället fick Pavel Litkin rycka in som ersättare och det resulterade i ett femtepris. Senare segrade man i Prix de Paris. Så här såg det ut.

…det skulle sedan dröja exakt 30 år innan en kvinnlig kusk faktiskt fick lov att vara med i Prix d’Amérique. Hon hette Helen A Johansson och hästen Ina Scot…

…Något som fick mig att tänka på Kerryn Manning. Australiensiskan som är världens segerrikaste kvinnliga driver med drygt 3700 segrar på sitt konto. Hennes stora stjärna var Knight Pistol, en häst som många ännu minns i periferin.

Knight Pistol var aktuell för Elitloppet 1997, men valde i stället en att besöka Norden något senare på säsongen det året. Knight Pistol och Kerryn vann till och med ett lopp på norska Sörlandet, som gick under beteckningen Harley Davidson Race, där man på linjen slog av självaste Gentle Star. Senare tog man sig till final i Åby Stora Pris (som då kördes med försök och final) men galopperade i finalen.

Knight Pistol var alltså aldrig med i Elitloppet men andra hästar från Oceanien har varit det. Bäst har det gått för det lilla stoet Pride of Petite som för Mark Purdon som sista häst faktiskt tog sig till finalen 1996. Det var i det där försöket som Copiad galopperade, för övrigt…

Nyzeeländska Pride of Petite fick sedan i finalen (ja, den klassiska där Coktail Jet spurtar ner Zoogin) nöja sig med att sluta sexa. Oddsindikatorn visade för 2230 för en spelad tiokrona.

Två år senare var det Special Force som gjorde en långresa. I händerna på Torbjörn Jansson vann den nyzeeländske valacken i ett genrep på Solvalla, men galopperade i Oslo Grand Prix och var utan chans att nå final i Elitloppet. En liten revansch tog man sedan som trea i Copenhagen Cup.

En liknande version blev det ytterligare två år senare, 2001, för landsmannen Lyell Creek. Efter att ha tagit en viktoria på ”Valla” blev det en femteplats i OGP medan man i Elitloppets försök (det där Solar Effe chockspurtade ned Victory Tilly) hamnade en placering från final. Även Lyell Creek sedan, trea i Copehagen Cup.

2007 tävlade Australien-födde men USA-ägde A Touch of Flair i Elitloppet (sist i försöket) och 2009 var det Sundon’s Gift och Chris Lang som var loppets exotiska inslag. Sundon’s Gift, som dominerat på hemmaplan under säsongen, var dock utan någon chans på Solvalla. Det är också det senaste bidraget från Oceanien i Elitloppet…

Vad sägs om Argentina då? Ja, är det någon som minns Chucaro Ahijuna som deltog 2005? Det här är kanske rentav Elitloppets märkligaste inslag någonsin.

Jo men visst, sulkysport existerar faktiskt i Argentina. Där är Chucaro Ahijuna en legendar. Det som kanske var mest anmärkningsvärt med den här hästen var att han faktiskt tävlade som passgångare (!).

Som pacer gjorde Chucaro Ahijuna rent hus i sitt födelseland innan han såldes och flyttade till USA som femåring. Där skolades han om till travare – och det funkade tydligen riktigt bra. ”Tangohästen” som han kallades, slog faktiskt det 18 år gamla banrekordet på Pompano Park när han 2004 noterade 1.10,6 på Florida-banan. Det gamla rekordet hade en viss Mack Lobell…

2005 fanns alltså den i Argentina födda hästen med i Elitloppet. I sulkyn satt ingen mindre än Wally Hennessey, som sju år tidigare vunnit loppet med Moni Maker, men det till trots blev det ingen succé för den gode Chucaro Ahijuna. Direkt när bilen lämnade fältet rullade hästen över i galopp… (kika här).

Avslutningsvis min egen personliga favorit i genren. Action Skoatter!

Det ska förstås påpekas att Nederländerna möjligen inte är en helt okänd travnation, men hästar därifrån i Elitloppet är numera högst sällsynta. Den senaste var för övrigt Milo Windspiel som slutade näst sist i sitt försök i upplagan 2000.

Men Action Skoatter. Det är inte utan att man myser lite när man uttalar det där namnet. Det lilla skimmelstoet satte onekligen färg, i dubbel bemärkelse, på tidernas kanske bästa Elitloppet någonsin, det 1988.

Det är värt att påtalas att Action Skoatter inte var vilken häst som helst, hon var nämligen närmast outstanding hemma i Nederländerna. En segermaskin som vann 20 av 22 race som fyraåring. En av de blott två förlusterna kom i hemlandets förnämsta lopp, Prijs der Giganten. Ett lopp som hon, till publikens förtjusning, länge ledde (sin vana trogen) men på sluttampen fick se sig passerad i av ingen mindre än Grades Singing, delikat körd av Olle Goop. Det loppet kan du faktiskt kolla på här.

Som femåring, 1988, kom hon till Elitloppet med 10 segrar på 13 starter och i toppform. Kusken Appie Bosscha var inte direkt av den blyga sorten. ”Den flygande holländaren”, som hon kallades i Sverige (trots att hon var från Friesland…) laddade iväg i underkant 1.05 de första 500, en tid som vid den här tiden i det närmaste var overklig.

Fjolårstvåan Pay Nibs och Bengt Holm fick helt snällt ge sig för den flyfotade skimmeln som gick till täten i överljudsfart. Det här försöket är ju dessutom legendariskt på grund av att de båda favoriterna Sugarcane Hanover och Napoletano både galopperade bort sig i början, men ändå kom tillbaka och gjorde upp om segern. Något man möjligen kan tacka Action Skoatters mastodontöppning för… Och det här loppet kan man ju se hur många gånger som helst. Titta här och få andra försöket på köpet.

Men nederländskan kämpade till sig fjärdepriset för sista finalbiljetten (det här året var det förresten bara sju hästar i försöken) och för att där återigen agera färgklick.

Trots åttondespåret bakom bilen var Action Skoatter inte blyg för att ge självaste Mack Lobell (från innerspåret) en rejäl dust om ledningen. 07,5 första 500 visade klockorna den här gången, men den luringen gick inte John Campbell och ”Macken” på. Resten av loppet är historia, som det brukar heta.

För Action Skoatters del tog det slut mitt på sista bortre. Hon var, förklarligt nog, trött efter sin, för dagen andra, jätteöppning och att dessutom i ett varv fått vandra i dödens på Mack Lobell. Action Skoatter kom i mål sist felfri, på 1.21,7. Sexa i mål var förresten Grades Singing som klockades till 1.12,2…

Action Skoatter. Hon var chanslös från början. Hon var chanslös i loppet. Trots det ett av Elitloppets oförglömliga inslag.

Precis sådant som gör Elitloppet unikt.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se

Senaste nyheterna

Krönika
Daniel Olsson
fredag 08:50, 29 januari

Ska man se det positivt är det bara ett år kvar

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
söndag 13:27, 24 maj

Aldrig har Elitloppet varit så efterlängtat

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
måndag 10:32, 29 juli

Den gången när ”Tarzan” landade på månen

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
tisdag 09:38, 21 maj

Meadow Road 1985 – en evig klassiker…

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
tisdag 09:10, 19 februari

Vourasie kan bli ihågkommen för mycket

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
onsdag 13:08, 06 februari

Eléazar – en historia om att avsluta på topp

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
tisdag 10:53, 22 januari

Egentligen är ju allt det här ”Lokets” fel

Spelredaktör Daniel Olsson

Spel från unibet

Travnets Twitter

Nästa nyhet
Steinlager, äras den som äras bör

Steinlager, äras den som äras bör

Steinlager är Nya Zeelands i världen mest välkända ölmärke, för första gången bryggt i Auckland 1957. Lite mer än fyrtio senare, så långt bort från Nya Zeeland som man komma och fortfarande vara kvar på jordklotet, i Sverige alltså, föddes hästen med samma namn.

Fast Steinlager (Foto: ALN), efter den gamle Derby-vinnaren Good As Gold, skulle emellertid bli betydligt mer förknippad med ett annat land – Norge.

Steinlager köptes först av Jörgen Westholm som tvååring, men någon start för Westholm kom hästen aldrig att göra. Hästen köptes senare av den 77-årige norrmannen Knut Olausson som satte honom i träning hos Per Oleg Midtfjeld på Momarken.

Till saken hör att Olausson dittills aldrig hade haft någon travhäst i sin ägo. Han ville mest skaffa sig en hobby på äldre dagar och hade av en vän fått rådet att investera i en häst. Något som visade sig bli ett rejält lyckoköp.

Det skulle dröja fram till sensommaren 2001 innan den då treårige Steinlager var redo för debut. Han slutade tvåa i ett treåringslopp på Bjerke. Hästen inledde förvisso hyggligt sin första säsong på banan men utmärkte sig väl inte särskilt; först i den nionde och sista starten för året kom den första segern.

Fast Midtfjeld och Olausson visste att Steinlager hade en kapacitet som översteg det mesta och var starkt förvissade om att han också skulle visa det, tids nog.

Under fyraåringssäsongen började man ana det allt mer. Steinlager tog sex raka segrar tidigt under den säsongen innan han laddades mot de svenska årgångsloppen. Tyvärr räckte det inte fullt ut; han blev trea i sitt uttagningslopp till Derbyt men skulle senare på hösten återvända för att, efter en semiseger, sluta trea i Breeders Crown-finalen.

Och det var knappast en placering att skämmas för. Vann gjorde Derby-vinnaren From Above som påföljande vår skulle vinna Elitloppet, tvåa slutade Gigant Neo, hästen som fyra år senare skulle tillskrivas segern i Prix d’Amérique.

Steinlager fortsatte att utvecklas som femåring, han var tvåa i Momarken Grand Prix och vann senare på hösten sin enda start han gjorde på Vincennes, men ännu så länge var han inte hästen som tävlade i de största loppen.

Det var som sexåring Steinlager blev ett namn som på allvar nämndes i världseliten. Efter att ha varit fyra i Olympiatravet och enkelt tagit hem Forus Open i början av maj, blev han det norska hoppet i Oslo Grand Prix. Det slutade dock i en besvikelse då Steinlager inte hade någon chans att utmana Gidde Palema som försvarade sin titel.

I Elitloppet två veckor senare visade dock Steinlager sitt enorma kunnande. Efter en startgalopp i försöket lyckades han ändå ta sig till finalen som fyra. I finalen, den där Gidde Palema knäckte Revenue från dödens, avslutade norrmannen virvlade ute i banan till ett överraskande brons. Kanske dags kolla på det loppet här.

Att Steinlager nu etablerat sig i eliten var det inget snack om. Någon som bevisades med eftertryck senare samma sommar då han betvingade Scarlet Knight i Årjängs Stora Sprinterlopp.

Steinlager skulle under 2004 också sluta tvåa i Hugo Åbergs, Steinlager gick i dödens på Revenue loppet igenom, fick greppet men kunde inte stå emot Gidde Palema som kommit loss från en resa på innerspår (du kan se det här).

Säsongen avslutades med segrar i både Åby Stora Pris och Svenskt Mästerskap och den röd-blå-vita optimismen inför 2005 var stor. Något som visade sig helt befogat.

För som sjuåring var Steinlager helt förkrossande. Bäst i världen. Låt vara att han hoppade bort sig i Olympiatravet, men därefter följde en segerrad av högst imponerande mått.

Andra raka i Forus Open följdes upp med Oslo Grand Prix. En efterlängtad norsk seger i landets störta race cementerade Steinlager som ny världsetta. Rollerna var ombytta; Gidde Palema hade ingen chans att utmana när Midtfjeld lade in högsta växeln över upploppet (kolla här).

Samma två hästar skulle dela på favoritskapet i Elitloppet veckorna senare. Medan Gidde Palema i sitt försök joggade hem segern från spets fick Steinlager det lite trixigare. Förvisso kunde han enkelt ta sig till ledningen men när ”Tarzan” laddade för fullt bakom Scarlet Knight fick man lov att släppa efter första 500.

Lyckligtvis för de norska fansen kunde Steinlager hitta loss i sista sväng för att säkert spurta ned Giant Superman som heroiskt fått grepp från dödens på den tröttnade Scarlet Knight (kolla försöken här).

Finalen var sedan Steinlagers. Han var omöjlig att ta något på från innerspåret och den här gången skulle Gidde Palema inte vinna något Elitloppet från dödens. Steinlager var allt för bra – det norska jublet var enormt när hästen bara stack ifrån över upploppet. Hur det såg ut? Jo, så här.

Segern var högt efterlängtad av norsk travsport. Nitton år hade förflutit sedan Rex Rodney blev den förste norrmannen att bestiga travets Mount Everest, nu hade man återigen världens bästa travare. Gladast av alla, men samlad, var Knut Olausson. Hans hobby hade blivit oväntat lukrativ. Här en liten video med en tillbakablick kring triumfen på Solvalla 2005.

Steinlagers eriksgata fortsatte senare med Copenhagen Cup, Årjängs Stora Sprinterlopp (för andra året) men i Åby Stora fick han ge sig i skiljeheat mot, just det, Gidde Palema. Steinlagers säsong som sjuåring innefattade 9 segrar på 14 starter och över 6 miljoner kronor intjänade.

Steinlager återkom nästa år för att försöka försvara sin titel i Elitloppet, var trea i försöket men fungerade inte i finalen. Efteråt visade det sig att hästen ådragit sig en svårare gaffelbandsskada och den så framgångsrika karriären såg sitt slut.

Han återkom förvisso, efter att inte tävlat alls under 2008, som tioåring, nu i Stall Goops regi, men även om han vann sina båda två första lopp, kunde han inte återkomma till den absoluta toppen. Karriären som tävlingshäst avslutades definitivt senare samma år.

Knut Olausson gick ur tiden 2010, 86 år gammal. Senare i april i år fyller Steinlager 20 år. Säsongen 2005 med segern i Elitloppet kommer alltid att förbli en av norsk travsports största.

Steinlager står förresten staty i Olaussons hemby, Ski, utanför Oslo. Den här lördagen hyllas hjälten med sitt eget äreslopp på hemmabanan Momarken. Och om du råkar ha vägarna förbi banan då, kanske det skulle smaka med en öl på banans pub. Vad den heter?

Steinlager, givetvis.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
Une de Mai - drottningen av Vitesse
Nästa nyhet
Une de Mai – drottningen av Vitesse

Une de Mai – drottningen av Vitesse

När i alla fall jag blickar ut genom fönstret, känns det lite smått paradoxalt att börja prata om vårtecken ännu, men ett sådant är trots allt Grand Critérium de Vitesse som avgörs den här söndagen. Det på något sydligare breddgrader, lyckligtvis, på den franska Rivieran.

Critérium de Vitesse, som körts sedan 1958, man firar alltså 60 år i år, smygstartar vårsäsongen kort efter det att Vincennes avslutat sitt monumentala vintermeeting.

När Timoko skar mållinjen som vinnare i loppet för sista gången, förra året, var det hans tredje raka seger i Critérium de Vitesse. Och faktiskt hans fjärde fullträff i loppet totalt, han vann ju även redan 2013. Ett högst imponerande facit, den snabbe fransmannen trivdes ypperligt över den korta distansen på Côte d’Azur-ovalen i Cagnes-sur-Mer.

…men han är ingalunda den mest framgångsrike travaren i loppets historia. Ourasi vann nämligen också fyra upplagor av loppet – dessutom i rad, under åren 1986-1989.

…fast det var faktiskt inte Ourasi jag sökte, den här gången heller (även om jag påpassligt fick in några rader igen om ”den störste”)…

Nej, loppets drottning heter Une de Mai. Ett sto skapt av stål som tävlade med enorm framgång i slutet av 1960-talet och i början av 70-talet. Hon har ett facit i Critérium de Vitesse som får bedömas som ett synnerligen svårslaget sådant – fem raka segrar!

Une de Mai, vars namn direkt kan översättas till ”den första maj”, var omutbar i just det här loppet. Under åren 1969 till och med 1973 bärgade hon segern. Alla gånger med sin tränare Jean-René Gougeon i sulkyn (ja, just han som senare tog fram Ourasi…).

Une de Mai (e. Kerjacques) föddes 1964 och i hennes exteriör fanns kanske inga jättetydliga tecken på att hon skulle bli en världstravare, men skenet bedrog. Den järnhårda fransyskan hade en styrka av osedvanliga proportioner.

Hon tävlade för övrigt gärna också utanför Frankrikes gränser. En av stoets mest klassiska segrar kom på Roosevelt raceway då hon 1969 vann International Trot. Den stora favoriten i den här upplagan av ”VM-loppet” var nämligen ingen mindre än Nevele Pride (och för att läsa mer om honom kan man kika in på min förra blogg). Det här loppet avverkades för övrigt bara veckan före dennes legendariska världsrekord, då Greyhounds notering från 1938 slutligen raderades ut.

Fast den här gången skulle Nevele Pride noteras för en av sina få förluster. Jänkaren stormade fram via tredjespår mot ledningen där han i det närmaste bedömdes som omöjlig att slå. Gougeon körde dock fram Une de Mai mot dödens där hon skulle se till att ledaren inte fick någon enkel väg mot mål.

Blott Fresh Yankee (som förresten skulle vinna nästa år) förmådde haka på då de tre hästarna lämnade det övriga fältet tidigt. Une de Mai dock, hade uppenbara problem att hänga med i kurvorna och kom ständigt på någon längds efterkälke på Roosevelts halvmile-bana.

Genom den sista svängen ryckte Nevele Pride ännu en gång, en dödsstöt förmodade man, men Une de Mai samlade sig ännu en gång – och tuggade ned den svårslagne jänkaren kort före mål. Något som du kan beskåda här.

Une de Mai skulle återkomma till USA flera gånger. Två år senare, vann hon International Trot för andra gången. Och det var inget dåligt race direkt, ska man veta. Faktum var att i loppet fanns hela tre vinnare av Elitloppet! 1969 års vinnare Fresh Yankee (som alltså var titelförsvare), det årets vinnare, landsmannen Tidalium Pélo och den blivande vinnaren Dart Hanover. Ett blytungt motstånd med andra ord, men Une de Mais avslutning i spåren är äkta ögongodis (kika på det här).

Hon deltog även i VM nästföljande år, 1972 och 1973, vilket resulterade i medaljer i både silver och brons.

Elitloppet för Une de Mai, själv då? Jo, fransyskan deltog i Solvallas storlopp vid tre tillfällen. Det första var 1970 då hon utan problem vann sitt försök (Fresh Yankee vann förresten det andra…) och gjordes till klar favorit i finalen. Men i finalen fick hon vandra den tunga vägen i dödens och stod utan chans att bli bättre än fyra då skrällen Eileen Eden lotsades till seger för Johannes Frömming.

Un de Mai återkom nästa år, 1971. Fast återigen, efter att ha varit trea i försöket, fick hon tuffa på i dödens, övertog ledningen men hade ingen chans då PdA-vinnaren och favoriten Tidalium Pélo satte in stöten till slut. Une de Mai fick nöja sig med bronset.

Efter att ha stått över 1972 återvände Une de Mai faktiskt en sista gång till Solvalla, i det numera så klassiska Elitloppet 1973. Alltså det där Ego Boy besegrade Flower Child i skiljeheat. Det franska stoet spelade här dock en mer diskret roll, som femma i båda heaten.

Någon seger i Elitloppet blev det alltså aldrig för Une de Mai, och kanske än mer till sin förtret, heller ingen i Prix d’Amérique. Skulle man göra en lista över de bästa hästarna som aldrig vunnit PdA torde Une de Mai komma väldigt högt upp.

Hon försökte nämligen sex gånger. Men till skillnad från Critérium de Vitesse, där det blev fem raka, var det ständig stolpträff.

Som femåring, 1969, gjorde hon sin första PdA-start. Då hon slutade hon tvåa, slagen i spurten av Upsalin (det loppet kan du se lite av här) och närmare en PdA-seger än så kom hon faktiskt aldrig. Stallkamraten Toscan vann året därefter då Une de Mai slutade sexa, 1971 slutade hon trea (Tidalium Pélo vann ju som sagt) och hon noterades också för två fjärdepriser, bland annat i sitt sista försök som tioåring 1974.

Nåväl, någon segerns sötma fick hon aldrig njuta efter Prix d’Amérique, men en radda av andra stora segrar har i alla fall sett till att hon förevigats. Bland annat två i Prix de Paris, en i Prix de France och tre i Gran Premio della Lotteria. Hon vann förresten Critérium des 3 Ans också. 74 segrar på hela 146 starter blev det, cirka 9 miljoner franc travade hon in.

Ett annat mått på hennes popularitet är kanske den mer annorlunda historien när hon blev föremål för ett ansett konstverk – av Salvador Dalí. Den världsberömde konstnären blev betagen av hästen och använde ett foto (taget av Einar Andersson) som grund för en tavla där Une de Mai fick sällskap av fjärilar bland annat. Ja, mer om den historien kan du ta del av i Lasse Kinchs blogg här.

Une de Mai fick en värdig avtackning då karriären var slut. Faktiskt på Roosevelt Raceway – och en film från det ögonblicket tycker jag du ska titta på här. Une de Mai var då dräktig med Nevele Pride, just den samme som hon ju besegrat på samma bana några år tidigare.

Tyvärr kastade stoet sitt föl senare och någon drömavkomma blev det aldrig. Une de Mai fick blott ett föl, ett sto döpt till May-Flower, efter den franske Quioco 1978. Olyckligt nog dog Une de Mai bara några veckor senare efter att komplikationer tillstött. Hon blev 14 år.

”Long live the queen!”

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
Nevele Pride - snabbast och elakast av alla
Nästa nyhet
Nevele Pride – snabbast och elakast av alla

Nevele Pride – snabbast och elakast av alla

”Warning – Nevele Pride bites”.

Orden var skrivna med tydliga bokstäver på en skylt vid hästens hage för att varna ovetande besökare om vad som skulle kunna hända, om man blev allt för närgången.

Historien om en av världens absolut bästa travare, och förmodligen den elakaste någonsin, tog sin början 1965. Då föddes ett hingstföl efter den store Star’s Pride med Thankful som mamma. Fölet gavs namnet Thankful’s Major.

…det kom dock att ändras efter det att han som ettåring köpts på auktion för den då, relativt höga summan om 20 000 dollar. Det var legendariske Stanley Dancer som ropade in hästen på uppdrag av Julius Slutsky, en man som gjort sig en förmögenhet i hotellbranschen men som också närde ett stort intresse för travsporten.

Slutskys hotell hette förresten Nevele, vilket är en omkastning av bokstäverna i räkneordet ”eleven” (11). Efter auktionen döptes hästen om och blev ägarens stolthet. Nevele Pride.

Modern Thankful var vida ökänd som en argsint madam och hennes humör hade uppenbarligen ärvts av sonen. Nevele Pride har kommit att gå till historien som en av världens vassaste travhästar men lika mycket också på grund av sin ”excentriska” läggning. Han var helt enkelt livsfarlig.

Historierna om de bett, avbitna fingrar och sparkar som Nevele Pride förorsakade de som försökte komma honom nära är lika många som antalet skötare han avverkade. Det sägs för övrigt att hästen gärna unnade sig en öl emellanåt och att Stanley Dancer ibland mutade honom med lite tuggtobak…

En riktigt tuffing, med andra ord. I ordets alla bemärkelser.

Oavsett Nevele Prides burdusa humör var han ett monster av sällan skådat slag, även på travbanan. Förvisso förlorade han sin debut, men förlusterna skulle sedan bli lätträknade. Hingsten, som var en ganska liten och kort uppenbarelse, precis som sin far Star’s Pride, hade en mer vägvinnande aktion än man någonsin skådat.

Som tvååring kom han att vinna 26 av de 29 lopp som han ställde upp i. Han noterades också för ett av sina många världsrekord då han under säsongen klockades till 1.13,6a på tusenmetersbana.

Treåringssäsongen blev ännu bättre. 23 gånger kom han till start – 21 gånger segrade han. Och det var såklart inte i vilka lopp som helst. Nevele Pride gjorde rent hus i alla de största loppen och tog inte bara titlarna i triple crown-loppen utan också Dexter Cup och Colonial Trot som den förste att ta hem alla fem loppen. Något som ju (se förra bloggen) bara Lindy’s Pride därefter klarat av. Ett år senare.

I det största loppet, Hambletonian (som kördes på DuQuoin), var Nevele Pride förkrossande. Han vann i två raka heat. I det första inledde han från spåret längst ut bakom vingen, men stack direkt till ledningen för att sedan inte lämna något åt slumpen.

I andra heatet var det innerspåret, och det var givetvis, ingen match för den flyfotade fantomen. Med åtskilliga längder lämnade han motståndet och gav Stanley Dancer sin hett eftertraktade Hambo-seger. Tvåa, om än på avstånd, i båda heaten var Keytone Spartan. Trea (i båda) slutade en inte helt obekant Dart Hanover, hästen som senare skulle vinna både Prix d’Amérique och Elitloppet för Berndt Lindstedt. Här har vi en fin gammal film som täcker båda Hambo-heaten.

Nevele Pride skulle utnämnas till Horse of the Year hela tre gånger, med andra ord under alla sin tre aktiva år som tävlingshäst. Efter fyraåringssäsongen avslutades hans karriär. Det var också som fyraåring han kom att ta den nog mest legendariska av sina segrar.

Världsrekordet på Indiana State Fairgrounds, Indianapolis, datumet 31 augusti 1969. Den historiskt bevarande vet redan att det då gällande absoluta världsrekordet var ett synnerligen svårslaget sådant. Den oefterlikneliga Greyhound hade travat 1.11,6 på The Red Mile i Lexington 1938 (!). Den 29 september för att vara exakt.

Nu, nästan 31 år senare var det dags att radera ut det omöjliga rekordet. Inför 12 000 personer i publiken ställde Stanley Dancer upp i ett time-trial med sin Nevele Pride. Ensam i loppet, men sparrad av ett par galopphästar vilka spändes för sulky (fortfarande galopperande då…) för att se till att hästen skulle hålla tempot uppe alla 1609 meterna.

Uppdraget lyckades också. När Nevele Pride nådde mållinjen kom han i mål på 1.54,4, eller översatt i kilometertid 1.11,3. Greyhounds världsrekord hade putsats med tre tiondelar. En bedrift som blir om möjligt än mer anmärkningsvärd då man tar i beaktan att Nevele Pride egentligen inte var helt hundra för dagen, efter att tidigare haft problem med ett griffelben.

Det här världsrekordet var också det svårslaget. Det tog elva år, till 1980, innan Lindy’s Crown förmådde att tangera tiden. Slaget blev det först efter drygt tretton år då den treårige Arndon i oktober 1982 i Lexington med 1.10,9 blev den förste att klockas till en tid under 1.11. Hur det såg ut när Nevele Pride travade sitt mytomspunna världsrekord kan bevittnas här.

Mindre än en vecka senare var Nevele Pride i farten igen. Nu på Saratogas halvmilebana. Han fullständigt gjorde mos av sitt motstånd då han kom i mål på 1.12,6 (och du kan se loppet här) vilket betydde nytt världsrekord på 800-metersbana, faktum var att det även var rekord för passgångare (!). Det världsrekordet (i trav) stod sig till 1993…

Nevele Pride avslutade sin tävlingskarriär med en seger (vad annars) på Monticello i oktober 1969. Hans fyraåringssäsong innefattade 10 segrar på 14 starter. Totalt vann han 57 av 67 starter och tjänade 873 000 dollar. Med det var han då världens tredje rikaste travhäst genom tiderna (Roquepine toppade).

Därefter vidtog en avelskarriär för Nevele Pride. Han kom inte att betäcka så många ston som han hade kunnat då ägarna satte begränsningar för antalet, men han kom ändå att bli far till en räcka namn som själva därefter blivit odödliga. Bonefish blev hans enda Hambletonian-vinnare (1975). Andra namn, för att nämna ett axplock, är Snack Bar, Zoot Suit, Pershing, Messerschmitt och varför inte Meadow Roland.

Förra måndagen var det 25 år sedan Nevele Pride lämnade jordelivet. Vid den ansenliga åldern av 28 år fick gamlingen slutligen ge vika efter att ha drabbats av tarmvred, den 19 februari 1993.

Nevele Pride framlevde sin pension på Stoner Creek i Kentucky, där han hade tillgång till sitt helt eget hus i sin helt egen hage. Så att ingen behövde närma sig honom i onödan och att han fick hållas så som han själv ville. Lite som tjuren Ferdinand.

Fast precis tvärtom.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
Beissingers betydelse får inte glömmas
Nästa nyhet
Beissingers betydelse får inte glömmas

Beissingers betydelse får inte glömmas

I förra veckan nåddes vi av beskedet att den legendariske tränaren och kusken Howard Beissinger efter ett långt och innehållsrikt liv avlidit. Han blev 94 år gammal.

Därmed sörjer trav-världen en av sina största. Samtidigt är det en tid att minnas tillbaka.

De hästar som mr Beissinger plockade fram kom att efterlämna sig spår i travsporten för alltid. Det är kanske framför allt genom sina tre Hambletonian-vinnare som vi minns honom bäst.

1969 tog Beissinger sin första seger i Hambot. Hästen hette Lindy’s Pride och var något alldeles utöver det vanliga. Trots att han under nästan hela sin karriär kämpade mot problem med sina hovar, något som förstås gör hästens prestationer än mer anmärkningsvärda.

Året innan, 1968, hade den oefterhärmlige Nevele Pride (som också var en son till Star’s Pride för övrigt) fullständigt detroniserat sitt motstånd i kullen för sin tränare Stanley Dancer. Nevele Pride vann ”triple crown”, men blev också den förste i amerikansk travhistoria att dessutom knipa ”the big five”. Förutom trippeln Hambletonian, Yonkers Trot och Kentucky Futurity också Dexter Cup och Colonial Trot (det senare loppet kördes för övrigt för första gången 1968).

En synnerligen svårslagen merit, kan tyckas. Men redan påföljande år skulle Lindy’s Pride göra om bedriften. Fast, ganska svårslaget ändå kanske – ingen har därefter gjort om det.

Inför Hambletonian var faktiskt inte Lindy’s Pride favorit utan The Prophet rankades etta, men Lindy’s Pride visade vad skåpet skulle stå, som det brukar heta, och avgjorde säkert i två raka heat. Och hur det såg ut kan du se i den här käcka videon.

Howard Beissinger gillade att åka ut och tävla med sina hästar och besökte vid flera tillfällen Europa, han körde förresten till och med i Ryssland. Året senare, det vill säga 1970, tog Beissinger med sig just Lindy’s Pride till Solvalla – och Elitloppet.

1970 års årgång av Elitloppet var utsökt. Egentligen var det bara franske kanonen Tidalium Pélo som fattades, men han kom, sågs och segrade å andra sidan 1971. Titelförsvararen Fresh Yankee och Joe O’Brien kom dock – och vann problemfritt sitt försök.

Det andra gick till det franska superstoet Une de Mai som här besegrade Lindy’s Pride. Dessvärre var inte jänkaren till sin fördel den här söndagen som i finalen galopperade utan chans på guldet. Lindy’s Prides hovbekymmer hade gjort sig allt mer påminda och han avslutade kort senare sin karriär på tävlingsbanan. Han blev dock den förste Hambo-vinnaren som förgyllt Elitloppet.

…jo, förresten, vem vann i Elitloppet? Jo, Eileen Eden skrällde, stiligt körd av Johannes Frömming, när hon snuvade Fresh Yankee på andra raka och själv tog sin andra i loppet (första 1968). Une de Mai räckte inte i finalen, utan slutade fyra.

Lindy’s Pride blev emellertid fortsatt framgångsrik i aveln. Han lämnade bland annat två hästar vilka båda skulle noteras för absolut världsrekord. 1980 gick Lindy’s Crown, för övrigt också tränad och körd av Beissinger, 1.11,3 på Illnois-banan du Quoin. Därmed tangerade han det världsrekord som Nevele Pride (just den samme) hade satt nästan elva år tidigare (det som i sin tur raderade det långlivade rekordet som Greyhound travade 1938).

Arndon slog två år senare rekordet med fyra tiondelar då han blev den förste travaren att gå under 1.11. Men ytterligare två år senare, 1984, noterades Lindy’s Pride-sonen Cornstalk för 1.10,7. Vem som satt i sulkyn? Jo, Howard Beissinger.

Till 1971 nu. Året då Beissinger tog sin andra seger i Hambletonian. Hästen som gjorde det den här gången var Speedy Crown. Hästen som möjligen allra mest blivit förknippad med Beissinger. Speedy Crown lämnade inte heller han något åt slumpen, utan vann Hambot i två raka heat. Och den andra, och avgörande segern, kan vi ta ett par minuter att njuta av här kanske.

Speedy Crown var förvisso ett monster på tävlingsbanan; som fyraåring vann han till exempel VM-loppet före tidigare nämnda Une de Mai och Fresh Yankee, men det är kanske ändå för sina tjänster som avelshingst som han lämnat allra tydligast spår.

Speedy Crown jobbade i aveln ända fram till 1996 och kom att efterlämna sig det totala antalet om 2201 avkommor då han 32 år gammal gick hädan året 2000. Bland de alltså 2201 avkommorna (som tillsammans har travat in cirka 106 miljoner – dollar) döljer sig i sin tur en räcka av världsartister, bland annat tre Hambo-vinnare.

Speedy Somolli 1978, Prakas 1985 och Armbro Goal 1988. Allra mest framgångsrik blev dock en av hans döttrar. Just det, Moni Maker. Världens kanske genom tiderna främsta sto, vinnare av såväl Elitloppet som Prix d’Amérique och med sina drygt 40 miljoner kronor insprunget fortfarande världens vinstrikaste sto.

Speedy Crown är för övrigt farfars far till Valley Victory, i sin tur en av världens mest inflytelserika avelshingstar. Ja, listan kan göras hur lång som helst men vi avslutar med Valley Victorys pappa, Speedy Somolli….

…som blev Howard Beissingers tredje och sista Hambo-vinnare. 1978 var året, som sagt. Tre heat krävdes den här dagen på du Quoin för att utse vinnaren. Det sedan Speedy Somolli vunnit det första men i det andra fått ge sig för Florida Pro.

Och samtliga den tre heaten kan du se på den här härliga filmen. Det var en riktigt batalj, Speedy Somolli gick världsrekord för treåringar, 1.11,5, direkt i det första heatet bara för att få se det tangerat av Florida Pro i det andra. Det var på vippen att det blev ett fjärde, så kallat ”race-off” då Brisco Hanover (som var trea, tvåa, tvåa i de tre heaten) tog rejält på ledande Speedy Somolli över upploppet i det tredje, men rumplade till kort före mål. Därmed slapp Speedy Somolli en kraftansträngning till den här dagen.

Föga förvånande blev Speedy Somolli också han odödlig i aveln. Den rikaste avkomman är Mr Lavec, som ju slutade tvåa i Hambot 1994. Han lämnade dock, också han, tre Hambo-vinnare. Vad sägs om Nuclear Kosmos, Park Avenue Joe (han som gick dött lopp med Probe 1989) och – Alf Palema.

En annan högst betydelsefull son efter Speedy Somolli är Baltic Speed, som inte bara är far till den ovan nämnde Valley Victory – utan också Peace Corps.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
Prix de France - en chans till revansch?

Travtips

Örebro 1 maj: Vi tänker avsluta med stil!

Travtips
fredag 17.17, 30 april
Det har blivit dags för sista tipset på Travnet, trist då en epok går i graven men så är det. Det har varit en kul tid genom åren, då jag var med redan från 2005 vad gäller Travnet när jag flyttade till Stockholm för att börja på Dagens Spel. Sedan har d...
Spelredaktör Mattias Ludvigsson
Travtips
onsdag 17.45, 28 april

Solvalla/Åby 28 april: Italien i fokus – men vi drar till Lexington!

Spelredaktör Mattias Ludvigsson
Travtips
tisdag 17.13, 27 april

Jägersro 27 april: Härmed sätter jag .

Spelredaktör Ulf Nilsson
Travtips
tisdag 11.38, 27 april

Lunch-draget Rättvik: Fortsatt hungrig efter vinnare

Spelredaktör Ulf Nilsson
Travtips
måndag 17.04, 26 april

Färjestad 26 april: Sista veckan med travnet

Spelredaktör Ulf Nilsson
Travtips
måndag 11.31, 26 april

Lunch-draget Visby: Bra rapporter från ön

Spelredaktör Ulf Nilsson

Krönikor

Krönika
Björn Hammarström
torsdag 09:23, 29 april 2021

Nu är det slut

ÖREBRO: Våren fortsätter att vara kall. Fint väder på dagarna men kallt i luften. Sista bloggen på Travnet Efter cirka 650 bloggar sen hösten 2008 så blir detta den sista. Några personer som jag träffat på har undrat om jag arbetar på Travnet. Så har aldri...
Spelredaktör Björn Hammarström

Våra krönikörer

Björn Hammarström
Daniel Olsson
Redaktionen Travnet
Ulf Nilsson