Revanschmöte är ett epitet som flitigt anlitas då Prix de France kommer på tal. Epitetet är också ganska så lämpligt, för det är mycket vad loppet handlar om.
Låt vara att förutsättningarna i Vincennes-vinterns näst största drabbning, har andra förutsättningar än Prix d’Amérique. Inflikas här ska att Prix de France alltid körts över medeldistans (2250 meter från början) men att det var först till 1980 års upplaga som man började nyttja bilstart.
Sedan Prix de France start 1956, loppet har alltid körts två veckor efter ”la belle”, har det vid femton tillfällen slutat med samma segrare som i Prix d’Amérique. Så blir det dock inte i år, eftersom Readly Express väljer att avstå ett dylikt ”revanschmöte”.
Det lämnar möjligheterna något större för en viss Bold Eagle att på nytt skriva in sig i historierullorna. Efter att ha vunnit loppet de två senaste åren, kandiderar han nu till att bli den fjärde hästen genom tiderna att vinna loppet tre gånger.
Han kan förresten bli den blott tredje att ha gjort det tre år i följd…
…för den senaste att ha lyckats med den bedriften är, ja förstås, Ourasi (välkommen tillbaka till bloggen).
1986-1988 var Ourasi, denne mäktige, överst på pallen. Omutbar. Samma tre år segrade han som bekant även i Prix d’Amérique, således något som Bold Eagle inte kan tangera. 1987 ångade han på i tredjespår i stort sett hela loppet för att jobba ned Prince Royal in mot upploppet – och bara lämna fältet. Kolla loppet här.
Ourasi är förresten obesegrad i Prix de France. 1989, förlust-året i PdA, kom han aldrig till start i loppet (även om han sedan vann Prix de Paris) och efter segern i PdA 1990 avslutades ju karriären.
Loppets första vinnare var härliga Gélinotte. Stoet, kört och tränat av Charlie Mills, var helt omöjligt de här åren och vann, för att exemplifiera, både Prix d’Amérique – och Elitloppet samma två år. Och hur det såg ut den där första gången, 1956, kan du kika på här.
Någon tredje raka blev det dock inte för Gélinotte, hon avslutade sin karriär inför säsongen 1958 och samma år tog Jamin vid och blev i stället den förste att ta trippeln i Prix de France – och det dessutom i tre raka.
Jamin var, liksom Gélinotte, ett veritabelt monster på sin tid. Båda åren 1958 och 1959 segrade han i såväl Prix d’Amérique som Prix de France. Han vann förresten Elitloppet och det första VM-loppet 1959 också. Men efter att 1960 tvingats till att stå femtio meters tillägg i PdA fick han nöja sig med att bli trea (vilket i och för sig var en enastående bedrift). Men Prix de France knep han igen. Och lite bilder från den sista segern kan du njuta av här. Jamin vinner efter hård dust mot Jairolain.
För att finna nästa, den andra, trippel-segraren i loppet, flyttar vi framåt till slutet av 1970-talet. Éléazar var namnet. Japp, hästen som vann Elitloppet 1977 (njut här) och sedan var tvåa i samma lopp året senare bakom Hadol du Vivier.
Éléazar var en riktig tuffing. 1977-1978 var också åren som han tog sina båda första segrar i Prix de France. Efter att ha fått stryka på foten 1979, även nu mot den yngre Hadol du Vivier, återkom han för en formidabel sista kraftansträngning 1980 under sitt sista år på banan som tioåring.
I sin fjärde raka Prix d’Amérique-start fick han äntligen höja bucklan, efter att tidigare varit både tvåa (efter Bellino II vid dennes sista seger 1977) och trea. Av bara farten, två veckor senare, alltså den tredje segern i Prix de France. Triumfens stora ögonblick, segern i PdA 1980 där han besegrar den ledande Hadol du Vivier (igen) och favoriten Idéal du Gazeau som fick ett blytungt lopp i spåren, kan man kika på här.
…svenskar i Prix de France då? Jovars, man får säga att loppet har varit relativt framgångsrikt för de blågula genom åren. Sju segrar har noterats. Samtliga vinnare till glada odds, ska sägas.
Först ut var Atas Fighter L. som för Torbjörn Jansson 1992, spelad till 184 för 10, snuvade den stora favoriten Ultra Ducal på guldmedaljen.
Särskilt mer betrodd var faktiskt inte Stig H Johansson och Queen L. när de 1995 slog till, spelad till knappt 15 gånger insatsen. Queen L. kom med en härlig avslutning i spåren, precis som i PdA två år tidigare, och kunde enkelt koppla greppet på Vourasie som återigen fick se sig snuvad av ett svenskt sto. Hur det gick till, kan du bevittna här.
När Lovely Godiva slog till två år senare, var oddset ännu högre (23 gånger). PdA-vinnaren och favoriten Abo Volo fick erkänna sig besegrad när det svenska stoet gjorde upp i duell med fagre fuxen Defi d’Aunou.
Näst minst spelad i fältet (521 för 10) var Hilda Zonett då hon chockade 2003 och efterföljande år gick segern båda gångerna till Naglo, körd av Örjan Kihlström. Trots att han alltså vunnit året före var han måttligt betrodd vid titelförsvaret 2005 (nästan 20 gånger pengarna). Jag de Bellouet var superfavorit det här året, men felade i striden och Naglo kunde avgöra via en jätterökare (kolla här, fast utan ljud).
Slutligen, i raden av svenska triumfer, får vi ta oss fram till 2014 då fajtern Noras Bean efter en osannolik avslutning snurrade upp fransmännen. Ett lopp som vi väl gärna kollar på en gång till.
Hur det går i årets Prix de France är, som det brukar heta, skrivet i stjärnorna. Värt att notera är dock att löpningsrekordet, och rätta mig om jag har fel, är det väl också banrekordet på Vincennes (?), faktiskt är elva år gammalt. 2007 vann Kool du Caux på mäktiga 1.09,8.