Då Prix d’Amériques historia förs på tal nämns vissa namn med en större andakt än andra. Kanske är det de fyra som (hittills) vunnit tre (eller i ett fall, fyra) upplagor som innehar de ädlaste positionerna i det anrika loppets historieskrivning.

Ourasi (ja, det är svårt att skriva en blogg utan att nämna hans namn) var den senaste, åren 1986-1988 och sedan en fjärde seger som ”bonus” 1990. Belino II (se förra bloggen) 1975-1977. Först var Uranie som redan 1926-1928 tog tre raka.

Den här bloggen ägnas dock åt Roquépine.

Det är i år femtio år sedan som hon tog sin tredje raka.

Under 1966-1968 kom hon att totalt dominera sporten. Och då inte bara i Frankrike och genom sina tre raka segrar i Prix d’Amérique. Utan också i Elitloppet – hon vann också på Solvalla 1966-1967.

Därmed kan vi konstatera att Roquépine har ett unikt ”rekord”. Hon är den enda hästen som kan skryta med det mäktiga facit att ha vunnit tre PdA och även två Elitloppet.

Här kan vi givetvis flika in att Varenne (2001-2002) tog en dubbel i båda loppen och flyttar vi oss bakåt i tiden hittar vi legendariske Idéal du Gazeau som också vunnit två versioner av vardera loppen, 1981 och 1983 PdA, 1980 och 1982 Elitloppet. Tämligen så imponerade även det, men ingen slår Roquépine på fingrarna.

Historien om 1960-talets stora travkejsarinna tog sin början 1961 då hon föddes hos sin ägare och tränare Henri Lévesque. Ja, det är samma Henri som är farfar till Pierre Lévesque, som ju i sin tur tränat fram PdA-vinnarna Offshore Dream och Meaulnes du Corta.

Det stora genombrottet för Roquépine kom 1965, då hon som fyraåring segrade i Critérium des 4 Ans, det i sin blott tolfte start i karriären. Därefter skulle en dominans i de största loppen följa, som världen knappt sett sin like av.

Roquépine var således fem år gammal när hon första gången segrade i Prix d’Amérique. Hur det såg ut kan du se här. Och så följer en intervju (på franska) med Henri Lévesque. I sulkyn den gången satt ingen mindre än Jean-René Gougeon och det var sulkylegendarens första av mäktiga åtta PdA-segrar som kusk (han var ju som bekant kusken bakom både Bellino II och Ourasi).

Några månader senare företog sig den franska drottningen resan mot Solvalla. Fransmännen hade då inte segrat i Elitloppet sedan 1963 då eleganta Ozo stod överst på pallen, men nu återtog man tronen. Roquépine (åter med Gougeon) var i en klass för sig både i försök och final och vann den senare på 1.15,3a som då innebar ett nytt löpningsrekord, före Quioco (med Michel-Marcel Gougeon i vagnen) och italienskägda Cheer Honey (som faktisk var knapp favorit). Kolla loppet här.

När Roquépine påföljande vinter intog Vincennes för sitt titelförsvar i Prix d’Amérique var hon omutlig på nytt. Nu hade dock Henri Levesque själv satt sig i sulkyn, men det hindrade förstås inte stoets framgångar. Något som vi kan se genom den här, låt vara något korniga, videon.

Lévesque sköte också spakarna bakom monstermärren när hon i maj 1967 så också skulle försvara sin titel i Elitloppet. Roquépine bedömdes ändå så överlägsen att hon fick tävla utanför toton i sitt försök – vilket hon givetvis vann utan att direkt förta sig.

Finalen blev också den en enkel match sedan svåraste motståndaren och den andra försöksvinnaren Spin Speed släppt ledningen till Roquépine, som man nu faktiskt fick spela på, 1.38 blev oddset. Det franska stoet sänkte nu sitt rekord till 1.15,1, en tangering av den tid som just Spin Speed travat i försöket några få timmar tidigare.

Till 1968 då. Det som blev Roquepines sista år på tävlingsbanan. Jean-René Gougeon åter i sulkyn då hon som den andra hästen i historien knep tredje raka i PdA. Det på samma sätt som tidigare, utan pardon. För femtio år sedan i år alltså, en seger som vi kan njuta av i sin helhet här.

…och här kanske någon, som ser videon, höjer på ögonbrynen. Men jo, Prix d’Amérique kördes under de här åren faktiskt med autostart (distansen 2600 meter). Efter Bellino II:s första vinst 1975 återgick man dock till den klassiska franska ”volten”.

Fast till Elitloppet 1968 kom aldrig Roquépine. Hästen var inte till sin fördel i genrepet och man valde att lämna walk-over helt enkelt. I stället var det Eileen Eden som kunde ta över tronen, hon vann ju också nästa år men det är som vanligt en annan historia.

Roquépine skulle dock nypa en storseger till innan karriären avslutades. Fransyskan tävlade förstås också i USA och efter att 1967 vunnit International Trot (eller VM-loppet) återvände hon till Roosevelt Raceway för att upprepa bedriften (hon var förresten tvåa 1966, efter Armbro Flight).

Med tre PdA, två Elitloppet, två VM-loppet och ett otaligt antal andra stora viktorior världen över; hon vann till exempel både Lotterian och Grand Critérium de Vitesse av bara farten, lade Roquépine skorna på hyllan inför 1969 (hon sprang in för tiden svindlande 4,7 miljoner franc). Det hindrade i och för sig inte Henri Lévesque från att vinna Prix d’Amérique även det här året – nu med Upsalin.

Men Roquépines dominans avtog inte för att hon slutade att tävla. Även som avelssto skulle hon spela en betydande roll, som vi ser spåren av fortsatt i dag. Olyckligtvis blev Roquépine, i likhet med många andra fantomtravare, inte särskilt gammal. Hon dog 1975, då 14 år gammal. Men hon hann med att lämna tre avkommor och det är den första som kommit att bli mest känd. 1971 föddes Florestan.

Florestans far hette Star’s Pride. En avelshingst som själv var odödlig efter att bland annat lämnat djur som Nevele Pride, Super Bowl och Quick Pay (för att nämna en bråkdel). Men att avla med en amerikansk hingst var inte tillåtet enligt den franska stamboken vid den här tiden. Det tog flera år innan Florestan fick möjlighet att själv verka inom aveln i Frankrike.

Något vi nog kan vara tacksamma för. Florestan, genom sitt fransk-amerikanska blod, förändrade den franska travaveln för alltid. Florestan går att spåra i ett oräkneligt antal stjärntravare, bland annat i Quito de Talonay (född 1982) en trippelmiljonär själv i tävling, som förutom namn som Giant Cat, blev far till Extreme Dream som är morfar till, ja just det, Ready Cash.

Ready Cash, som ju själv vann PdA två gånger, är som säkert är bekant far till, och nu nämner jag bara som exempel, Bold Eagle, Bird Parker – och Readly Express.

Farmors farfars farmor, håller nog tummarna där i sin travhästhimmel.