Revanschmöte är ett epitet som flitigt anlitas då Prix de France kommer på tal. Epitetet är också ganska så lämpligt, för det är mycket vad loppet handlar om.

Låt vara att förutsättningarna i Vincennes-vinterns näst största drabbning, har andra förutsättningar än Prix d’Amérique. Inflikas här ska att Prix de France alltid körts över medeldistans (2250 meter från början) men att det var först till 1980 års upplaga som man började nyttja bilstart.

Sedan Prix de France start 1956, loppet har alltid körts två veckor efter ”la belle”, har det vid femton tillfällen slutat med samma segrare som i Prix d’Amérique. Så blir det dock inte i år, eftersom Readly Express väljer att avstå ett dylikt ”revanschmöte”.

Det lämnar möjligheterna något större för en viss Bold Eagle att på nytt skriva in sig i historierullorna. Efter att ha vunnit loppet de två senaste åren, kandiderar han nu till att bli den fjärde hästen genom tiderna att vinna loppet tre gånger.

Han kan förresten bli den blott tredje att ha gjort det tre år i följd…

…för den senaste att ha lyckats med den bedriften är, ja förstås, Ourasi (välkommen tillbaka till bloggen).

1986-1988 var Ourasi, denne mäktige, överst på pallen. Omutbar. Samma tre år segrade han som bekant även i Prix d’Amérique, således något som Bold Eagle inte kan tangera. 1987 ångade han på i tredjespår i stort sett hela loppet för att jobba ned Prince Royal in mot upploppet – och bara lämna fältet. Kolla loppet här.

Ourasi är förresten obesegrad i Prix de France. 1989, förlust-året i PdA, kom han aldrig till start i loppet (även om han sedan vann Prix de Paris) och efter segern i PdA 1990 avslutades ju karriären.

Loppets första vinnare var härliga Gélinotte. Stoet, kört och tränat av Charlie Mills, var helt omöjligt de här åren och vann, för att exemplifiera, både Prix d’Amérique – och Elitloppet samma två år. Och hur det såg ut den där första gången, 1956, kan du kika på här.

Någon tredje raka blev det dock inte för Gélinotte, hon avslutade sin karriär inför säsongen 1958 och samma år tog Jamin vid och blev i stället den förste att ta trippeln i Prix de France – och det dessutom i tre raka.

Jamin var, liksom Gélinotte, ett veritabelt monster på sin tid. Båda åren 1958 och 1959 segrade han i såväl Prix d’Amérique som Prix de France. Han vann förresten Elitloppet och det första VM-loppet 1959 också. Men efter att 1960 tvingats till att stå femtio meters tillägg i PdA fick han nöja sig med att bli trea (vilket i och för sig var en enastående bedrift). Men Prix de France knep han igen. Och lite bilder från den sista segern kan du njuta av här. Jamin vinner efter hård dust mot Jairolain.

För att finna nästa, den andra, trippel-segraren i loppet, flyttar vi framåt till slutet av 1970-talet. Éléazar var namnet. Japp, hästen som vann Elitloppet 1977 (njut här) och sedan var tvåa i samma lopp året senare bakom Hadol du Vivier.

Éléazar var en riktig tuffing. 1977-1978 var också åren som han tog sina båda första segrar i Prix de France. Efter att ha fått stryka på foten 1979, även nu mot den yngre Hadol du Vivier, återkom han för en formidabel sista kraftansträngning 1980 under sitt sista år på banan som tioåring.

I sin fjärde raka Prix d’Amérique-start fick han äntligen höja bucklan, efter att tidigare varit både tvåa (efter Bellino II vid dennes sista seger 1977) och trea. Av bara farten, två veckor senare, alltså den tredje segern i Prix de France. Triumfens stora ögonblick, segern i PdA 1980 där han besegrar den ledande Hadol du Vivier (igen) och favoriten Idéal du Gazeau som fick ett blytungt lopp i spåren, kan man kika på här.

…svenskar i Prix de France då? Jovars, man får säga att loppet har varit relativt framgångsrikt för de blågula genom åren. Sju segrar har noterats. Samtliga vinnare till glada odds, ska sägas.

Först ut var Atas Fighter L. som för Torbjörn Jansson 1992, spelad till 184 för 10, snuvade den stora favoriten Ultra Ducal på guldmedaljen.

Särskilt mer betrodd var faktiskt inte Stig H Johansson och Queen L. när de 1995 slog till, spelad till knappt 15 gånger insatsen. Queen L. kom med en härlig avslutning i spåren, precis som i PdA två år tidigare, och kunde enkelt koppla greppet på Vourasie som återigen fick se sig snuvad av ett svenskt sto. Hur det gick till, kan du bevittna här.

När Lovely Godiva slog till två år senare, var oddset ännu högre (23 gånger). PdA-vinnaren och favoriten Abo Volo fick erkänna sig besegrad när det svenska stoet gjorde upp i duell med fagre fuxen Defi d’Aunou.

Näst minst spelad i fältet (521 för 10) var Hilda Zonett då hon chockade 2003 och efterföljande år gick segern båda gångerna till Naglo, körd av Örjan Kihlström. Trots att han alltså vunnit året före var han måttligt betrodd vid titelförsvaret 2005 (nästan 20 gånger pengarna). Jag de Bellouet var superfavorit det här året, men felade i striden och Naglo kunde avgöra via en jätterökare (kolla här, fast utan ljud).

Slutligen, i raden av svenska triumfer, får vi ta oss fram till 2014 då fajtern Noras Bean efter en osannolik avslutning snurrade upp fransmännen. Ett lopp som vi väl gärna kollar på en gång till.

Hur det går i årets Prix de France är, som det brukar heta, skrivet i stjärnorna. Värt att notera är dock att löpningsrekordet, och rätta mig om jag har fel, är det väl också banrekordet på Vincennes (?), faktiskt är elva år gammalt. 2007 vann Kool du Caux på mäktiga 1.09,8.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se

Senaste krönikorna

Krönika
Daniel Olsson
fredag 08:50, 29 januari

Ska man se det positivt är det bara ett år kvar

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
söndag 13:27, 24 maj

Aldrig har Elitloppet varit så efterlängtat

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
måndag 10:32, 29 juli

Den gången när ”Tarzan” landade på månen

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
tisdag 09:38, 21 maj

Meadow Road 1985 – en evig klassiker…

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
tisdag 09:10, 19 februari

Vourasie kan bli ihågkommen för mycket

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
onsdag 13:08, 06 februari

Eléazar – en historia om att avsluta på topp

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
tisdag 10:53, 22 januari

Egentligen är ju allt det här ”Lokets” fel

Spelredaktör Daniel Olsson

Spel från unibet

Travnets Twitter

Nästa nyhet
Roquépine, trippel PdA-vinnare – och odödlig

Roquépine, trippel PdA-vinnare – och odödlig

Då Prix d’Amériques historia förs på tal nämns vissa namn med en större andakt än andra. Kanske är det de fyra som (hittills) vunnit tre (eller i ett fall, fyra) upplagor som innehar de ädlaste positionerna i det anrika loppets historieskrivning.

Ourasi (ja, det är svårt att skriva en blogg utan att nämna hans namn) var den senaste, åren 1986-1988 och sedan en fjärde seger som ”bonus” 1990. Belino II (se förra bloggen) 1975-1977. Först var Uranie som redan 1926-1928 tog tre raka.

Den här bloggen ägnas dock åt Roquépine.

Det är i år femtio år sedan som hon tog sin tredje raka.

Under 1966-1968 kom hon att totalt dominera sporten. Och då inte bara i Frankrike och genom sina tre raka segrar i Prix d’Amérique. Utan också i Elitloppet – hon vann också på Solvalla 1966-1967.

Därmed kan vi konstatera att Roquépine har ett unikt ”rekord”. Hon är den enda hästen som kan skryta med det mäktiga facit att ha vunnit tre PdA och även två Elitloppet.

Här kan vi givetvis flika in att Varenne (2001-2002) tog en dubbel i båda loppen och flyttar vi oss bakåt i tiden hittar vi legendariske Idéal du Gazeau som också vunnit två versioner av vardera loppen, 1981 och 1983 PdA, 1980 och 1982 Elitloppet. Tämligen så imponerade även det, men ingen slår Roquépine på fingrarna.

Historien om 1960-talets stora travkejsarinna tog sin början 1961 då hon föddes hos sin ägare och tränare Henri Lévesque. Ja, det är samma Henri som är farfar till Pierre Lévesque, som ju i sin tur tränat fram PdA-vinnarna Offshore Dream och Meaulnes du Corta.

Det stora genombrottet för Roquépine kom 1965, då hon som fyraåring segrade i Critérium des 4 Ans, det i sin blott tolfte start i karriären. Därefter skulle en dominans i de största loppen följa, som världen knappt sett sin like av.

Roquépine var således fem år gammal när hon första gången segrade i Prix d’Amérique. Hur det såg ut kan du se här. Och så följer en intervju (på franska) med Henri Lévesque. I sulkyn den gången satt ingen mindre än Jean-René Gougeon och det var sulkylegendarens första av mäktiga åtta PdA-segrar som kusk (han var ju som bekant kusken bakom både Bellino II och Ourasi).

Några månader senare företog sig den franska drottningen resan mot Solvalla. Fransmännen hade då inte segrat i Elitloppet sedan 1963 då eleganta Ozo stod överst på pallen, men nu återtog man tronen. Roquépine (åter med Gougeon) var i en klass för sig både i försök och final och vann den senare på 1.15,3a som då innebar ett nytt löpningsrekord, före Quioco (med Michel-Marcel Gougeon i vagnen) och italienskägda Cheer Honey (som faktisk var knapp favorit). Kolla loppet här.

När Roquépine påföljande vinter intog Vincennes för sitt titelförsvar i Prix d’Amérique var hon omutlig på nytt. Nu hade dock Henri Levesque själv satt sig i sulkyn, men det hindrade förstås inte stoets framgångar. Något som vi kan se genom den här, låt vara något korniga, videon.

Lévesque sköte också spakarna bakom monstermärren när hon i maj 1967 så också skulle försvara sin titel i Elitloppet. Roquépine bedömdes ändå så överlägsen att hon fick tävla utanför toton i sitt försök – vilket hon givetvis vann utan att direkt förta sig.

Finalen blev också den en enkel match sedan svåraste motståndaren och den andra försöksvinnaren Spin Speed släppt ledningen till Roquépine, som man nu faktiskt fick spela på, 1.38 blev oddset. Det franska stoet sänkte nu sitt rekord till 1.15,1, en tangering av den tid som just Spin Speed travat i försöket några få timmar tidigare.

Till 1968 då. Det som blev Roquepines sista år på tävlingsbanan. Jean-René Gougeon åter i sulkyn då hon som den andra hästen i historien knep tredje raka i PdA. Det på samma sätt som tidigare, utan pardon. För femtio år sedan i år alltså, en seger som vi kan njuta av i sin helhet här.

…och här kanske någon, som ser videon, höjer på ögonbrynen. Men jo, Prix d’Amérique kördes under de här åren faktiskt med autostart (distansen 2600 meter). Efter Bellino II:s första vinst 1975 återgick man dock till den klassiska franska ”volten”.

Fast till Elitloppet 1968 kom aldrig Roquépine. Hästen var inte till sin fördel i genrepet och man valde att lämna walk-over helt enkelt. I stället var det Eileen Eden som kunde ta över tronen, hon vann ju också nästa år men det är som vanligt en annan historia.

Roquépine skulle dock nypa en storseger till innan karriären avslutades. Fransyskan tävlade förstås också i USA och efter att 1967 vunnit International Trot (eller VM-loppet) återvände hon till Roosevelt Raceway för att upprepa bedriften (hon var förresten tvåa 1966, efter Armbro Flight).

Med tre PdA, två Elitloppet, två VM-loppet och ett otaligt antal andra stora viktorior världen över; hon vann till exempel både Lotterian och Grand Critérium de Vitesse av bara farten, lade Roquépine skorna på hyllan inför 1969 (hon sprang in för tiden svindlande 4,7 miljoner franc). Det hindrade i och för sig inte Henri Lévesque från att vinna Prix d’Amérique även det här året – nu med Upsalin.

Men Roquépines dominans avtog inte för att hon slutade att tävla. Även som avelssto skulle hon spela en betydande roll, som vi ser spåren av fortsatt i dag. Olyckligtvis blev Roquépine, i likhet med många andra fantomtravare, inte särskilt gammal. Hon dog 1975, då 14 år gammal. Men hon hann med att lämna tre avkommor och det är den första som kommit att bli mest känd. 1971 föddes Florestan.

Florestans far hette Star’s Pride. En avelshingst som själv var odödlig efter att bland annat lämnat djur som Nevele Pride, Super Bowl och Quick Pay (för att nämna en bråkdel). Men att avla med en amerikansk hingst var inte tillåtet enligt den franska stamboken vid den här tiden. Det tog flera år innan Florestan fick möjlighet att själv verka inom aveln i Frankrike.

Något vi nog kan vara tacksamma för. Florestan, genom sitt fransk-amerikanska blod, förändrade den franska travaveln för alltid. Florestan går att spåra i ett oräkneligt antal stjärntravare, bland annat i Quito de Talonay (född 1982) en trippelmiljonär själv i tävling, som förutom namn som Giant Cat, blev far till Extreme Dream som är morfar till, ja just det, Ready Cash.

Ready Cash, som ju själv vann PdA två gånger, är som säkert är bekant far till, och nu nämner jag bara som exempel, Bold Eagle, Bird Parker – och Readly Express.

Farmors farfars farmor, håller nog tummarna där i sin travhästhimmel.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
Bellino II - kungen av Prix de Cornulier
Nästa nyhet
Bellino II – kungen av Prix de Cornulier

Bellino II – kungen av Prix de Cornulier

Historien om Prix de Cornulier, montésportens i särklass största händelse, är lika lång som den för Prix d’Amérique. Ja, i alla fall nästan. Den första upplagan reds 1931, elva år efter premiären för Prix d’Amérique.

I travsammanhang, i synnerhet i Frankrike, är den så kallade ”triple courounne”, alltså att vinna vinterns tre största race på Vincennes framför sulky något som är högst svåruppnått. Ett faktum som exemplifieras av att när Bold Eagle gjorde det förra vintern, blev han den förste på över fyrtio år att lyckas med det.

Därför kan det nu vara på sin plats att börja fundera över det här med dubbeln Cornulier-d’Amérique. Är det ens något som någon häst försöker sig på numera?

Bird Parker var förvisso femma i Prix de Cornulier förra året och Roxane Griff, dubbelsegrare av Cornulier hade ju fina framgångar även i trav (tvåa och fyra i PdA), men tillfällena blir allt färre…

Fast det är faktiskt fem hästar som genom historien lyckats med det. Alltså inte bara att delta i båda loppen, utan också att vinna.

Först ut med den här aktningsvärda dubbelsegern var ett sto vid namn Masina. Året var 1961. Hon tränades av ingen minde än Henri Levesque och det var Francois Brohier som lotsade henne till segern i båda loppen (nu en minuts tysk journalfilm). Masina upprepade därefter bedriften i Cornulier påföljande år och var på vippen att ta dubbeln igen, men fick stryka på foten en vecka senare endast för Newstar.

Drygt tio år senare, 1972 närmare bestämt, dök Tidalium Pelo upp. Och nu ringer det säkert en klocka hos någon – ja, det är samma häst som vann Elitloppet året före. Således en än mer sällsynt kombo av prestigefyllda segrar, med andra ord.

Tidalium Pelo, i träning hos Roger Lemarie, var flitigt i elden i båda loppen i början av 70-talet. Två gånger vann han Prix de Cornulier, första gången 1970. Två gånger också vinnare av Prix d’Amérique, 1971 och 1972 (liten film igen) och det var alltså vid det senare tillfället dubbeln kom (hästen var tvåa i Cornulier 1971).

Nu hoppar jag framåt i tiden lite, men bara lugn.

Vi går till 2005. Hästen på allas läppar vid den här tiden var förstås Jag de Bellouet. Han är också den senaste i raden att faktiskt ha lyckats med dubbeln. Tre år i rad, 2004-2006, segrade han med Matthieu Abrivard i sadeln, i Prix de Cornulier. Året 2005 också då seger i sulkysportens största, en vecka senare. Först i mål var han förstås även i Prix d’Amérique 2006, men det loppet avslutades ju många månader senare i en dopningshistoria. Därmed fick ”le Cannibale” nöja sig med en dubbel.

Ett litet mellanstick. Queila Gédé, Roger Baudrons sto som nog är allra mest känd som hästen som snuvade Ourasi på sin fjärde (raka) seger i Prix d’Amérique 1989, har faktiskt också tagit den här dubbelsegern. Fast då inte samma år; 1991 vann hon Cornulier (och var faktiskt femma i PdA).

Nu tillbaka till mitten av 1970-talet. För det är här han hittas, Prix de Cornuliers egen mästarnas mästare.

Bellino II.

En häst, som numera inte nämns varje dag, men som nog har ett kopiöst svårslaget facit. Maurice Macherets supertravare har nämligen tre segrar i Prix de Cornulier – men han har också tre segrar i Prix d’Amérique. Hur är det möjligt?

Åren 1975-1976 dominerade han den franska travscenen totalt och vann alltså båda racen två år i rad, med bara en veckas mellanrum mellan starterna. Här kan du se PdA-segern 1977.

Fast det fanns bud på mer. Monstret Bellino II, som vann sin första Cornulier-seger 1973, som sexåring, har faktiskt ytterligare två pallplaceringar i loppet; tvåa 1974 och trea 1977, hans sista år på tävlingsbanan – alltså samma år som den tredje raka i PdA kom.

Som om det inte vore nog, Bellino II har på sitt samvete även seger i Prix de France 1976 – och tre raka (1975-1977) i Prix de Paris! Bellino II:s bedrift 1976, alltså seger i samtliga nämnda fem (!) lopp får väl ändå anses som praktiskt taget omöjlig att upprepa i dag.

Han var rätt poppis Bellino II, vilket man kanske kan förstå, och fick såklart vara med i tv också (kika här).

Tyvärr fick vi aldrig se den här världsartisten på svensk mark, men jänkarna fick. Tre år i rad (1975-1977) åkte han över till Roosevelt för att delta i International Trot – men slutade vid samtliga tillfällen på silverplats.

Olyckligtvis för Bellino II blev hans liv inte särskilt långvarigt efter avslutad tävlingskarriär. Han hann verka i aveln fyra år innan han dog efter ett kolikanfall på hösten 1981, då bara 14 år gammal.

Prix de Cornulier i sig, har sett mängder av montéstjärnor. Souarus var loppets första trippelsegrare åren 1946-1948. Kaiser Trot har också tre inteckningar 1981-1982 samt 1984. För att inte nämna fine First de Retz som vann både 2000 och 2001. Han skördade framgångar även med sulky och tog till exempel segrar i både Prix René Ballière och Prix de Bourgogne men hade mindre lycka i Prix d’Amérique.

Hur är det då med svenskar i Prix de Cornulier?

Scarlet Knight, detta unikum, är den bästa då han 2005 (alltså Jag de Bellouet-året) spurtade in till ett överraskande andrapris (kolla här). Relativt färskt i minne har vi väl Moving On som inte var stort slagen som fyra för två år sedan. Glömmas ska väl inte heller Hot Tub som slutade femma för tio år sedan.

Någon svensk vinnare har vi emellertid aldrig fått skåda. Men möjligen, kan det scenariot bli en verklighet i år? Chansen finns i alla fall.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
Svenskar och skrällar i Prix de Belgique
Nästa krönika
Svenskar och skrällar i Prix de Belgique

Svenskar och skrällar i Prix de Belgique

Belgien. En monarki med lite mer än Sveriges befolkning, som existerat sedan 1830-talet då man förklarade sig självständiga från Nederländerna.

Alla som varit i Belgien vet också att landet är delat, lite som en symbios mellan den latineuropeiska och den germanska kulturen. I praktiken består landet av två historiska regioner; Flandern i norr där man talar flamländska och Vallonien i syd där språket är franska. Dessutom finns en tysk minoritet och tyska är också ett av landets tre officiella språk.

Belgien har genom historien, inte minst det andra världskriget, fått utgöra spelplanen för andra nationer att utkämpa sina krig, något som ibland gett landet epitetet ”Europas slagfält”.

…något som för oss in på vårt huvudsakliga ämne, ett annat slagfält. Nämligen Vincennes.

Prix de Belgique. På något vis det mest klassiska av de fyra B-loppen, då det ju är det sista inför Prix d’Amérique.

Om Prix de Bourgogne är det bästa B-loppet för att ge en fingervisning inför PdA (kolla min förra blogg) så är Prix de Belgique det rakt motsatta. Ja, vi kan nog kalla det preparé-loppens preparélopp.

De vinnare i Prix de Belgique som verkligen körts för fullt, är nog lätträknade.

Fast innan vi går vidare så är det dags igen: veckans portion av Ourasi.

Jo, du gissade rätt. Ourasi är, föga förvånande, även det här loppets främsta aktör historiskt sett. Han har faktiskt vänt upp för segerdefilering vid hela fyra tillfällen (ingen annan har vunnit fler än två). Åren 1986-1989 vann han loppet och vid de tre första gångerna också Prix d’Amérique efteråt. 1990 däremot, i hästens näst sista start, var han oplacerad – men, som vi vet, Prix d’Amérique fixades ändå.

Ourasi utgör också själv hälften av de totat sex Prix de Belgique-vinnare som två veckor senare sedan även vunnit Prix d’Amérique.

Lurabo var först 1984. Bold Eagle gjorde det inför sin första PdA-seger 2016, men för att gå tillbaka i tiden och finna nästa vinnare av båda loppen, får vi sträcka oss ända till 1993.

Just precis, Queen L. Stoet som blev den första svenskfödda hästen att bärga segern i världens största travlopp (okej, nu lite minnen), tog då en lite överraskande seger före Sea Cove och Vourasie.

Queen L. följde för övrigt upp med att göra samma procedur 1994, men fick sedan i Prix d’Amérique nöja sig med en bronsmedalj kring halsen sedan Sea Cove nu tagit revansch (och ja, Vourasie var ju tvåa).

Queen L. utgör därmed de två första svenska segrarna i Prix de Belgique i en skara om totalt åtta svenskfödda vinnare (långt ifrån alla tävlade dock för Sverige, ska sägas).

Huxtable Hornline skrällde tillsammans med Anders Lindqvist 1997 i ett Prix de Belgique som blev ordentligt blågult. De fyra främsta i mål var faktiskt svenskar; His Majesty, Pride Farming och härlige lille Activity följde närmast efter vinnaren. Tyvärr kammade man i praktiken noll två veckor senare då Abo Volo i stället stod som segerherre, en häst som lugnt hade avstått Belgique-start.

Framåt i tiden två år. 1999. Remington Crown, som på hösten sålts till Frankrike, slog till och vann. Närmast följdes han av Lovely Godiva. Trea i samma lopp var en inte helt obekant Moni Maker och hon skulle ju också utskåpa motståndet då det verkligen gällde i PdA. Lovely Godiva var tvåa också här men Remington Crown galopperade bort sina chanser att utmana det amerikanska stålstoet.

…Remington Crown fick emellertid en ”hygglig” revansch till våren, då han besegrade nämnda Moni Maker i Elitloppet.

2004 tog Örjan Kihlström och Stefan Hultman sin första seger i Prix de Belgique (den andra har ni redan gissat, men jag återkommer) när Naglo infriade. I PdA räckte man dock inte utan slutade som fyra efter Kesaco Phedo (som var tvåa i Belgique). Naglo gjorde förresten tre raka PdA-starter men hade aldrig lyckan med sig, å andra sidan vann han dubbelt i Prix de France….

2011 gjorde man om bedriften när Maharajah tog en säker seger. Då slapp man Ready Cash, något som man dock inte gjorde fjorton dagar senare…

Svenskfödd vinnare även 2013 och 2014 (se här). Fast norsk. Yarrah Boko levererade en skräll vid båda tillfällena men drabbades av en olycklig skada vilken tillintetgjorde den första PdA-starten. 2014 gick det dock bättre, Yarrah Boko slutade trea i den oförglömliga Maharajah-upplagan.

Det här för oss in på ämnet Norge. För från det här landet kommer nämligen Prix de Belgiques mest överraskande vinnare i loppets snart fyrtioåriga historia. Den norske idolen Shan Rags skrällde till glada 95 gånger insatsen. Men i PdA fick han en blytung resa, kämpade väl men tröttnade till slut när Ina Scot segrade (och det är ju ett lopp vi kan se många gånger, så varför inte göra det här).

Avslutningsvis kan vi sammanfatta Prix de Belgique som ett lopp som det, inte sällan, skräller till i. Av förklarliga skäl. Av tradition lämnar jag ogärna speltips i den här bloggen, men skulle jag ändå säga något så skulle det nog vara att spara på Propulsion-pengarna den här gången.

De kommer bättre till hands om två veckor.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa krönika
Prix de Bourgogne - en fingervisning
Nästa krönika
Prix de Bourgogne – en fingervisning

Prix de Bourgogne – en fingervisning

Bourgogne. En region i centrala Frankrike, ungefär sydost om Paris. Namnet härstammar från det historiska burgunder-riket.

I dagens moderna Frankrike heter regionen mer korrekt Bourgogne-Franche-Comté. Bourgogne är, som bekant, tämligen så berömda för utsökta viner. Huvudorten heter Dijon, som ju för associationerna till senap, för övrigt.

Bourgogne har också namngivit det tredje av de så kallade B-loppen. Och också det, i alla fall inför Prix d’Amérique, och det är ju egentligen huvudpoängen, mest intressanta av de fyra.

Nu är det Prix de Bourgogne-dags.

Loppet, som till skillnad från sina andra B-loppsbröder, körs med autostart och dessutom avgörs över den med franska mått mätt korta distansen 2100 meter (vilket är ett varv och ett upplopp över Vincennes 1975 meter långa bana).

1978 kördes det första Prix de Bourgogne (Fadet vann) och har sedan dess alltid legat kring nyår, antingen i slutet av det gamla, eller i början av det nya året. Söndagens upplaga blir den fyrtionde (litet jubileum därmed).

Mer konkret: loppet avgörs en månad före Prix d’Amérique och det är nog också det här faktumet som gör Prix de Bourgogne till det mest intressanta av de fyra PdA-testen.

Något som kan exemplifieras genom att av de 39 upplagor som gått av Prix de Bourgogne, har vinnaren i efterföljande Prix d’Amérique varit den samma vid 11 tillfällen. Eller ja, i runda slängar, knappt vid 30 % av tillfällena. Ytterligare fem vinnare har sedan slutat som runner-up i PdA, förresten.

Först ut med klippa till med dubbeln Bourgogne-Amérique var Lurabo i 1984 års upplaga (av PdA alltså). Han vann förresten Prix de Belgique däremellan också…

Lurabo, född 1977, tränad av ägaren Maurice Macheret och senare Jean-Lou Peupion, kördes vid båda segrarna av Michel-Marcel Gougeon (bror till Jean-René, han med Ourasi…) och tog då, 1984, lite av en revansch i Prix d’Amérique efter att året före varit slagen endast av Idéal du Gazeau. Lurabos främsta avkomma blev sedan Abo Volo som vi strax ska återkomma till…

….men först vår obligatoriska dos av Ourasi.

Ourasi är nämligen historiskt bäst även i Prix du Bourgogne. Han är, tillsammans med den senare Ready Cash, den ende som vunnit loppet vid tre tillfällen. Tre år i rad dessutom, 1986-1988. Dessutom obesegrad på sina tre försök. Vid de två första tillfällena blev han, som bekant, också vinnaren av Prix d’Amérique.

Abo Volo då. Han är nämligen den tredje hästen att göra det farsan Lurabo var först med. 1996-97 klippte han till med dubbeln. Något som säkert satt fint för den då nioårige gentlemannen; året före hade han varit tvåa efter Coktail Jet och året före det trea bakom Ina Scot…

Två år senare var det ingen mindre än Moni Maker. 1999 inledde superstoet med Bourgogne (var trea i Belgique) och följde upp med seger i Prix d’Amérique. Bonusen här är väl att hon, till skillnad från någon annan, också hade vunnit Elitloppet åtta månader tidigare…

(Jag måste viga en blogg i framtiden enbart åt Moni Maker, tror jag…)

2003 slog oväntat Kesaco Phedo till i Prix de Bourgogne, spelad till 23 gånger pengarna. I sulkyn satt Michel Lenoir då tränaren själv, Jean-Michel Bazire, var upptagen med att styra titelförsvararen Kazire de Guez som blev oplacerad.

I själva Prix d’Amérique månaden senare satt dock ”Bazze” i sulkyn bakom Kesaco Phedo som nu vann igen. Fast nu som favorit.

Både Jag de Bellouet 2005 och Meaulnes du Corta 2008-09 gjorde om ”dubbeln” innan Ready Cash då gjorde det – två år i rad. Ready Cash vann förstås, som sagt, Prix de Bourgogne ytterligare en tredje gång, men fick då sträcka vapen mot Royal Dream i PdA anno 2013.

Framme i nutid. Bold Eagle är den nionde i raden av hästar, den elfte totalt, att ha ”värmt upp” med seger i B-loppet en månad före en upprepning av proceduren i vinterns största uppgift.

Tillbaka i tiden lite snabbt. En som inte hade samma lycka och flyt som ovan nämnda hästar var härliga, men kanske lite bortglömda stoet Vourasie, syrran till Ourasi som tränades av Léopold Verroken (på tal om klassiska namn).

Hon vann Prix de Bourgogne både 1994 och 1995 men fick sedan se sig snuvad i Prix d’Amérique båda gångerna som tvåa. Först var det Sea Cove som stal showen, året senare minns vi väl Ina Scots bragd.

Avslutningsvis. Förutom Moni Maker har Prix de Bourgogne vid blott ett tillfälle vunnits av någon annan än en fransman. Det var när Solvato slog till för tre år sedan.

Ändring på det i år?

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa krönika
En 172-oddsare i Prix d'Amérique?

Travtips

Örebro 1 maj: Vi tänker avsluta med stil!

Travtips
fredag 17.17, 30 april
Det har blivit dags för sista tipset på Travnet, trist då en epok går i graven men så är det. Det har varit en kul tid genom åren, då jag var med redan från 2005 vad gäller Travnet när jag flyttade till Stockholm för att börja på Dagens Spel. Sedan har d...
Spelredaktör Mattias Ludvigsson
Travtips
onsdag 17.45, 28 april

Solvalla/Åby 28 april: Italien i fokus – men vi drar till Lexington!

Spelredaktör Mattias Ludvigsson
Travtips
tisdag 17.13, 27 april

Jägersro 27 april: Härmed sätter jag .

Spelredaktör Ulf Nilsson
Travtips
tisdag 11.38, 27 april

Lunch-draget Rättvik: Fortsatt hungrig efter vinnare

Spelredaktör Ulf Nilsson
Travtips
måndag 17.04, 26 april

Färjestad 26 april: Sista veckan med travnet

Spelredaktör Ulf Nilsson
Travtips
måndag 11.31, 26 april

Lunch-draget Visby: Bra rapporter från ön

Spelredaktör Ulf Nilsson

Krönikor

Krönika
Björn Hammarström
torsdag 09:23, 29 april 2021

Nu är det slut

ÖREBRO: Våren fortsätter att vara kall. Fint väder på dagarna men kallt i luften. Sista bloggen på Travnet Efter cirka 650 bloggar sen hösten 2008 så blir detta den sista. Några personer som jag träffat på har undrat om jag arbetar på Travnet. Så har aldri...
Spelredaktör Björn Hammarström

Våra krönikörer

Björn Hammarström
Daniel Olsson
Redaktionen Travnet
Ulf Nilsson