Känner du till Walter Dear?
Antagligen inte, påstår jag lite fördomsfullt. Jag gjorde det i alla fall inte förrän jag av en händelse började studera Copenhagen Cups historia lite mer i detalj.
Historien om Walter Dear är fascinerande, för att inte säga högst tragisk. Men jag återkommer strax till honom.
Det är Copenhagen Cup på söndag. Danmarks största internationella travlopp som, även om det inte längre kan konkurrera med de största racen i Europa, ändå behållit en ställning som ett klassiskt storlopp, speciellt som det (numera) ligger två veckor före Elitloppet.
Copenhagen Cup kördes för första gången 1975 (Napalm vann för Jörn Laursen). Första gången med titeln Copenhagen Cup, det vill säga. Loppet är egentligen betydligt mer anrikt än så.
Förlagan var Internationalt Mesterskap. Ett lopp som kom att instiftas på Charlottenlund 1928 och sedan avverkas lite ”sporadiskt” de närmaste årtionden. Förstapriset då, för 89 år sedan, var hela 11 000 danska kronor, vilket gjorde det till ett av Europas största lopp då. Charlottenlund räknades förresten vid den här tiden som en av Europas största banor, ska sägas.
Internationalt Mesterskap kördes till 1966 (franske legendaren Roquepine vann) innan det alltså 1975 återkom i skepnad av Copenhagen Cup. Sedan 1978 har loppet i stort sett varit samma som i dag.
Okej, men tillbaka till premiären 1928. Vinnaren var Guy Bacon, tränad och körd av Charlie Mills.
Just denne Mills var förresten dåtidens störste tvåbente stjärna inom travsporten. Han var britt (fast egentligen irländare) men föddes i Tyskland, flyttade till Österrike och senare Frankrike och hade sin storhetstid under flera decennier – samtidigt som två världskrig härjade i Europa. (Mills levde förresten slutet av sitt liv i Schweiz…).
Charlie Mills är i sig en så intressant historia, att jag tror jag får återkomma till honom vid ett annat tillfälle. För jag tänkte egentligen berätta om Walter Dear.
För när Internationalt Mesterskaps andra upplaga kördes, tre år efter det första, 1931, var det just denne Walter Dear som stod som segrare. Förstapriset nu var höjt till monstruösa 25 000 kronor, vilket alltså lockade de allra bästa.
Lunden nästan sprängdes av besökare, man räknade till att över 17 000 besökare kom till banan. En av dem var förresten kungen själv, Christian den tionde.
Walter Dear var sin generations främste travare i världen. Hästen var född i USA och tävlade där sina första säsonger. Han kom att vinna Hambletonian 1929 (han vann Kentucky Futurity också förresten).
Men den i Tyskland verkande Charlie Mills, som var en osedvanligt företagsam man, lyckades köpa Walter Dear för att ta hem honom till Europa. Ett lyckat köp skulle det visa sig.
Walter Dear vann Internationalt Mesterskap även påföljande år, 1932. Ytterligare två år senare (1934) skulle hästen ta sin största triumf på den här sidan av Atlanten – nämligen den i Prix d’Amérique.
Den nu åttaårige Walter Dear ordnade Charlie Mills första av totalt fyra Prix d’Amérique-segrar. Han besegrade närmast ärkerivalen Hazelton (11 år vid tillfället) som vunnit dubbla PdA-segrar 1931-32.
Här ska det alltså inflikas att Walter Dear ännu till dags dato är den enda hästen i historien som vunnit både Hambletonian och Prix d’Amérique.
Kort sagt, hästen var sin tids främste.
Fast historien om Walter Dear slutade inte lyckligt. Efter avslutad tävlingskarriär hölls såklart stora förhoppningar på hingsten inom aveln. Olyckligtvis var tiden för stjärntravarens början av avelskarriären också samma tid som det andra världskriget bröt ut.
Europa stod i lågor. Charlie Mills blev kvar i Berlin och fortsatte oförtrutligt sin tränarkarriär trots brinnande världskrig. Walter Dear verkade som avelshingst, hans avkommor vann till exempel det tyska Derbyt fyra år i rad, 1939-42.
Fast när kriget gått mot sitt slut och Hitler hade kastat handduken var Tyskland ett land i spillror. På Mills stuteri utanför Berlin stod samtidigt några av Europas främsta travare. Kronjuvelen var Walter Dear.
Men den tidigare världstravaren, den ende hästen att ha vunnit både Hambletonian och Prix d’Amérique och hästen med det enorma avelsvärdet, skulle sällas till ytterligare en av alla de miljoner offer som kriget kom att skörda.
En vårdag 1945 stals Walter Dear och hans stallkompisar Probst och Missouri (Derby-vinnare 1942 och son till Walter Dear).
Missouri kunde senare faktiskt återgäldas till stuteriet, men Walter Dear försvann spårlöst. Ännu i dag vet ingen med säkerhet vad som hände med stjärnan.
Flera teorier finns och den vanligaste, och även mest troliga, var att det var den sovjetiska armén som fick hand om hästen. Hästar brukades ännu som hjälpmedel i kriget. Kanske fanns det någon som såg värdet i Walter Dear och använde honom för att producera nya hästar. Kanske fick han framleva sin sista tid att dra kanoner eller annat krigsmaterial. Kanske, hemska tanke, blev han en måltid för utsvultna soldater.
Men exakt hurdant Walter Dears öde slutade får vi såklart aldrig veta.
För Charlie Mills gick det lyckligtvis bättre. Efter kriget etablerade han sig i Frankrike och fortsatte sin makalösa karriär fram till slutet av 1960-talet.
1957 skulle han återkomma till Köpenhamn. 68 år gammal och 29 år efter sin första seger i Internationalt Mesterskap vann han loppet igen. Med Gelinotte, stoet som dessförinnan tagit sin andra raka i Prix d’Amérique.
Men det är förstås en annan historia.
Blott en i USA tränad häst deltog. Dock inte vilken som helst. Låt vara att Resolve tränas av en från Sverige utflyttad tränare (ja, Åke Svanstedt). Resolve var stark som tvåa i försöket bakom Timoko och fick bricka tre i finalen. Svanstedt hittade tredje utvändigt, men fick gå själv 600 kvar. Resolve närmade sig hela vägen men kunde aldrig komma förbi ”landsmannen” Nuncio som var heroisk från dödens.
Solvalla kritiserades av valet att bjuda in Wind of the North, sedan det framkommit att hästen tävlat med otillåtna medel i ett kvallopp tidigt på året. Hästen kom ändå, men kunde inte göra sig gällande och slogs ut som femma i försöket. För stålstoet Maven, tränad av Jimmy Takter, gick det lite bättre. Fin som tvåa bakom slutsegraren Magic Tonight i försöket och blev i finalen andrahandare bakom den samme (och mer spelad än Nuncio). Fast trots en resa som trea i andraspår, kunde hon inte ta något i den jämna slutstriden och slutade sjua.
Tidigare unghäststjärnan Uncle Peter var hårt betrodd i sitt försök, men fick en stenhård resa i dödens på hårddragande Raja Mirchi, som sedan fick se sig knappt slagen av Panne de Moteur som vann på lysande 1.08,9a. Uncle Peter slagen redan i sista sväng och blev sist felfri. Bättre, även detta år, gick det för Maven (ännu tränad av Jonas Czernyson). Gick som trea i andraspår även nu, men kunde aldrig närma sig vinnaren Timoko och slutade sexa.
Relativt okände valacken Take My Picture gjorde ingen succé och tröttnade från andra ytter och blev sexa. Arch Madness däremot, nu nio år och i sitt sista Elitloppet, kördes av sin tränare Trond Smedshammer och knep sista finalbiljetten i det andra försöket. Arch Madness blev minst spelad i finalen – och fick backa sig sist. Men han kunde följa vinnaren Nahar i rygg och avslutade fint – för att knipa silvret. (Det var ett jäkla väder det här året förresten…).
Windsongs Geant floppade och kunde aldrig komma in i matchen trots rygg på ledande Sebastian K (ännu hos Kolgjini) som dock fick se sig slagen av överraskningen Yarrah Boko. Men Arch Madness (som nu gjorde sitt andra Elitloppet) funkade det bättre för. Arch Madness, nu körd av Brian Sears, anförde försöket men åkte dit på linjen för Commander Crowe. Resultatet blev sedan det samma i finalen; Arch Madness blixtrade till spets, men släppte (oförklarligt?) till Commander Crowe knappa varvet kvar – och blev sedan tvåa med krafter kvar.
Kanadicken Define the World var tredjefavorit i försöket men kom aldrig in i matchen. Var förvisso fyra i mål, men diskades sedan för trängning – något som blev Brionis lycka. Brioni kom som bekant till final ”via ett bananskal” och ja, resten kan ni. Arch Madness dock (i hans första Elitloppet) kördes till lätt seger i sitt försök av Björn Goop. Arch Madness blev klar favorit i finalen och jag minns att jag tänkte det här ”lägger” han aldrig när rycket kom in i sista sväng. Men in på upploppet var tanken plötsligt tom och jänkaren fick nöja sig med att bli sexa. Parentes: Här kanske vi också kan räkna Wishing Stone, tvåa i försöket och sist i finalen, men han tränades av Fabrice Souloy vid tillfället så det är ett gränsfall.
2010 får sägas var ett amerikanskt fiasko-år. Tre hästar kom till Elitloppet, men ingen nådde final. Störst fall gjorde Lucky Jim. En femåring som radat segrarna i Nordamerika och kanske rentav räknades som favorit på slutsegern. Men försöket blev katastrofalt; Lucky Jim blev kvar i tredjespår hela loppet och var, förklarligt, slagen redan 500 kvar. Ilaria Jet skrällvann. Define the World (första Elitloppet) och Enough Talk var med i det andra försöket men missade båda att avancera vidare. Define the World fast med krafter bakom ledande Beanie M.M. och Enough Talk sist felfri. Iceland vann ju hela faderullan sedan förstås.
Även 2009 får sägas vara ett år som jänkarna inte minns med stor glädje. Enough Talk, som travat absolut världsrekord hösten före, var favorit i första försöket men var tidigt slagen efter att ha synat dödens på vinnaren Sahara Dynamite. Än större fiasko i försök två. Ron Burke och Tim Tetrick kom med stora förhoppningar på superstoet Buck I St Pat som gjordes till stor favorit. Men de blev en förödande galopp redan före start, Tetrick försökte sig sedan på en hjältebravad, körde fram Buck I St Pat i dödens men redan halvvarvet kvar kastade stoet handduken. Jaded vann försöket från spets. Torvald Palema spurtade hem finalen.
Enough Talk, i sitt första av tre raka Elitloppet, var ensam amerikansk representant och gjorde det med den äran. Säker tvåa bakom Oisaeau de Feux i försöket. Luc Ouellette körde för spets men kunde ej komma förbi Oiseau de Feux och kröp i stället ned i rygg på ledaren. Där blev han kvar till sista biten då han sköt till bra som trea. Exploit Caf vann loppet före stallkompisen, efter en rykande avslutning.
Kanske USA:s bästa försök de senaste åren att vinna Elitloppet. Mr Muscleman var enda jänkare i fältet och slutade ”bara” trea i försöket men satte färg på finalen. Ron Pierce gasade till ledningen och körde hårt. Lite för hårt kanske. Det blev full spruta genom sista sväng och Mr Muscleman såg ut att gå mot segern, men när Going Kronos felade i dödens öppnade sig luckan för L’Amiral Mauzun från rygg på ledaren. Fransmannen fångade in ledaren på linjen i en giftig speeduppgörelse.