Nuncio, denna världsartist. Han är på tapeten ständigt. Fram till i lördags innehade han den längsta segerraden i Sverige med 15 raka fullträffar (och inte i vilken konkurrens som helst, ska sägas…).

Men så bröts ju som bekant raden, och för den del även On Track Piratens imponerande nio raka långa svit, när härlige Kadett C.D. fick favoriterna på fall. Men just det är väl redan diskuterat till leda. Så det var egentligen inte det jag tänkte ta upp.

Så vad funderar jag på då?

Jo, det här med hästar som bara vinner och vinner. Obrutna segerrader. Vi kan konstatera att Nuncio hade en bit kvar till den svenska rekordhållaren i alla fall. Och den svenska rekordhållaren råkar även vara världsrekordshållaren.

42 starter i rad. Samtliga segrar!

Foto: ALN.

Vem pratar vi om? Jo, givetvis Järvsöfaks.

”Faksens” världsrekord, i antal raka segrar, inleddes den 3 april 2003 på Bergsåker. I starten innan hade han fått en 33 (!) segrar lång rad bruten då han fick ge sig mot Spikeld i Mjölkloppet i Gävle (22 mars 2003). En notering som redan den var svenskt rekord, ska sägas.

Men Järvsöfaks återtog segerraden med ens i nästkommande start och kom att vara obesegrad under en tid om nästan 26 månader innan han fick sträcka vapen igen. Det skedde på Bjerke under OGP-dagen, 15 maj 2005 då det blev galopp och Saran Salema tog skalpen.

Järvsöfaks tog dock kvick revansch redan två veckor senare, i Elitkampen, när han utskåpade motståndet och klockades till 1.19,4a över engelska milen. Senare, från augusti 2005 till mars 2007 tog han en ny imponerande segerrad på 29 raka. Sveriges fjärde bästa segerrads-notering för övrigt…

Järvsöfaks, det är nog okej att kalla honom vid världens bästa kallblod genom tiderna, avslutade sin enorma karriär med en seger (givetvis) på Romme i mellandagarna 2009 som 15-åring och kunde summera 201 segrar på 234 starter (segerprocent: 86).

Det kommer med andra ord vara väldigt svårt för någon att ta sig förbi Järvsöfaks 42 raka viktorior på väldigt lång tid. Det törs jag påstå. Vi kan väl ta en koll på världsrekordet i Gävle 2005 när han gick 1.17,9.

Innan Järvsöfaks kom in bilden, vem var då landets vassaste på att stapla segrar? Jo, Ina Scot såklart! Med Kjell P och Helen A turnerade hon runt och lade seger efter seger till handlingarna.

Ina, som förresten vann sin debut redan som tvååring, hemma på Mantorp, påbörjade sin massiva rad som treåring i april 1992. En seger i ett Breeders Crown-försök (spelad till 87 för 10) var startskottet och hon kom därefter att inkludera i sin segerrad, i ett urval, Kriteriet, Drottning Silvias Pokal, Stochampionatet, Derbyt, Europaderbyt och Breeders Crown-finalen.

Kolla här på det här inslaget i Sportspegeln med segern i Kriteriet och Kjell P-intervjun. Extra plus med mikrofonen på Kjell P under loppet, det här är godis.

31 raka segrar blev det. I debuten som femåring förväntades hon förlänga till 32, men gick oväntat på pumpen i ett race hemma på Mantorp då Fay Topline överraskande agerade banekvinna.

Fast 31 raka, inkluderat samtliga de största tänkbara loppen som tre- och fyraåring, är naturligtvis ett högst svårslaget ”rekord” i sig.

Jo, hon vann ju Prix d’Amérique sedan också knappt ett år senare. Men det är kanske en smula onödig info. Jag skrev det mest för att få chans att länka till det här.

Foto: ALN.

Andra kämpar genom åren som staplat segrar?

Jo, vi måste först såklart nämna Commander Crowe. Den röde hjälten. 23 raka tog han och hans prestation blir ju än mer anmärkningsvärd eftersom de 23 raka kom från debuten. Längsta segerraden som obesegrad alltså.

Commander Crowe gjorde sin debut sent, först i slutet av treåringssäsongen äntrade han banan för första gången och vann ett oansenligt lopp i Halmstad den 4 december 2006. Hästen hann förresten med ytterligare två segrar innan året var slut.

Inför ”Commanderns” start i Derby-uttagningen 2007 hade han 9 starter på 9 segrar och 680 000 kronor på kontot. Men de skulle bli ”lite” mer. Fuxen var obestridlig i så väl uttagningen som finalen (som du kan se här). Han avslutade sedan säsongen även med seger i Breeders Crown.

Commander Crowe fick uppleva förlustens bittra ögonblick först i slutet av året som femåring. I Svenskt Mästerskap 2008 stånkade han på i dödens och över upploppet fajtades han i en ruskig duell mot Triton Sund, som dessutom hade startgalopp, och fick, högst ovilligt, ge sig på målfoto (kolla här).

En 23 raka lång rad var alltså bruten, med mindre än en centimeter. Commander Crowe fick ju som bekant en ”hyfsad” karriär ändå. 61 vinster på 106 starter och 34,3 miljoner kronor bokfördes han på efter sitt sista lopp – och sin sista seger i Breeders Crown på Meadowlands 2014.

Andra härliga hästar med smak för vinnarcirklarna som kan nämnas är, ja förstås, Legolas som knep 19 raka från debuten innan självaste Idéal du Gazeau fick honom på fall i VM-loppet (som du kan läsa mer om i min tidigare blogg här).

Express Gaxe ståtade med 20 raka från tidigt på treåringssäsongen (Derbyt 1997 inräknat) till det att han som tvåa (efter galopp) fick stryka på foten i Elitloppets försök 1978. Eleazar vann loppet men i finalen (kolla här) var det landsmannen Hadol du Vivier som drog längsta strået (Express Gaxe fyra med krafter kvar).

22 raka hade Lena Fox på tidigt 70-tal. Några år tidigare tog Juliane 21 segrar i obruten följd. Uppgifter gör även gällande att 70-talets legendariska kallblod Sjunga Best haft 20 raka. På 80-talet hade Thimmy Hunt (Håkan Hellerstedt) 14 raka från debuten, men gjorde tyvärr bara ytterligare två starter i karriären.

Och nu, till sist: Bodyguard of Spain.

Låter det namnet bekant? Kanske inte. Bodyuard of Spain var nämligen den häst som kunde skryta med världsrekordet i raka segrar innan Järvsöfaks putsade till det. Med andra ord, har han det ännu om man bara ser till varmblodiga travare.

Bodyguard of Spain var en tysk travare (född 1992), tränad av Jörg Koller och tävlade nästan uteslutande på banan i Gelsenkirschen. Han lyckades med bedriften att vinna 38 raka segrar under åren 1996 till 2002. Han var alltså obesegrad under en period om sex år (!).

Någon jättestjärna blev Bodyguard of Spain aldrig, trots sin obändiga segervilja hemma i Tyskland. Han avslutade sin karriär med 81 981 euro intjänat men med 52 segrar på 63 starter. Endast i två lopp av de 63 slutade han utanför prispallen.

Det är ju nästan som Nuncio ändå.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se

Senaste nyheterna

Krönika
Daniel Olsson
fredag 08:50, 29 januari

Ska man se det positivt är det bara ett år kvar

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
söndag 13:27, 24 maj

Aldrig har Elitloppet varit så efterlängtat

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
måndag 10:32, 29 juli

Den gången när ”Tarzan” landade på månen

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
tisdag 09:38, 21 maj

Meadow Road 1985 – en evig klassiker…

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
tisdag 09:10, 19 februari

Vourasie kan bli ihågkommen för mycket

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
onsdag 13:08, 06 februari

Eléazar – en historia om att avsluta på topp

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
tisdag 10:53, 22 januari

Egentligen är ju allt det här ”Lokets” fel

Spelredaktör Daniel Olsson

Spel från unibet

Travnets Twitter

Nästa nyhet
Sugarcane Hanover – att sluta på topp

Sugarcane Hanover – att sluta på topp

Det är Olympiatravs-tider igen. Härligt. Svensk travsports säkraste vårtecken. Numera med ett antal deltävlingar enligt Melodifestivalen-upplägg som bidrar till att stärka stämningen inför finalen. Den första avgörs som bekant på lördag.

Och med Olympiatravet i tankarna kom jag, som så många gånger förr att tänka på en gammal hjälte från barndomen.

Sugarcane Hanover.

Man blir alltid på gott humör när man uttalar det namnet stilla för sig själv. Ja, ni minns väl såklart den enastående uppvisningen i Olympiatravet 1988 (detta så magiska år i travhistorien) när han ställde den svenska eliten schack och matt.

Men vem var han egentligen, Sugarcane?

Han föddes 1983 på Hanover Shoe Farm. Den 26 maj. För övrigt, tre dagar före Ianthin vann Elitloppet det året (som kuriosa).

Florida Pro-sonen var framstående redan som unghäst, men det var framförallt i andra halvan av treåringssäsongen (1986) som han blommade ut för fullt. Till exempel fanns han inte med i det årets upplaga av Hambletonian.

Han skulle dock vinna ett annat av de klassiska racen: Kentucky Futurity. Med Ron Waples i sulkyn. Duon återkom senare på hösten och tog hem även Breeders Crown där Nuclear Kosmos, Hambo-ettan alltså, fanns i det slagna fältet och Sugarcane Hanover förpassade Jan Johnson-duon Everglade Hanover och Royal Prestige till silver och brons, via en tung avslutning långt ute i banan. (kolla loppet här).

Som fyraåring fortsatte Sugarcane Hanover att utvecklas och dominerade i de största loppen för den äldre eliten i Nordamerika. Nat Ray Trot och Breeders Crown var några av loppen som han kom att vinna.

Men till 1988 hade hästen köpts över till Norge. Gunnar Eggen tog över tränaransvaret. Och under det här året, som faktiskt skulle bli hästens sista på tävlingsbanan, kom Sugarcane Hanover att svara för några av våra mest minnesvärda insatser.

En av de som vi i Sverige minns allra bäst var årsdebuten. Jo, det var faktiskt så. I Olympiatravet (den 9 april) gjorde den nu femårige jänkaren sin första start för året och debut i Europa.

Möjligen var det en av orsakerna till att han släpptes upp till 58 för 10 på toton, ett odds som så här retrospektivt låter bisarrt. En annan orsak kan ha varit Callit. Svensken som vunnit VM-loppet året innan och gjordes till stor favorit (Don Kiwin andrahandare).

Ja, men du vet hur det gick. Sugarcane Hanover iklädde sig direkt huvudrollen och förvandlade övriga till statister via en sällsynt skådad svepning på den sista bortre långsidan.

Vi pratar inte mer om det utan kollar på det här klassiska youtube-klippet i stället. Med lite intervju med Gunnar Eggen och Ulf Thoresen som körsbär på toppen.

Några veckor senare hade Sugarcane en snarlik uppvisning i Oslo Grand Prix, faktiskt. Svepning och överlägsen. Med tungan nonchalant hängande vid sidan. Även här fick Callit se sig snuvad och slagen som tvåa. I fältet fanns även Rex Rodney, den norske nationalikonen som vunnit loppet de två tidigare åren. Ja, du kan se loppet själv här.

Två veckor senare skulle stjärnan visa upp sig på Solvalla – i Elitloppet anno 1988. Alltså Elitloppet med stort E.

Okej, alla kan det där nu. Många, däribland jag själv, har redan skrivit slut på bläcket om Elitloppet 1988 och Mack Lobells seger, men just nu tänker vi på försöket. Det andra. Det där ”Macken” inte var med alltså.

Sugarcane Hanover (15 för 10) och Napoletano (med Stig H) slungande sig båda i galopp kort efter start (suset i publiken…) men arbetar sig ändå i kapp och utskåpar resten till slut ändå. Sugarcane vinner före Napoletano. Sicka djur. Kolla loppet här.

Bakom joggar faktiskt Sugarcane Hanover. Har ni sett?! Gunnar Eggen sitter alldeles still fortfarande. De har ju ändå lagt otroligt massa meter”, sammanfattar Bosse Blomqvist det ganska bra.

Sedan vet ni hur det gick. Ja, ja. Mack Lobell var outstanding i finalen. Sugarcane fick nöja sig med att bli tvåa. Antagligen var han ändå inte helt på topp den där söndagen och vem vet hur det egentligen hade gått i det här loppet om han inte lagt femtio meter på startgunga i försöket…

Fast Sugarcane Hanover skulle få sin riktigt, riktigt stora seger senare på hösten. Och det faktiskt i sin sista start i karriären. March of Dimes som loppet hette är ofta kallat ”århundradets lopp” och det med rätta. Kanske det kvalitativt bästa travlopp som någonsin körts.

Och för att understryka det faktumet, kolla in startlistan här:

1 Mack Lobell – J. Campbell
2 Esotico Prad – G. Guzzinati
3 Friendly Face – P. Korpi
4 Callit – K-O. Johansson
5 Sugarcane Hanover – G. Eggen
6 Scenic Regal – H. Story
7 Ourasi – J-R. Gougeon
8 Napoletano – S.H. Johansson
9 Go Get Lost – T. Sells
10 No Sex Please – R. Waples

Den franske kejsaren Ourasi gjorde här en av sina blott fem starter utanför Frankrike och hade på vintern före vunnit sin tredje raka i Prix d’Amérique. Mack Lobell, världsrekordhållaren och Elitlopps-vinnaren. Här skulle det avgöras vem det var som var bäst i världen.

March of Dimes avgjordes på Garden State Park i New Jersey. En bana som tillhörde de modernaste i världen sedan den restaurerats tre år tidigare efter en brand. Drygt 8000 personer befann sig i publiken och pressuppbådet hade nog, i alla fall dittills, aldrig varit så stort inför ett travlopp som nu.

Faktum var att det länge var osäkert om March of Dimes ens skulle bli av. Man hade svårt att få in de hiskeliga summor pengar som ”utlovats”. Först var det sagt en miljon dollar i prissumma, men med hjälp av sponsorer fick man i alla fall ihop 600 000 varav knappt hälften skulle tillfalla vinnaren.

Men loppet gick av stapeln, så som planerat. Den 17 november. Och tur var väl det, för loppet kom att bli ett av de mest klassiska någonsin. Jag ryser varje gång jag ser det.

Mack Lobell gick till spets, som väntat. Gunnar Eggen lotsade smart fram Sugarcane Hanover mot dödens, för han visste att snart skulle Ourasi komma och avlösa. Precis så blev det. Den urstarke fransmannen lät inte vänta länge på sig och stormade fram genom spåren för att syna dödens på sin värste motståndare.

När fältet klev in i sista sväng såg ”Macken” ännu oslagbar ut, inte skulle han ge sig mot Ourasi på hemmajord? Men in på upploppet; fransmannen äter in centimeter för centimeter och får ett knappt grepp.

Men nu får Sugarcane Hanover full marschorder. Gunnar Eggen har gett sin häst ett perfekt lopp i draget bakom de två hårddragande favoriterna. Sugarcane avslutar sylvasst och skär mållinjen som säker vinnare. Ourasi snopen tvåa. Mack Lobell snopen trea.

Vinnaroddset var 134 för 10 och segertiden 1.11,6a över engelska milen.

Njut nu av loppet här. Det är Bosse Rydgren som refererar. Det här är en riktig godbit.

Det är så man avslutar en karriär. På topp alltså. Visst fanns det planer på att Sugarcane Hanover skulle fajtas i Frankrike kommande vinter, men så blev det aldrig. Erikssund köpte hingsten och en ny karriär tog vid inom aveln.

Även där kom Sugarcane att lämna stora spår efter sig. Bland hans avkommor kan ju nämnas Kramer Boy (14 miljoner), Derby-vinnaren Good As Gold (7,5 miljoner) och fajtern Hot Tub (8,7 miljoner).

Han kom att göra 56 starter, vinna 29 lopp och tjäna, översatt i svenska kronor, 9,4 miljoner.

Sugarcane Hanover fick sluta sitt liv på antagligen det bästa sätt en gammal travhjälte kan tänka sig. 2009, alltjämt pigg och frisk, släpptes han ut i sin hage där han trivdes som bäst. Där avled han också. Smärtfritt. Han blev 26 år gammal.

Men hans prestationer på banan lever ännu.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
Låt oss inte glömma bort Greyhound
Nästa nyhet
Låt oss inte glömma bort Greyhound

Låt oss inte glömma bort Greyhound

En klassisk fråga inom travsporten (liksom många andra områden) är: vem har egentligen varit den bäste genom tiderna?

En fråga som såklart är omöjlig att besvara.

Man skulle kanske kunna argumentera för Varenne. Någon kanske skulle förorda Ourasi. Möjligen Mack Lobell? Eller varför inte vår samtida Bold Eagle (eller Nuncio)?

Precis som det är omöjligt att jämföra Gunnar Nordahl med Zlatan, är det givetvis ganska svårt att jämföra travhästar för 60 eller 30 år sedan med de som travar i dag.

Så jag har inte någon avsikt att alls försöka ”besvara” frågan. Jag ämnar bara att föra i ljuset en het kandidat. En väldigt het kandidat.

Foto: Wikipedia.

Hästen hette Greyhound, men kallades lika gärna för ”The Great Grey Ghost”. Eller ”the Silver-skinned Flyer”.

Få tävlingshästar genom historien kan nog mäta sig med gamle Greyhound, både beträffande legendarisk status och prestationer på banan.

Greyhound föddes 1932 i Kentucky. Och det var kanske inte den roligaste tiden att födas på som travhäst, mitt i den stora depressionen och i tiden mellan ett världskrig och ett förebådande.

Det uttjatade epitetet ”en ful ankunge” är onekligen ett som passade in väldigt väl på Greyhound. Hästens stam var inte alls pjåkig, pappa var välkände Guy Abbey och morfar Peter the Great.

Men hästen föll inte i smaken för de som eventuellt var intresserade av att köpa honom. Förutom att det rörde sig om en skimmel, var ”anatomin” inte lockande; Greyhound hade en mankhöjd på över 1.70 redan som tvååring.

Slutligen gick den gänglige travaren under klubban – för 900 dollar. Köparen Edward Baker anade nog inte att han hade gjort en alldeles lysande affär, och då hade han ändå redan gjort många sådana.

Greyhound bedömdes inte ha så mycket att komma med, men trava kunde han skulle det visa sig.

Fortare än någon annan.

Greyhound, som blev valack redan som åring, började tävla som tvååring redan och visade tidigt sin enastående talang. Det i träning hos Sep Palin. Hästen började rada segrarna och publiken fick snabbt en ny favorit i den väldige stålgrå travmaskinen.

I början av treåringssäsongen rankades han ännu inte som kullens främsta, men när det började dra ihop sig till årets största uppgift Hambletonian (som vid de här tiden ännu avgjordes i Goshen) skulle ”the great grey ghost” visa vem det var som satt högst på tronen.

Greyhound skulle bärga Hambo-titeln i två raka heat. Han grejade första heatet på totaltiden 2:02 ¼ vilket betydde ett nytt världsrekord för treåriga valacker. Det första av en räcka världsrekord som skimmeln skulle lägga under sina hovar. Det andra heatet segrade han i på en fjärdedels sekund långsammare tid, efter att ha svepte runt fältet på bortre långsidan och lämnat motståndet. Här en liten film från Hambot.

Även om han på grund av skada fick avstå Kentucky Futurity (inför säsongen förstarankade Lawrence Hanover vann) så var Greyhound nu den störste. Och han skulle fortsätta att visa sin storhet i flera säsonger ytterligare.

Greyhound fortsatte att tävla till och med 1940, då han som åttaåring fick avsluta sin karriär. Under den tiden skulle han sätta alla världsrekord som var tänkbart möjliga. När han slutade hade han travat under den då gällande ”drömgränsen” en mile på 2:00 hela 25 gånger och noterades för 14 världsrekord varav vissa skulle gälla även efter det att hästen var död.

Det allra mest beryktade världsrekordet slogs 29 september 1938, då Greyhound var sex år.

Men vi går tillbaka i tiden ett år först. För redan 1937 hade han, först tangerat det gällande absoluta världsrekordet för att sedan också slå det. Det tidigare innehades av Peter Manning som 1922 travat en mile på 1.12,6. Det var det fjärde världsrekordet som Peter Manning noterade under 1921-1922 (det tidigare hade Uhlan (1.13,3) satt 1912).

Men under 1937, slog Greyhound alltså det 15 år gamla rekordet då han lufsade 1.12,1, en putsning med en halvsekund.

Tillbaka till 1938. Precis ett år efter det tidigare världsrekordet. Greyhound skulle nu genomföra en av travhistoriens mest episka uppvisningar. En vecka tidigare hade han tangerat sitt eget rekord, men nu var man fast besluten att trava ännu snabbare.

Och det gjorde han, Greyhound. Han bombade runt milen i Lexington på totaltiden 1:55 ¼ vilket omräknat i kilometertid betydde 1.11,6. Det är här värt att beakta att vi pratar om 1938 och att man knappast körde i ”jänkarbike” och att banornas underlag möjligen inte var i paritet med de vi är vana vid i dag.

Greyhounds absoluta världsrekord på 1.11,6 skulle, med rätta, visa sig vara exceptionellt svårslaget. Det var först 31 (!) år senare någon skulle betvinga det. 1969 travade fenomenet Nevele Pride (en annan häst värd en blogg) tre tiondelar snabbare när han i Indianapolis noterades för 1.11,3. Det rekordet skulle i sin tur stå till 1980 då Lindys Crown tangerade det och först 1982 blev Arndon den förste att gå under 1.11.

Med det i tanke förstår man att Greyhound onekligen var ett fenomen utan dess like. 1938 travade han tider som man alltså skulle matcha först 30 år senare och sedan slå 45 år senare.

Greyhound slog som sagt rekord i alla distanser möjliga. Från en kvarts mile till dubbla mile – och även under sadel. Över en och en halv mile sänkte han förresten de då gällande rekordet med, håll i dig, över tio sekunder. Låt vara att det var i ett time trial. Faktum var att det var ingen som riktigt tordes möta honom, varför han under en lång tid av sin karriär i stället gjorde uppvisningar med klockan som motståndare.

Hästens kanske mest spektakulära rekord sattes framför tandemsulky (!). I par med superstoet Rosalind (som förresten vann Hambletonian 1936, året efter Greyhound) gick han totaltiden 1:56 ¾ alltså i par med en annan häst. Liknande jippon saknar man nu, kanske något för Solvalla under Elitloppet? Här är en liten härligt gryning journal-film där du bland annat kan se tandem-racet.

I vilket fall, Greyhounds popularitet var enorm och den kvarstod långt efter att hans karriär var avslutad. Sin ålderdom framlevde valacken på en gård i Illinois och hans stall var faktiskt utrustat med ett väntrum, för att kunna ta emot alla beundrare som kom för att se stjärnan. Hans gästbok (ja, han hade en sådan) var undertecknad av besökare från USA:s samtliga 50 stater och från ett 30-tal andra länder.

Här kan du se en käck film från när bland annat Greyhound kommer hem till gården efter karriären avslutning.

1965 (när det ännu var fyra år kvar innan hans absoluta världsrekord skulle slås) somnade Greyhound in efter ett långt och härligt liv. Han var då 33 år gammal.

Vilken som är den bästa travhästen genom tiderna?

Frågan kvarstår.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
Men vart tog han vägen, Sousa?
Nästa nyhet
Men vart tog han vägen, Sousa?

Men vart tog han vägen, Sousa?

Som bekant består travsporten av en mängd olika aktörer, som alla genom sitt idoga arbete bidrar till att skapa den sport som vi älskar.

Tränare, kuskar, skötare, uppfödare, hästägare, spelare, banarbetare, totopersonal och – hästar. Ja, listan är lång.

Och den kan bli ännu längre om vi adderar kategorin kompositörer.

Har Olsson spårat ur totalt nu?

Antagligen.

Men jag vill ändå ägna den här bloggen åt en av travets med säkerhet mest okända välgörare. En man som garanterat alla travbanebesökare (åtminstone med några år på nacken) hört åtskilliga gånger, men den absoluta majoriteten aldrig ägnat en tanke.

När jag var liten, som ”Slas” sa, var han dock betydligt mer frekvent. En gammal bakåtsträvare som jag minns såklart ”gamla” tider mer än gärna.

Jo, jag tänker såklart på musiken som spelas i anslutning till vartenda ett travlopp som körs i det här landet. Vid defilering, inför start och efter loppet. Klart, det är absolut inget fel på Europes ”the final countdown” eller temat till ”Pirates of the Caribbean” men nog var det fasen bättre förr…

Ett stycke har dock överlevt till våra dagar. Den danske tonsättaren Hans Christian Lumbye (1810-1874) har fått en odödlig kultstatus genom sin ”Champagne Galopp” som alltjämt på sina håll kan höras på travbanor när man räknar ned en minut till start. (Lumbye hörs för övrigt fortfarande även i På Spåret genom sin innovativa ”Jernbanegalopp”).

Men nu var det inte Lumbye jag hade i åtanke.

Utan John Philip Sousa.

Marschkungen kallad (och uppfinnaren av sousafonen, förresten).

När den portugisisk-spansk-ättade Sousa föddes i Washington D.C. 1854, hade nog ingen någon aning om att han skulle komma att ackompanjera hundratusentals travlopp.

Sousa, musikalisk utbildad, tog värvning i militären och kom att bli orkesterledare för USA:s marinkårs-band och det var här han skulle utveckla sin fäbless och talang för marscher. 136 stycken blev det och många av dem tillhör genrens mest välkända.

Sousa blev med tiden både vida berömd och poppis (och förmögen) och turnerade med sitt band världen över. Han var emellertid marinen trogen och tjänstgjorde till över det första världskriget då han vid 62 års ålder belönades med pension och medalj.

Han avled 1932, 77 år gammal, och efterlämnade sig en ovärderlig marschskatt (som du förstår kan du klicka på titlarna för att lyssna).

Mest känd är kanske ”Stars and Stripes forever”. En härlig bit i sann amerikansk patriotisk anda som vars trio (alltså mellandelen av stycket) kommit att bli en riktig klassiker i de flesta sportsammanhang, inte minst hejaklackar där man lätt kan sjunga med fraser som ”Here we go, here we go” eller varför inte ”SM-guld, SM-guld… Framför allt har musiken fått spela andra fiolen till ett oräkneligt antal defileringar på svenska travbanor.

Sousa egen favorit bland alla hans marscher var dock ”Semper Fidelis” från 1888 som kom att bli marinkårens egen officiella låt. Passande nog. Semper Fidelis, latin för ”alltid trogen” är just valspråket för USA:s marinkår och de hästar som troget paraderat inför dessa toner genom åren är åtskilliga.

Min personliga favorit är (den väldigt snarlika) ”The Washington Post”, skriven ett år senare, 1889. Ursprunget till den något märkliga titeln var att Sousa (bördig från Washington) av tidningen med samma namn bad honom att knåpa ihop en liten klämmig marsch inför en essä-tävling som man skulle anordna. Vem som vann den tävlingen låter jag vara osagt, men jag minns gärna marschen som värmde ett par frusna fingrar där på min ordinarie plats vid staketet 150 från mål på Åby när hästarna klev in för defilering.

En marsch som spelades än mer frekvent är gamla goa’ ”The Liberty Bell” (från 1893). Och ja, den blev ju sedan än mer odödlig sedan Monty Python körde den som ledmotiv i sin ”Flying Circus”. Stycket var egentligen menat för en operett (Sousa skrev även sådana) men omvandlades senare till en fristående marsch. Mäkta populär vid de ceremonier som hålls när en ny president ska tillsättas. Även för Trump.

Huruvida ”The Thunderer”, en klassiker på Sousa repertoar, använts i trav-sammanhang är jag osäker på men jag blir inte direkt förvånad om så är fallet. Det borde vara så i alla fall.

Men nu är avslutningsvis frågan: vart tog han vägen, Sousa?

Jag hör honom aldrig längre.

Kanske är det dags för min gamle vän John Philip att återupplivas igen. Kanske damma av de där gamla skivorna med amerikansk marschmusik igen. Så Lumbye får lite konkurrens.

Ps. Han finns på Spotify också.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
Den svenske triple crown-vinnaren
Nästa nyhet
Den svenske triple crown-vinnaren

Den svenske triple crown-vinnaren

När Bold Eagle, som förväntat, passerade mållinjen som vinnare i Prix de Paris häromsistens så blev han den första sedan giganten Belino II 1976 att greja fransmännens triple crown – alltså att vinna vinterns tre största lopp på Vincennes för äldre hästar.

Eller ”triple couronne” som fransmännen ju säger.

I somras ordnade Marion Marauder jänkarnas triple crown, för första gången på tio år. Här är det förstås tal om en annan form av triple crown, då det är de tre största loppen för treåringarna som gäller: Hambot, Yonkers Trot och Kentucky Futurity.

Så. Jag började fundera på triple crown.

Det svenska då.

Jag tänker på bedriften att som fyraåring vinna Kungapokalen, Sprintermästaren och Derbyt. De tre mest prestigefyllda loppen för årgången, i alla fall om man är hingst eller valack.

Faktum är att den här trippeln genom åren visat sig vara väldigt svår att uppnå. Det är nämligen bara en enda häst som lyckats med bedriften sedan Sprintermästaren introducerades 1971.

Gaston Pride, var namnet.

Året var 1988.

En son efter Count’s Pride, född 1984 som tränades av Åby-legendaren Per-Olof Pettersson. Gaston vann i sin karriär 23 av 68 lopp och tjänade fina 2,5 miljoner kronor, men det var fyraåringssäsongen som han var kung på banan.

Den unika triple crown-bedriften inleddes hemma på Åby. Gaston Pride vann sin uttagning, medan Lillis Frisäng (Roger Grundin) och Ingo Guvijo (Tommy Zackrisson) tog hand om de andra två. Helt programenligt.

I finalen var det dock Lillis Frisäng som fick axla manteln som stor favorit. Men han skulle möta sin överman; Gaston Pride var den starkaste och cementerade sig här som kullens kung. En krona han skulle komma att bära otvivelaktigt återstoden av säsongen.

Så när Sprintermästaren skulle avgöras i Halmstad några månader senare, den 7 juli för att vara exakt, så var det Gaston Pride som var den stora favoriten.

En roll som han fann sig väl i. Efter ett säkert avgörande i försöket blev han 17 för 10-favorit i finalen. Och någon fartfest blev det väl aldrig tal om; Gaston Pride höll spets, fick varva i 17-tempo och kunde enkelt kontrollera till seger på måttliga 1.15,7a. (Kika på loppet här).

Så långt, allt väl, alltså. Men den största uppgiften för året fanns fortfarande kvar. Och förberedelserna inför Svenskt Travderby var inte perfekta för kullkungen. En infektion hade satt käppar i hjulet för favoriten och när det var dags för uttagningarna tog sig Gaston Pride till final med nöd och näppe som trea i sitt försök.

Det betydde såklart att Derbyt skulle bli en extra tuff uppgift. Som sist in i finalen blev det bricka tolv, något som givetvis försvårade chanserna till en ny triumf betänkligt.

Så när Jägersro dukade upp till Derby den 4 september, var Gaston Pride inte alls favoriten (utan spelad till 64 för 10). Den som förväntades ta hem det hela var i stället stoet Gina Roy (hon som sedan skulle bli mor till Torvald Palema för övrigt) och Stig H Johansson.

”Mäster” hade förresten hela tre hästar i finalen; förutom favoriten även Beach Comber och Atas Rocket. Den senare hade fått ett blytungt lopp i spåren i Sprintermästaren, missat finalen och var såklart revanschsugen.

Men Gaston Pride visade att kungakronan satt stadigt på hjässan. Det blev en resolut styrning av Pettersson som klev fram i dödens på Gina Roy efter ett varv. Från den positionen skulle han formligen krossa sitt motstånd. (Här kan du se loppet).

In på upploppet var Gina Roy lejonets rov och Gaston Pride drog bara undan till överlägsen seger. En klassiker i Derby-sammanhang. Det här var förresten senaste, och enda gången med dagens upplägg, som en häst vunnit Derbyt från tolftespår bakom bilen. En bedrift i sig.

Gina Roy, förklarligt trött efter segrarens mangling, fick nöja sig med femtepriset. Finalen blev ändå en framgång för Stig H som fick se Beach Comber (Jim Frick) bli tvåa före Atas Rocket (K-G Fylking).

Atas Rocket, förresten, fick sedan revansch genom seger i Europaderbyt som kördes i Tammerfors i oktober då han slog bland andra franska favoriten Sabre d’Avril. Men här var förstås inte Gaston Pride med…

Han hade ju redan grejat triple crown.

En bedrift som alltså ingen därefter klarat av. Några har förstås försökt och varit nära.

Drewgi, 1996 till exempel vann både Kungakannan och Derbyt men missade Sprintermästaren. Året efter hade Remington Crown tagit segern på Åby, men galopperade i Sprintermästaren – för att revanschera sig i Derbyt. S:t Göran var svindlande nära 2000 när han fick ge sig som tvåa i Halmstad bakom Rydens Senastation men vann övriga två. Conny Nobell gjorde ett gott försök 2005 men även han bommade Sprintermästaren som trea bakom skrällen Profit Ås och Torvald Palema.

29 år har alltså gått sedan Gaston Prides prestation. Frågan är hur många år till som krävs innan någon gör om det.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
De som var först men glömdes bort

Travtips

Örebro 1 maj: Vi tänker avsluta med stil!

Travtips
fredag 17.17, 30 april
Det har blivit dags för sista tipset på Travnet, trist då en epok går i graven men så är det. Det har varit en kul tid genom åren, då jag var med redan från 2005 vad gäller Travnet när jag flyttade till Stockholm för att börja på Dagens Spel. Sedan har d...
Spelredaktör Mattias Ludvigsson
Travtips
onsdag 17.45, 28 april

Solvalla/Åby 28 april: Italien i fokus – men vi drar till Lexington!

Spelredaktör Mattias Ludvigsson
Travtips
tisdag 17.13, 27 april

Jägersro 27 april: Härmed sätter jag .

Spelredaktör Ulf Nilsson
Travtips
tisdag 11.38, 27 april

Lunch-draget Rättvik: Fortsatt hungrig efter vinnare

Spelredaktör Ulf Nilsson
Travtips
måndag 17.04, 26 april

Färjestad 26 april: Sista veckan med travnet

Spelredaktör Ulf Nilsson
Travtips
måndag 11.31, 26 april

Lunch-draget Visby: Bra rapporter från ön

Spelredaktör Ulf Nilsson

Krönikor

Krönika
Björn Hammarström
torsdag 09:23, 29 april 2021

Nu är det slut

ÖREBRO: Våren fortsätter att vara kall. Fint väder på dagarna men kallt i luften. Sista bloggen på Travnet Efter cirka 650 bloggar sen hösten 2008 så blir detta den sista. Några personer som jag träffat på har undrat om jag arbetar på Travnet. Så har aldri...
Spelredaktör Björn Hammarström

Våra krönikörer

Björn Hammarström
Daniel Olsson
Redaktionen Travnet
Ulf Nilsson