Så här snart ett år efter den överraskande segern i Elitloppet är det värt att skänka Timoko en tanke.
Det var en fenomenal prestation. Naturligtvis tänker jag på insatsen i sig, i ett lopp där alla förväntade sig en ny uppvisning grand luxe av Bold Eagle städade den tioårige landsmannen av både honom och övriga konkurrenter, skickligt styrd av Björn Goop, och slog till med loppets i alla fall enligt oddsindikatorn största skräll (i en final).
Men prestationen jag egentligen tänkt ta till fasta, var det faktum att det var hästens femte raka start i Elitloppet. Timoko har nog dessutom loppets bästa facit i historien. Inte nog med att han tog sig till final vid samtliga tillfällen 2013 till och med 2017, han noterades också för två segrar och två brons.
Timoko, en travartist som är värd alla hyllningar han kan få. Fortfarande.
Den här bloggen tänkte jag tillägna Timokos jämlikar. Elitloppets allra flitigaste deltagare. Alla har kanske inte samma bländade facit som fransmannen, vissa är nästan bortglömda, andra minns man fortfarande mycket väl.
Tolv hästar genom historien har faktiskt fyra Elitlopps-starter på sitt samvete. Den första hämtas från loppets begynnelse. Frances Bulwark var ett unikum på fler än ett sätt. 50-talets stora svenska stjärna slutade som bekant tvåa i den första upplagan 1952 för att sedan vinna 1953 (det kan du läsa mer om i förra veckans alster).
Men hon kom att göra ytterligare två starter. 1954 räknades hon återigen som totaltvåa bakom den dubble heat-segraren Carné, körd och tränad av ”Fisk-Olle” Persson. Men då ska man nog ha i beaktan att hon stod med 40 meters tillägg(!) (här en käck video). Frances Bulwark återkom sedan 1956, nu som elvaåring, för att ånyo knipa silvret bakom mäktiga fransyskan Gelinotte.
1959 tangerade stoet Pichta bedriften, om än inte fullt lika framgångsrikt. Men med i samtliga upplagor 1956-1959. Samma bedrift svarade Gibs Bulwark för genom fyra raka starter 1958-1961. Den sista, 1961 alltså, blev den bästa, som trea i det Elitloppet som kom att avgöras i ett enda lopp där franske Kracovie slog hemmafavoriten Adept.
För att finna nästa hästar i raden vilka klarat av fyra Elitloppet (eller fler) får vi bege oss framåt i tiden några decennier. Nämligen till 1980. Då gjorde nämligen den danske legendaren Tarok sin fjärde raka, tyvärr aldrig med några framgångar; han blev utanför finalen vid samtliga tillfällen. Som tröst ska sägas att han emellertid avgick med segern i Consolation 1980.
Samma år, 1977-1980, deltog också Madison Avenue. För honom, och Uno Swed, gick det dock bättre. Madison Avenue kvalificerade sig för final alla fyra gångerna, där tredjeplatsen (vilken delades med Express Gaxe) i finalen 1979 blev den största framgången.
Tio år senare, 1990, fullbordade stålmercan Grades Singing sin fjärde start i loppet, dock utan att då, den sista gången, nå final. Fast det gjorde hon vid de tre första tillfällena; en tredjeplats som bäst 1989 då Ulf Thoresen körde, Olle Goop var själv nämligen upptagen med att bli tvåa bakom J.R. Broline. Så här såg det ut.
Värt att notera är förstås att Grades Singing var favoriten i finalen 1987, knappt före titelförsvaren Rex Rodney (som ju galopperade bort sig). De båda försöksvinnarna fick dock ge sig mot den oväntade vinnaren Utah Bulwarks tunga avslutning. Även det värt att kika på.
I något mer ”modern” tid finns ytterligare några ”fyror” att finna. Zoogin, ja ”köttbullen”, fick till sitt förtret aldrig sätta nosen först i Elitloppet men var ju tvåa både 1995 och 1996 samt deltagare vid ytterligare två tillfällen.
Härlige Frisky Frazer hoppas jag ingen glömt bort. För Axel Jacobsen var han en ständig gäst i de stora loppen vid millenniumskiftet. Fyra gånger gästade han Elitloppet. Faktiskt alla gångerna (1997-1998 och 2000-2001) i final där det imponerande resultatet blev en tredjeplats och tre fjärdediton.
Apropå Åke Svanstedt. Gidde Palema var med som ”ungtupp” redan som femåring 2000 men en galopp ändade finaläventyret. Gidde kom dock tillbaka, i stor stil, senare i karriären och kunde addera tre starter i Elitloppet till samlingen. Självklart minns vi segern 2004 bäst. (Kolla).
Scarlet Knight vann Hambletonian men aldrig Elitloppet. Även fast han gjorde fyra försök (02-05). Tre försökssegrar blev det emellertid, tyvärr stötte han på Varenne i det första försöket och stod sedan handfallen mot From Aboves avslutning i det andra. Två bronsmedaljer för ”Scarlet”.
Commander Crowe, en av världens bästa genom tiderna, är den sista i raden om fyra starter i Elitloppet. I debuten 2009 lyckades det inte, men fuxen kom som bekant att ta grym revansch längre fram då han sopade banan som nioåring 2012 och vann både försöket och finalen.
En lång radda av hästar som varit fyrfaldigt flitiga i Elitloppet. Men det finns några fåtal som faktiskt varit än värre. Ytterligare tre kusar har tangerat Timokos bragd-kvintett.
Den förste var Adept, som vi tidigare berört. Fem raka 1959-1963. Favorit var han 1961 men efter att, varvet kvar, av Kracovie blivit burdust tvingad att släppa ledningen fick man nöja sig med andrapriset (det kan du förresten se här på denna lite annorlunda men mycket sevärda upptagningen). Adept var sedan tvåa även i sista försöket 1963, men det så utsökt läckra franska stoet Ozo gick inte att slå.
En häst som alltid kommer att bli ihågkommen för sina insatser i Elitloppet är givetvis Nealy Lobell. Trots det faktum att hon egentligen aldrig var nära segern, men till final tog hon sig vid samtliga fem tillfällen, i rad dessutom, 1988 (då hon var fyra)-1992. En prestation som hon alltså är ensam med att ha gjort tillsammans med Timoko. Två fjärdepris (bland annat i 1988 års klassiska utgåva) blev de bästa resultaten.
Fem starter i Elitloppet blev också facit för en av de största av dem alla, Victory Tilly. Under åren 2000-2003 var han i final vid samtliga tillfällen och förutom den oförglömliga segern i det första försöket (minns här) var han trea respektive fyra bakom Varenne båda gångerna och sedan tvåa i det där som From Above vann (när Scarlet Knight alltså var trea, se ovan). Victory Tilly återkom sedan som elvaåring 2006 men lyckades då inte ta sig till final. Fenomenet avslutade i nästföljande start sin karriär med vinst i Jämtlands Stora Pris.
Se där, hästarna som gjort mäktiga fem starter i Elitloppet. Men nu kanske påläst vän av ordning undrar, har vi ändå inte glömt något?
Nä, det har vi inte. Kvar är förstås hästen som innehar ett rekord som jag nog nästan kan lova aldrig kommer att slås (det blir nog i alla fall otroligt svårt).
Xanthe såklart. Sju raka Elitlopp.
Åren 1965 till och med 1971 var Xanthe en ständigt återkommande gäst i loppet. Något som byggt den osannolikt flitige travarens odödliga rykte. Elva år var han vid det sista tillfället. Fem vid det första.
Xanthe, som ägdes och tränade av Robert Westergren genom hela sin karriär, skulle egentligen säljas som treåring men när ingen hakade på erbjudandet behöll Westergren sin häst. Något som så här i efterhand nog visade sig bli väldigt lyckat.
Särskilt framgångsrik var ju dock Xanthe aldrig i Elitloppet just. Två av de sju starterna slutade med final, femteplatsen 1966 (då Roquépine vann i utklassningsstil, njut här) blev bästa resultatet. Men hästen tog sina stora segrar ändå i karriären. Så som dubbla SM-titlar och Oslo Grand Prix. Och ja, Xanthe vann förstås Elitloppet consolation 1971.
Totalt 268 starter kom han att göra i sin karriär. Av dem vann han nästan var femte, 52 gånger för att bli exakt.
Hästar som Xanthe, de växer inte på träd direkt.
