Une de Mai - drottningen av Vitesse

Publicerad kl 10.05, 06 mars 2018

av Daniel Olsson

När i alla fall jag blickar ut genom fönstret, känns det lite smått paradoxalt att börja prata om vårtecken ännu, men ett sådant är trots allt Grand Critérium de Vitesse som avgörs den här söndagen. Det på något sydligare breddgrader, lyckligtvis, på den franska Rivieran.

Critérium de Vitesse, som körts sedan 1958, man firar alltså 60 år i år, smygstartar vårsäsongen kort efter det att Vincennes avslutat sitt monumentala vintermeeting.

När Timoko skar mållinjen som vinnare i loppet för sista gången, förra året, var det hans tredje raka seger i Critérium de Vitesse. Och faktiskt hans fjärde fullträff i loppet totalt, han vann ju även redan 2013. Ett högst imponerande facit, den snabbe fransmannen trivdes ypperligt över den korta distansen på Côte d’Azur-ovalen i Cagnes-sur-Mer.

…men han är ingalunda den mest framgångsrike travaren i loppets historia. Ourasi vann nämligen också fyra upplagor av loppet – dessutom i rad, under åren 1986-1989.

…fast det var faktiskt inte Ourasi jag sökte, den här gången heller (även om jag påpassligt fick in några rader igen om ”den störste”)…

Nej, loppets drottning heter Une de Mai. Ett sto skapt av stål som tävlade med enorm framgång i slutet av 1960-talet och i början av 70-talet. Hon har ett facit i Critérium de Vitesse som får bedömas som ett synnerligen svårslaget sådant – fem raka segrar!

Une de Mai, vars namn direkt kan översättas till ”den första maj”, var omutbar i just det här loppet. Under åren 1969 till och med 1973 bärgade hon segern. Alla gånger med sin tränare Jean-René Gougeon i sulkyn (ja, just han som senare tog fram Ourasi…).

Une de Mai (e. Kerjacques) föddes 1964 och i hennes exteriör fanns kanske inga jättetydliga tecken på att hon skulle bli en världstravare, men skenet bedrog. Den järnhårda fransyskan hade en styrka av osedvanliga proportioner.

Hon tävlade för övrigt gärna också utanför Frankrikes gränser. En av stoets mest klassiska segrar kom på Roosevelt raceway då hon 1969 vann International Trot. Den stora favoriten i den här upplagan av ”VM-loppet” var nämligen ingen mindre än Nevele Pride (och för att läsa mer om honom kan man kika in på min förra blogg). Det här loppet avverkades för övrigt bara veckan före dennes legendariska världsrekord, då Greyhounds notering från 1938 slutligen raderades ut.

Fast den här gången skulle Nevele Pride noteras för en av sina få förluster. Jänkaren stormade fram via tredjespår mot ledningen där han i det närmaste bedömdes som omöjlig att slå. Gougeon körde dock fram Une de Mai mot dödens där hon skulle se till att ledaren inte fick någon enkel väg mot mål.

Blott Fresh Yankee (som förresten skulle vinna nästa år) förmådde haka på då de tre hästarna lämnade det övriga fältet tidigt. Une de Mai dock, hade uppenbara problem att hänga med i kurvorna och kom ständigt på någon längds efterkälke på Roosevelts halvmile-bana.

Genom den sista svängen ryckte Nevele Pride ännu en gång, en dödsstöt förmodade man, men Une de Mai samlade sig ännu en gång – och tuggade ned den svårslagne jänkaren kort före mål. Något som du kan beskåda här.

Une de Mai skulle återkomma till USA flera gånger. Två år senare, vann hon International Trot för andra gången. Och det var inget dåligt race direkt, ska man veta. Faktum var att i loppet fanns hela tre vinnare av Elitloppet! 1969 års vinnare Fresh Yankee (som alltså var titelförsvare), det årets vinnare, landsmannen Tidalium Pélo och den blivande vinnaren Dart Hanover. Ett blytungt motstånd med andra ord, men Une de Mais avslutning i spåren är äkta ögongodis (kika på det här).

Hon deltog även i VM nästföljande år, 1972 och 1973, vilket resulterade i medaljer i både silver och brons.

Elitloppet för Une de Mai, själv då? Jo, fransyskan deltog i Solvallas storlopp vid tre tillfällen. Det första var 1970 då hon utan problem vann sitt försök (Fresh Yankee vann förresten det andra…) och gjordes till klar favorit i finalen. Men i finalen fick hon vandra den tunga vägen i dödens och stod utan chans att bli bättre än fyra då skrällen Eileen Eden lotsades till seger för Johannes Frömming.

Un de Mai återkom nästa år, 1971. Fast återigen, efter att ha varit trea i försöket, fick hon tuffa på i dödens, övertog ledningen men hade ingen chans då PdA-vinnaren och favoriten Tidalium Pélo satte in stöten till slut. Une de Mai fick nöja sig med bronset.

Efter att ha stått över 1972 återvände Une de Mai faktiskt en sista gång till Solvalla, i det numera så klassiska Elitloppet 1973. Alltså det där Ego Boy besegrade Flower Child i skiljeheat. Det franska stoet spelade här dock en mer diskret roll, som femma i båda heaten.

Någon seger i Elitloppet blev det alltså aldrig för Une de Mai, och kanske än mer till sin förtret, heller ingen i Prix d’Amérique. Skulle man göra en lista över de bästa hästarna som aldrig vunnit PdA torde Une de Mai komma väldigt högt upp.

Hon försökte nämligen sex gånger. Men till skillnad från Critérium de Vitesse, där det blev fem raka, var det ständig stolpträff.

Som femåring, 1969, gjorde hon sin första PdA-start. Då hon slutade hon tvåa, slagen i spurten av Upsalin (det loppet kan du se lite av här) och närmare en PdA-seger än så kom hon faktiskt aldrig. Stallkamraten Toscan vann året därefter då Une de Mai slutade sexa, 1971 slutade hon trea (Tidalium Pélo vann ju som sagt) och hon noterades också för två fjärdepriser, bland annat i sitt sista försök som tioåring 1974.

Nåväl, någon segerns sötma fick hon aldrig njuta efter Prix d’Amérique, men en radda av andra stora segrar har i alla fall sett till att hon förevigats. Bland annat två i Prix de Paris, en i Prix de France och tre i Gran Premio della Lotteria. Hon vann förresten Critérium des 3 Ans också. 74 segrar på hela 146 starter blev det, cirka 9 miljoner franc travade hon in.

Ett annat mått på hennes popularitet är kanske den mer annorlunda historien när hon blev föremål för ett ansett konstverk – av Salvador Dalí. Den världsberömde konstnären blev betagen av hästen och använde ett foto (taget av Einar Andersson) som grund för en tavla där Une de Mai fick sällskap av fjärilar bland annat. Ja, mer om den historien kan du ta del av i Lasse Kinchs blogg här.

Une de Mai fick en värdig avtackning då karriären var slut. Faktiskt på Roosevelt Raceway – och en film från det ögonblicket tycker jag du ska titta på här. Une de Mai var då dräktig med Nevele Pride, just den samme som hon ju besegrat på samma bana några år tidigare.

Tyvärr kastade stoet sitt föl senare och någon drömavkomma blev det aldrig. Une de Mai fick blott ett föl, ett sto döpt till May-Flower, efter den franske Quioco 1978. Olyckligt nog dog Une de Mai bara några veckor senare efter att komplikationer tillstött. Hon blev 14 år.

”Long live the queen!”

Publicerad kl 10.05, 06 mars 2018 av Daniel Olsson

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!

daniel.olsson@travnet.se

Krönika

Daniel Olsson

fredag 08:50, 29 januari

Ska man se det positivt är det bara ett år kvar

Spelredaktör Daniel Olsson

Krönika

Daniel Olsson

söndag 13:27, 24 maj

Aldrig har Elitloppet varit så efterlängtat

Spelredaktör Daniel Olsson

Krönika

Daniel Olsson

måndag 10:32, 29 juli

Den gången när ”Tarzan” landade på månen

Spelredaktör Daniel Olsson

Krönika

Daniel Olsson

tisdag 09:38, 21 maj

Meadow Road 1985 – en evig klassiker…

Spelredaktör Daniel Olsson

Krönika

Daniel Olsson

tisdag 09:10, 19 februari

Vourasie kan bli ihågkommen för mycket

Spelredaktör Daniel Olsson

Krönika

Daniel Olsson

onsdag 13:08, 06 februari

Eléazar – en historia om att avsluta på topp

Spelredaktör Daniel Olsson

Krönika

Daniel Olsson

tisdag 10:53, 22 januari

Egentligen är ju allt det här ”Lokets” fel

Spelredaktör Daniel Olsson

Nevele Pride – snabbast och elakast av alla

Publicerad kl 09.58, 27 februari 2018

av Daniel Olsson

”Warning – Nevele Pride bites”.

Orden var skrivna med tydliga bokstäver på en skylt vid hästens hage för att varna ovetande besökare om vad som skulle kunna hända, om man blev allt för närgången.

Historien om en av världens absolut bästa travare, och förmodligen den elakaste någonsin, tog sin början 1965. Då föddes ett hingstföl efter den store Star’s Pride med Thankful som mamma. Fölet gavs namnet Thankful’s Major.

…det kom dock att ändras efter det att han som ettåring köpts på auktion för den då, relativt höga summan om 20 000 dollar. Det var legendariske Stanley Dancer som ropade in hästen på uppdrag av Julius Slutsky, en man som gjort sig en förmögenhet i hotellbranschen men som också närde ett stort intresse för travsporten.

Slutskys hotell hette förresten Nevele, vilket är en omkastning av bokstäverna i räkneordet ”eleven” (11). Efter auktionen döptes hästen om och blev ägarens stolthet. Nevele Pride.

Modern Thankful var vida ökänd som en argsint madam och hennes humör hade uppenbarligen ärvts av sonen. Nevele Pride har kommit att gå till historien som en av världens vassaste travhästar men lika mycket också på grund av sin ”excentriska” läggning. Han var helt enkelt livsfarlig.

Historierna om de bett, avbitna fingrar och sparkar som Nevele Pride förorsakade de som försökte komma honom nära är lika många som antalet skötare han avverkade. Det sägs för övrigt att hästen gärna unnade sig en öl emellanåt och att Stanley Dancer ibland mutade honom med lite tuggtobak…

En riktigt tuffing, med andra ord. I ordets alla bemärkelser.

Oavsett Nevele Prides burdusa humör var han ett monster av sällan skådat slag, även på travbanan. Förvisso förlorade han sin debut, men förlusterna skulle sedan bli lätträknade. Hingsten, som var en ganska liten och kort uppenbarelse, precis som sin far Star’s Pride, hade en mer vägvinnande aktion än man någonsin skådat.

Som tvååring kom han att vinna 26 av de 29 lopp som han ställde upp i. Han noterades också för ett av sina många världsrekord då han under säsongen klockades till 1.13,6a på tusenmetersbana.

Treåringssäsongen blev ännu bättre. 23 gånger kom han till start – 21 gånger segrade han. Och det var såklart inte i vilka lopp som helst. Nevele Pride gjorde rent hus i alla de största loppen och tog inte bara titlarna i triple crown-loppen utan också Dexter Cup och Colonial Trot som den förste att ta hem alla fem loppen. Något som ju (se förra bloggen) bara Lindy’s Pride därefter klarat av. Ett år senare.

I det största loppet, Hambletonian (som kördes på DuQuoin), var Nevele Pride förkrossande. Han vann i två raka heat. I det första inledde han från spåret längst ut bakom vingen, men stack direkt till ledningen för att sedan inte lämna något åt slumpen.

I andra heatet var det innerspåret, och det var givetvis, ingen match för den flyfotade fantomen. Med åtskilliga längder lämnade han motståndet och gav Stanley Dancer sin hett eftertraktade Hambo-seger. Tvåa, om än på avstånd, i båda heaten var Keytone Spartan. Trea (i båda) slutade en inte helt obekant Dart Hanover, hästen som senare skulle vinna både Prix d’Amérique och Elitloppet för Berndt Lindstedt. Här har vi en fin gammal film som täcker båda Hambo-heaten.

Nevele Pride skulle utnämnas till Horse of the Year hela tre gånger, med andra ord under alla sin tre aktiva år som tävlingshäst. Efter fyraåringssäsongen avslutades hans karriär. Det var också som fyraåring han kom att ta den nog mest legendariska av sina segrar.

Världsrekordet på Indiana State Fairgrounds, Indianapolis, datumet 31 augusti 1969. Den historiskt bevarande vet redan att det då gällande absoluta världsrekordet var ett synnerligen svårslaget sådant. Den oefterlikneliga Greyhound hade travat 1.11,6 på The Red Mile i Lexington 1938 (!). Den 29 september för att vara exakt.

Nu, nästan 31 år senare var det dags att radera ut det omöjliga rekordet. Inför 12 000 personer i publiken ställde Stanley Dancer upp i ett time-trial med sin Nevele Pride. Ensam i loppet, men sparrad av ett par galopphästar vilka spändes för sulky (fortfarande galopperande då…) för att se till att hästen skulle hålla tempot uppe alla 1609 meterna.

Uppdraget lyckades också. När Nevele Pride nådde mållinjen kom han i mål på 1.54,4, eller översatt i kilometertid 1.11,3. Greyhounds världsrekord hade putsats med tre tiondelar. En bedrift som blir om möjligt än mer anmärkningsvärd då man tar i beaktan att Nevele Pride egentligen inte var helt hundra för dagen, efter att tidigare haft problem med ett griffelben.

Det här världsrekordet var också det svårslaget. Det tog elva år, till 1980, innan Lindy’s Crown förmådde att tangera tiden. Slaget blev det först efter drygt tretton år då den treårige Arndon i oktober 1982 i Lexington med 1.10,9 blev den förste att klockas till en tid under 1.11. Hur det såg ut när Nevele Pride travade sitt mytomspunna världsrekord kan bevittnas här.

Mindre än en vecka senare var Nevele Pride i farten igen. Nu på Saratogas halvmilebana. Han fullständigt gjorde mos av sitt motstånd då han kom i mål på 1.12,6 (och du kan se loppet här) vilket betydde nytt världsrekord på 800-metersbana, faktum var att det även var rekord för passgångare (!). Det världsrekordet (i trav) stod sig till 1993…

Nevele Pride avslutade sin tävlingskarriär med en seger (vad annars) på Monticello i oktober 1969. Hans fyraåringssäsong innefattade 10 segrar på 14 starter. Totalt vann han 57 av 67 starter och tjänade 873 000 dollar. Med det var han då världens tredje rikaste travhäst genom tiderna (Roquepine toppade).

Därefter vidtog en avelskarriär för Nevele Pride. Han kom inte att betäcka så många ston som han hade kunnat då ägarna satte begränsningar för antalet, men han kom ändå att bli far till en räcka namn som själva därefter blivit odödliga. Bonefish blev hans enda Hambletonian-vinnare (1975). Andra namn, för att nämna ett axplock, är Snack Bar, Zoot Suit, Pershing, Messerschmitt och varför inte Meadow Roland.

Förra måndagen var det 25 år sedan Nevele Pride lämnade jordelivet. Vid den ansenliga åldern av 28 år fick gamlingen slutligen ge vika efter att ha drabbats av tarmvred, den 19 februari 1993.

Nevele Pride framlevde sin pension på Stoner Creek i Kentucky, där han hade tillgång till sitt helt eget hus i sin helt egen hage. Så att ingen behövde närma sig honom i onödan och att han fick hållas så som han själv ville. Lite som tjuren Ferdinand.

Fast precis tvärtom.

Publicerad kl 09.58, 27 februari 2018 av Daniel Olsson

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!

daniel.olsson@travnet.se

Nästa nyhet

Beissingers betydelse får inte glömmas

Publicerad kl 09.43, 13 februari 2018

av Daniel Olsson

I förra veckan nåddes vi av beskedet att den legendariske tränaren och kusken Howard Beissinger efter ett långt och innehållsrikt liv avlidit. Han blev 94 år gammal.

Därmed sörjer trav-världen en av sina största. Samtidigt är det en tid att minnas tillbaka.

De hästar som mr Beissinger plockade fram kom att efterlämna sig spår i travsporten för alltid. Det är kanske framför allt genom sina tre Hambletonian-vinnare som vi minns honom bäst.

1969 tog Beissinger sin första seger i Hambot. Hästen hette Lindy’s Pride och var något alldeles utöver det vanliga. Trots att han under nästan hela sin karriär kämpade mot problem med sina hovar, något som förstås gör hästens prestationer än mer anmärkningsvärda.

Året innan, 1968, hade den oefterhärmlige Nevele Pride (som också var en son till Star’s Pride för övrigt) fullständigt detroniserat sitt motstånd i kullen för sin tränare Stanley Dancer. Nevele Pride vann ”triple crown”, men blev också den förste i amerikansk travhistoria att dessutom knipa ”the big five”. Förutom trippeln Hambletonian, Yonkers Trot och Kentucky Futurity också Dexter Cup och Colonial Trot (det senare loppet kördes för övrigt för första gången 1968).

En synnerligen svårslagen merit, kan tyckas. Men redan påföljande år skulle Lindy’s Pride göra om bedriften. Fast, ganska svårslaget ändå kanske – ingen har därefter gjort om det.

Inför Hambletonian var faktiskt inte Lindy’s Pride favorit utan The Prophet rankades etta, men Lindy’s Pride visade vad skåpet skulle stå, som det brukar heta, och avgjorde säkert i två raka heat. Och hur det såg ut kan du se i den här käcka videon.

Howard Beissinger gillade att åka ut och tävla med sina hästar och besökte vid flera tillfällen Europa, han körde förresten till och med i Ryssland. Året senare, det vill säga 1970, tog Beissinger med sig just Lindy’s Pride till Solvalla – och Elitloppet.

1970 års årgång av Elitloppet var utsökt. Egentligen var det bara franske kanonen Tidalium Pélo som fattades, men han kom, sågs och segrade å andra sidan 1971. Titelförsvararen Fresh Yankee och Joe O’Brien kom dock – och vann problemfritt sitt försök.

Det andra gick till det franska superstoet Une de Mai som här besegrade Lindy’s Pride. Dessvärre var inte jänkaren till sin fördel den här söndagen som i finalen galopperade utan chans på guldet. Lindy’s Prides hovbekymmer hade gjort sig allt mer påminda och han avslutade kort senare sin karriär på tävlingsbanan. Han blev dock den förste Hambo-vinnaren som förgyllt Elitloppet.

…jo, förresten, vem vann i Elitloppet? Jo, Eileen Eden skrällde, stiligt körd av Johannes Frömming, när hon snuvade Fresh Yankee på andra raka och själv tog sin andra i loppet (första 1968). Une de Mai räckte inte i finalen, utan slutade fyra.

Lindy’s Pride blev emellertid fortsatt framgångsrik i aveln. Han lämnade bland annat två hästar vilka båda skulle noteras för absolut världsrekord. 1980 gick Lindy’s Crown, för övrigt också tränad och körd av Beissinger, 1.11,3 på Illnois-banan du Quoin. Därmed tangerade han det världsrekord som Nevele Pride (just den samme) hade satt nästan elva år tidigare (det som i sin tur raderade det långlivade rekordet som Greyhound travade 1938).

Arndon slog två år senare rekordet med fyra tiondelar då han blev den förste travaren att gå under 1.11. Men ytterligare två år senare, 1984, noterades Lindy’s Pride-sonen Cornstalk för 1.10,7. Vem som satt i sulkyn? Jo, Howard Beissinger.

Till 1971 nu. Året då Beissinger tog sin andra seger i Hambletonian. Hästen som gjorde det den här gången var Speedy Crown. Hästen som möjligen allra mest blivit förknippad med Beissinger. Speedy Crown lämnade inte heller han något åt slumpen, utan vann Hambot i två raka heat. Och den andra, och avgörande segern, kan vi ta ett par minuter att njuta av här kanske.

Speedy Crown var förvisso ett monster på tävlingsbanan; som fyraåring vann han till exempel VM-loppet före tidigare nämnda Une de Mai och Fresh Yankee, men det är kanske ändå för sina tjänster som avelshingst som han lämnat allra tydligast spår.

Speedy Crown jobbade i aveln ända fram till 1996 och kom att efterlämna sig det totala antalet om 2201 avkommor då han 32 år gammal gick hädan året 2000. Bland de alltså 2201 avkommorna (som tillsammans har travat in cirka 106 miljoner – dollar) döljer sig i sin tur en räcka av världsartister, bland annat tre Hambo-vinnare.

Speedy Somolli 1978, Prakas 1985 och Armbro Goal 1988. Allra mest framgångsrik blev dock en av hans döttrar. Just det, Moni Maker. Världens kanske genom tiderna främsta sto, vinnare av såväl Elitloppet som Prix d’Amérique och med sina drygt 40 miljoner kronor insprunget fortfarande världens vinstrikaste sto.

Speedy Crown är för övrigt farfars far till Valley Victory, i sin tur en av världens mest inflytelserika avelshingstar. Ja, listan kan göras hur lång som helst men vi avslutar med Valley Victorys pappa, Speedy Somolli….

…som blev Howard Beissingers tredje och sista Hambo-vinnare. 1978 var året, som sagt. Tre heat krävdes den här dagen på du Quoin för att utse vinnaren. Det sedan Speedy Somolli vunnit det första men i det andra fått ge sig för Florida Pro.

Och samtliga den tre heaten kan du se på den här härliga filmen. Det var en riktigt batalj, Speedy Somolli gick världsrekord för treåringar, 1.11,5, direkt i det första heatet bara för att få se det tangerat av Florida Pro i det andra. Det var på vippen att det blev ett fjärde, så kallat ”race-off” då Brisco Hanover (som var trea, tvåa, tvåa i de tre heaten) tog rejält på ledande Speedy Somolli över upploppet i det tredje, men rumplade till kort före mål. Därmed slapp Speedy Somolli en kraftansträngning till den här dagen.

Föga förvånande blev Speedy Somolli också han odödlig i aveln. Den rikaste avkomman är Mr Lavec, som ju slutade tvåa i Hambot 1994. Han lämnade dock, också han, tre Hambo-vinnare. Vad sägs om Nuclear Kosmos, Park Avenue Joe (han som gick dött lopp med Probe 1989) och – Alf Palema.

En annan högst betydelsefull son efter Speedy Somolli är Baltic Speed, som inte bara är far till den ovan nämnde Valley Victory – utan också Peace Corps.

Publicerad kl 09.43, 13 februari 2018 av Daniel Olsson

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!

daniel.olsson@travnet.se

Nästa nyhet

Prix de France - en chans till revansch?

Prix de France – en chans till revansch?

Publicerad kl 09.37, 06 februari 2018

av Daniel Olsson

Revanschmöte är ett epitet som flitigt anlitas då Prix de France kommer på tal. Epitetet är också ganska så lämpligt, för det är mycket vad loppet handlar om.

Låt vara att förutsättningarna i Vincennes-vinterns näst största drabbning, har andra förutsättningar än Prix d’Amérique. Inflikas här ska att Prix de France alltid körts över medeldistans (2250 meter från början) men att det var först till 1980 års upplaga som man började nyttja bilstart.

Sedan Prix de France start 1956, loppet har alltid körts två veckor efter ”la belle”, har det vid femton tillfällen slutat med samma segrare som i Prix d’Amérique. Så blir det dock inte i år, eftersom Readly Express väljer att avstå ett dylikt ”revanschmöte”.

Det lämnar möjligheterna något större för en viss Bold Eagle att på nytt skriva in sig i historierullorna. Efter att ha vunnit loppet de två senaste åren, kandiderar han nu till att bli den fjärde hästen genom tiderna att vinna loppet tre gånger.

Han kan förresten bli den blott tredje att ha gjort det tre år i följd…

…för den senaste att ha lyckats med den bedriften är, ja förstås, Ourasi (välkommen tillbaka till bloggen).

1986-1988 var Ourasi, denne mäktige, överst på pallen. Omutbar. Samma tre år segrade han som bekant även i Prix d’Amérique, således något som Bold Eagle inte kan tangera. 1987 ångade han på i tredjespår i stort sett hela loppet för att jobba ned Prince Royal in mot upploppet – och bara lämna fältet. Kolla loppet här.

Ourasi är förresten obesegrad i Prix de France. 1989, förlust-året i PdA, kom han aldrig till start i loppet (även om han sedan vann Prix de Paris) och efter segern i PdA 1990 avslutades ju karriären.

Loppets första vinnare var härliga Gélinotte. Stoet, kört och tränat av Charlie Mills, var helt omöjligt de här åren och vann, för att exemplifiera, både Prix d’Amérique – och Elitloppet samma två år. Och hur det såg ut den där första gången, 1956, kan du kika på här.

Någon tredje raka blev det dock inte för Gélinotte, hon avslutade sin karriär inför säsongen 1958 och samma år tog Jamin vid och blev i stället den förste att ta trippeln i Prix de France – och det dessutom i tre raka.

Jamin var, liksom Gélinotte, ett veritabelt monster på sin tid. Båda åren 1958 och 1959 segrade han i såväl Prix d’Amérique som Prix de France. Han vann förresten Elitloppet och det första VM-loppet 1959 också. Men efter att 1960 tvingats till att stå femtio meters tillägg i PdA fick han nöja sig med att bli trea (vilket i och för sig var en enastående bedrift). Men Prix de France knep han igen. Och lite bilder från den sista segern kan du njuta av här. Jamin vinner efter hård dust mot Jairolain.

För att finna nästa, den andra, trippel-segraren i loppet, flyttar vi framåt till slutet av 1970-talet. Éléazar var namnet. Japp, hästen som vann Elitloppet 1977 (njut här) och sedan var tvåa i samma lopp året senare bakom Hadol du Vivier.

Éléazar var en riktig tuffing. 1977-1978 var också åren som han tog sina båda första segrar i Prix de France. Efter att ha fått stryka på foten 1979, även nu mot den yngre Hadol du Vivier, återkom han för en formidabel sista kraftansträngning 1980 under sitt sista år på banan som tioåring.

I sin fjärde raka Prix d’Amérique-start fick han äntligen höja bucklan, efter att tidigare varit både tvåa (efter Bellino II vid dennes sista seger 1977) och trea. Av bara farten, två veckor senare, alltså den tredje segern i Prix de France. Triumfens stora ögonblick, segern i PdA 1980 där han besegrar den ledande Hadol du Vivier (igen) och favoriten Idéal du Gazeau som fick ett blytungt lopp i spåren, kan man kika på här.

…svenskar i Prix de France då? Jovars, man får säga att loppet har varit relativt framgångsrikt för de blågula genom åren. Sju segrar har noterats. Samtliga vinnare till glada odds, ska sägas.

Först ut var Atas Fighter L. som för Torbjörn Jansson 1992, spelad till 184 för 10, snuvade den stora favoriten Ultra Ducal på guldmedaljen.

Särskilt mer betrodd var faktiskt inte Stig H Johansson och Queen L. när de 1995 slog till, spelad till knappt 15 gånger insatsen. Queen L. kom med en härlig avslutning i spåren, precis som i PdA två år tidigare, och kunde enkelt koppla greppet på Vourasie som återigen fick se sig snuvad av ett svenskt sto. Hur det gick till, kan du bevittna här.

När Lovely Godiva slog till två år senare, var oddset ännu högre (23 gånger). PdA-vinnaren och favoriten Abo Volo fick erkänna sig besegrad när det svenska stoet gjorde upp i duell med fagre fuxen Defi d’Aunou.

Näst minst spelad i fältet (521 för 10) var Hilda Zonett då hon chockade 2003 och efterföljande år gick segern båda gångerna till Naglo, körd av Örjan Kihlström. Trots att han alltså vunnit året före var han måttligt betrodd vid titelförsvaret 2005 (nästan 20 gånger pengarna). Jag de Bellouet var superfavorit det här året, men felade i striden och Naglo kunde avgöra via en jätterökare (kolla här, fast utan ljud).

Slutligen, i raden av svenska triumfer, får vi ta oss fram till 2014 då fajtern Noras Bean efter en osannolik avslutning snurrade upp fransmännen. Ett lopp som vi väl gärna kollar på en gång till.

Hur det går i årets Prix de France är, som det brukar heta, skrivet i stjärnorna. Värt att notera är dock att löpningsrekordet, och rätta mig om jag har fel, är det väl också banrekordet på Vincennes (?), faktiskt är elva år gammalt. 2007 vann Kool du Caux på mäktiga 1.09,8.

Publicerad kl 09.37, 06 februari 2018 av Daniel Olsson

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!

daniel.olsson@travnet.se

Nästa krönika

Roquépine, trippel PdA-vinnare - och odödlig

Roquépine, trippel PdA-vinnare – och odödlig

Publicerad kl 10.15, 23 januari 2018

av Daniel Olsson

Då Prix d’Amériques historia förs på tal nämns vissa namn med en större andakt än andra. Kanske är det de fyra som (hittills) vunnit tre (eller i ett fall, fyra) upplagor som innehar de ädlaste positionerna i det anrika loppets historieskrivning.

Ourasi (ja, det är svårt att skriva en blogg utan att nämna hans namn) var den senaste, åren 1986-1988 och sedan en fjärde seger som ”bonus” 1990. Belino II (se förra bloggen) 1975-1977. Först var Uranie som redan 1926-1928 tog tre raka.

Den här bloggen ägnas dock åt Roquépine.

Det är i år femtio år sedan som hon tog sin tredje raka.

Under 1966-1968 kom hon att totalt dominera sporten. Och då inte bara i Frankrike och genom sina tre raka segrar i Prix d’Amérique. Utan också i Elitloppet – hon vann också på Solvalla 1966-1967.

Därmed kan vi konstatera att Roquépine har ett unikt ”rekord”. Hon är den enda hästen som kan skryta med det mäktiga facit att ha vunnit tre PdA och även två Elitloppet.

Här kan vi givetvis flika in att Varenne (2001-2002) tog en dubbel i båda loppen och flyttar vi oss bakåt i tiden hittar vi legendariske Idéal du Gazeau som också vunnit två versioner av vardera loppen, 1981 och 1983 PdA, 1980 och 1982 Elitloppet. Tämligen så imponerade även det, men ingen slår Roquépine på fingrarna.

Historien om 1960-talets stora travkejsarinna tog sin början 1961 då hon föddes hos sin ägare och tränare Henri Lévesque. Ja, det är samma Henri som är farfar till Pierre Lévesque, som ju i sin tur tränat fram PdA-vinnarna Offshore Dream och Meaulnes du Corta.

Det stora genombrottet för Roquépine kom 1965, då hon som fyraåring segrade i Critérium des 4 Ans, det i sin blott tolfte start i karriären. Därefter skulle en dominans i de största loppen följa, som världen knappt sett sin like av.

Roquépine var således fem år gammal när hon första gången segrade i Prix d’Amérique. Hur det såg ut kan du se här. Och så följer en intervju (på franska) med Henri Lévesque. I sulkyn den gången satt ingen mindre än Jean-René Gougeon och det var sulkylegendarens första av mäktiga åtta PdA-segrar som kusk (han var ju som bekant kusken bakom både Bellino II och Ourasi).

Några månader senare företog sig den franska drottningen resan mot Solvalla. Fransmännen hade då inte segrat i Elitloppet sedan 1963 då eleganta Ozo stod överst på pallen, men nu återtog man tronen. Roquépine (åter med Gougeon) var i en klass för sig både i försök och final och vann den senare på 1.15,3a som då innebar ett nytt löpningsrekord, före Quioco (med Michel-Marcel Gougeon i vagnen) och italienskägda Cheer Honey (som faktisk var knapp favorit). Kolla loppet här.

När Roquépine påföljande vinter intog Vincennes för sitt titelförsvar i Prix d’Amérique var hon omutlig på nytt. Nu hade dock Henri Levesque själv satt sig i sulkyn, men det hindrade förstås inte stoets framgångar. Något som vi kan se genom den här, låt vara något korniga, videon.

Lévesque sköte också spakarna bakom monstermärren när hon i maj 1967 så också skulle försvara sin titel i Elitloppet. Roquépine bedömdes ändå så överlägsen att hon fick tävla utanför toton i sitt försök – vilket hon givetvis vann utan att direkt förta sig.

Finalen blev också den en enkel match sedan svåraste motståndaren och den andra försöksvinnaren Spin Speed släppt ledningen till Roquépine, som man nu faktiskt fick spela på, 1.38 blev oddset. Det franska stoet sänkte nu sitt rekord till 1.15,1, en tangering av den tid som just Spin Speed travat i försöket några få timmar tidigare.

Till 1968 då. Det som blev Roquepines sista år på tävlingsbanan. Jean-René Gougeon åter i sulkyn då hon som den andra hästen i historien knep tredje raka i PdA. Det på samma sätt som tidigare, utan pardon. För femtio år sedan i år alltså, en seger som vi kan njuta av i sin helhet här.

…och här kanske någon, som ser videon, höjer på ögonbrynen. Men jo, Prix d’Amérique kördes under de här åren faktiskt med autostart (distansen 2600 meter). Efter Bellino II:s första vinst 1975 återgick man dock till den klassiska franska ”volten”.

Fast till Elitloppet 1968 kom aldrig Roquépine. Hästen var inte till sin fördel i genrepet och man valde att lämna walk-over helt enkelt. I stället var det Eileen Eden som kunde ta över tronen, hon vann ju också nästa år men det är som vanligt en annan historia.

Roquépine skulle dock nypa en storseger till innan karriären avslutades. Fransyskan tävlade förstås också i USA och efter att 1967 vunnit International Trot (eller VM-loppet) återvände hon till Roosevelt Raceway för att upprepa bedriften (hon var förresten tvåa 1966, efter Armbro Flight).

Med tre PdA, två Elitloppet, två VM-loppet och ett otaligt antal andra stora viktorior världen över; hon vann till exempel både Lotterian och Grand Critérium de Vitesse av bara farten, lade Roquépine skorna på hyllan inför 1969 (hon sprang in för tiden svindlande 4,7 miljoner franc). Det hindrade i och för sig inte Henri Lévesque från att vinna Prix d’Amérique även det här året – nu med Upsalin.

Men Roquépines dominans avtog inte för att hon slutade att tävla. Även som avelssto skulle hon spela en betydande roll, som vi ser spåren av fortsatt i dag. Olyckligtvis blev Roquépine, i likhet med många andra fantomtravare, inte särskilt gammal. Hon dog 1975, då 14 år gammal. Men hon hann med att lämna tre avkommor och det är den första som kommit att bli mest känd. 1971 föddes Florestan.

Florestans far hette Star’s Pride. En avelshingst som själv var odödlig efter att bland annat lämnat djur som Nevele Pride, Super Bowl och Quick Pay (för att nämna en bråkdel). Men att avla med en amerikansk hingst var inte tillåtet enligt den franska stamboken vid den här tiden. Det tog flera år innan Florestan fick möjlighet att själv verka inom aveln i Frankrike.

Något vi nog kan vara tacksamma för. Florestan, genom sitt fransk-amerikanska blod, förändrade den franska travaveln för alltid. Florestan går att spåra i ett oräkneligt antal stjärntravare, bland annat i Quito de Talonay (född 1982) en trippelmiljonär själv i tävling, som förutom namn som Giant Cat, blev far till Extreme Dream som är morfar till, ja just det, Ready Cash.

Ready Cash, som ju själv vann PdA två gånger, är som säkert är bekant far till, och nu nämner jag bara som exempel, Bold Eagle, Bird Parker – och Readly Express.

Farmors farfars farmor, håller nog tummarna där i sin travhästhimmel.

Publicerad kl 10.15, 23 januari 2018 av Daniel Olsson

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!

daniel.olsson@travnet.se

Nästa nyhet

Bellino II - kungen av Prix de Cornulier

Skriv till oss här

Ska man se det positivt är det bara ett år kvar

Aldrig har Elitloppet varit så efterlängtat

Den gången när ”Tarzan” landade på månen

Meadow Road 1985 – en evig klassiker…

Vourasie kan bli ihågkommen för mycket

Eléazar – en historia om att avsluta på topp

Egentligen är ju allt det här ”Lokets” fel

Nevele Pride – snabbast och elakast av alla

Beissingers betydelse får inte glömmas

Prix de France – en chans till revansch?

Roquépine, trippel PdA-vinnare – och odödlig

Travtips

Örebro 1 maj: Vi tänker avsluta med stil!

Solvalla/Åby 28 april: Italien i fokus – men vi drar till Lexington!

Jägersro 27 april: Härmed sätter jag .

Lunch-draget Rättvik: Fortsatt hungrig efter vinnare

Färjestad 26 april: Sista veckan med travnet

Lunch-draget Visby: Bra rapporter från ön

Krönikor

Nu är det slut