Jansson: "Jag fick "Trav-Sverige emot mig"

Hur är läget?
– Läget med mig är bra. Jag bor ju i Dalsland nu. Jag har en liten gård där och bor fint, med bra grannar. Det mesta är bra helt enkelt.

Du sålde din gård i Almunge för inte alltför länge sedan. Hur kändes det där och då?
– När jag slutade köra hade vi egentligen ingen användning för gården där längre. Det var ingen stor gård, den sista jag hade där, men vi hade ett fint stall, hagar och sådana grejer. Samtidigt hade jag haft den här gården i Dalsland sedan många år tillbaka, men den hade blivit eftersatt med tanke på det liv jag levt. Då tog vi beslutet att flytta hit helt enkelt, och nu har vi rustat och grejat.

Var det bara glädje, eller fanns det vemod också?
– Nej, det var nog i stort sett bara glädje. Jag är rätt krass så där. Har jag tagit ett beslut så går det inte att gå och grubbla för mycket.

Hur ser en vanlig dag ut för dig numera?
– Har man en gård, även om den är rätt liten, så finns det alltid att göra. Jag kör mycket röjsåg, flismaskin och motorsåg och lite sådant där. Sedan håller jag på mycket med jakt. Det är ju inte nu så här års, men ändå. Och sedan följer jag travet rätt noga överhuvudtaget. Jag är lite engagerad fortfarande.

Hur följer du travet?
– Det är inte så att jag sitter och tittar på TV hela dagarna, men jag kollar alla resultat på telefonen. Är det något intressant lopp går jag in och tittar på ATG naturligtvis och försöker följa så gott det går. Lördagarna följer jag ofta direktsändningen. Sedan är jag engagerad också. Jag sitter med i styrelsen för Travmuseet i Årjäng och nu är jag till och med med i Åmåls styrelse, men det är alldeles nytt. Jag kommer att vara engagerad i travet.

Att sitta och mata änderna i parken låter inte som din grej?
– Haha. Inte direkt.

Saknar du livet som aktiv kusk?
– Det är både och. Det är klart att jag måste erkänna att jag saknar livet med alla runt omkring, tävlandet och allt det där. Det gör jag. Men samtidigt är det bara att titta i passet och inse att det helt enkelt var dags. Det kommer nya, yngre kuskar. Det har det gjort i alla tider. Det var nog rätt passande att lägga ner.

När kände du första gången att travet skulle bli din livsväg?
– Jag är uppväxt med det här, så det har nog varit väldigt, väldigt länge.

Vad minns du tydligast från din första seger som kusk?
– Det var i Årjäng 1973. Jag satt tredje invändigt, kom loss i sista sväng och spurtade till seger. Hästen hette Way och där började det. Jag hade jobbat rätt länge och varit med länge redan innan, men det där var min första seger.

Nu går vi in i Elitloppsmånaden. När man säger Elitloppet till dig – vad får du för tankar och känslor då?
– För mig och min karriär har den där segern med Meadow Road lämnat ett enormt avtryck. Än i dag kommer det folk och säger att de blev riktigt travintresserade efter det. Senast nu på galan kom det en norrman och sa det. Det är faktiskt rätt många som har kommit fram och pratar om Elitloppet 1985, även kända personer. Det där loppet gav nog ett jätteavtryck bland allmänheten. För mig blev det en kolossal uppmärksamhet och en enorm reklam. Det är 41 år sedan nu. Man ser hur tiden går.

Förutom Meadow Road och dina största stjärnor – finns det någon häst som ligger dig extra varmt om hjärtat?
– Det finns många som jag tyckte jättemycket om, även om de inte var några stjärnor. Men en som var en stjärna och som jag håller otroligt högt är Atas Fighter. Han vann massvis med storlopp runt hela Europa och han vann det så kallade VM-loppet också. Han var ofta småskadad, så det var mycket med honom, men det var en enorm häst.

Vilken tycker du själv var din största styrka som kusk?
– Jag tror att jag var rätt flexibel och kunde rätta mig efter alla möjliga sorters hästar. Men sådant där ska andra bedöma kanske. Jag kunde nog rätta in mig efter vad det var för häst ganska bra.

Var det något du fick jobba hårdare med att utveckla som kusk?
– Man blir ju aldrig färdigutvecklad. När man är yngre är man hetare och vill bättre i varje sekund. Sedan blir man äldre och lite kallare i olika lägen, vilket kan vara både plus och minus, men många gånger är det ett plus. Jag kan inte säga att jag tittade på något särskilt att utveckla.

Hur skulle du säga att travsporten har förändrats från den dag du började?
– Hästarna har utvecklats enormt. Aveln och uppfödningen är den stora grejen. Träningsbiten kanske lite grann, men det stora är aveln och uppfödningen. Det är fantastiska hästar vi har i Sverige nu. Bara på de två åren sedan jag slutade har de blivit ännu bättre. De kommer ut utan checkrem, barfota och utan grejer. Som hästmänniska är det otroligt roligt att se.

Finns det någon yngre kusk som du följer lite extra?
– En som jag tidigt hade koll på var Daniel Wäjersten. Det är lite roligt att det har slagit in, både som tränare och kusk. Han är en jäkla bra kusk, verkligen.

Och du själv kör ett lopp per år numera?
– Ja, det där har varit lite speciellt, men det har blivit enormt lyckat. Det är ett litet inbjudningslopp i Årjäng där de inbjudna kuskarna också ska ha jägarexamen. Det började med att Interjakt startade det där och nu är det en annan jaktfirma, Nord, som håller i det. Det blir nog i höst igen och är jag bara frisk och kry så kommer jag köra. Jag har vunnit det fyra år i rad nu, men det är som det är med kuskmatcher – man står och faller med hästen. Det gör man i och för sig i alla lopp, men kanske speciellt i kuskmatcher. Självklart har det varit otroligt roligt.

Vad var svårast – att vinna de stora loppen eller att leverera varje vardag?
– Jag tycker nog att det är mer att leverera varje vardag. Att köra stora lopp är många gånger lättare än att köra vanliga lopp, för i stora lopp har du full koll på både hästar och kuskar. Det är svårare att ha i vardagstävlingarna. Men det är samma tävling när man väl sitter där.

Hur hanterade du motgångar under karriären?
– Jag var väl ingen bra förlorare direkt, men det gick rätt fort över. Jag kunde bli både förbannad och allt möjligt när det hade hänt något som gjorde att det inte gick bra. Lite känslomänniska är jag ju, på gott och ont. Men är du likgiltig ska du ha ett annat jobb.

Kunde du fortfarande bli nervös inför ett lopp trots många års tävlande?
– Nervös vill jag väl inte säga, men det är klart att man var extra taggad ibland. Mer på tårna emellanåt. Det skulle man ljuga om annars. När man väl är ute på banan växer hornen ut.

Hur stolt är du över att du som ende kusk har vunnit på samtliga svenska travbanor?
– Personligen tycker jag inte att det är någon större prestation. Det har liksom bara råkat bli så. Men de två sista, Oviken och Karlshamn, då gick jag in för det. Före det hade jag inte tänkt så mycket på det. Det var Hasse Svennehed på Svensk Travsport som talade om det för mig. När jag hade de två kvar gick jag in för det. Jag minns den där dagen på Oviken när jag hade blivit tvåa i något lopp först och tänkte: ska jag inte lyckas med det här? (skratt). Såklart var det jätteroligt att det lyckades.

Vilken bana trivdes du allra bäst på?
– Solvalla var nog bäst på det mesta. Sedan gillade jag att komma ut på de små banorna. Det blir en annan stämning och mycket sköna människor runt om i landet. Det gjorde jag gärna.

När du åkte runt på alla banor – finns det någon bana som var svårare att bemästra än andra?
– Det finns banor där vi kuskar pratade om att den och den svängen är svår att ta sig igenom med hästarna. Men jag vill inte säga någon specifik bana, för då är det dålig reklam för den banan. Som helhet är banorna jättefina i Sverige nästan överallt. Men visst finns det skillnader. Sedan finns det banor som alla tycker alltid är bra. Jag gillade Gävle, där var banan i princip jämt bra. Bollnäs har också jättegott rykte, med all rätt.

Vem var din tuffaste konkurrent genom åren?
– Jag har kört mot så många av de största namnen som funnits de senaste 50 åren, men tuffaste konkurrenten måste väl bli Stig H Johansson.

Vad gör du helst en ledig dag?
– Jag har ingen speciell grej. Jag kan göra lite vad som helst. Jakt blir det ju här. I Dalsland är det ett väldigt stort jaktintresse, fin natur och mycket vilt. Det kan man ägna sig åt så mycket man vill.

Du berättade att Meadow Road gav ett enormt genomslag, men finns det någon annan seger som folk kanske inte förstår hur betydelsefull den var för dig?
– När jag som lärling hos Gunnar Nordin fick köra Opal H i Gulddivisionen på Solvalla och vann – det var en superhöjdare, det kan jag lova.

Vad minns du från den segern?
– Han hade nummer ett i voltstart. Han öppnade bra men kunde inte ta ledningen. Jag kom ut i första sväng och körde till ledningen, sedan vann han säkert. Det var en jäkla grej.

Betydde den att du fick mer uppdrag som kusk?
– Ja, det kan man säga. När jag hade jobbat hos Gunnar Nordin nästan ett halvår satte han upp mig på tre hästar i Eskilstuna en dag. Den ena var Don Ego, storfavorit i ett större treåringslopp, men han var halt så vi fick stryka honom. Sedan vann jag med de två andra. Efter det började det rasa på med att få köra lopp och jag fick ett namn. Fram på hösten samma år kom det här med Opal H. Jag och Kaj Widell körde, efter dåtidens förhållanden, mycket lopp. Det var ingenting jämfört med vad de kör nu, men då körde vi ofta bra hästar när det var läge åt flera olika tränare.

När du själv var tränare var det lite annat än det är för de flesta tränare i dag?
– Ja, det var lite annat. Då skulle man göra allting själv. Man skulle träna, sko, köra lopp och göra allt. Det är jag nästan lite glad att jag var med om. Sedan gick jag över på slutet till att bara köra lopp när jag var populär som kusk ett tag. Det är ett enklare liv än att ha det totala ansvaret, men det finns nackdelar med det också. Det gäller att vara borta i stort sett alla dagar i veckan och vara tillgänglig jämt. Ibland kan jag sakna att jag inte fortsatte när jag hade stort stall och satsade mer på det, men det går inte att ångra.

Var du en av de första svenska catchdrivers?
– Nej, det var väl egentligen Sven Berggren och Lennart Forsgren som började åka runt och köra och K-G Fylking ännu tidigare. Sedan blev det Örjan Kihlström och han var väl den första som lade ner ett träningsstall helt för att köra. Det var några år före mig.

Vad tror du att du hade gjort om du aldrig hade blivit travkusk?
– Det är svårt att säga. Så mycket i livet handlar om små detaljer som påverkar, vad man träffar för folk och sådant. Jag hade nog kunnat hålla på med nästan vad som helst, men troligen något slags hantverk.

Vad är det bästa med livet just nu – och vad saknar du mest från förr?
– Det bästa är att det är lugnare nu. Det är ett väldigt lugn. Man har inte samma krav på sig. Samtidigt kan man säga att det också är det man saknar.

Jag minns de svarta tidningsrubrikerna när Peace Corps flyttades till dig. Vad minns du från den tiden?
– Det minns jag naturligtvis väldigt väl. En kväll ringde Björn Pettersson, som jag kände lite sedan tidigare, och sa att det hade skurit sig med Stig H. Min första tanke var: gäller det Peace Corps så tar jag inte emot henne. Jag förstod vad det skulle bli. Men sedan tänkte jag att om inte jag tar henne kommer hon att gå till någon annan. Jag hörde direkt att hon inte skulle bli kvar. Så jag tog emot henne och det blev ett herrans liv.

Hur upplevde du det?
– Jag upplevde det som att jag fick trav-Sverige emot mig när hon startade. Min absoluta känsla var att alla hoppades att hon skulle gå dåligt, eller att vi i alla fall skulle förlora. Hon tjänade ungefär tre miljoner på den tiden jag hade henne, drygt ett år. Det var klart att det inte var lika bra som hon hade gått hos Stig H året innan, men det fanns saker jag aldrig talade om då. Men nu kan jag berätta som det var. Hon hade allvarliga halsproblem och ett framben som krånglade. Men det var ingen idé att säga det då, för då hade folk bara tyckt att det var bortförklaringar.

Hur mådde du under den tiden?
– Det känns inte bra som tränare och kusk när man har känslan av att folk vill att det inte ska gå bra. Jag ska inte säga att alla gjorde det. Det var många som önskade mig all framgång också. Men den känslan fanns där. Den här tiden har jag nästan aldrig pratat om.

Om du själv hade varit en travhäst – vilka hade varit dina styrkor och svagheter?
– Jag hade nog haft bra skalle, om man säger så. Men jag har ju inte fysiken som en bra travhäst.

Vad är det mest oväntade du varit med om i samband med trav?
– Om man tar i lopp, då får vi ta VM-loppet i New York med Asas Fighter L. Det var en olycka efter ett varv och halva fältet gick omkull. Då körde man bara vidare. Det får man kalla lite oväntat.

Hur var det?
– Jag hade tur som kom förbi där. Jag hade nummer ett och hästen var enormt startsnabb, men Billyjojimbob satsades hårt bakom bilen och jag brydde mig aldrig om att svara honom. Efter ett varv bröt han ut och stöp. Jag kom förbi precis, men det var många som inte kom förbi. Jag hade kört ett lopp i Frankrike många år tidigare där det blev en olycka och de bara fortsatte köra, så lite hade jag i bakhuvudet att de kanske kör vidare. Jag följde med de som var kvar. Runt sista sväng började han som ledde, en amerikanare, köra mitt i banan och driva hårt. Då körde vi förbi på insidan och vann. Det var alldeles otroligt.

Om du fick ge ett råd till unga kuskar i dag – vad skulle det vara?
– De vill inte ha några råd.

Tror du inte?
– Nej, det kommer nya tider. Men jag gillar när jag ser kuskar som har känsla för hästarna. Ibland ser man någon och tänker: den där har handlaget. Det är svårt att lära sig. Man ska nog ha lite känsla för djur överhuvudtaget.

Vilken film har du sett flest gånger?
– En film jag sett några gånger och gillar skarpt är Blåsningen.

Vad skrattar du åt?
– Jag gillar när folk har humor och kan säga något underfundigt utan att mena allvar i alla möjliga sammanhang. Jag kan dra en story. Vid en av mina olyckor låg jag och hade ont så in i helvete och sa till sköterskan att ge mig mer morfin. Hon sa att det fick hon inte göra. Då kom läkaren och sa: ”Jag hörde att du vill ha mer morfin?” Ja, sa jag. ”Det kan vi ge dig, men då kommer du att sluta andas och det är inte heller så bra.” Då kan man ju inte annat än garva.

Du har varit med om en och annan olycka.
– Ja, det har varit några stycken. Jag har en sargad kropp med mycket skruvar och grejer. Jag har bytt båda axlarna till proteser nu. Det är inte någon olycka, utan mer vanligt slitage.

Hur många gånger var du ur vagnen och gjorde illa dig ordentligt?
– Det vet jag inte exakt, men tre gånger var allvarliga. Första gången med Horns Hooter, då bröt jag båda benen. Sedan var det på en filminspelning där jag bröt sönder en fot. Och sedan i ett kvallopp i starten med en häst som slog och jag slog sönder ett knä brutalt. Men det är ingen ofarlig bransch. Det är stora, starka djur som kan bli rädda. Man kör nära varandra och det är små detaljer. Nästan i varje lopp räddar kuskar situationer som kunde ha blivit incidenter.

Hur var dagen när du fick beskedet om Hall of Fame?
– Det tyckte jag var en riktig höjdare. Det är något jag faktiskt är stolt över. Det var ett slags bevis från branschen. Det gladde mig verkligen. Nu är jag inte involverad i vem som ska bli medlem, men jag är med i styrelsen för museet som arrangerar allt, så jag är rätt inblandad fortfarande.

Du var sällan i bråk under tävlingsdagar. Har du alltid varit en snäll kille?
– Det är nog sällan jag har bråkat, relativt sällan i alla fall. Men jag har haft ganska hett temperament och sagt vad jag tyckt många gånger, både till konkurrenter och domare. I det stora hela tror jag att de flesta förstått att det varit i stridens hetta. Jag har inga ovänner, vad jag vet.

Snart dags för Elitloppet – kommer du vara på plats?
– Det hoppas jag och det räknar jag med. Det är naturligtvis årets höjdare. Sedan jag flyttade har jag åkt upp varje år och varit där alla tre dagarna.

Finns det någon du håller en extra tumme för?
– Nej, det kan jag inte påstå. Jag har ingen särskild så där, men det ska bli otroligt roligt att se dem. Det är sjukt bra hästar som är inbjudna nu. Borups Victory, som såg hur fin ut som helst i Finland, har jag väntat på att han ska bli inbjuden. Kul att inbjudan kom i går.

När folk i framtiden pratar om Torbjörn Jansson – hur vill du att de ska minnas dig?
– Som de flesta människor hoppas jag väl att folk ska tycka att jag var en bra människa.

Fakta – Torbjörn Jansson

Ålder: 71
Bor: Gård i Dalsland, utanför Åmål
Familj: Fru Eva Karlsson
Äter: Kött, ofta vilt
Dricker: Det mesta, men är försiktig med sprit
Lyssnar på: Poddar och böcker
Tittar på: Nyheter. ”Jag har sett mer TV nu på ett och ett halvt år än jag gjort sammanlagt tidigare i livet”
Läser: Sällan, lyssnar helst på faktaböcker och biografier