Svanstedt: – Amerikanerna tycker att vi är tokiga

Hur är läget i USA?
– Det är väl bra – varmt och skönt. Det är alltid lika spännande när det kommer till en ny säsong. Vi har många fina tvååringar och det är ju alltid kul att testa ett nytt gäng varje år.

Känner du dig fortfarande lika taggad inför en säsong?
– Ja, det tycker jag att jag gör. Det är som sagt framför allt kul med de yngre hästarna. Vi tävlar ju inte så mycket med äldre hästar, utan det är bara de bästa vi behåller som är i den högsta klassen. Annars säljer vi dem på auktion på hösten som treåringar. Det är en skillnad mot Sverige, där det tävlas mycket med äldre hästar. Men just nu funderar man över vilka av tvååringarna som blir bäst i kullen den här säsongen.

Hur ofta gissar du rätt den här tiden på vilken som blir bäst?
– Haha, det är inte ofta. Vart fjärde år kanske.

För tretton år sedan gick flyttlasset till USA. Om du summerar den här tiden kort – hur har det varit?
– Det har varit över förväntan. Just satsningen på unghästarna är ju intressant och jag var väl inte så bra på det första året, men det har jag lärt mig för varje år. Det är så viktigt vad man köper för hästar. Ja, det är kul och intressant.

Hur såg de på dig när du kom till USA? De andra stora tränarna – tittade de snett eller välkomnade de dig?
– Det var klart att man sågs som en utböling, så man fick rätta sig efter deras regler. Man får inte vara “svensk” när man kommer hit som tränare. Men det här med löpskörning var lite lättare. Jag kör bara hälften av våra starter, så om vi gör 600 starter per år så kör jag 300. Det hjälper till att komma in bättre, när andra kuskar får chansen att tjäna pengar på oss.

Hur svårt var beslutet att lämna Sverige?
– Det är klart att jag hade funderat i några år. Det är inget man bestämmer över en natt. Karl-Erik Bender hade hus i Vero Beach och han ville köpa en gård där för att ha hästar på. Då var vi där på semester och han frågade om jag ville följa med och titta på ett ställe som var till salu, där man kunde bygga en träningscamp. Jag åkte dit och tittade och det var ett fint ställe. Då slog han till och frågade om jag ville vara delägare. Jag valde att gå med och då blev det förstås ett steg närmare en flytt. Sedan vägde jag för- och nackdelar i två år innan vi flyttade.

Var håller ni till nu?
– Nu är vi mestadels i New Jersey, där vi har en gård i Wrightstown. På vintern är vi i Florida. Det är skönt – vi lever i fint väder hela tiden.

Är inte du en vintermänniska från Sundsvall?
– Jo, men det var lite annat när man var yngre. Jag tror att man blir mer väderkänslig med åren. Men Sundsvall hade i alla fall bättre vintrar än Västergötland. Det var torr snö och kallt, så det var inga problem. Värre med plusgrader och regn.

Vad saknar du mest från Sverige?
– Barn och barnbarn. Släkt och vänner. Jag saknar inte livet i Sverige. Jag tycker vi har ett bättre liv här, för jag tycker att det är lättare att leva här. Men klart man saknar nära och kära.

Vad saknar du minst?
– Vädret. Vinterhalvåret i Västergötland.

Hur lång tid tog det innan du kände dig hemma?
– Det tog nog tre år. När barnen började skolan här blev det naturligt. Då blev det inte aktuellt med någon flytt hem och numera känns det som hemma här.

Jag har sett i intervjuer att du sagt att du aldrig ska flytta tillbaka till Sverige. Står du fast vid det?
– Ja, det gör jag. Vi blir kvar.

Hur skiljer sig hästmaterialet jämfört med Sverige?
– Det är jättefina hästar här. De avlar för tidig utveckling och det blir snabba generationsväxlingar. Hästarna utvecklas snabbare. Jag tycker att det är mycket finare hästar här, generellt. I Sverige finns också bra härstamningar, men här går utvecklingen fortare. De är inte bara sprinters – de är starka också, även om det bara körs korta lopp. Om de kört två varv på milebanan så hade det nog vara lika starka som franskstammade hästar.

Hur skiljer sig träningsfilosofin?
– Grunden är densamma som jag alltid haft. Men med unghästar ändrar jag små saker varje år. I början var jag lite för tuff mot dem.

Är du inte fullärd?
– Nej, det tror jag aldrig att man blir. Man måste utvecklas hela tiden och det är hela tiden små detaljer som man justerar.

Ibland är du hemma i Sverige. Är det för att träffa familjen eller har du andra uppdrag?
– Nej, det är för att träffa släkt och vänner, barnen och barnbarnen.

Och så brukar det vara någon bana som vill att du ska komma och prata?
– Ja, det var några år sedan. I år var det inget planerat, utan jag blev lurad till Halmstadtravet.

Lurad?
– Ja, Peter Arnqvist lurade mig. Han sa att amatörklubben skulle ha ett årsmöte med kanske 10–15 personer och frågade om jag ville hänga med. Det visade sig vara flera hundra personer där och jag blev intervjuad inför dem. Egentligen gillar jag inte sådana överraskningar, men det var en rolig kväll så jag är inte arg på Arnqvist (skratt).

Får vi se dig under elitloppshelgen?
– Nej, jag tror inte det. Det är så mycket på gång här nu i början av säsongen. Det är viktigt att vara på plats när hästarna ska börja starta. Det är viktiga tävlingar på både fredag och måndag runt elitloppshelgen, så jag får vara hemma.

Tror du att det blir någon amerikansk häst i elitloppet?
– Jag vet inte. Det är väl Ron Burke och Yannick Gingras som kan tänkas komma med någon häst. De vill väl gärna åka dit, men det är ju en tuff resa för hästarna. Det tror jag att de är medvetna om också. Ron Burke har ju ett par hästar och han har pratat om att han skulle se fram emot att kunna starta i elitloppet. Det är väl möjligen han som ligger närmast till hands, då hans snabbloppshästar redan är igång.

När du tänker på elitloppet, vad tänker du på då?
– Ja, det är klart – de gånger man har vunnit. Torvald och Gidde Palema var ju riktigt bra, så det är klart att man tänker på dem då man tänker på elitloppet.

Om du tittar tillbaka på din resa från Sundsvall till New Jersey – är det något som du skulle ha gjort annorlunda?
– Nja, det är väl kanske att man skulle ha flyttat hit tidigare. Men allt har ju sin tid och det var ju en bra tid på Bjertorp också. Jag trivdes bra där också, men jag trivs ännu bättre här.

Du har ju också blivit invald i Hall of Fame. Hur kändes det?
– Det var ju stort såklart. Men jag blev invald efter att jag flyttat hit och hade inte möjlighet att åka när jag skulle ta emot utmärkelsen på Travmuseet i Årjäng. Det hade nog känts ännu större om jag hade varit med på den ceremonin.

Vad är du mest nöjd med i din verksamhet just nu?
– Det är väl det mesta. Jag tycker jag trivs bra med livet nu och tycker vi har fina hästar. Jag tycker fortfarande att det är kul att jobba.

Är det någonting du är mest stolt över i USA?
– Det är väl att jag har vunnit Hambletonian tre gånger på tolv säsonger. Det är väldigt stort. För amerikanerna är Hambletonian större än vad det är för utlänningar. Det är högre nivå än kriterier, derby och allting. Att jag blev Årets tränare 2023 var också stort efter ett otroligt år. Det var inget man tänkt att man skulle kunna bli, man försöker hela tiden bara att göra sitt bästa. Men det gäller ju att man har hästar i alla kategorier om man ska få så mycket inkört att man kan bli årets tränare.

I år då? Det låter som att du är nöjd med stallet?
Ja, jag tycker vi har väldigt fina hästar. I högsta klassen för hingstar har vi sexårige Up Your Deo som är riktigt fin. Sedan har vi en del fyraåringar som ser bra ut och man hoppas att någon av dem kan blomma ut. De har ju bara fyraåringslopp fram till augusti och sedan måste de upp mot de värsta. Vi får se om någon av fyraåringarna kan ta steget och tampas mot de äldre. Det är stora pengar för de bästa äldre hästarna. Men annars är det ju den fina tvååringskullen som är spännande.

Kan du tänka dig att åka till Sverige och tävla med någon häst i framtiden?
– Ja, kanske. Men det är resan som är jobbig. Bender sponsrade direktflyg från New York två år i rad till elitloppshelgen och då var vi ju dit med Resolve. Då var det en lätt resa, så det krävs nog något liknande.

Hur mycket följer du svensk travsport?
– Jag följer det rätt bra och framför allt på vintern har jag tid att titta mer på lopp än jag har under sommarsäsongen.

Vad säger du om utvecklingen av sporten de senaste åren?
– Det går väl framåt. De springer ju fortare nu än de gjorde för tio år sedan, allmänt tycker jag. Och det är väl att det körs på lite mer i loppen också. Förut var det lite mer extremt att det pullades upp för mycket. Nu tycker jag att de går på lite mer. Och hästarna blir väl bättre också såklart. Aveln går ju framåt där också.

Mitt bästa travminne är din seger med Zoogin i Jämtlands stora pris 1995, där ni slog elitloppsvinnaren Copiad inför rekordpublik. Minns du det loppet eller är det bara en seger i mängden?
– Nej, det kommer jag verkligen ihåg. Jag tror aldrig jag har varit med om att ha sett så mycket folk runt en travbana. För det var ju folk runt hela banan och alla var ute och såg loppet. Ja, det var ju helt otroligt och verkligen helt packat. Zoogin var en favorithäst för många och det var verkligen kul att vinna med honom den dagen. Bara en seger i mängden var det inte för mig.

Vilken häst har betytt mest för dig i din karriär?
– Det är nog Zoogin, tror jag. Han var ju första stora stjärnan och när man får fram en sådan häst så ger det ju ringar på vattnet. Men när Zoogin slutade så blev det ju liksom tomt ett tag. Det är klart att man saknade honom. Det var ett par år efter att han slutade som vi flyttade till Bjertorp.

Vad säger du om Daniel Wäjersten, som gör en samma resa som dig från Bergsåker till Bjertorp?
– Jag blev inte alls förvånad. Jag har sagt hela tiden: “hur länge tar det innan han flyttar?” Det är ju lite tungt jobb han har och jag hade det likadant. Hästar på flera ställen och långa resor. När jag kom till Bjertorp fick jag allting på samma ställe och behövde aldrig åka för att träna häst. Att åka på tävling var också mycket närmare. Han kommer i en bättre arbetssituation och resorna blir kortare. Han själv kanske kommer att bli ännu bättre också. När det gäller mig själv så blev jag bättre när jag flyttade till Bjertorp och sedan ännu bättre när jag flyttade till USA. Det kan jag känna stolthet över – att jag vågade testa nytt trots att det redan gick bra.

Vad är din mest minnesvärda seger?
– Svårt att säga… Det kanske är Olympiatravet med Gidde Palema. Det var ju den första stora segern för Gidde efter att ha varit borta en lång tid. Det var ingen som trodde på honom. Han kvalade in i första försöket på en snöbana i Eskilstuna med brodd och vann på en billig tid. Det var två månader kvar till finalen, men jag trodde på finalvinst hela vägen – men inte ens ägarna trodde på det. Jag tyckte han var under så stor utveckling och jag trodde han skulle flyga fram på en fin sommarbana – och det gjorde han. Men ingen trodde på mig trots att jag var optimist.

Och du var inte den som stack ut hakan så ofta?
– Nej, men den gången gjorde jag det och då skrattade de åt mig.

Vilken är din tyngsta förlust?
– Nej, det vet jag inte. Jag kan nog inte se någon tyngsta förlust. Jo, kanske när Zoogin tappade en sko i ett elitloppsförsök. Men jag grubblar aldrig över en förlust utan försöker gå vidare och glömma.

Vilken egenskap hos en häst värderar du högst?
– Det är löphuvudet, att de vill vinna. Det känner man när man kör att vissa hästar har en stark egen vilja och de vill tävla och vinna. Sedan kan hästar vara starka och snabba, men just det här – att de har instinkten att vilja tävla och vinna – värderar jag högst. De vill vara först och vet var mållinjen är.

Vilket lopp skulle du helst vilja vinna igen?
– Det är Hambletonian, helst som kusk också.

Hur ser en vanlig dag ut för dig?
– Ja, nu på vintern har vi varit i Florida och det har varit rätt lugnt. Vi tränar hästar på förmiddagen och sedan gör vi inte så mycket mer. Då är det solen och stranden som gäller. Men när vi flyttar upp till New Jersey, som vi gör i slutet av april varje år, blir det mer jobb och vi ska börja starta.

Vad gör du helst när du inte jobbar?
– Inte så himla mycket. På vintern brukar jag jogga på stranden varje dag. Man känner sig bra när man får göra det. Men på sommaren gör jag ingenting. Jag kanske klipper gräs eller någonting när jag är ledig.

Är du i din bästa tid som tränare?
– Nej, ska man tro Jan-Olov Persson så är bästa åldern som tränare vid 65 år. Då körde han in mest pengar i karriären och det gjorde jag också vid 65. Jag tror han har rätt – 65 är bästa åldern.

Vilken har varit din värsta tid i karriären?
– Det var tiden när jag var anklagad för djurplågeri och även blev fälld i tingsrätten. Det här pågick i 1,5 år och varenda dag var det en text om mig i både Expressen och Aftonbladet. Att bli fälld i tingsrätten kändes givetvis inte bra, men när vi satt i hovrätten så gick det bara fem minuter innan jag kände att här kommer sanningen fram. Och det gjorde den också och jag blev friad.

Mitt i allt det här åkte du runt och tävlade framgångsrikt. Hur orkade du det?
– Ja, säg det… Jag vet inte riktigt. Men alla i stallet kände sig anklagade och alla fortsatte att jobba hårt för att göra sitt bästa. Jag har hela tiden känt att det var journalisterna som tvingade fram det här och i tingsrätten är ju nämndemännen “vanliga” människor och de blev säkert påverkade av allt som skrevs. Men i hovrätten är det professionella människor och där kände jag mig helt lugn. Så ska jag hitta en dålig tid i livet så var det de där 1,5 åren.

Har du någon oväntad hobby?
– När jag bodde på Bjertorp jagade jag. Det var ganska kul att vara ute i skogen. Nu blir det ingen jakt och vi har ingen skog heller. De jagar hjort här, men då måste man ha licenser som jag inte har. Vi arrenderar ut jakten på gården.

Om du fick ge ett råd till 20-åriga Åke Svanstedt, vad hade du sagt?
– Det är klart att man lär sig mycket med erfarenhet, så det hade väl funnits en del att berätta. Om man skulle börja om som 20-åring med det man vet i dag så hade man säkert gjort saker annorlunda. Det handlar om att tro på sig själv, jobba hårt och vilja någonting.

Har du någon gång varit riktigt vidskeplig?
– Ja, det har jag varit och det var värst när jag var yngre. Om jag hade en ny dress och det gick åt helsicke när jag körde en tävlingsdag första gången med den så körde jag aldrig i den igen. Gick det dåligt så bytte jag alltid handskar – ja, jag var riktigt vidskeplig när jag var yngre. Det har blivit bättre.

Om du inte hade blivit travtränare, vad hade du jobbat som då?
– Då hade jag blivit bonde, tror jag.

Vilka har betytt mest för dig i din karriär?
– I första hand är det pappa. Vi fick ju hålla på med hästarna och man förstår inte att han vågade släppa mig och brorsan Kjell som han gjorde. Vi fick köra häst lite som vi ville och han var verkligen snäll mot oss. Men sedan när jag började jobba så var Stig H Johansson en stor förebild och jag hade en bra tid där. Sedan tyckte jag att Tommy Hanné var en bra hästkarl, så det var en lärorik tid även där.

Det pratades om backen i Matfors och Mellangård som nyckeln till dina framgångar. Det var inte riktigt så?
– Haha, nej det var inte riktigt så, även om den betydde mycket då. Men när jag kom till Bjertorp var träningsfilosofin i stort sett densamma. Vi hittade en igenväxt sandbana som vi fixade till. Och här i USA tränar vi på samma sätt med sandbana, trots att amerikanerna tycker att vi är tokiga. Vi kör intervallträning i sanden och det gör Marcus Melander också och våra stall går rätt bra. Amerikanerna tränar speed och många har framgångar även med det. Ron Burkes träningsupplägg är till exempel amerikanskt och han är väldigt framgångsrik.

Om du hade varit en travhäst – vilka styrkor och svagheter hade du haft?
– Jag kanske hade varit bra på lång distans. Jag åkte ju skidor som ung, så uthållighet och vilja hade jag kanske haft. Men jag vet inte riktigt vad jag skulle ha haft för svaghet.

Hur vill du bli ihågkommen i framtida historieböcker?
– Gärna som en framgångsrik travtränare.

Fakta/Åke Svanstedt

Ålder: 67
Bor: Gård i New Jersey
Familj: Frun Sara, barnen Erik, 13, och Jonas, 15
Äter: I Sverige fisk. I USA blir det mer kött, för de är duktiga på det här
Dricker: Gärna lite vin till maten ibland
Lyssnar på: All slags musik via Spotify när jag kör bil
Tittar på: Mest drama och action
Läser: Inte så mycket längre. Men jag läser svenska nyhetssidor varje morgon till kaffet
Aktuell: En av USA:s främsta travtränare