Kolgjini: – Jag hade inte mördat någon

Hur är läget?
– Det är bara bra!

I tisdags släpptes första avsnittet av ”Hela vägen” där du är en av huvudfigurerna. Hur har det varit att spela in?
– Ehh… ja… det är speciellt måste jag säga. Det är något helt annat än vad jag är van vid. Samtidigt tycker jag att jag alltid är ganska öppen och ofiltrerad som person, så det var egentligen inte det som var grejen. Det var mer hela situationen – att vänja sig vid produktionen, kamerorna, formatet. Att sitta i en så kallad synk första gången var jävligt jobbigt alltså i början. Det var en riktig pärs. Jag tror jag drack fyra stora glas vatten innan jag kom igång. Man sitter på en stol och blir matad med frågor som sedan ska klippas in i programmet. Och det är inte frågor om lopp eller taktik, utan det är privata grejer.

Var du nöjd när du såg första avsnittet?
– Nej, jag var inte speciellt nöjd. Det visades 400 galopper. Man såg ut som en riktig tomte.

Hur var det att ha kameror runt dig i stallet och på tävlingar?
– Jag vande mig ganska fort, men i början var det speciellt. Man såg blickarna från folk runt omkring – de undrade vad fan som händer egentligen. Samma sak i mitt eget stall, det tog ett tag innan alla blev bekväma. Men efter ett tag släppte det. Jag tror till och med att någon av tjejerna blev “myggad” och de trivdes nog rätt bra med det till slut.

Fick du någon gång säga “det här får ni inte visa”?
– Nej, inte direkt. Men jag var tydlig med att jag inte ville att de skulle använda ljud när jag inte visste att jag blev filmad. Jag måste kunna prata fritt med mina hästägare. Men allt ljud som spelades in när jag visste om att jag var filmad – det var jag helt okej med.

Vad hoppas du att serien ska göra för travsporten?
– Jag hoppas verkligen att den kan förändra bilden lite. Jag har försökt bjuda rätt så mycket på mig själv, visat både action och humor. Det ska inte vara stelt. Samtidigt ska folk förstå att det här är ett jävla jobb att göra ett sådant här program – det är mycket omtagningar, mycket planering. Det är inte bara att vara sig själv, men jag har gjort mitt yttersta för att det ska ge effekt.

När visste du att du skulle gå i din pappas fotspår?
– Jag var elva år. Det var inget speciellt som hände, jag bara bestämde mig. Jag var redan väldigt intresserad och hängde med mycket. Jag reste mycket med pappa när jag var 12, 13, 14 år. Sen kom det en period där jag höll på med annat – jag höll på med hästhoppning och ishockey. Ett tag var jag helt inställd på att bli hockeyproffs. Men jag föll tillbaka till travet. Det var nog oundvikligt.

Hur bra var du på hockey?
– Jag var faktiskt jäkligt bra. Snabb, atletisk… men jag saknade en decimeter i längd för att bli målvakt på hög nivå. Det var väl där det sprack. Men det fick jag igen som kusk.

Hur mycket har din pappa påverkat ditt sätt att träna häst?
– Väldigt mycket. Den hästkunskap som han besitter är fenomenal. Han lade hela grunden för min träningsfilosofi – hur man bygger upp en häst, hur man toppar till stora lopp. Samtidigt förändrade han sig under åren. Han gjorde inte samma saker när jag kom in i stallet som han gjorde den sista dagen som professionell travtränare. Så jag fick en väldigt bred lärdom de där 10 åren innan jag tog över.

Har du gjort något annorlunda?
– Absolut. När jag tog över började jag justera träningen ganska mycket själv och jag har byggt om träningsbanor. De banorna har jag mixtrat med träningen på ganska mycket själv. Jag känner mig trygg i min grund och i vad jag går för.

Har du känt press att leva upp till familjenamnet?
– Ja, hela vägen. Man vill göra sina föräldrar stolta, så är det bara. Samtidigt är jag väldigt tacksam för uppväxten – ju äldre man blir förstår man ju hur mycket de har offrat i tid och pengar för att jag skulle få hålla på med det jag ville göra. Det var dyra ponnyhästar och dyr hockeyutrustning.

Din största seger?
– Tae Kwon Deo i Sprintermästaren. Det är det loppet som hela tiden kommer upp då jag får den frågan. Det var en riktig isbrytare för mig som tränare eftersom det var den första storsegern som tränare.

Vilken häst har betytt mest?
– Det är nog Tae Kwon Deo. Han var ju faktiskt elitloppsfavorit 2020. Även fast han inte hann åstadkomma så mycket på tävlingsbanan så är han ändå i mitt huvud den viktigaste hästen. Sedan måste man såklart nämna Barack Face också, som var enormt bärande under två säsonger.

Hur ser du på ditt stall just nu?
– Det ser lovande ut. Det gör det varje år, sen kan det komma besvikelser i efterhand ibland. Men jag tycker att det ser ut att komma fler lördagshästar i år. Grunden med unghästarna ser riktigt bra ut och bland treåringarna är det framför allt på stosidan som det ser riktigt bra ut. Förra året hade jag nog bara tre olika hästar som vann V75-lopp. Men i år blir det fler som vinner V75-lopp.

Hur viktigt är det att få fram en riktig stjärna?
– Det är hur viktigt som helst. Ska du skriva in dig i historieböckerna så räcker det inte med att vinna lite här och där på V75 och V86. Du måste få fram en stjärna. För mig personligen är det också det som driver mig framåt. Det är hela tiden målbilden att få fram en stjärna.

Om du får välja tre lopp du helst vill vinna?
– Derbyt, Elitloppet och Prix d’Amérique. Det är ganska enkelt egentligen.

Nu är vi inte i Elitlopps-tider. Hur mycket tänker du på att vara med i Elitloppet igen?
– Det är ett extremt sug att vara med där. Det är något som triumferar allt, även om det finns andra stora lopp också. Det är något speciellt med hela grejen. Men det krävs verkligen rätt häst.

400 gånger betalar ATG ut för Savastano som Elitloppsvinnare i år. Är det ett bra odds?
– Nej, det är inget bra odds. Och anledningen till det är att han inte kommer att starta där. 4000 gånger hade inte heller varit spelbart.

Ser du någon i stallet som kan bli en framtida elitloppshäst?
– Absolut. Jag har både tre- och fyraåringar som kan utvecklas dit. Jag vill helst inte nämna några namn nu. Du får tycka att det är ett tråkigt svar.

2017 blev du avstängd efter ett positivt drogtest inför en tävlingsdag. Hur var den tiden?
– Det är klart som fan att det inte var kul. Det var jobbigt med alla rubriker. Travet hade fått sin första rockstjärna.

Hur ser du tillbaka på den tiden nu?
– Jag minns faktiskt inte så mycket av det, och det är sant. Jag har nog stängt ute mycket av det. Men jag fick nog med mig rätt mycket hårdhet från den tiden. Allt annat som hänt på banan efter det är en klackspark. Jag har haft nytta av den tiden.

Du brukar alltid stå upp för vad du säger och vad du gör. Varför gömde du dig från media då?
– Jag vet inte. Det blev så. Jag visste hur det brukar funka – stormar blåser över och jag hade inte mördat någon direkt. Jag hade bra stöd från min sambo Saga och min övriga familj. Jag var hemma och körde häst och jobbade på, men jag försvann inte från jordens yta. Det är klart att det var en tuff tid, men jag grät mig aldrig till sömns.

Har du blivit mer ödmjuk efter den händelsen?
– Ja, det är möjligt. Men jag tycker att jag har varit ganska så ödmjuk hela tiden, men de som bara ser min yta kanske tror att det är en tuff, kaxig jävel för att jag kommer från den familjen som jag kommer ifrån. När jag började köra mot de stora grabbarna var det viktigt att ta för sig och jag var aldrig rädd för att bli förbannad på någon. Jag blir förbannad även idag, men jag är mer saklig och resonlig än jag var som yngre. Jag har lugnat ner mig när jag blir arg, även om jag fortfarande kan brinna av rätt så jävligt någon gång.

När känner du att en häst är något extra?
– Första gången jag hoppar upp bakom den. Det är en känsla – har du den inte, då vet du nog inte vad du letar efter.

Vilken myt kan vi begrava inom travsporten?
– Att Örjan Kihlström är tråkig. Han är hur rolig som helst.

Och hur förvånad blev du då han brann av i en intervju?
– Haha, det var sjukt befriande att se Örjan brinna av i tv som en annan.

Vilken är den sämsta bortförklaringen du gett efter ett lopp?
– Jag har gett så många. Men de sämsta förklaringarna är när jag skyller på någon annan kusk att det går dåligt för mig. I ett lopp kan mycket hända och man måste anpassa sig.

Vem i Trav-Sverige är roligast?
– Robert Bergh är jävligt rolig. Han är väldigt ungdomlig och det märks att han umgåtts med idrottsmän. Det är riktigt omklädningsrumstugg när man hänger med honom.

Om du hade varit en travhäst, vilka hade varit dina styrkor och svagheter?
– Jag hade varit väldigt löpsäker, men väldigt spänstig.

Har du någonsin pratat med en häst och fått svar?
– Jag tycker man får svar varje gång man är ute. När man arbetar med en häst och har ett visst mål med träningspasset så kan man få väldigt bra svar av hästen. Det gäller bara att lägga ner tiden, för en häst är mycket smartare än många tror.

Vad tror du dina hästar hade sagt om dig om de hade kunnat prata?
– Vissa skulle nog säga att jag är rätt dryg och andra tycker att jag är rätt bra att ha att göra med. Det finns några hästar som man känner att det här är en riktigt jävla lirare som man bara vill gå ut och ta en öl med.

Du är känd för att säga vad du tycker. Ångrar du det ibland?
– Ja, absolut. De tränare som aldrig säger något är de tränare med flest hästar på träningslistan.

Du har tidigare sagt att du inte tycker att småbanor ska köra stora tävlingsdagar. Har du samma uppfattning idag?
– Absolut. Eller så här menar jag: det kan snurra på mindre banor givetvis, men jag tycker att vi ska komprimera resandet. Jag tycker att det blir fel när stortränare tar långa resor för att ta småbanornas pengar. Det tycker jag är en onödig grej för travsporten. Men jag säger inte att småbanorna inte ska få sina V86-dagar på somrarna, men jag står för att sommartravet kör om för mycket pengar när det åker runt på Åmål och sådana banor.

Vad skiljer en topptränare från en medelbra?
– Touch, finess och engagemang.

Vilken dokusåpa hade du vunnit?
– Robinson. Jag är extremt bra på att plåga mig själv.

Din sambo Saga har ju varit med i Paradise Hotel. Hur hade du klarat dig där?
– Ehh… det är inte så svårt att manipulera den ligan som är där inne, så det hade jag nog löst på en kvart.

Det har varit många rubriker om giftermål. Är det dags till sommaren?
– Nej, det blir inte den här sommaren men högst troligt nästa sommar. Det blir någonstans på landet, antingen på Vomb eller hos Sagas föräldrar. Det blir i alla fall inte i en kyrka.

Är det viktigt att vinna för dig – i allt?
– Viljan att vinna är starkare än mycket annat i vår familj. Och det gäller inte bara trav – det kan vara vad som helst. Jag har till och med hamnat i brottningsmatch under en padelmatch med brorsan Dante. Det säger väl en del?

Vad gör du när du inte tänker på trav?
– Jag har blivit väldigt hemmakär. Jag golfar ibland, umgås med hundarna, tar det lugnt. Det är rätt skönt faktiskt.

Vad är det mest otippade folk inte vet om dig?
– Att jag var jävligt bra på höjdhopp. Jag hoppade 1,75 i högstadiet.

Vad vill du att folk ska säga om dig om 50 år?
– En vinnare.

Fakta - Adrian Kolgjini

Ålder: 33
Bor: Hus i Vombs by
Familj: Sambo Saga Scott, två hundar – Tony och Ballon
Äter gärna: Hummer
Dricker gärna: Pilsner
Lyssnar på: ”Jag byter genre hela tiden”
Tittar på: Jim Carrey i sin prime
Läser: Bara nyheter