Oavsett hur Svenskt Travderby slutar på söndag kan jag i alla fall lova en sak, ett sto kommer inte vinna. Det är förstås väldigt enkelt att förutse det, eftersom något sto över huvud taget inte anmäldes ens till uttagningarna.
Faktum är att av de 90 upplagor av Derbyt som körts sedan den första gången 1928 har faktiskt hela 23 av loppets vinnare varit ston. Det är till exempel betydligt fler än valackerna som segrat; när Cyber Lane gjorde det i fjol var han den sjunde i historien.
Att ston numera dock har väldigt svårt att vinna Derbyt blir mycket tydligare då man konstaterar att på de senaste femtio åren, har blott fyra gjort det. Den senaste som lyckades med den bedriften var ju Hilda Zonett som 2001, det vill säga för sjutton år sedan, trots galopp spurtade hem ett rafflande Derby (som du förresten kan se på här). Det senaste stoet att ens försöka var Pasithea Face som för två år sedan slutade sexa i finalen.
Att ston numera ”aldrig” vinner Svenskt Travderby har givetvis en stor orsak i och med införandet av Derbystoet vars första upplaga kördes 1991. Före det året fick ston helt enkelt finna sig i att matchas i Derbyt, om man över huvud taget skulle ha något med saken att göra. Och att man numera väljer Derbystoet, som med lite premiechansen adderat till potten, kan ge vinnaren två miljoner kronor, är fullständigt självklart.
…Fast den här bloggen tänkte jag i huvudsak ägna åt Derbyt 1990. För övrigt då, som vi noterat, det sista året innan Derbystoet gjorde sitt intåg på marknaden. Paradoxalt nog var det Derbyt kanske det bästa genom tiderna, sett ur tjejernas perspektiv.
Och för den som undrar, kanske, så här såg startlistan ut:
1 Bix Bay – Per-Erik Eriksson
2 Bubka Bob – Sven Berggren
3 Drottning Sund – Björn Larsson
4 Summer Crown – Leif Edvinsson
5 Business Tour – Tonny G Nilsson
6 Micke Whitney – Johnny Takter
7 Play it Again – Olle Goop
8 Sontard – Per Lennartsson
9 Queen L. – Stig H Johansson
10 Tom T. Hall – Åke Eriksson
11 Frances Drew – Stefan Söderkvist
12 Delvin Håleryd – Leif Witasp
Den här Derby-finalen innehöll faktiskt hela tre ston och inte nog med det, trion var de mest spelade hästarna i loppet. Queen L., vem annars, bar det knappa favoritskapet. Stig H hade förresten tre hästar med i Derbyt, de övriga två Play it Again och Bubka Bob.
Queen L, var som sagt favorit, sedan hon tidigare tagit hem Stochampionatet, trots det faktum att hon inte vunnit vare sig kvalet eller semifinalen till Derbyt (såg gick det ju till då…). I sin semi hade Queen L. fått stryk av Per-Erik Erikssons fine Bix Bay, tidigare under året tvåa efter Bowspirit i Kungapokalen och ju ägd av det dåvarande Atalanta-proffset Glenn Strömberg.
Det fick till orsak att fuxan i finalen fick fajtas från ett bakspår. Loppets övriga två ston, Drottning Sund, tränad och körd av Björn Larsson och Leif Edvinssons Summer Crown hade å sin sida båda tagit hem segrarna i sina semifinaler.
Trojkan hade såklart tidigare mötts under årets stora slag. I Drottning Silvias Pokal var det, passande nog, Drottning Sund som drog det längsta strået, där Queen L. fick nöja sig med att bli trea. Senare, som sagt, i Stochampionatet var rollerna ombytta, med det tillägget att Summer Crown var tvåa.
Det skulle alltså bli ”stonas Derby”. Dock började det i molltonart. Drottning Sund galopperade tyvärr kort efter att starten gått och troddes då vara borta ur leken. Sekunderna senare föll olyckligt också Summer Crown över i samma gångart, efter att hon nyss försvarat ledningen. Queen L. dock, hon höll sig till trav, men var å andra sidan placerad sist av de felfria i fältet. Det såg mörkt ut.
Queen L. bidade sin tid där, i femte utvändigt, till exakt 1300 meter återstod av loppet. De 1300 meterna som nu var kvar, skulle hon sedan spendera i tredjespår. I sin ospeediga men samtidigt vansinnigt urstarka stil som med tiden skulle bli en av våra bästa hästars signum, tuffade hon på, oförtrutligt, först i spåren.
Fast med 600 kvar hände något oväntat. Björn Larsson som efter galoppen funnit fjärde invändigt med Drottning Sund lyfte nu ut sin springare till attack. Och det gick fasligt fort plötsligt. Via fjärde spår forsade stoet fram, passerade för en bit den invändiga Queen L. som för ett kort ögonblick tycktes stå stilla mot den framstormade konkurrenten.
Var Drottning Sund på väg mot segern ändå, trots att hon ”försvunnit” redan i starten? Lyckan blev dock inte långvarig. Mitt i den sista svängen, i det läget till synes med ett grepp, trasslade Drottning Sund återigen till det för sig och loppet var nu definitivt förlorat för hennes del. Hur Derbyt 1990 hade slutat om så inte varit fallet, är det, som det heter, fritt att spekulera i.
Queen L. kunde dock andas ut. Hon hade varit chanslös i speedrycket men kunde nu åter falla tillbaka på sin urstyrka; täthästarna kippade efter andan, bakifrån kom det inget som utgjorde någon segerfara och invändigt, ja där fick Bix Bay luckan för sent…
På den här tiden fick travet faktiskt utrymme i SVT och Derbyt förärades ett sju minuter långt inslag i Sportspegeln. Just det, med hela loppet inkluderat, kan du luta dig bakåt och njuta av här.
– Ja, hon har så mycket pengar på sig, vi får väl försöka hitta något mer fyraåringslopp till henne, men sedan blir det förmodligen avel nästa år…, sa Stig H efter sin femte Derby-seger.
…vi kan väl konstatera att ”mäster” inte var helt rätt ute just den gången. Och vi kan vara ganska glada för att så var fallet.
För Queen L. gick knappast till avel nästa år. Hon fortsatte att tävla i hela fem säsonger till som en av världens bästa hästar någonsin, med styrkan som sitt främsta vapen. När hon med ett andrapris i Prix de Paris rundade av sin karriär 1995 hade hon vunnit 46 av 82 starter och tjänat nästan 17,5 miljoner kronor. Något som gör henne till än i dag vår 14:e vinstrikaste häst i historien. Bland ston är hon för övrigt tvåa på samma lista, endast överskuggad av Ina Scot.
Och just det ja, Ina Scot är ju det näst senaste stoet att ha vunnit Derbyt.