Källström: ”Varför gjorde vi inte mer där? 

Hur är läget?

– Förutom att jag är lite förkyld så är läget bra.

Hur mycket blåser det egentligen runt svensk travsport – och runt dig personligen?

– Det får väl andra bedöma. På ett sätt är det alltid någon sorts debatt inom svensk travsport. Jag vet inte om det skiljer sig så mycket nu jämfört med några år tillbaka. Men jag tycker också att det är ett friskhetstecken. Att det finns diskussion om travet och travpolitiken betyder att sporten engagerar.

– Man får inte vara rädd för debatt. Det är ofta där idéer, tankar och förändringar föds. Jag tycker i grunden att det är bra att det finns en levande diskussion om svensk travsport.

Du har själv sagt att sista travloppet i Sverige kan köras runt 2053 om inte blödningen stoppas. Var det ett sätt att väcka sporten – eller tror du faktiskt på det scenariot?

– Självklart var det ett sätt att väcka sporten. Om man har en trend som har pågått länge kan man dra en trendlinje. Då kan man konstatera: det här håller inte i längden.

– Den här trenden har funnits i svensk travsport i 30 år. Då måste man våga prata om vad som krävs för att skapa förändring.

När känner du personligen mest oro för travets framtid?

– Den viktigaste och svåraste frågan är rekryteringen in i sporten. Jag är uppvuxen i lantbrukets värld. I början av 80-talet fanns det kanske tusen mjölkgårdar i Ångermanland. På många av de gårdarna stod det också hästar. I dag finns det möjligen 30 mjölkgårdar kvar. Så ser det ut i hela Sverige. Rekryteringsbasen in till framför allt amatörsporten har förändrats. Det syns tydligt i B-tränarutvecklingen, som stadigt har gått nedåt, medan A-tränardelen är relativt stabil.

– Därför tror jag att rekryteringsfrågorna, ungdomsfrågorna och hur vi bjuder in nästa generation i sporten är helt avgörande. Det är också därför vi nu har bildat en riksungdomsstyrelse med bara ungdomar. Det är ett led i att lyfta ungdomssidan mycket tydligare. Där ligger vi efter.

Många mindre hästägare känner att sporten inte längre är till för dem. Har de rätt?

– Tittar man på utvecklingen kan man säga att ja, det finns en sådan trend. Amatörer och B-tränare minskar. Samtidigt har mycket av det vi gjort de senaste fem–sju åren handlat om att stimulera till starter, till exempel genom garanterad startpeng och bredare prisskalor. Jag tycker att det har tagits initiativ för att attrahera amatörerna på ett annat sätt.

– Så det finns två sidor. Den faktiska utvecklingen är tydlig, och den är en av våra viktigaste framtidsfrågor. Men det har också gjorts saker för att försöka möta den.

Många säger att travet i dag är byggt för storstall och storägare. Håller du med?

– Jag vet inte om det egentligen är någon jätteskillnad jämfört med när Stig H Johansson och Sören Nordin hade som mest framgångar. Vi har alltid haft de som varit stora och framgångsrika inom travsporten. De är också våra megastjärnor, och viktiga som förebilder och inspiratörer.

– Det viktiga är att hitta en klok balans mellan den breda folksporten och eliten. Den balansen är viktig i travet precis som i andra sporter.

Du pratar ofta om andelsägande, bredd och amatörer. Men större privata hästägare som äger många hästar, föder upp och investerar stora pengar hör man dig prata mindre om. Har Svensk Travsport blivit för dåligt på att värna och rekrytera den typen av hästägare?

– Jag vet inte i vilket avseende vi skulle ha förändrat eller försämrat styrmedel de senaste åren på ett sätt som gör det sämre för den typen av hästägare. Men jag vill vara tydlig: större hästägare är verkligen inte ett problem. Däremot har vi i travet en förmåga att ställa grupper mot varandra hela tiden, och det måste vi komma bort från.

– För mig är andelsägandet en ingång till sporten. Det handlar om människor som kanske för första gången kommer in i travet. Det är en oerhört viktig rekryteringsfråga. Kallsvenskan är ett bra exempel. På några veckor såldes 3500 andelar, och uppemot 2 500 av dem hade aldrig ägt en häst tidigare. Några av dem kommer säkert att bli helt sålda på hästägandet.

När pratade du senast med en hästägare som funderade på att sluta?

– Jag brukar prata med mig själv, för jag är ju hästägare. Vi är ett gäng på ungefär tio personer som äger tre egenuppfödda hästar som tävlar och ytterligare en som vi är hälften uppfödare på. Vi har väldigt mycket roligt i vårt hästägande. Är man tio personer om ett antal hästar blir det också en hanterbar kostnad. Och när de springer och tävlar har vi väldigt mycket glädje runt det.

– Men visst blir jag kontaktad av människor som har synpunkter eller funderar på framtiden. Men jag har inte nyligen pratat med någon som sagt: ”Nu lägger jag av, nu är det inte roligt längre.” Men sådana finns givetvis också.

Om svensk travsport vore ett företag – hade du investerat i det i dag?

– Nu är det ju inte ett företag. Det här är en sport som bygger på intresse och passion. Det är där man måste börja om man ska definiera travsporten. Om man ser travet som ett investeringsobjekt finns det säkert hundra saker som är mer intressanta att satsa pengar i. Men det här gör man av intresse, passion och som hobby. Därför kan man inte jämföra oss med ett företag. Det är en folkrörelse, och det hoppas jag att det ska fortsätta vara.

Vad är det största misslyckandet Svensk Travsport gjort de senaste tio åren?

– Jag ångrar att vi inte gjorde mer tillsammans med ATG när vi fick en enorm skjuts under pandemiåren. Väldigt många klev in i vår sport då. Det tåget tycker jag att vi missade. Jag har tänkt på det flera gånger: varför gjorde vi inte mer där? 

– Samtidigt är vi delvis offer för utvecklingen. Den digitala utvecklingen, spelet och sättet att konsumera trav har flyttat folk från banorna. Det är fantastiskt att kunna sitta i fjällvärlden och se sin häst springa på Bollnäs eller Axevalla, men det har förändrat publikförutsättningarna. Många av våra anläggningar gapar till hälften tomma när vi kör trav, och det är ingen bra bild av sporten. Samtidigt vet vi att väldigt många följer travet varje vecka. Senast var det 1,6 miljoner inlämnade system på V85. Det är väldigt många människor bakom det.

Har svensk travsport varit för fokuserad på spel och för lite på själva sporten?

– Det finns alltid anledning att vara självkritisk kring varför vi har sett de trender vi har sett. De som är i min ålder eller äldre pratar om totoluckorna. Om du säger det till en 25- eller 30-åring förstår de inte vad du menar. Jag tror att vår förmåga att kliva in i den nya världen har lämnat en del övrigt att önska. Men det enda vi kan påverka är framåt.

– Upplevelsen på travbanan är central. Kanske inte ett lunchtrav en måndag i november, men hur ser vi till att stora arrangemang, som sommartravet, verkligen blir häftiga publikupplevelser? Det är också en ingång till sporten.

Kan travet överleva utan amatörerna?

– Travet kommer med säkerhet att överleva, både du och jag och nästa generation, i någon form. Men förankringen bland folk ute i landet är väldigt viktig för intresset och acceptansen för sporten.

– Därför är det önskvärt att vi hittar vägar där vi når nya grupper och får fler att vilja ta licens och bli B-tränare. Barn- och ungdomssidan är inte den enda avgörande faktorn, men den är otroligt viktig och måste lyftas mycket högre.

Så svaret är ja eller nej?

– Någonstans mittemellan.

Hästägarna har ganska lite att säga till om i fullmäktige jämfört med sällskapen. Småbanor kan i praktiken gå ihop och styra sporten. Är det ett demokratiskt problem?

– Ser man till organisationen med sällskap och sju basorganisationer har vi en hästägarorganisation med där. Men tittar man på representationen i fullmäktige och styrelse skulle jag säga att 60–70 procent av dem som representerar svensk travsport i beslutande organ själva är hästägare. Det sker genom alla organisationer och sällskap. Jag tycker att hästägandet har lyfts de senaste åren, allt från hästägarkort till att vi tillfört 100 miljoner mer i prispengar och nu lanserar en ny portal för hästägare.

– Det har funnits kritik mot att det är svårt att komma in i sporten och förstå hur man blir hästägare. Därför kommer ägahäst.se att lanseras. Den ska vara en väg in och samla hästägandet på ett tydligare sätt.

Vad tycker du om initiativ som En Häst En Röst?

– Jag har bestämt mig för att lyssna på vad som sägs, inte vem som säger det. Samtidigt tycker jag att det är tråkigt att En Häst En Röst på ett sätt har valt att stå vid sidan om. Då blir det mer som en debattartikel än en väg till inflytande i sporten. Vi behöver alla goda krafter in i vår sport som kunniga och kloka förtroendevalda. Det finns föreningsfrihet och man får bilda vilka föreningar man vill. Men i grunden är det ingen modell som passar in i Svensk Travsports organisation.

Har de rätt i någon kritik?

– De uttrycker en oro över utvecklingen, hästägandet och ekonomin. Ur den aspekten är det bra att de lyfter frågorna. Men det är inte frågor som vi inte redan försöker hitta vägar i. Ser man till hästantalet i Sverige har vi aldrig haft mer pengar per starthäst än nu. Sedan räcker det ändå inte, och ambitionen är alltid att vi ska ha så mycket pengar som möjligt att köra om.

– Paradoxen är också att kvaliteten på de svenska travhästarna aldrig har varit bättre, både på varmblods- och kallblodssidan.

Bredare prisskalor och startpengar har införts. Är det rätt väg – eller borde travet mer handla om att köra om pengarna?

– Sett till momsfrågan, där vi nu har hittat en hantering som Skatteverket godkänner, är startpengar ett sätt att betala för att fylla loppen. Ingen ska förlora pengar på att starta en häst. Samtidigt finns det en debatt om att det borde vara större skillnad mellan bredd och elit. Just nu pågår ett stort arbete kring Travkalendern 2027, och jag tycker att man ska vara öppen för kloka tankar.

– Men det är klart att sporten behöver en elit. Vi behöver stjärnor att se upp till, och de som investerar i de bästa hästarna måste också kunna få någon form av ekonomisk belöning.

En vanlig åsikt är att prispengarna ibland är för höga i lopp som ändå inte fylls. Hur ser du på det?

– Vi kan konstatera att antalet startande hästar i snitt inte har ökat sedan vi höjde med 100 miljoner, och det hade vi nog trott att det skulle göra.

– Det där är en ständigt pågående diskussion: vad kommer först, pengar eller ägare? Jag tycker ändå att vi har gjort vad vi kan för att investera i sporten och prispengar. Vi tar från balansräkningen nu för att försöka påverka utvecklingen.

– Jämfört med andra länder i Norden ligger vi i toppklass. Det glöms ofta bort i debatten. Vi är med fog den näst största travnationen i världen efter Frankrike.

Många svenska hästar söker sig till Frankrike för att tävla om bättre pengar. Är det ett misslyckande?

– I grunden beror det på att vi har väldigt bra kvalitet på våra hästar. De kan konkurrera där. Det kunde vi inte på samma sätt för 30–40 år sedan.

– Att svenska hästar åker ut i världen, visar upp sig och tjänar pengar tycker jag är positivt för svensk travsport också.

Det talas om divisionssystem och förändringar i tävlingsstrukturen. Ska sådant lösas genom ekonomiska styrmedel eller tydligare begränsningar?

– Den diskussionen pågår just nu, och det kommer förslag under året. Därför säger jag nästan pass på den frågan.

– Men jag har stor förståelse för kritiken att man ibland upplever att man tävlar på olika premisser. Att amatörtränare och B-tränare möter mycket framstående professionella tränare i samma lopp. Jag förstår att man kan vilja hitta modeller där man tävlar mer jämnbördigt.

Är alla travbanor i Sverige långsiktigt försvarbara?

– Det bestämmer nog travbanorna själva.

– Jag hävdar att den bästa balansräkning vi har är våra anläggningar. De gör det möjligt att köra trav, från Solvalla och Jägersro till Hoting och Oviken. De representerar möjligheter för rekrytering, publiksport och mycket annat. Men framåt tror jag att det kommer att ställas större krav på anläggningarna för att kunna arrangera olika typer av tävlingar. Det kommer också ett förslag om en modifierad ersättningsmodell till landets travbanor. Då blir frågan: vad vill man själv ha för typ av bana?

Skulle vissa banor kunna bli mer renodlade TV-banor?

– Jag säger nästan pass även där, eftersom det pågår ett arbete som ska presenteras efter sommaren. Men jag tror att det kommer att ställas krav på anläggningarna utifrån vilken typ av tävlande man vill ha. Ska man vara en bana i den yppersta klassen kommer det att krävas vissa anläggningskvaliteter. Då behövs investeringar. Vissa kommer att tycka att de klarar det, andra kanske väljer att i första hand vara träningsanläggningar.

Finns det för många människor med makt i travet som egentligen inte lever travlivet själva?

– Vi har en representativ demokrati, och jag skulle önska att organisationerna utser företrädare med stor förankring och förståelse för sporten. Tittar vi på styrelsen i Svensk Travsport tycker jag att det finns en tydlig kunskap om trav och travsport. Samtidigt ska vi också vara koncernstyrelse gentemot ATG och ta ansvar för en miljardaffär. Det kräver också en viss typ av kompetens.

– Styrelsen är ett lagarbete. Det behövs olika kompetenser för att sammantaget hantera de frågor vi har ansvar för.

Du hänvisar ofta till Konsortiet och Fullmäktige. Samtidigt finns de som menar att du har större inflytande bakom kulisserna än du vill ge sken av. Är det så?

– Jag det hoppas jag. Ska man lyckas med det här jobbet måste besluten vara förankrade. Annars händer något annat. Jag har lärt mig i sådana organisationer att det är otroligt viktigt att skapa delaktighet och ansvarstagande brett. Jag ser mig mer som en lagledare än en diktator.

Svenskfött-frågan skapade stark splittring. Underskattade ST hur känslig frågan var?

– Jag vet inte. Jag tycker att vi landade i ett balanserat beslut. Dels underlättar vi för svenskfödda hästar utomlands att transportera sig över gränsen. Dels lägger vi en stimulans på inhemskfödda hästar. Jag hoppas att det är en balanserad modell som vi nu prövar.

– Vår ekonomi bygger på det som sker i Sverige. Då tycker jag att det är rimligt att stimulera de inhemskfödda hästarna, samtidigt som vi underlättar för dem som vill föda upp utomlands.

Du är på väg att bli ordförande i Modo Hockey. Hur är det att både ska rädda travsporten och Modo samtidigt?

– För det första är uppdraget i Svensk Travsport inte ett heltidsengagemang. Jag har haft uppdrag bredvid travsporten hela tiden. Nu lämnar jag ett större uppdrag i en skogsindustrikoncern i maj. Modo Hockey är ett ideellt uppdrag. Jag var i det sammanhanget i 17 år tidigare. Att få ett uppdrag på hemmaplan ser jag fram emot. Med min bakgrund är det den bästa kombination jag kan tänka mig: trav och hockey.

Kommer du få mer att göra?

– Nej, jag bedömer att det blir ungefär lika. De senaste två–tre åren har jag lämnat flera uppdrag. Nu kommer jag att ha två: Svensk Travsport och Modo Hockey.

Vad kan travet lära av hockeyn?

– Arenaupplevelsen. Där har travet mycket att lära.

Och vad kan hockeyn lära av travet?

– Konsten att förlora. I travet måste man lära sig att ta en förlust, gå vidare, revanschera sig och se framåt. Det tror jag idrotten kan lära sig lite mer av.

Vad är mest komplicerat – travpolitik eller hockeypolitik?

– Travpolitiken är mer komplicerad.

Har du någon gång funderat på att lämna uppdraget?

– Eftersom jag väljs på ett år som ordförande måste man ta den funderingen inför varje år. Jag tog den funderingen rejält när jag blev tillfrågad om att bli ordförande för snart fem år sedan.

Vem ser du som din efterträdare?

– Jag kan nog tänka mig flera.

Några namn?

– Nej.

Om vi sitter här om tio år och travet fortfarande blöder – vad var det vi inte vågade göra i dag?

– Det är en väldigt bra fråga.  Om vi sitter här om tio år och suckar tror jag att det kan handla om att vi inte fick fram en genomtänkt ersättningsmodell som ställer krav på våra anläggningar och prioriterar lokal kraft. Och att vi inte lyckades skapa en tävlingskalender som bättre balanserar regionala behov, minskar resande och optimerar starttillfällen. Vi går in i några viktiga år nu.

Vad är det mest otacksamma med att vara ordförande för Svensk Travsport?

– Som någon sa: när man tar på sig ett sådant här uppdrag får man applåder två gånger. När man tillträder och när man slutar. Ibland kan man tycka att det är mycket kritik och många synpunkter, och att man aldrig får höra något som är bra. Men det hör till rollen. Man måste lyssna på de sakliga tankarna.

– De flesta vill väl. De älskar travsporten och vill att den ska utvecklas. Börjar man där tror jag att man blir klokare i hur man lyssnar.

Vad är fortfarande roligt?

– Jag ser mig själv som en person som har travet i DNA:t. Det handlar inte bara om sporten i sig, utan om människorna, kulturen och historien runt omkring.

– Jag brukar tänka på en historia som betyder väldigt mycket för mig personligen. Jag försöker vara ute mycket i landet på årsmöten och höstmöten. När jag var i Åmål i höstas berättade jag om något som min pappa varit med om 1951. Han åkte då från Örnsköldsvik till Mellerud med tre nordsvenska ston i en godsvagn för att betäcka dem. Bara den resan var ett enormt äventyr för en 24-åring på den tiden. Men när han kom fram till gården där stona skulle stå hade en pojke blivit ihjälsparkad av en häst samma morgon. Det blev ett trauma som pappa bar med sig länge. Så berättelsen handlade både om äventyret och om sorgen.

– När jag berättade det här på mötet i Åmål frågade jag om någon visste vilken gård det kunde ha varit. Då sitter det en man längst bak i lokalen som säger: ”Det där var min farfars gård – och det var min farfars bror som omkom.” Då känner man verkligen vilket arv och vilken historia travet bär på. Min farfar höll på med avel, min pappa och hans bröder var med och byggde upp Solänget, och jag ser mig själv som en länk i den kedjan.

– Jag tror på den här sporten. Jag tror att den fortfarande har en plats även i det moderna Sverige. Och så länge jag känner att jag kan bidra med något så känns det väldigt meningsfullt att vara med.

När skrattade du senast riktigt mycket i ett travsammanhang?

– När vi vann med vår Nordprins för några veckor sedan. Det var fantastiskt roligt. Sedan var jag på Solvalla för några veckor sedan och satt på restaurangen under en V85-dag. Det var väldigt trevligt. Travet ger mycket tillbaka. Man träffar väldigt många intressanta människor.

Om du var en travhäst – vilka hade varit dina styrkor och svagheter?

– Jag är en långdistansare. Jag hade nog varit bäst i långlopp. Jag är uthållig och hade kunnat tävla många år. Svagheten är kanske att jag är lite långsam i starten.. 

Vad är du pinsamt dålig på?

– Det skulle du fråga min hustru eller mina barn om. Men jag är ibland lite otålig. Det kan vara både en svaghet och en styrka. Jag vill att saker ska hända och är sällan riktigt nöjd. Jag vill framåt.

Vilken app använder du mest – och vilken skäms du mest för?

– Travronden och LinkedIn använder jag nog mest. Och så lokaltidningen och rikstidningarna. Jag har ingen app jag skäms över.

Nu måste du välja: varmblod eller kallblod?

– Eftersom jag har kallblod säger jag kallblod.

Andelsägda hästar eller storhästägare?

– Vad ska jag välja? Det är en försåtlig fråga. Men storhästägare är otroligt viktiga för sporten. Jag skulle nog säga att den är mer tydlig än andelsägare.

Solvalla eller Solänget?

– Solänget. Det är min hemmabana och uppväxtbana, så hjärtat klappar väldigt speciellt där.

Spel eller sport?

– Sport.

Vem vinner Elitloppet?

– Pass.

Vem vinner Hockeyallsvenskan?

– Det kan vara Modo.

När känner du dig som mest lycklig?

– Om vi pratar nuläge: när jag sitter uppe i stugan i Borgafjäll en fin höstdag och tittar ut över fjällen. Det är livselixir.

Var det någon fråga som var elak?

– När du ställer de här motsatserna mot varandra blir det svårt att svara. Men jag får stå för de svar jag gett.

Fakta/ Anders Källström

Ålder: 67 år.
Familj: Hustrun Annalena. Två barn från tidigare äktenskap, Anna-Lena har tre barn från tidigare äktenskap.
Bor: Örnsköldsvik.
Äter helst: Husmanskost.
Dricker gärna: En öl från hembryggeriet på gården, eller ett gott rödvin.
Lyssnar på: Just nu Bo Kaspers Orkester.
Tittar på: Serien Hela vägen.
Läser: DN, Svenska Dagbladet, Örnsköldsviks Allehanda och Travronden.
Bakgrund: Började med ambitionen att bli lantbrukare. Läste informationslinjen på universitet i Sundsvall, arbetade på reklambyrå i Örnsköldsvik, var kommunalråd i fyra år, marknadschef och vd på Örnsköldsviks Allehanda samt vd och koncernchef inom Lantbrukarnas Riksförbund.
Aktuell: Ordförande i Svensk Travsport och föreslagen som ordförande i Modo Hockey.