Att locka de största franska stjärnorna till våra svenska storlopp har alltid varit ett svårt uppdrag. Redan i våras deklarerades Bold Eagle ha siktet inställt mot ”nya” Åby Stora Pris, men när det väl kommit till kritan, inte minst efter ”debaclet” i Elitloppet, lyser han med sin frånvaro när fältet på lördag samlas bakom startbilen.

En gång när Åby dock lyckades locka en fransk superartist till loppet var 1988, för trettio år sedan i år alltså. Och det var förstås inte vem som helst. Nämligen den störste av dem alla. Äntligen får jag tillfälle att skriva en ny blogg med tema Ourasi.

1988, för övrigt ett veritabelt monsterår för en travsports-entusiast. Tidigare under året hade på just Åby för den europeiska publiken presenterats en amerikansk stjärna som också kommit att tillhöra de odödliga skara. Sugarcane Hanover, sopade i sin årsdebut banan med motståndet då han tog hem den ännu kanske mest klassiska upplagan av Olympiatravet. Månaden senare det oförglömliga Elitloppet som såg Mack Lobell som vinnare i splendid isolation.

Men när det, i september, drog ihop sig till årets Åby Stora Pris, lyckades banan med en bedrift som ingen svensk bana tidigare lyckats med. Eller skulle lyckas med därefter, förresten. Den franske ”kejsaren” Ourasi intog Åbyfältet.

Självklart inget enkelt uppdrag. Övertalningsprocessen hade varit lång. Flera år, skulle man kunna säga. För Ourasi hade stått överst på önskelistan både för Åby och andra nordiska storloppsarrangörer de senaste åren. Nu fick man äntligen napp.

Efter att ha slutligen kommit överens med tränare Jean-René Gougeon lastades Ourasi in på ett Herculesplan med destination Göteborg. Prislappen översteg vida budgeten, men det fick det vara värt. Förvisso hade Ourasi sedan tidigare gjort ett utlandsbesök, när han två år tidigare i Gelsenkirschen vunnit Elit-Rennen, men att få hit fransmannen som i januari samma år bärgat sin tredje raka titel i Prix d’Amérique, var förstås en jackpot.

Nu kanske den nyfikne är intresserad av hur startlistan verkligen såg ut i Åby Stora Pris för trettio år sedan. Det är givetvis inte något jag ska missunna någon:

1 Meadow Roland – Preben Kjärsgård
2 Lord Quick – Mats Rånlund
3 Ourasi – Jean-René Gougeon
4 Mack the Knife – Stig H Johansson
5 Sugarcane Hanover – Gunnar Eggen
6 Kermit the Frog – Veijo Heiskanen
7 Jet Ribb – Hans G Eriksson
8 Dennison Hanover – Tuomo Mäkälä

Den främste utmanaren till ”kejsaren” var Sugarcane Hanover, som ju för övrigt slutat tvåa i Elitloppet bakom Mack Lobell efter sitt vidunderliga försök som han vann efter galopp (ja, ni kan det där). Och det var också de här båda som kom att spela huvudrollerna även i Mölndal.

Till ledningen gick emellertid danske Meadow Roland från innerspåret. Det dröjde förstås inte länge, cirka 500 meter, innan Gougeon tog sats och landade i dödens med den urstarke Ourasi. Därifrån skulle han vinna loppet var det tänkt. Oddsen för det sjunk förstås också då Sugarcane Hanover fick positionen sist utvändigt.

Där förblev han till mitt på sista bortre, men då drog Gunnar Eggen i högertömmen och Sugarcane forsade fram mot täthästarna. Ett sus gick genom publikum (drygt 12 000) när norskjänkaren kastade loss i ett patenterat speedryck, månne återväcktes minnen av vad man upplevt bara några månader tidigare på samma underlag.

Meadow Roland var märkt av Ourasis mangel och kastade handduken i sista sväng. Vad som kanske var mer förvånande var att även fransmannen, i det här läget, såg slagen ut. Skulle den stora stjärnan få se sig slagen vid sin sällsynta skandinaviska visit? Ja, bättre såg det inte ut, för Sugarcane Hanover formligen forsade fram och på väg mot segern när man vred in på upploppet, ungefär samtidigt som Jean-René Gougeon bryskt tog sig ned på innerspåret (ja, det var långt före open stretch-tiderna).

Fast nu hände något som skulle få helt avgörande betydelse. Sugarcane Hanover, som sett ”klar” ut började, som man säger i Göteborg, fippla allt mer med aktionen. Travet blev allt sämre och Eggen kunde till sin förskräckelse bara försöka se till att hans häst inte till fullo föll över i galoppsynden. Något som dock inte lyckades. Invändigt fick Ourasi åter segervittring och tog sig till slut säkert förbi och till segern.

Kort före mål felade alltså Sugarcane Hanover med diskning som påföljd. Han hade varit tvåa annars och än mer intressant kanske, vad hade hänt om han inte tappat travet? Högst troligt hade Ourasi inte vunnit denna, vad som blev, hans enda start på svensk mark.

Nu tycker jag vi ska njuta av loppet. Bäst gör du det via den här fullständiga videon, med original-reff som finns utlagd på Åbytravets Facebook. Har du nu inte ett Facebook-konto kan du i alla fall se det sista varvet via youtube här. Notera förresten härlige lille Jet Rib, titelförsvarare för övrigt, som ute i banan spurtar som ett jehu till vad som nu blev ett andrapris.

Historien om Ourasi och Sugarcane Hanover slutar förstås inte riktigt än. De skulle mötas igen knappt två månader senare på Garden State Park i mytomspunna March of Dimes. Ett lopp som jag tjatat mig till leda om i den här bloggen, så jag behöver inte göra det igen. Men för att friska upp minnet, Sugarcane Hanover speedade till segern efter att Ourasi brottat ned Mack Lobell från dödens.

Det var förresten Sugarcane Hanovers sista lopp (vill du läsa mer om honom, kolla min tidigare blogg). Ourasi däremot fortsatte ”in i kaklet”. Mestadels i Frankrike. Han gjorde ytterligare två besök utomlands (5 totalt av sina 86 lopp), då han, efter Åby Stora också vann Grosser Preis von Bild i Hamburg, och påföljande år segrade i Oslo Grand Prix.

Det året, alltså 1989, missade han till allas förvåning fjärde raka i Prix d’Amérique, men det reparerade han sedan 1990 när han då i stället vann loppet för fjärde gången. Det var förresten hans sista race.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se

Senaste nyheterna

Krönika
Daniel Olsson
fredag 08:50, 29 januari

Ska man se det positivt är det bara ett år kvar

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
söndag 13:27, 24 maj

Aldrig har Elitloppet varit så efterlängtat

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
måndag 10:32, 29 juli

Den gången när ”Tarzan” landade på månen

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
tisdag 09:38, 21 maj

Meadow Road 1985 – en evig klassiker…

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
tisdag 09:10, 19 februari

Vourasie kan bli ihågkommen för mycket

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
onsdag 13:08, 06 februari

Eléazar – en historia om att avsluta på topp

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
tisdag 10:53, 22 januari

Egentligen är ju allt det här ”Lokets” fel

Spelredaktör Daniel Olsson

Spel från unibet

Travnets Twitter

Nästa nyhet
Kan man vinna Hugo Åbergs tre gånger i rad?

Kan man vinna Hugo Åbergs tre gånger i rad?

Får vi möjligen se Propulsion ta sin tredje raka seger i Hugo Åbergs Memorial denna härliga högsommarafton på Jägersro? Om så blir fallet, då blir han den förste i historien att lyckas med en sådan bedrift sedan loppet för första gången kördes 1970.

Att klämma tre raka (eller tre segrar över huvud taget, ska sägas) i Åbergs har nämligen visat sig vara ett hittills omöjligt uppdrag. Att vinna loppet ”back-to-back”, däremot, är absolut inget unikt.

När Propulsion i fjol följde upp segern från 2017 genom att avgöra till seger på sagolika 1.08,1 (som såklart är loppets snabbaste segertid, för övrigt) blev han faktiskt den åttonde hästen i raden att ta ”dubbeln”.

Hugo Åbergs historia inleddes, inte så oväntat kanske, som heatlopp och när det formatet lämnades från och med 1978 (för fyrtio år sedan det vill säga) kunde Pershing firas som vinnare. Just Pershing var sedan påföljande år, månaderna efter sin Elitopps-seger, tvåa i loppet efter Express Gaxe och denne ”klassiker” blev, då han följde upp med nu triumf 1980 den förste att vinna två Hugo Åbergs.

Trean kom dock aldrig för Express Gaxe 1981, hästens sista år på tävlingsbanan, i stället belade fjärdepriset efter den något överraskande vinnaren Mustard. Just den samme, som Sören Nordin knappt ett år tidigare vunnit Derbyt med på samma bana. Mustard, kanske mest känd för sin styrka, gjorde här sin första start som äldre häst över sprinterdistans och kanske bidrog det till det glada oddset 114 för 10. Det var för övrigt Olle Goop som rattade femåringen till segern den kvällen.

Mustards seger är förresten en riktig juvel. När man passerade pålen för 500 meter kvar sändes han på till attack men 300 meter senare var han fortsatt sist i fältet där ute i fjärdespår, men den avslutningen var en riktig delikatess. Vill du veta hur det såg ut? Kolla här.

Apropå forna Derby-hjältar. Big Spender, han som vann den klassiska duellen mot Mack the Knife 1985, är vår andra ”back-to-back”-vinnare i Åbergs. 1986 och 1987 stod han som segrare tillsammans med sin ständige följeslagare Berth Johansson.

Den andra segern, ja den kan du spana in här. Big Spender (spelad till 90 för 10) fick en finfin resa i andra utvändigt, bakom Grades Singing som delade favoritskapet med ledande Callit. Den senare stod handfallen när Berth vred på 250 kvar.

På tal om Callit förresten. Det här var andra året i följd som han fick bli till freds med silvret, alltså även 1986 slagen av Big Spender, men han fick sin revansch i stället 1988 (Big Spender var inte med) då han vann ett Hugo Åbergs som såg Sugarcane Hanover som dunderfavorit men denne gjorde bort sig med galopp. Fast han fick ju revansch sedan i March of Dimes, hästens sista start i karriären och eftersom ni säkert vet att det är mitt favoritlopp all time så missar vi inte chansen att njuta av det en gång till, även om det kanske är lite ”off topic”.

Åter till Hugo Åbergs. Peace Corps. Jänkarstoet som var dominant i början av 1990-talet. Hon är nummer tre i raden av dubbla vinnare. 1990 och 1991. Båda gångerna som megafavorit och i ärlighetens namn aldrig särskilt hotad på vägen mot segrarna. Och titta nu här vad Farbror Frej plockar fram, segern från 1991 på film.

Peace Corps gjorde sedan ett försök att ta den tredje raka 1992 men det gick inte, hon var trea. Fast då hade hon ju, som någon kanske minns, lämnat Stig H:s regi och tränades i stället av Torbjörn Jansson. Vem som vann då? Jo, Stig H förstås, med Kosar. Här kan du se det loppet (på tyska inledningsvis), och notera Stig H:s segergest(!).

Fram i tiden några år, till 1997. Då vann Rite on Line sin första buckla i Åbergs. Atle Hamres fine travare hade året före varit tvåa i loppet, bakom favoriten Zoogin. 1997 dock, var rollerna ombytta. Rite on Line hittade perfekt lucka från rygg ledande Toss Out och tog säkert ned som vanligt tappre Zoogin den sista biten (här är filmen).

Rite on Line återvände alltså 1998 och vann, även då överraskande igen (Zoogin fyra) för att 1999 ta fjärdepriset i den upplaga som Fridhems Ambra tog en bejublad spurtseger i (lika bra vi tittar på det också, va?). Rite on Line är därmed en stark kandidat att ha varit den som, i alla fall kommit närmast, en trippelviktoria.

På tal om Åke Svanstedt. Nästa dubbelvinnare kom från hans stall. 2004, följt av 2005 var det Gidde Palema som var kung över Jägersro (här den första segern). Men fler än två segrar i loppet blev det aldrig, för 2003 kunde han, som tvåa, aldrig fånga in Revenue som för Lutfi Kolgjini tog loppets, kanske mest poppis seger.

Och just Lutfi Kolgjini för oss in på den sjätte hästen som fixat dubbelslag i Åbergs. Lavec Kronos följde upp skrällen 2010, där närmast storfavoriten Torvald Palema (Svanstedt ja just) var slagen. Faktiskt än mer överraskande var det när Lavec Kronos sedan upprepade proceduren 2011, då med Erik Adielsson vagnen. ”Ludde” själv körde nämligen Joke Face som slutade trea. (Här är loppet).

Sist ut i denna minnesrevy kommer Commander Crowe. Fuxen hade ett sjukt starkt år 2012 och vann ju bland annat Olympiatravet, sedan Elitloppet, Kymi Grand Prix och Forus Open innan han också tog Hugo Åbergs. Och det loppet utnämner nog i alla fall jag, till det bästa någonsin i Åbergs historia. (Bedöm själv här). Tredjespår halva loppet, sedan till spets – och morsning och hejsan. 1.08,9 i mål.

Sju hästar med dubbla Åbergs-segrar alltså. Propulsion är den åttonde. Kan han bli unik som den förste med tre inteckningar? Vi får väl se i kväll.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
Stochampionatet, loppet för travdrottningar
Nästa nyhet
Stochampionatet, loppet för travdrottningar

Stochampionatet, loppet för travdrottningar

Sveriges två vinstrikaste ston genom tiderna. Två Prix d’Amérique-vinnare. En tvåa från samma lopp. Tre Prix de France-vinnare. Och en världsrekordstravare.

Vid studerande av vilka hästar som stått som segrarinnor i Stochampionatet genom åren blir det snart anmärkningsvärt vilken mängd fyrbenta legendarer som svängt förbi Axevallas stora publikfest på vägen mot världseliten sedan Goldhook vann loppets första upplaga för i år femtio år sedan.

Sveriges genom tiderna vinstrikaste sto, vem är det? Jo, Ina Scot givetvis. Hon tronar förresten fortsatt på tolfte plats bland de vinstrikaste svenskfödda travarna i historien med cirka 20,3 miljoner kronor insprungna i karriären.

Hon vann självklart Stochampionatet. För övrigt som loppets största favorit hittills i sin femtioåriga historia. En spelad hundralapp gav 117 kronor tillbaka då hon segrade 1993. En helt och hållet problemfri viktoria för Ina och den gode Kjell P

Ina Scot var vid segern redan sin kulls största artist och hade redan som treåring förpassat killarna i Kriteriet. Fyraåringssäsongen gick hon igenom som obesegrad i sjutton starter och efter vinsten på Axevalla spändes bågen i Derbyt, också det ett lopp som hon ju vann (så här såg det ut). Hennes karriärs största seger kom ju, om än kanske onödigt att påpeka, med segern i Prix d’Amérique två år senare.

Samma år som Ina Scot vann Stochampionatet hette vinnaren av Prix d’Amérique, ja just det, Queen L. Den urstarka märren är vårt näst vinstrikaste sto genom tiderna med 17,5 miljoner kronor på sitt samvete. Tre år före PdA-segern, 1990, bärgade hon titeln i Stochampionatet.

Det var för övrigt Queen L:s första riktigt stora seger. I Drottning Silvias Pokal månaderna före hade hon som favorit fått stryka på foten mot Drottning Sund, men på Axevalla påbörjades på allvar det segertåg som skulle göra henne till en av våra största stjärnor någonsin.

Med 1200 meter kvar skickade Stig H i väg styrkefenomenet som via tredjespår återstoden av loppet systematiskt skulle hårdjobba sig till segern. I spets tappra Summer Crown och i dödens travande Drottning Sund (igen) fick ge sig till slut för Queen L:s obarmhärtiga styrka (loppet kan du se här).

Hur Queen L. sedan fortsatt sin framfart har inte undgått någon som lyckats läsa så här långt ned i bloggen, liksom den senare Ina Scot följde hon upp med seger i Derbyt och sedermera förstås också Prix d’Amérique. Listan över hennes framgångar går naturligtvis att göras otroligt mycket längre.

Queen L:s sista seger kom för övrigt i 1995 års version av Prix de France (där Ina Scot inte deltog) och seger i det loppet är en erfarenhet hon delar med Sveriges tredje vinstrikaste sto, Hilda Zonett.

Hilda och Queen L. (och Ina Scot för den delen) har dock en gemensam nämnare i det faktum att de samtliga har vunnit Svenskt Travderby, för Hilda Zonetts del är hon ännu det senaste stoet (2001) att ha lyckats med det. Och när vi ändå är inne på det, samma gäller för Kriteriet.

Samma framgång i Stochampionatet hade dock inte fuxan. Där fick hon arbeta i dödens på Volita du Ling och Erik Adielsson och Tommy Hannés sto gick inte att komma förbi från ledningen den dagen. Hilda Zonett kunde dock när hon slutade 2005 med 49 segrar på 113 starter drygt 15 miljoner intjänat nog ändå känna sig väldigt nöjd med sin karriär.

Den kan nog Giant Diablo också vara. Den trettonfaldiga miljonärskan krönte sin karriär med mäktiga världsrekordet 1.08,5 på The Red Mile 2007. Ett världsrekord som förresten stod sig i nästan ett decennium.

Även Giant Diablo är en vinnare av Stochampionatet, 2004 tuggade hon ned motståndet från dödens (Så här såg det ut). Här kan vi faktiskt också skänka Camilla Highness en tanke, hon är Sveriges sjunde rikaste sto genom tiderna (10,5 miljoner) och hade kanske vunnit Stochampionatet om det inte hade varit för just Giant Diablo. Hon fick bli tvåa 2004 i stället.

Giant Diablo spände sedan bågen mot Derbyt även hon, och var också på vippen att lyckas med sitt uppdrag. Roger Walmann-stoet var klar favorit i finalen men fick se sig nöjd med silvret sedan Gazza Degato överraskande agerat överman.

Sju svenskfödda ston har tjänat tio miljoner kronor eller mer. Så en fattas alltså hittills i bloggen. Vem då? Jo, Lovely Godiva. 1994 gick hon segrande ur striden på Axevalla, även hon. Per-Olof Petterssons sto gjorde också hon ett försök mot Derbyt men blev tyvärr utslagen i mellanheatet (det var på den tiden man ju körde försök och sedan semi innan finalen). Zenit F. vann sedan det där Derbyt före Zoogin.

Lovely Godiva skulle ändå få en högst minnesvärd karriär att blicka tillbaka på, framför allt med framgångar i Frankrike. Hon sällar sig till sina tidigare nämnda systrar som vinnare i Prix de France (1997) och kom att göra tre raka starter i Prix d’Amérique där den sista, 1999, slutade i ett mycket prestigefyllt silver. Oturligt för Lovely Godiva var ett annat sto ännu bättre den söndagen, hon hette Moni Maker (och ja, hon är det senaste stoet som vunnit PdA på tal om det). Det loppet kan du se här.

Slutligen vill jag ta tillfället i akt att ge ett hedersom-nämnande till Haha Arden. Kanske är namnet inte helt bekant. Nej, det är inte ytterligare en Stochampionats-vinnare i raden, hon var för övrigt född i USA (1972), men hon är däremot unik som mor till två vinnare i Stochampionatet.

1985 vann dottern Kristina Palema (e. Quick Pay) och två år senare upprepade lillasyrran Emilie Palema (e. Pershing) bedriften. Båda tränade och körda av Bosse Näslund. Haha Ardens sjunde föl var Rosie Palema, som själv hade en högst blygsam karriär som tävlingshäst men i stället förevigats genom grabben sin Gidde Palema.

Sveriges tredje vinstrikaste travhäst genom tiderna är han, förresten.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
Årjängs Stora, fortfarande en svensk klassiker
Nästa nyhet
Årjängs Stora, fortfarande en svensk klassiker

Årjängs Stora, fortfarande en svensk klassiker

Alla som någon gång satt sin fot på Årjängstravet kan nog skriva under på att banan tillhör den svenska travsommarens mest ljuva platser. Till helgen ska den värmländska ovalen, som förresten funnits sedan 1936, avverka sin högtidsstund för året.

Årjängs Stora Sprinterlopp kvarstår som en av vår sports mest klassiska löpningar, trots det faktum att förstapriset på 600 000 kronor blott är 100 000 mer än vad exempelvis Fridhems Ambra fick då hon vann loppet för nitton år sedan.

Det kanske säger något om prestigen i detta anrika lopp, för det kan man väl ändå kalla det då det i år firar sin 66:e upplaga. Det var med andra ord 1952 som loppet såg dagens ljus, låt vara att det då existerade under namnet Årjängs Stora Heatlopp. Ragnar Thorngrens Lord Peter var förresten loppets första vinnare.

Heatlopp var som bekant modellen på ”den här tiden” och upplägget varade fram till och med 1977 års upplaga då Uno Swed stod som slutsegrare med Madison Avenue, efter det att man i skiljeheatet betvingat Emter W. Den sistnämnde hade emellertid sedan tidigare två segrar i loppet, både 1972 och 1973.

Loppets möjligen ännu mest omskrivna upplaga var förstås den 1954. Orsaken var att Årjäng då fick besök av tidens största artist Frances Bulwark. Sören Nordins publikmagnet som året före vunnit Elitloppet, därefter varit tvåa i Prix d’Amérique och tidigare samma år varit tvåa efter Carné som titelförsvarare i Elitloppet kom, sågs och segrade i västra Värmland.

Publiktillströmningen var, liksom oftast då Frances Bulwark tävlade, monumental. Exakt hur många som kom för att se ”järnladyn” i Årjäng är inte säkert, men man räknade med cirka 17 000 besökare. Något som, berättas det, ska ha orsakat bilköer på uppemot fem mil…

Från segern 1954 hittas olyckligtvis inga bilder, men däremot från ett annat besök av en av vår sports mest legendariska namn. 1989 var det Mack Lobells tur att visa upp sig (det loppet kan du se här). ”Macken” som den här säsongen kördes av Veijo Heiskanen öppnade hårt från sitt åttondespår och kunde efter en vid första kurva ta sig till ledningen. Sedan var det uppvisning. Segertiden 1.12,4a var en rejäl putsning av löpningsrekordet med sju tiondelar.

…den som innehaft det tidigare rekordet, satt året före för övrigt, var en av svensk travhistorias största och i värmländsk sådan i synnerhet, odödligt namn. Callit såklart.

Callit, som hade vunnit Årjängs Stora föregående år och därefter bärgat VM-titeln i USA, var förstås stor favorit att göra repris. I den sista kurvan såg ”Kalle på Trappas” hjälte dock ut som en slagen sådan då Olle Goop ryckte i täten med Emile (som förresten vunnit 1986), men Callit fann nytt mod, plockade fram stridsmoralen och jobbade sig tillbaka till segern (och det kan du titta på här).

Apropå värmländska hjältar. Självklart har också Copiad en inteckning i loppet. Det skedde det stora året 1994, veckorna efter sin första triumf i Elitloppet kunde Copiad, trots en galopp, få guldet före norske Bicycle.

Någon andra seger i Årjängs Stora, till skillnad från Elitloppet, fick dock inte Copiad. Vid sitt andra försök 1996, sumpade stjärnan sina chanser helt i en galopp, vilket i stället lämnade vägen öppen för Bicycle att nu vinna, månne en liten revansch för den fine norrmannen.

Callit vann som bekant två upplagor. Det är en bedrift som han delar med sex andra hästar. Tidigare nämnde Emter W. (72-73), Miss Golden (62-63), Scott Protector (68 och 71), Record Launcher (80 och 82), Steinlager förstås (04-05) – samt Igor Brick åren i följd 2000 och 2001.

Igor Brick är förresten kanske den som kommit allra närmast en trippelseger. Efter sina båda, smått överraskande segrar, fick han 2002 endast sträcka vapen mot en viss Victory Tilly som, trots en galopp, äntligen fick ta sin titel i Årjäng det året. Det var för övrigt i Stig H-stjärnans tredje försök, Victory Tilly hade som tvåa, respektive fyra, varit slagen av just Igor Brick i de båda tidigare upplagorna. Igor Bricks seger 2000, där han på linjen tar ner Victory Tilly, kan du ju titta på här.

Stig H Johansson, på tal om ”mäster”, såklart är han den tränaren som vunnit Årjängs Stora flest gånger, nämligen sex. Mest vinnande kusk är dock allt jämnt Sören Nordin med fem (han tränade alla också) men det kan tangeras av Örjan Kihlström som inför årets race har vunnit fyra. Största skrällen i loppet, med marginal, svarade Cato Antonsen för 1993 då han med fältets minst spelade häst (899 för 10) Spin Lama närmast slog Park Avenue Kathy. Avslutningsvis, snabbaste vinnaren då? Jo, segertiden 1.09,6 delar fjolårsvinnaren Dante Boko med världens snabbaste Sebastian K. som vid sin seger 2013 noterade samma tid.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
Moni Maker - stoet som tog Elitloppet med storm
Nästa nyhet
Moni Maker – stoet som tog Elitloppet med storm

Moni Maker – stoet som tog Elitloppet med storm

I år har det gått tjugo år sedan senaste gången ett sto segrade i Elitloppet. Det var förvisso inte vilket sto som helst. Elitloppet 1998 kvarstår som en av loppets mest oförglömliga upplagor.

Vi pratar Moni Maker.

Sagan om Moni Maker tog dock förstås sin början långt före Elitloppet 1998. Stoet, efter Speedy Crown och under Berndt Lindstedts och Jan Johnson fine Hambo Oaks-vinnare (1985) Nan’s Catch, föddes 1993 (och gavs från början namnet Nursery Rhyme, för övrigt) och började så som brukligt är i USA sin karriär som tvååring.

Det var absolut inget dåligt första år för Moni Maker, hon vann 6 av sina 14 lopp, men det var först som treåring hon skulle kliva fram ur skuggan och börja den klättring mot travdrottningarnas tron vilken hon aldrig skulle lämna.

När treåringssäsongen avslutats kunde Moni Maker summera den med maffiga 19 segrar på 20 starter. De 18 första var dessutom i rad, årets enda plump i protokollet kom i den näst sista starten, den i finalen i Breeders Crown där hon motvilligt fick sträcka vapen mot Personal Banner. Segern i Hambletonian Oaks, precis den som mamma Nan’s Catch tagit elva år tidigare, blev årets största.

Moni Maker hade fram till treåringssäsongens avslut tränats av William Andrews men efter att hästen inför kommande säsong fått nya ägare tog Jimmy Takter över tränarsysslan. Stoets mäktiga framfart på världens travovaler hade dock bara börjat.

Som fyraåring fick Moni Maker nämligen världen som arbetsfält. Den med gott minne minns säkert nog att hon faktiskt var med i Elitloppet redan 1997. Efter att ha först slutat tvåa bakom Wesgate Crown i Lotterian (kolla här), intog hon Solvalla för första gången.

Det var ju det här Elitloppet som fick en lite sordinerad stämning redan vid försöken. Matchen hade på förhand handlat om Zoogin (nu äntligen skulle han vinna) och norske utmanaren Gentle Star, men då både chockerande nog galopperade bort sig i vartdera försöket uteblev den duellen helt.

Efter att italienaren Crowning Classic skrällt i första försöket vann Moni Maker det andra. Men då, obegripligt nog, de båda försöksvinnarna valde bricka tre – och fyra(!) i finalen låg vägen öppen för ”mäster” Stig H och Gum Ball. Från innerspåret blev det spets, slut, hämta ut. (Ta en titt här).

Jos Verbeeck, som rattade Moni Maker då, hittade tredje utvändigt, vred på via fjärdespår genom den sista kurvan, avslutade bra men vad hjälpte det då Stig H lattjade framme i täten. Moni Makers första start i Elitloppet var god, men det skulle bli betydligt bättre ett år senare.

Efter att ha tävlat i Italien under vintern, slutat två i Prix de France (jätteskrällen Balou Boy vann) var Moni Maker nu, som femåring, laddad för att skriva travhistoria i Elitloppet. Förvisso vann hon inget av ”genrepen”; Kramer Boy vann ju Lotterian där hon var trea och i Oslo Grand Prix (som du kan se här) kunde amerikanskan aldrig få ner Anders Lindqvist-tränade Huxtable Hornline.

Moni Maker hade skapat rubriker redan före starten i Elitloppet. I ett snabbjobb på Jägersro veckan före travade stoet osannolika 1.10,6 (!). Tiden var, inofficiellt, en putsning av det världsrekord som Copiad innehade, med en tiondel. Kunde det verkligen vara sant?

Jo, det får vi nog förmoda att det var. I Elitloppet 1998 var det femåriga stoet outstanding och hennes insats som skapat ett av loppets mest minnesvärda påbörjades redan i försöket. Wally Hennessey i vagnen klämde iväg genom fjärdespår ur den första kurvan för att bomba sig fram till ledningen. Inget lämnades åt slumpen. Segertiden 1.10,9 var förresten världsrekord för ston.

OGP-vinnaren Huxtable Hornline vann sedan det andra försöket (före fagre Defi d’Aunou) och sågs i finalen kanske som den främste utmanaren. Huxtable Hornline (med ”Josie”) tog också ledningen som man önskat, men snart skulle han, liksom övriga finalister, bli den amerikanska lejoninnans rov.

Jag tillhör dem som gärna återser gamla travlopp, emellanåt (ganska ofta) och högt upp på topplistan står just Elitloppets final 1998. Loppet hade avverkats i enormt tempo, 09,0 första 500 och 10,5 på varvet var ruskiga farter för tiden, men något som för alltid hos mig etsat sig fast är det där rycket som Moni Maker gör från 700 meter kvar.

Från dödens på hårddragande Huxtable Hornline, när man antar att det redan körs på femmans växel, hittar hon tydligen en sjätte – och under en kort stund ser det närmast ut som om övriga står stilla. Jag tror det är dags att kolla på det nu. Segertiden, samma som i ”snabbjobbet”, 1.10,6 blev nu världsrekord.

Moni Maker var nu bäst i världen. Segertåget fortsatte, både på den här sidan av Atlanten och den andra. Copenhagen Cup av bara farten, Nat Ray, Breeders Crown och Nationernas Pris i Italien lades för stoets hovar. Men fortfarande hade hon sin karriärs främsta seger framför sig.

Den kom i slutet av januari 1999. Prix d’Amérique. Det blev för övrigt hennes enda start i loppet, men det behövdes kanske heller inte mer än så. Moni Maker visade, nu var det Jean-Michel Bazire (27 år vid tillfället) som körde, samma obarmhärtiga stil som hon vunnit Elitloppet med ett drygt halvår tidigare. Hon gjorde hon mos av motståndet igen (Lovely Godiva tvåa, just det). Här kan vi se loppet.

Titeln i Elitloppet 1999 lyckades hon dock inte försvara. Moni Maker kunde aldrig få fatt i Remington Crown som i ledningen varvade på en 1.15-tid, men hon avslutade ändå sin karriär i stor stil, så som sig bör för en världsartist.

Den avslutades 2000 – med fem raka segrar, vilka inkluderade Nat Ray Trot (igen), Maple Leaf Trot och Trot Mondial. Även i sitt allra sista framträdande skrev hon historia – nu i monté. Sparrade av två hästar, galopperande framför sulky och med Julie Krone i sadeln utklassade hon världsrekordet då hon på The Red Mile travade milen på 1.11. (Här kan du se det).

Ett vackert farväl från Moni Maker. Bäst in i det sista.

Hon kunde sammanfatta sin karriär med 67 vinster på 105 starter. Massa ”money for Moni Maker” blev det, totalt travade hon in 5,6 miljoner dollar vilket än i dag gör henne till världens vinstrikaste sto. Hon placeras för övrigt som världens fjärde vinstrikaste sulkyhäst. Passgångaren Foiled Again (ännu aktiv) är bäst med 7,6 miljoner dollar. Bland travare är det Varenne (6 miljoner euro) och Timoko (5 miljoner euro) som passerat.

Moni Maker gick ur tiden, 21 år gammal, den 2 maj 2014.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
Rekordhästarna - Elitloppets flitigaste deltagare

Travtips

Örebro 1 maj: Vi tänker avsluta med stil!

Travtips
fredag 17.17, 30 april
Det har blivit dags för sista tipset på Travnet, trist då en epok går i graven men så är det. Det har varit en kul tid genom åren, då jag var med redan från 2005 vad gäller Travnet när jag flyttade till Stockholm för att börja på Dagens Spel. Sedan har d...
Spelredaktör Mattias Ludvigsson
Travtips
onsdag 17.45, 28 april

Solvalla/Åby 28 april: Italien i fokus – men vi drar till Lexington!

Spelredaktör Mattias Ludvigsson
Travtips
tisdag 17.13, 27 april

Jägersro 27 april: Härmed sätter jag .

Spelredaktör Ulf Nilsson
Travtips
tisdag 11.38, 27 april

Lunch-draget Rättvik: Fortsatt hungrig efter vinnare

Spelredaktör Ulf Nilsson
Travtips
måndag 17.04, 26 april

Färjestad 26 april: Sista veckan med travnet

Spelredaktör Ulf Nilsson
Travtips
måndag 11.31, 26 april

Lunch-draget Visby: Bra rapporter från ön

Spelredaktör Ulf Nilsson

Krönikor

Krönika
Björn Hammarström
torsdag 09:23, 29 april 2021

Nu är det slut

ÖREBRO: Våren fortsätter att vara kall. Fint väder på dagarna men kallt i luften. Sista bloggen på Travnet Efter cirka 650 bloggar sen hösten 2008 så blir detta den sista. Några personer som jag träffat på har undrat om jag arbetar på Travnet. Så har aldri...
Spelredaktör Björn Hammarström

Våra krönikörer

Björn Hammarström
Daniel Olsson
Redaktionen Travnet
Ulf Nilsson