Tankarna gick till Paris

Jag somnade till på soffan häromdagen. Jag utnyttjade tillfället till att göra det jag gör bäst; jag drömde. I det där stadiet, mellan sömn och halvslummer på en soffa inte gjord för ändamålet, frammanades små fragment av något ljuvligt.

Jag tyckte mig se Raja Mirchi kliva ur sista kurvan på Vincennes med Ready Cash närmande sig på utsidan. Men hela upploppet ned stångade Raja ut den dubble Prix d’Amerique-vinnaren och vann med sisådär en trefjärdedels längd. Ett vansinnigt jubel utbröt.

Sedan vaknade jag. Såklart. Men med en trevlig känsla, kallsvetten till trots. Jag fortsatte drömma.

De fåtal som regelbundet läser den här bloggen vet att jag i det närmaste lever för Elitloppet. I stort sett året runt. Det är vägen fram till något som är mödan värd, som bekant. Men i dessa tider, då den efterlängtade hösten som vanligt allt mer börjar flika över i en till synes aldrig övergående vinter och vita frosttäcken är det första som möter ens blick om morgnarna, börjar faktiskt mina tanka vandra till ett annat lopp.

Det är givetvis ingen tiotusenkronorsfråga att lista ut vilket vid det här laget. Elitloppet må vara travets allra största och häftigaste travfest men agnarna skiljs aldrig från vetet så till den mildra grad som den där sista söndagen i januari. På nästan två kilometer fruktad svart kolstybb i Paris sydöstra utkanter.

När jag åker till Paris om tre månader blir det mitt tionde besök i staden. Samtliga gånger just den där helgen. Prix d’Amerique är för mig min finaste tradition. Det är också det största travloppet i världen.

Om man inte räknar den där gången 2006 då Gigant Neo tillskrevs segern efter det att Jag de Bellouet fråntagits den samma, har jag dock tyvärr aldrig fått uppleva en svensk seger på plats. Något som givetvis är beklämmande. Jag menar, en mer lyckad fulländning på en långweekend i världens huvudstad kan knappast finnas.

Emellertid har hoppet tänds flera gånger. Särskilt de senaste åren. Maharjahas dust med Ready Cash, särskilt 2011 då, är oförglömlig. Men tyvärr inget prick över i. Men som bekant; drömma får man (annars dör man, typ). Och så här tre månader innan är mina förhoppningar större än någonsin. (Hörde jag någon sucka?).

Jag får det till inte mindre än fyra blågula kämpar som i mina ögon faktiskt kan stå som segrare. Maharajah först givetvis. Tredje gången gillt, säger klyschan. Klyschor är bra. Det var faktiskt de som inte tyckte att hans fjärdeplats i år var särskilt mycket att klä julgranen med, men med tanke på den högst tveksamma uppladdningen och det otacksamma loppet var det i mina ögon en minst lika stark insats som föregående år.

I år är det tydligt deklarerat att hästen laddas enkom för att besanna ovanstående klyscha. Det finns bara ett mål för Maharajah. Och om allt denna gång klaffar fullt ut tror jag fanimej att det kan bli verklighet. Ett kvallopp på onsdag blir steg ett.

Men egentligen tror jag än mer på en annan häst. Raja Mirchi. Han ”lekte” med Sebastian K. (låt vara för att det inte var den senares favoritdistans) i SM i lördags. Efteråt säger Lutfi Kolgjini att det är först med ytterligare några lopp i kroppen som Raja kommer vara på topp. Bara en sådan sak. Tänk vilken triumf det vore. Prix d’Amerique. En kross av franska eliten. Om allt klaffar tror jag fanimej att det kan bli verklighet. Nästa lördag på Jägersro lär nästa kapitel skrivas.

Det gäller även för Quarcio du Chene som länge siktat mot Müllers. Quarcio borde väl närmast vara skapt för de kolstybbsstänkade bataljerna på den franska nationalarenan. En Quarcio du Chene när han är som allra bäst räds ingen i Prix d’Amerique. Och om allt klaffar tror jag fanimej att det kan bli verklighet.

Nu har jag inte ens nämnt Caballion. Min fjärde kandidat. Och där handlar det om något om att allt ska klaffa. Men om det gör det. Ja då, fanimej.

Eller så vinner Ready Cash allt igen. Eller Roxane Griff. Eller någon annan fransman. Antagligen är jag lika glad ändå, för då får jag ett år till på mig att drömma på soffan.

I vilket fall som helst kan jag inte tänka mig en Prix d’Amerique-helg utan att få spontanskrika ”Allez Jean-Michel!” på inneläktaren. Tack och lov ser det ut som om jag får göra det även nästa år. Väldigt varmt välkommen tillbaka, ”Bazze”!

Daniel Olsson