I den näst bästa av världar

Jag föddes i Göteborg, februari 1979. Jimmy Carter var president i USA och Ola Ullsten statsminister i Sverige. Fortfarande körde folk runt i bilar som Triumph Herald. En av dem var min pappa. Just denna arla morgon, som var en av de kallaste på decennier, har det berättats för mig, valde bilen att för omväxlings skull starta och tack vare det hann de fram till Sahlgrenska innan jag föddes.

Det skulle sedan dröja drygt fyra år innan jag stiftade min första medvetna bekantskap med travet. Min sju år äldre bror hade fått för sig att han redan då skulle lära mig att läsa och fann att min pappas kringspridda gratis V65-program var lämplig nybörjarlitteratur. Förvånansvärt snabbt bar också initiativet frukt. Jag minns självklart inte vilket hästnamn som var de första jag lyckades staka fram. I det kan man bara spekulera. Jag hoppas det var Onyx Chateau.

Från den dagen var trav en naturlig del av mitt liv. Från början tämligen omedvetet förvisso, men sakta började bilden klarna för mig och något litet embryo av intresse växte fram. Jag minns pappas program, kuponger med karbonpapper mellan och den ständiga besvikelsen vid rättandet av 16-raderssystemen på kvällarna. Jag minns särskilt att V5-kupongerna såg annorlunda ut om man skulle spela på Solvalla än andra banor. De var röda. Jag vet än i dag inte varför.

Långsamt blev det där något som växte fram i periferin i mitt liv. Till den där söndagen i maj 1988. Jag har berättat om den många gånger förr. I en tidigare blogg för några år sedan till och med. Så jag ska inte bli långdragen och upprepande. Hästen hette i alla fall Mack Lobell och loppet, förstod jag senare var Elitloppet. Den dagen fann jag min första stora kärlek i livet. En fullständig blixtförälskelse. Jag var nio år och knappt fyra månader gammal.

Plötsligt hade travsport blivit allt i mitt liv. Min allra bästa vän. Jag brukade spänna för snören som jag knöt till tömmar i en stol och använde köer till vårt gamla Couronne-spel (finns sådana kvar?) som körspö. Jag slog sönder ett par i ivriga drivningar. Som tur var fanns det fyra.

Min framtid var därmed utstakad. Jag skulle bli travkusk. Och vinna Elitloppet. Mitt första besök på Åbytravet gjordes inte så långt senare. Jag fick förvisso propsa på min far många gånger att vi skulle åka dit men till sist lyckades det. Jag kommer ihåg den ofantliga ivern och de första femkronors-spelen. Jag vann på tredje försöket. Tjugo kronor tillbaka. P-O Pettersson var kusk, häst okänd. Samtidigt började jag känna en kliande känsla i halsen, snorprduktionen tilltog och ögonen tårades – och det var inte enbart över hur exalterad jag var. Men jag ignorerade det. För inte kunde det var så illa att jag var allergisk. Så fick det inte vara. Vilket Beethoven-öde. Världens främsta kusknaturbegåvning var hästallergiker. Nej.

Men så var det. Och inte bara mot hästar. Utan även mot katter, hundar, gräs, pollen, damm – och hö. Jag fortsatte att ignorera detta oerhörda öde några år till men så sakteliga förstod jag att drömmen aldrig skulle bli verklig.

Kärleken dog dock aldrig. Travet fanns kvar. Varje dag. Särskilt en sådan där kall februaridag som det bara kan bli i Göteborg. Tjugofem år efter att jag hade fötts. Det jag gjorde då var det djärvaste och modigaste jag dittills hade gjort i mitt liv. Jag fyllde i en ansökan till en högskoleutbildning i journalistik. I Kalmar av alla ställen. Jag kände inte ens en person som hade något högre än en gymnasieutbildning. Då. Det fanns ingen möjlighet, tänkte jag, att jag skulle klara det där. Men jag var ändå tvungen att försöka. Ge min förlorade kuskkarriär den bästa möjliga kompensationen. Mitt mål var väldigt tydligt. Efter tre år, om jag nu till äventyrs skulle lyckas klara utbildningen, skulle jag vara färdig journalist. Travsportsjournalist. Inget annat.

Tro det eller ej, men jag lyckades. Dessutom fick jag efter praktikplats på Travronden en möjlighet att sommarjobba på travnet. Det var en oerhörd seger. Min mission hade lyckats. Och jag blev kvar (i perioder). Jag är kvar än. Jag har väldigt svårt att överge något. På något vis blev det den näst bästa lösningen jag kunde få. Så nu får jag skriva om det i stället. Bevittna min passion från sidan. Det är jag nöjd med i dag och jag tackar de sönderslagna Couronne-köerna för hjälpen på vägen.

Daniel Olsson