Nu inleds det norska travåret

Det är något visst med Olympiatravet. Visst, det har sagts några gånger förr, men visst är det något visst med Olympiatravet.

”Startskottet på storloppssäsongen” är väl en väletablerad klyscha som stämmer på pricken.

Det är vår på allvar. Många superstjärnor ska göra sin för året första stora kraftmätning. Och man börjar på allvar känna doften av vad som komma skall sex veckor senare.

En extra välsmakande lördagsgodispåse för oss som fortfarande njuter av travsport i världsklass.

I år är jag övertygad om att det är en röd, blå och vit flagga som på Åbytravet vajar allra högst på lördag eftermiddag. Och det skulle såklart kunna vara en rejäl gardering att säga så, men jag förtydligar genom att säga att jag åsyftar en norsk sådan.

Senast så skedde var för nio år sedan. Närmare bestämt 2006. Segerhästen hette Thai Tanic, tränad av Olle Goop och körd av Björn Goop.

Norskfödde och –ägde Thai Tanic besegrade då närmast det årets Prix d’Amérique-fyra Super Light och fjolårets Derbytrea Order by Fax som var favoritspelad i Olympiatravet. Thai Tanic var för övrigt jämnspelad andrahandare (46 för 10) med Dumle Loss som slutade oplacerad.

Veckorna senare slutade Thai Tanic fyra i Elitloppets final men uppskrevs senare till andrapriset, efter den tråkiga dopningshistorien där målettan Jag de Bellouet och tvåan Lets Go fråntogs sina platser. Thai Tanic vann för övrigt senare samma sommar Jubileumspokalen och den triumfen tillsammans med Olympiatravet blev hästens främsta framgångar ekonomiskt.

För att finna den andra norska vinsten i Olympiatravet får vi gå tillbaka till 1988. Jag tror ni vet vilken häst jag tänker på. Sugarcane Hanover. Fenomenet. Förvisso USA-född men tävlande för Norge och Gunnar Eggen.

Möjligen i konkurrens med Maharajahs revansch 2013 är Olympiatravets upplaga anno 1988 den mäktigaste hittills. Vid tiden det begav sig var travspelarna av förklarliga skäl långt ifrån lika upplysta som i dag. Faktum var att Sugarcane Hanover var spelad till 58 för 10 (!) i Olympiatravet. Något som, med lite perspektiv kanske är en kandidat till tidernas bästa överodds.

Världsmästaren Callit var storfavorit (18 för 10) och även Kjell P:s Don Kiwin var mer betrodd. Men ni minns säkert hur det gick: Sugarcane Hanover, placerad i andra par utvändigt, gick till attack över sista bortre långsidan och svepte fram – och förbi den ledande Callit på några få sekunder.

Norskamerikanen fortsatte sedan undan längd för längd för längd och vann väl med fyrtio meter tillgodo på en snopen Callit (som förresten skulle ta revansch i Olympiatravet 1989 men då var ju förstås inte Sugarcane med…).

Sugarcane Hanover fortsatte sedan med seger i Oslo Grand Prix innan han slutade tvåa bakom Mack Lobell i Elitloppet. Det efter att ha hämtat upp en omöjlig galopp till seger i sitt försök.

Ja, vi kan det där. Men för en nostalgiker som jag blir man aldrig mätt på gammal trav-kuriosa…

Norge har varit nära några gånger däremellan och efteråt också.

1998 slutade Gentle Star (vilken fin häst det var förresten) tvåa efter att ha fått se sig nedspeedad av danske Rival Damkaer (till glada 16 gånger). Favorit i loppet var för övrigt en annan norsktränad: Rite on Line (som sedan i stället vann Åby Stora Pris).

Silvermedalj blev det också för Shan Rags 1994. Han kunde inte rå på Queen L. som här tog sin andra raka i loppet. Men Shan Rags besegrade bland andra Peace Corps och Ina Scot (som faktiskt gjorts till knapp favorit). På senare år har vi fått se Yarrah Boko sluta tvåa 2012 och trea 2013.

Åter till nutid.

När Support Justice äntrar Åby på lördag gör han det som något som varken Thai Tanic eller Sugarcane Hanover var: som favorit (ja, jag vågar faktiskt göra den djärva gissningen).

Egentligen skulle jag vara lite tveksam till att Support Justice faktiskt skulle kunna vara redo för stordåd redan, det baserat på att hästen ”bara” gjort tre lopp mot, i sammanhanget, enklare konkurrens på hemmaplan i år. Men efter att ha sett hästens uppvisning i lördags på Bjerke tvekar jag inte. Hästen håller formligen på att explodera av toppform. Perfekt frammatchad av Geir Vegard Gundersen genom hela karriären.

Det har legat i luften en tid nu, tycker jag. Det är Norges år i år.

Och kanske är det värt att poängtera att Norge också har B.B.S. Sugarlight som ”back up-plan”…

I vanlig ordning ber jag om ursäkt i förskott för att eventuellt ha jinxat bort vid namn ovan nämnda hästar.

Daniel Olsson