Svenskt Trav-Kriterium. Ur många aspekter ett av årets mest intressanta lopp. Det första riktigt stora målet för aktuell kull, treåringarnas magnum opus. Minst en stjärna kommer tändas, vissa av dem förblir stora talanger, andra avancerar till odödligheten.

Men hur har det egentligen utvecklats genom historien för de hästar som så tidigt i karriären tagit en så betydande seger? Ibrahim Pascha vann den första upplagan 1927, Villiam blev den 91:e vinnaren av Kriteriet när gick i mål på nytt världsrekord för ett år sedan.

Vad Villiam dock inte lyckades med var att knappt ett år senare göra repris i Derbyt. Det är dock en hel del andra som hemfört den bedriften. Till dags dato har hela 21 av Kriterie-vinnarna sedermera också gått vidare för att koras som vinnare av Svenskt Travderby.

Den senaste att ha uträttat den prestigefyllda dubbeln, behöver vi inte kika allt för långt bakåt i historierullorna för att hitta. Det är ju nämligen Readly Express, som 2015 vann Kriteriet för att året senare göra processen kort med motståndet också i Derbyt.

Readly Express placeras dock även i en annan, avsevärt mer prominent skara. Nämligen kategorin hästar som efter att de tagit dubbeln Kriteriet-Derbyt – också vunnit Prix d’Amérique. Han är ju som säkert bekant regerande mästare i vad vi brukar kalla världens tuffaste travlopp. Readly Express är dock inte ensam om att ha gjort den remarkabla trippeln, klubben består av en trio.

Vi behöver inte gå längre tillbaka i tiden än till för precis tio år sedan för att hitta klubbmedlem två. Självklart snackar vi Maharajah. 2008 var han kung i Kriteriet. I vad som var hästens elfte start i livet vann ”Marre” treåringarnas största uppgift. Och det i utklassningsstil. Med knappa varvet kvar hade han bytt ut femte utvändigt mot dödens – men fortsatte bara. Yanantin Boko som fått motstå press i spets var tapper, men hade inte skuggan av en chans att värja sig. Kolla loppet själv här.

Att Maharajahs karriär sedan fortsatte på den inslagna banan, behöver jag knappast berätta om. I sitt fjärde försök i loppet fick han ju också vinna Prix d’Amérique som perfekt kröning av karriären; det blev ju hans nästa sista lopp i den karriär som innebar 23,5 miljoner kronor insprunget. Och som far har han ju redan fått fram en Derby-vinnare, en i Kriteriet saknas dock. Ännu.

Först med den här specifika trippeln var han förstås inte. Det var nämligen ett sto. Och kanske inte vilket som helst, utan vårt vinstrikaste genom tiderna fortfarande. Ina Scot var outstanding i unga år och det var hennes tionde raka seger hon tog när hon vann Kriteriet 1992. Den segerraden skulle förresten förlängas till 31 raka innan det, lite oväntat, tog stopp i debuten som femåring.

På det tidiga 90-talet kunde man fortfarande se fina och långa inslag med travsport i de ordinarie sportsändningarna på tv och just ett sådant, sju minuter långt lite drygt, kan du njuta av här med fokus på Ina Scots väg mot segern i Kriteriet för 26 år sedan. Genidraget med micken på Kjell P under loppet när det står klart för honom att han vinner, är faktiskt obetalbar.

1995 stod, som vi ju vet, Ina Scot som, överraskande, vinnare av Prix d’Amérique. För egen del kanske faktiskt min absoluta favorit (efter March of Dimes då…) av alla travlopp. Men det ämnet behöver vi ju inte gå in på ytterligare en gång. För den som ändå blir sugen att återse den klassiska segern finns en länk här.

Hur är det då med Kriterie-vinnare i Elitloppet? Ja, ingen av den ovan nämnda trion har ju vunnit Elitloppet också, det kanske hade varit att ta i. Men hästarna som vunnit Kriteriet, därefter Derbyt och sedan också Elitloppet, är faktiskt också tre till antalet. (Här kan vi förresten av akademiskt intresse inflika att det inte existerar Kriterie-vinnare som vunnit Elitloppet, som också inte tagit skalpen i Derbyt).

Den senaste att lyckats med den speciella trippeln av segrar hämtas från 2004. Då vann nämligen Conny Nobell Kriteriet på Solvalla. I en Kriterie-final där hästar som Triton Sund och Torvald Palema närmast fick se sig slagna, var Conny och den då 28-årige Björn Goop överlägsna sedan man tidigt kommit till ledningen. Ja, varför inte kolla loppet här. Segern upprepades sedan i Derbyt och segern i Elitloppet fick man som bekant som femåring 2006 trots att man bara vara trea i mål. Ettan Jag de Bellouet och tvåan Let’s Go diskades i efterhand sedan den framkommit att de tävlat med förbjudna medel.

Några år tidigare, närmare bestämt 2001, var From Above champ i Kriteriet. I sin åttonde start tog han faktiskt en aning överraskande segern, det var för övrigt Örjan Kihlströms första av hittills fem segrar i loppet. Favoritskapet låg i stället hos Gigant Neo (se där, en PdA-vinnare till) och Staro Showbiz men ingen skulle kunna passera kvicke Frome Above. Efter att ha vunnit Derbyt, återigen med Gigant Neo som närmast slagen, nästa år följde Frome Above upp med en bejublad viktoria i Elitloppet 2003. Det kan du titta på här, ur ett helt annat perspektiv.

Kriteriet, Derbyt och sedan Elitloppet, som sagt. Ja, vem var först med det? Jo, du har kanske redan listat ut det. Remington Crown. Han var faktiskt relativt otippad när han dundrade först över mållinjen för sin tränare Robert Bergh 1996. Jimmy Takter hade nämligen tagit över Kramer Boy (fyra i Hambletonian samma år) som var stor favorit i finalen.

Kramer Boy såg också ut att få greppet om den hela vägen ledande Remington Crown när man vek in över upploppet, men 14-oddsaren vägrade att ge sig och gav prov på den enastående moral som många gånger framöver skulle tala segerspråk (kolla loppet här). Som till exempel i Derbyt då, som han ju vann trots galopp. Remington Crown såldes senare till Frankrike och det var i regi den nya tränaren Jan Kruithof som han också segrade i Elitloppet 1999. En Prix d’Amérique-seger kom han dock aldrig närmare än en fjärdeplats (2000).

Så, för att hitta en häst som vunnit Kriteriet, Derbyt, Prix d’Amérique och Elitloppet, får vi fortsätta leta men omöjligt är det förstås inte. Kanske Readly Express är intresserad?

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se

Senaste nyheterna

Krönika
Daniel Olsson
fredag 08:50, 29 januari

Ska man se det positivt är det bara ett år kvar

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
söndag 13:27, 24 maj

Aldrig har Elitloppet varit så efterlängtat

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
måndag 10:32, 29 juli

Den gången när ”Tarzan” landade på månen

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
tisdag 09:38, 21 maj

Meadow Road 1985 – en evig klassiker…

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
tisdag 09:10, 19 februari

Vourasie kan bli ihågkommen för mycket

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
onsdag 13:08, 06 februari

Eléazar – en historia om att avsluta på topp

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
tisdag 10:53, 22 januari

Egentligen är ju allt det här ”Lokets” fel

Spelredaktör Daniel Olsson

Spel från unibet

Travnets Twitter

Nästa nyhet
1990 – året då ston dominerade i Derbyt

1990 – året då ston dominerade i Derbyt

Oavsett hur Svenskt Travderby slutar på söndag kan jag i alla fall lova en sak, ett sto kommer inte vinna. Det är förstås väldigt enkelt att förutse det, eftersom något sto över huvud taget inte anmäldes ens till uttagningarna.

Faktum är att av de 90 upplagor av Derbyt som körts sedan den första gången 1928 har faktiskt hela 23 av loppets vinnare varit ston. Det är till exempel betydligt fler än valackerna som segrat; när Cyber Lane gjorde det i fjol var han den sjunde i historien.

Att ston numera dock har väldigt svårt att vinna Derbyt blir mycket tydligare då man konstaterar att på de senaste femtio åren, har blott fyra gjort det. Den senaste som lyckades med den bedriften var ju Hilda Zonett som 2001, det vill säga för sjutton år sedan, trots galopp spurtade hem ett rafflande Derby (som du förresten kan se på här). Det senaste stoet att ens försöka var Pasithea Face som för två år sedan slutade sexa i finalen.

Att ston numera ”aldrig” vinner Svenskt Travderby har givetvis en stor orsak i och med införandet av Derbystoet vars första upplaga kördes 1991. Före det året fick ston helt enkelt finna sig i att matchas i Derbyt, om man över huvud taget skulle ha något med saken att göra. Och att man numera väljer Derbystoet, som med lite premiechansen adderat till potten, kan ge vinnaren två miljoner kronor, är fullständigt självklart.

…Fast den här bloggen tänkte jag i huvudsak ägna åt Derbyt 1990. För övrigt då, som vi noterat, det sista året innan Derbystoet gjorde sitt intåg på marknaden. Paradoxalt nog var det Derbyt kanske det bästa genom tiderna, sett ur tjejernas perspektiv.

Och för den som undrar, kanske, så här såg startlistan ut:

1 Bix Bay – Per-Erik Eriksson
2 Bubka Bob – Sven Berggren
3 Drottning Sund – Björn Larsson
4 Summer Crown – Leif Edvinsson
5 Business Tour – Tonny G Nilsson
6 Micke Whitney – Johnny Takter
7 Play it Again – Olle Goop
8 Sontard – Per Lennartsson
9 Queen L. – Stig H Johansson
10 Tom T. Hall – Åke Eriksson
11 Frances Drew – Stefan Söderkvist
12 Delvin Håleryd – Leif Witasp

Den här Derby-finalen innehöll faktiskt hela tre ston och inte nog med det, trion var de mest spelade hästarna i loppet. Queen L., vem annars, bar det knappa favoritskapet. Stig H hade förresten tre hästar med i Derbyt, de övriga två Play it Again och Bubka Bob.

Queen L, var som sagt favorit, sedan hon tidigare tagit hem Stochampionatet, trots det faktum att hon inte vunnit vare sig kvalet eller semifinalen till Derbyt (såg gick det ju till då…). I sin semi hade Queen L. fått stryk av Per-Erik Erikssons fine Bix Bay, tidigare under året tvåa efter Bowspirit i Kungapokalen och ju ägd av det dåvarande Atalanta-proffset Glenn Strömberg.

Det fick till orsak att fuxan i finalen fick fajtas från ett bakspår. Loppets övriga två ston, Drottning Sund, tränad och körd av Björn Larsson och Leif Edvinssons Summer Crown hade å sin sida båda tagit hem segrarna i sina semifinaler.

Trojkan hade såklart tidigare mötts under årets stora slag. I Drottning Silvias Pokal var det, passande nog, Drottning Sund som drog det längsta strået, där Queen L. fick nöja sig med att bli trea. Senare, som sagt, i Stochampionatet var rollerna ombytta, med det tillägget att Summer Crown var tvåa.

Det skulle alltså bli ”stonas Derby”. Dock började det i molltonart. Drottning Sund galopperade tyvärr kort efter att starten gått och troddes då vara borta ur leken. Sekunderna senare föll olyckligt också Summer Crown över i samma gångart, efter att hon nyss försvarat ledningen. Queen L. dock, hon höll sig till trav, men var å andra sidan placerad sist av de felfria i fältet. Det såg mörkt ut.

Queen L. bidade sin tid där, i femte utvändigt, till exakt 1300 meter återstod av loppet. De 1300 meterna som nu var kvar, skulle hon sedan spendera i tredjespår. I sin ospeediga men samtidigt vansinnigt urstarka stil som med tiden skulle bli en av våra bästa hästars signum, tuffade hon på, oförtrutligt, först i spåren.

Fast med 600 kvar hände något oväntat. Björn Larsson som efter galoppen funnit fjärde invändigt med Drottning Sund lyfte nu ut sin springare till attack. Och det gick fasligt fort plötsligt. Via fjärde spår forsade stoet fram, passerade för en bit den invändiga Queen L. som för ett kort ögonblick tycktes stå stilla mot den framstormade konkurrenten.

Var Drottning Sund på väg mot segern ändå, trots att hon ”försvunnit” redan i starten? Lyckan blev dock inte långvarig. Mitt i den sista svängen, i det läget till synes med ett grepp, trasslade Drottning Sund återigen till det för sig och loppet var nu definitivt förlorat för hennes del. Hur Derbyt 1990 hade slutat om så inte varit fallet, är det, som det heter, fritt att spekulera i.

Queen L. kunde dock andas ut. Hon hade varit chanslös i speedrycket men kunde nu åter falla tillbaka på sin urstyrka; täthästarna kippade efter andan, bakifrån kom det inget som utgjorde någon segerfara och invändigt, ja där fick Bix Bay luckan för sent…

På den här tiden fick travet faktiskt utrymme i SVT och Derbyt förärades ett sju minuter långt inslag i Sportspegeln. Just det, med hela loppet inkluderat, kan du luta dig bakåt och njuta av här.

– Ja, hon har så mycket pengar på sig, vi får väl försöka hitta något mer fyraåringslopp till henne, men sedan blir det förmodligen avel nästa år…, sa Stig H efter sin femte Derby-seger.

…vi kan väl konstatera att ”mäster” inte var helt rätt ute just den gången. Och vi kan vara ganska glada för att så var fallet.

För Queen L. gick knappast till avel nästa år. Hon fortsatte att tävla i hela fem säsonger till som en av världens bästa hästar någonsin, med styrkan som sitt främsta vapen. När hon med ett andrapris i Prix de Paris rundade av sin karriär 1995 hade hon vunnit 46 av 82 starter och tjänat nästan 17,5 miljoner kronor. Något som gör henne till än i dag vår 14:e vinstrikaste häst i historien. Bland ston är hon för övrigt tvåa på samma lista, endast överskuggad av Ina Scot.

Och just det ja, Ina Scot är ju det näst senaste stoet att ha vunnit Derbyt.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
Joseph Ollers snilleblixt förändrade spelbranschen
Nästa nyhet
Joseph Ollers snilleblixt förändrade spelbranschen

Joseph Ollers snilleblixt förändrade spelbranschen

Joseph Oller, klingar namnet bekant? Eller George Julius? Kanske inte. Men faktum är att båda är personer som kommit att spela en avgörande betydelse för företeelser i vår travsport som vi i dag sedan länge anser som självklara. Jag tar tillfället i akt att återuppliva två som vi har att tacka för en hel del.

Joseph Oller (1839-1922) var egentligen spanjor till sin börd, född strax utanför Barcelona, men kom att leva nästan hela sitt liv i Frankrike. Paris närmare bestämt.

Redan som ung blev han involverad i tuppfäktning hemma i Spanien och det var här som han utvecklade sina skills som bookmaker. Något som han förstås tog med sig då flytten gick till Frankrike.

Oller blev till en framgångsrik bookmaker, som främst huserade i de hästkapplöpningar som hölls i Paris med omnejd i mitten av 1800-talet. Han öppnade faktiskt 1865 Paris första bookmaker-kontor, som var beläget på Boleuvard Magenta. Ungefär samtidigt började han med ambulerade färggranna vagnar åka runt var helst det nalkades racing och erbjöd spel på tävlingarna.

Yrket som ”bookie” var dock en riskfylld business. De första säkra bevisen på sådana företeelser i Europa finns från England i slutet av 1700-talet där Harry Ogden anses som den första professionella att fungera som arrangör av vadslagning på hästsport. Men hela tiden uppstod problematik, man spelade till vad vi i dag kallar ”fasta odds” och i särskilda pooler; som gjort för fusk och korrigerande i efterhand.

Efter en dispyt för mycket med sina kunder fick Oller så 1867 sin snilleblixt. Sin nya innovation kom han att kalla ”Pari-Mutuel”, något som direkt översatt från franskan blir, ungefär, ”satsa tillsammans”. (Här kan vi som ytterligare anekdot inflika att det statliga franska bolaget PMU ju uttyds just Pari-Mutuel Urbain). Den gode Joseph Oller hade helt enkelt nu uppfunnit totalisatorn.

Med den nya uppfinningen, att kunderna spelade till rörliga odds mot varandra, innebar det att man inte längre behövde tvista om vad man egentligen hade vunnit. Oddsen talade sitt tydliga språk. Och Oller blev stormförmögen på kuppen. Han plockade nämligen ut 5-10 procent på den totala omsättningen, behövde inte oroa sig för några förluster, och lade pengarna på hög. Det finns uppgifter på att han i början av 1870-talet gjorde en förtjänst på fem miljoner franc årligen, hiskeliga summor för tiden.

Men det var förstås då som staten skulle blanda sig i. Trots att han erbjöd sig att betala skatt på sin rörelse ställdes han inför rätta 1875. Domstolen dömde honom till skyldig för olagliga handlingar och han fick sona för sina brott med fängelse. I 18 dagar.

Pari-Mutuel förbjöds nu i Frankrike och Joseph kunde, efter att han kommit ut från finkan, inte fortsätta. Fast det skulle, sett ur historiskt perspektiv, faktiskt bara göra honom än mer förmögen och berömd. Han bytte nämligen karriär. Oller investerade sina miljoner i nöjesbranschen i stället, något som skulle visa sig vara högst lukrativt under den rådande ”belle epoque”.

Tillsammans med sin kollega Charles Zidler grundade han 1889 nöjesetablissemanget Moulin Rouge. Ett av Paris än i dag mest klassiska tillhåll, beläget vid Place Pigalle i Montmartre. Den ”lättklädda” underhållning som här erbjöds kom bland annat att göra ”can-can”-dansen världsberömd och bli trendsättande för en hel cabaret-kultur. Moulin Rouge står stablit, ungefär med samma underhållning än i dag, snart 130 år senare.

Lyckan var gjord för Joseph Oller, även om han, åtminstone till huvudsak, lämnade bookmaker-branschen. Hans uppfinning totalisatorn, eller Pari-Mutuel, var dock för bra för att falla i glömska. Det dröjde inte länge, till 1891 närmare bestämt, innan den legaliserades igen och gjordes statlig.

Totalisatorn var alltså ”här för att stanna” och det är nu som George Julius (1873-1946) kommer in i bilden. Eller inte riktigt nu i och för sig, utan vi får flytta oss fram i tiden till 1913.

Julius, född i England, men uppvuxen på Nya Zeeland och i Australien, var också han entreprenör och uppfinnare. En särskild fäbless hade han för mekanik och det var i det ämnet han skulle skapa sitt magnum opus – nämligen den första automatiska totalisatorn.

Fram till nu hade man såklart för hand fått räkna ut oddsen efter Joseph Ollers briljanta idé, vilket ju tog sin tid. Det var inte direktutbetalning på en minut, kanske. Men Julius avsikt med sin uppfinning, som vi i dag ser manifesterad i en digitaliserad version på varje travbana i världen, var egentligen en annan från början.

Det var 1913 som han färdigställde en maskin för snabbare räkning av röster vid val. Något som var efterfrågat av de australiska myndigheterna för att förhindra valfusk. Fast när George väl presenterade sin maskin föll den inte dem i smaken. Man avvisade helt enkelt idén. Räknemaskinen var dock för bra för att stå och samla damm, varför Julius nu i stället vände sig till racing-branschen.

Så påsken 1913 dök den första mekaniska totalisatorn, som maskinen nu gjorts om till, upp då det var tävlingar på Ellerslie Racecourse i Auckland, Nya Zeeland. En bana som förresten än i dag finns kvar. Det moderna sättet att betta på hästkapplöpningar (och andra sporter för den delen) var nu slutligen född. Den första elektriskt drivna versionen såg förresten dagens ljus redan påföljande år, i Australien.

Det lite paradoxala i historien är kanske det att George egen far, Churchill Julius, som var ärkesbiskop av Nya Zeeland kan man tänka, var en av de ledande figurerna i rörelsen för förespråkandet av att förbjuda vadhållning i landet. Fadern vekande dock med åren, då han förstod att hans sons invention bidrog till att skapa en betydligt säkrare spelbransch.

Så det gick allt bra för George Julius också. Han blev förresten adlad 1929.

(Foton: Wikipedia)

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
Den gången när Ourasi kom till Åby Stora Pris
Nästa nyhet
Den gången när Ourasi kom till Åby Stora Pris

Den gången när Ourasi kom till Åby Stora Pris

Att locka de största franska stjärnorna till våra svenska storlopp har alltid varit ett svårt uppdrag. Redan i våras deklarerades Bold Eagle ha siktet inställt mot ”nya” Åby Stora Pris, men när det väl kommit till kritan, inte minst efter ”debaclet” i Elitloppet, lyser han med sin frånvaro när fältet på lördag samlas bakom startbilen.

En gång när Åby dock lyckades locka en fransk superartist till loppet var 1988, för trettio år sedan i år alltså. Och det var förstås inte vem som helst. Nämligen den störste av dem alla. Äntligen får jag tillfälle att skriva en ny blogg med tema Ourasi.

1988, för övrigt ett veritabelt monsterår för en travsports-entusiast. Tidigare under året hade på just Åby för den europeiska publiken presenterats en amerikansk stjärna som också kommit att tillhöra de odödliga skara. Sugarcane Hanover, sopade i sin årsdebut banan med motståndet då han tog hem den ännu kanske mest klassiska upplagan av Olympiatravet. Månaden senare det oförglömliga Elitloppet som såg Mack Lobell som vinnare i splendid isolation.

Men när det, i september, drog ihop sig till årets Åby Stora Pris, lyckades banan med en bedrift som ingen svensk bana tidigare lyckats med. Eller skulle lyckas med därefter, förresten. Den franske ”kejsaren” Ourasi intog Åbyfältet.

Självklart inget enkelt uppdrag. Övertalningsprocessen hade varit lång. Flera år, skulle man kunna säga. För Ourasi hade stått överst på önskelistan både för Åby och andra nordiska storloppsarrangörer de senaste åren. Nu fick man äntligen napp.

Efter att ha slutligen kommit överens med tränare Jean-René Gougeon lastades Ourasi in på ett Herculesplan med destination Göteborg. Prislappen översteg vida budgeten, men det fick det vara värt. Förvisso hade Ourasi sedan tidigare gjort ett utlandsbesök, när han två år tidigare i Gelsenkirschen vunnit Elit-Rennen, men att få hit fransmannen som i januari samma år bärgat sin tredje raka titel i Prix d’Amérique, var förstås en jackpot.

Nu kanske den nyfikne är intresserad av hur startlistan verkligen såg ut i Åby Stora Pris för trettio år sedan. Det är givetvis inte något jag ska missunna någon:

1 Meadow Roland – Preben Kjärsgård
2 Lord Quick – Mats Rånlund
3 Ourasi – Jean-René Gougeon
4 Mack the Knife – Stig H Johansson
5 Sugarcane Hanover – Gunnar Eggen
6 Kermit the Frog – Veijo Heiskanen
7 Jet Ribb – Hans G Eriksson
8 Dennison Hanover – Tuomo Mäkälä

Den främste utmanaren till ”kejsaren” var Sugarcane Hanover, som ju för övrigt slutat tvåa i Elitloppet bakom Mack Lobell efter sitt vidunderliga försök som han vann efter galopp (ja, ni kan det där). Och det var också de här båda som kom att spela huvudrollerna även i Mölndal.

Till ledningen gick emellertid danske Meadow Roland från innerspåret. Det dröjde förstås inte länge, cirka 500 meter, innan Gougeon tog sats och landade i dödens med den urstarke Ourasi. Därifrån skulle han vinna loppet var det tänkt. Oddsen för det sjunk förstås också då Sugarcane Hanover fick positionen sist utvändigt.

Där förblev han till mitt på sista bortre, men då drog Gunnar Eggen i högertömmen och Sugarcane forsade fram mot täthästarna. Ett sus gick genom publikum (drygt 12 000) när norskjänkaren kastade loss i ett patenterat speedryck, månne återväcktes minnen av vad man upplevt bara några månader tidigare på samma underlag.

Meadow Roland var märkt av Ourasis mangel och kastade handduken i sista sväng. Vad som kanske var mer förvånande var att även fransmannen, i det här läget, såg slagen ut. Skulle den stora stjärnan få se sig slagen vid sin sällsynta skandinaviska visit? Ja, bättre såg det inte ut, för Sugarcane Hanover formligen forsade fram och på väg mot segern när man vred in på upploppet, ungefär samtidigt som Jean-René Gougeon bryskt tog sig ned på innerspåret (ja, det var långt före open stretch-tiderna).

Fast nu hände något som skulle få helt avgörande betydelse. Sugarcane Hanover, som sett ”klar” ut började, som man säger i Göteborg, fippla allt mer med aktionen. Travet blev allt sämre och Eggen kunde till sin förskräckelse bara försöka se till att hans häst inte till fullo föll över i galoppsynden. Något som dock inte lyckades. Invändigt fick Ourasi åter segervittring och tog sig till slut säkert förbi och till segern.

Kort före mål felade alltså Sugarcane Hanover med diskning som påföljd. Han hade varit tvåa annars och än mer intressant kanske, vad hade hänt om han inte tappat travet? Högst troligt hade Ourasi inte vunnit denna, vad som blev, hans enda start på svensk mark.

Nu tycker jag vi ska njuta av loppet. Bäst gör du det via den här fullständiga videon, med original-reff som finns utlagd på Åbytravets Facebook. Har du nu inte ett Facebook-konto kan du i alla fall se det sista varvet via youtube här. Notera förresten härlige lille Jet Rib, titelförsvarare för övrigt, som ute i banan spurtar som ett jehu till vad som nu blev ett andrapris.

Historien om Ourasi och Sugarcane Hanover slutar förstås inte riktigt än. De skulle mötas igen knappt två månader senare på Garden State Park i mytomspunna March of Dimes. Ett lopp som jag tjatat mig till leda om i den här bloggen, så jag behöver inte göra det igen. Men för att friska upp minnet, Sugarcane Hanover speedade till segern efter att Ourasi brottat ned Mack Lobell från dödens.

Det var förresten Sugarcane Hanovers sista lopp (vill du läsa mer om honom, kolla min tidigare blogg). Ourasi däremot fortsatte ”in i kaklet”. Mestadels i Frankrike. Han gjorde ytterligare två besök utomlands (5 totalt av sina 86 lopp), då han, efter Åby Stora också vann Grosser Preis von Bild i Hamburg, och påföljande år segrade i Oslo Grand Prix.

Det året, alltså 1989, missade han till allas förvåning fjärde raka i Prix d’Amérique, men det reparerade han sedan 1990 när han då i stället vann loppet för fjärde gången. Det var förresten hans sista race.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
Kan man vinna Hugo Åbergs tre gånger i rad?
Nästa nyhet
Kan man vinna Hugo Åbergs tre gånger i rad?

Kan man vinna Hugo Åbergs tre gånger i rad?

Får vi möjligen se Propulsion ta sin tredje raka seger i Hugo Åbergs Memorial denna härliga högsommarafton på Jägersro? Om så blir fallet, då blir han den förste i historien att lyckas med en sådan bedrift sedan loppet för första gången kördes 1970.

Att klämma tre raka (eller tre segrar över huvud taget, ska sägas) i Åbergs har nämligen visat sig vara ett hittills omöjligt uppdrag. Att vinna loppet ”back-to-back”, däremot, är absolut inget unikt.

När Propulsion i fjol följde upp segern från 2017 genom att avgöra till seger på sagolika 1.08,1 (som såklart är loppets snabbaste segertid, för övrigt) blev han faktiskt den åttonde hästen i raden att ta ”dubbeln”.

Hugo Åbergs historia inleddes, inte så oväntat kanske, som heatlopp och när det formatet lämnades från och med 1978 (för fyrtio år sedan det vill säga) kunde Pershing firas som vinnare. Just Pershing var sedan påföljande år, månaderna efter sin Elitopps-seger, tvåa i loppet efter Express Gaxe och denne ”klassiker” blev, då han följde upp med nu triumf 1980 den förste att vinna två Hugo Åbergs.

Trean kom dock aldrig för Express Gaxe 1981, hästens sista år på tävlingsbanan, i stället belade fjärdepriset efter den något överraskande vinnaren Mustard. Just den samme, som Sören Nordin knappt ett år tidigare vunnit Derbyt med på samma bana. Mustard, kanske mest känd för sin styrka, gjorde här sin första start som äldre häst över sprinterdistans och kanske bidrog det till det glada oddset 114 för 10. Det var för övrigt Olle Goop som rattade femåringen till segern den kvällen.

Mustards seger är förresten en riktig juvel. När man passerade pålen för 500 meter kvar sändes han på till attack men 300 meter senare var han fortsatt sist i fältet där ute i fjärdespår, men den avslutningen var en riktig delikatess. Vill du veta hur det såg ut? Kolla här.

Apropå forna Derby-hjältar. Big Spender, han som vann den klassiska duellen mot Mack the Knife 1985, är vår andra ”back-to-back”-vinnare i Åbergs. 1986 och 1987 stod han som segrare tillsammans med sin ständige följeslagare Berth Johansson.

Den andra segern, ja den kan du spana in här. Big Spender (spelad till 90 för 10) fick en finfin resa i andra utvändigt, bakom Grades Singing som delade favoritskapet med ledande Callit. Den senare stod handfallen när Berth vred på 250 kvar.

På tal om Callit förresten. Det här var andra året i följd som han fick bli till freds med silvret, alltså även 1986 slagen av Big Spender, men han fick sin revansch i stället 1988 (Big Spender var inte med) då han vann ett Hugo Åbergs som såg Sugarcane Hanover som dunderfavorit men denne gjorde bort sig med galopp. Fast han fick ju revansch sedan i March of Dimes, hästens sista start i karriären och eftersom ni säkert vet att det är mitt favoritlopp all time så missar vi inte chansen att njuta av det en gång till, även om det kanske är lite ”off topic”.

Åter till Hugo Åbergs. Peace Corps. Jänkarstoet som var dominant i början av 1990-talet. Hon är nummer tre i raden av dubbla vinnare. 1990 och 1991. Båda gångerna som megafavorit och i ärlighetens namn aldrig särskilt hotad på vägen mot segrarna. Och titta nu här vad Farbror Frej plockar fram, segern från 1991 på film.

Peace Corps gjorde sedan ett försök att ta den tredje raka 1992 men det gick inte, hon var trea. Fast då hade hon ju, som någon kanske minns, lämnat Stig H:s regi och tränades i stället av Torbjörn Jansson. Vem som vann då? Jo, Stig H förstås, med Kosar. Här kan du se det loppet (på tyska inledningsvis), och notera Stig H:s segergest(!).

Fram i tiden några år, till 1997. Då vann Rite on Line sin första buckla i Åbergs. Atle Hamres fine travare hade året före varit tvåa i loppet, bakom favoriten Zoogin. 1997 dock, var rollerna ombytta. Rite on Line hittade perfekt lucka från rygg ledande Toss Out och tog säkert ned som vanligt tappre Zoogin den sista biten (här är filmen).

Rite on Line återvände alltså 1998 och vann, även då överraskande igen (Zoogin fyra) för att 1999 ta fjärdepriset i den upplaga som Fridhems Ambra tog en bejublad spurtseger i (lika bra vi tittar på det också, va?). Rite on Line är därmed en stark kandidat att ha varit den som, i alla fall kommit närmast, en trippelviktoria.

På tal om Åke Svanstedt. Nästa dubbelvinnare kom från hans stall. 2004, följt av 2005 var det Gidde Palema som var kung över Jägersro (här den första segern). Men fler än två segrar i loppet blev det aldrig, för 2003 kunde han, som tvåa, aldrig fånga in Revenue som för Lutfi Kolgjini tog loppets, kanske mest poppis seger.

Och just Lutfi Kolgjini för oss in på den sjätte hästen som fixat dubbelslag i Åbergs. Lavec Kronos följde upp skrällen 2010, där närmast storfavoriten Torvald Palema (Svanstedt ja just) var slagen. Faktiskt än mer överraskande var det när Lavec Kronos sedan upprepade proceduren 2011, då med Erik Adielsson vagnen. ”Ludde” själv körde nämligen Joke Face som slutade trea. (Här är loppet).

Sist ut i denna minnesrevy kommer Commander Crowe. Fuxen hade ett sjukt starkt år 2012 och vann ju bland annat Olympiatravet, sedan Elitloppet, Kymi Grand Prix och Forus Open innan han också tog Hugo Åbergs. Och det loppet utnämner nog i alla fall jag, till det bästa någonsin i Åbergs historia. (Bedöm själv här). Tredjespår halva loppet, sedan till spets – och morsning och hejsan. 1.08,9 i mål.

Sju hästar med dubbla Åbergs-segrar alltså. Propulsion är den åttonde. Kan han bli unik som den förste med tre inteckningar? Vi får väl se i kväll.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
Stochampionatet, loppet för travdrottningar

Travtips

Örebro 1 maj: Vi tänker avsluta med stil!

Travtips
fredag 17.17, 30 april
Det har blivit dags för sista tipset på Travnet, trist då en epok går i graven men så är det. Det har varit en kul tid genom åren, då jag var med redan från 2005 vad gäller Travnet när jag flyttade till Stockholm för att börja på Dagens Spel. Sedan har d...
Spelredaktör Mattias Ludvigsson
Travtips
onsdag 17.45, 28 april

Solvalla/Åby 28 april: Italien i fokus – men vi drar till Lexington!

Spelredaktör Mattias Ludvigsson
Travtips
tisdag 17.13, 27 april

Jägersro 27 april: Härmed sätter jag .

Spelredaktör Ulf Nilsson
Travtips
tisdag 11.38, 27 april

Lunch-draget Rättvik: Fortsatt hungrig efter vinnare

Spelredaktör Ulf Nilsson
Travtips
måndag 17.04, 26 april

Färjestad 26 april: Sista veckan med travnet

Spelredaktör Ulf Nilsson
Travtips
måndag 11.31, 26 april

Lunch-draget Visby: Bra rapporter från ön

Spelredaktör Ulf Nilsson

Krönikor

Krönika
Björn Hammarström
torsdag 09:23, 29 april 2021

Nu är det slut

ÖREBRO: Våren fortsätter att vara kall. Fint väder på dagarna men kallt i luften. Sista bloggen på Travnet Efter cirka 650 bloggar sen hösten 2008 så blir detta den sista. Några personer som jag träffat på har undrat om jag arbetar på Travnet. Så har aldri...
Spelredaktör Björn Hammarström

Våra krönikörer

Björn Hammarström
Daniel Olsson
Redaktionen Travnet
Ulf Nilsson