Från Vegas till Valla

Det har nu gått en knapp vecka sedan hemkomsten från Las Vegas. Drömresmålet nummer ett. Sju, som det nu synes, försvinnande korta dagar.

Jag ska inte dra några långa harranger och skriva något resereportage, det är knappast någon intresserad av. Inte nämna något särskilt om denna overkliga stad, de uppradade flådiga kasinona, det ständigt plingande ljuden från slotsen vart man än gick (chung-chung-chung-di-di-ding) eller de halvlitersmuggar med frozen margerita som tillfälligt betalar en enkelbiljett till lättare eufori. Inte ens om den bisarra vyn över Grand Canyon efter sex timmars bussresa genom Nevada och Arizona.

Kort kan jag dock nämna mitt pokeräventyr. Det var ändå det som stod i fokus. Sju turneringar på lika många dagar var ett lämpligt schema. (Jag vägrar spela cash-game). Tre av sju slutade i finalbord, därav två ITM (in the money). Tycker jag var ett hyfsat resultat. Särskilt den avslutande tredjeplatsen på överraskande trevliga Harrah’s som var en 9-9 mot 4-4 (givetvis) från en turneringsseger.

Bästa minnet var dock från klassiska Binions (i down town). Även om resultatet blev en flopp var det en oförglömlig upplevelse att stapla marker i detta det moderna pokerns vagga. Jag satt placerad mellan en lätt blåhårig ”äldre dam”, en Vietnamveteran, den (minst) 85-årige ”äldre herren” som uppenbarligen inte kunde skilja på 100 och 1000-dollars-marker och det ständigt chitchattande självutnämnda ”proffset” med taskiga ray ban-kopior. Allt med bilder på Amarillo Slim och Doyle Brunson på väggarna i fonden. Sådana dagar kan man lätt glömma ett mediokert resultat.

Jag har ännu inte öppnat klienten på något av mina nätpokerkonton sedan återkomsten. Det känns liksom inte helt rätt…

Över till något helt annat. Elitloppet. Det pratas ju allt för lite om det i dessa dagar, tycker jag… Tio (eller sannolikt nio) hästar är klara och sex (sju?) till ska finna sin plats inom de allra närmaste dagarna. Vid det här laget brukar en ständig diskussion om att Elitloppet innehåller formlösa hästar och att det hela är en ”tunn soppa” dyka upp som ett slags motvikt till den barnsliga entusiasm som några av oss fortfarande naivt när. Det är givetvis trams. Ingen häst som får plats i Elitloppet är ovärdig sin plats. Nog.

Vilka får då de sista platserna? Om vi, just för närvarande, anser Timokos framträdande som i högsta grad tveksamt återstår då hela sju platser att fylla. Vi kan utgå från att Lutfi Kolgjini får en av dem, förhoppningsvis två. Ja, sannolikt två (nu är jag barnsligt entusiastisk igen). Sebastian K. verkar bättre än någonsin och är helt given på en Elitloppsbiljett. Av hela mitt hjärta hoppas jag också att man väljer att ta ut Raja Mirchi i loppet. Jag är inte ens främmande för att den hästen rentav är en vinnarkandidat.

Plats får också Brioni om han bara visar det minsta i fortsatt rätt riktning på lördag och Lövgren ger sitt godkännande. Jag tror med stor sannolikhet också att Wishing Stone (Svanstedts enda uppsittning under helgen?) kommer med. Gissningsvis så även Orecchietti som hela tiden haft loppet som sitt uttalade mål. Med kommer även danske representanten Classic Grand Cru. Där har vi då Elitloppsfältet spikat. Förutom den möjligen vakanta Timoko-platsen. Rodrigo Jet då kanske?

Men vinnaren stavas fortfarande Rapide Lebel. Var bara lugna. I morgon väntar en uppvisning av sällan skådat slag i Prix des Ducs de Normandie…

Daniel Olsson