Den tragiska historien om Walter Dear

Känner du till Walter Dear?

Antagligen inte, påstår jag lite fördomsfullt. Jag gjorde det i alla fall inte förrän jag av en händelse började studera Copenhagen Cups historia lite mer i detalj.

Historien om Walter Dear är fascinerande, för att inte säga högst tragisk. Men jag återkommer strax till honom.

Det är Copenhagen Cup på söndag. Danmarks största internationella travlopp som, även om det inte längre kan konkurrera med de största racen i Europa, ändå behållit en ställning som ett klassiskt storlopp, speciellt som det (numera) ligger två veckor före Elitloppet.

Copenhagen Cup kördes för första gången 1975 (Napalm vann för Jörn Laursen). Första gången med titeln Copenhagen Cup, det vill säga. Loppet är egentligen betydligt mer anrikt än så.

Förlagan var Internationalt Mesterskap. Ett lopp som kom att instiftas på Charlottenlund 1928 och sedan avverkas lite ”sporadiskt” de närmaste årtionden. Förstapriset då, för 89 år sedan, var hela 11 000 danska kronor, vilket gjorde det till ett av Europas största lopp då. Charlottenlund räknades förresten vid den här tiden som en av Europas största banor, ska sägas.

Internationalt Mesterskap kördes till 1966 (franske legendaren Roquepine vann) innan det alltså 1975 återkom i skepnad av Copenhagen Cup. Sedan 1978 har loppet i stort sett varit samma som i dag.

Okej, men tillbaka till premiären 1928. Vinnaren var Guy Bacon, tränad och körd av Charlie Mills.

Just denne Mills var förresten dåtidens störste tvåbente stjärna inom travsporten. Han var britt (fast egentligen irländare) men föddes i Tyskland, flyttade till Österrike och senare Frankrike och hade sin storhetstid under flera decennier – samtidigt som två världskrig härjade i Europa. (Mills levde förresten slutet av sitt liv i Schweiz…).

Charlie Mills är i sig en så intressant historia, att jag tror jag får återkomma till honom vid ett annat tillfälle. För jag tänkte egentligen berätta om Walter Dear.

För när Internationalt Mesterskaps andra upplaga kördes, tre år efter det första, 1931, var det just denne Walter Dear som stod som segrare. Förstapriset nu var höjt till monstruösa 25 000 kronor, vilket alltså lockade de allra bästa.

Lunden nästan sprängdes av besökare, man räknade till att över 17 000 besökare kom till banan. En av dem var förresten kungen själv, Christian den tionde.

Walter Dear var sin generations främste travare i världen. Hästen var född i USA och tävlade där sina första säsonger. Han kom att vinna Hambletonian 1929 (han vann Kentucky Futurity också förresten).

Men den i Tyskland verkande Charlie Mills, som var en osedvanligt företagsam man, lyckades köpa Walter Dear för att ta hem honom till Europa. Ett lyckat köp skulle det visa sig.

Walter Dear vann Internationalt Mesterskap även påföljande år, 1932. Ytterligare två år senare (1934) skulle hästen ta sin största triumf på den här sidan av Atlanten – nämligen den i Prix d’Amérique.

Den nu åttaårige Walter Dear ordnade Charlie Mills första av totalt fyra Prix d’Amérique-segrar. Han besegrade närmast ärkerivalen Hazelton (11 år vid tillfället) som vunnit dubbla PdA-segrar 1931-32.

Här ska det alltså inflikas att Walter Dear ännu till dags dato är den enda hästen i historien som vunnit både Hambletonian och Prix d’Amérique.

Kort sagt, hästen var sin tids främste.

Fast historien om Walter Dear slutade inte lyckligt. Efter avslutad tävlingskarriär hölls såklart stora förhoppningar på hingsten inom aveln. Olyckligtvis var tiden för stjärntravarens början av avelskarriären också samma tid som det andra världskriget bröt ut.

Europa stod i lågor. Charlie Mills blev kvar i Berlin och fortsatte oförtrutligt sin tränarkarriär trots brinnande världskrig. Walter Dear verkade som avelshingst, hans avkommor vann till exempel det tyska Derbyt fyra år i rad, 1939-42.

Fast när kriget gått mot sitt slut och Hitler hade kastat handduken var Tyskland ett land i spillror. På Mills stuteri utanför Berlin stod samtidigt några av Europas främsta travare. Kronjuvelen var Walter Dear.

Men den tidigare världstravaren, den ende hästen att ha vunnit både Hambletonian och Prix d’Amérique och hästen med det enorma avelsvärdet, skulle sällas till ytterligare en av alla de miljoner offer som kriget kom att skörda.

En vårdag 1945 stals Walter Dear och hans stallkompisar Probst och Missouri (Derby-vinnare 1942 och son till Walter Dear).

Missouri kunde senare faktiskt återgäldas till stuteriet, men Walter Dear försvann spårlöst. Ännu i dag vet ingen med säkerhet vad som hände med stjärnan.

Flera teorier finns och den vanligaste, och även mest troliga, var att det var den sovjetiska armén som fick hand om hästen. Hästar brukades ännu som hjälpmedel i kriget. Kanske fanns det någon som såg värdet i Walter Dear och använde honom för att producera nya hästar. Kanske fick han framleva sin sista tid att dra kanoner eller annat krigsmaterial. Kanske, hemska tanke, blev han en måltid för utsvultna soldater.

Men exakt hurdant Walter Dears öde slutade får vi såklart aldrig veta.

För Charlie Mills gick det lyckligtvis bättre. Efter kriget etablerade han sig i Frankrike och fortsatte sin makalösa karriär fram till slutet av 1960-talet.

1957 skulle han återkomma till Köpenhamn. 68 år gammal och 29 år efter sin första seger i Internationalt Mesterskap vann han loppet igen. Med Gelinotte, stoet som dessförinnan tagit sin andra raka i Prix d’Amérique.

Men det är förstås en annan historia.