Den gången när Ourasi kom till Åby Stora Pris

Att locka de största franska stjärnorna till våra svenska storlopp har alltid varit ett svårt uppdrag. Redan i våras deklarerades Bold Eagle ha siktet inställt mot ”nya” Åby Stora Pris, men när det väl kommit till kritan, inte minst efter ”debaclet” i Elitloppet, lyser han med sin frånvaro när fältet på lördag samlas bakom startbilen.

En gång när Åby dock lyckades locka en fransk superartist till loppet var 1988, för trettio år sedan i år alltså. Och det var förstås inte vem som helst. Nämligen den störste av dem alla. Äntligen får jag tillfälle att skriva en ny blogg med tema Ourasi.

1988, för övrigt ett veritabelt monsterår för en travsports-entusiast. Tidigare under året hade på just Åby för den europeiska publiken presenterats en amerikansk stjärna som också kommit att tillhöra de odödliga skara. Sugarcane Hanover, sopade i sin årsdebut banan med motståndet då han tog hem den ännu kanske mest klassiska upplagan av Olympiatravet. Månaden senare det oförglömliga Elitloppet som såg Mack Lobell som vinnare i splendid isolation.

Men när det, i september, drog ihop sig till årets Åby Stora Pris, lyckades banan med en bedrift som ingen svensk bana tidigare lyckats med. Eller skulle lyckas med därefter, förresten. Den franske ”kejsaren” Ourasi intog Åbyfältet.

Självklart inget enkelt uppdrag. Övertalningsprocessen hade varit lång. Flera år, skulle man kunna säga. För Ourasi hade stått överst på önskelistan både för Åby och andra nordiska storloppsarrangörer de senaste åren. Nu fick man äntligen napp.

Efter att ha slutligen kommit överens med tränare Jean-René Gougeon lastades Ourasi in på ett Herculesplan med destination Göteborg. Prislappen översteg vida budgeten, men det fick det vara värt. Förvisso hade Ourasi sedan tidigare gjort ett utlandsbesök, när han två år tidigare i Gelsenkirschen vunnit Elit-Rennen, men att få hit fransmannen som i januari samma år bärgat sin tredje raka titel i Prix d’Amérique, var förstås en jackpot.

Nu kanske den nyfikne är intresserad av hur startlistan verkligen såg ut i Åby Stora Pris för trettio år sedan. Det är givetvis inte något jag ska missunna någon:

1 Meadow Roland – Preben Kjärsgård 2 Lord Quick – Mats Rånlund 3 Ourasi – Jean-René Gougeon 4 Mack the Knife – Stig H Johansson 5 Sugarcane Hanover – Gunnar Eggen 6 Kermit the Frog – Veijo Heiskanen 7 Jet Ribb – Hans G Eriksson 8 Dennison Hanover – Tuomo Mäkälä

Den främste utmanaren till ”kejsaren” var Sugarcane Hanover, som ju för övrigt slutat tvåa i Elitloppet bakom Mack Lobell efter sitt vidunderliga försök som han vann efter galopp (ja, ni kan det där). Och det var också de här båda som kom att spela huvudrollerna även i Mölndal.

Till ledningen gick emellertid danske Meadow Roland från innerspåret. Det dröjde förstås inte länge, cirka 500 meter, innan Gougeon tog sats och landade i dödens med den urstarke Ourasi. Därifrån skulle han vinna loppet var det tänkt. Oddsen för det sjunk förstås också då Sugarcane Hanover fick positionen sist utvändigt.

Där förblev han till mitt på sista bortre, men då drog Gunnar Eggen i högertömmen och Sugarcane forsade fram mot täthästarna. Ett sus gick genom publikum (drygt 12 000) när norskjänkaren kastade loss i ett patenterat speedryck, månne återväcktes minnen av vad man upplevt bara några månader tidigare på samma underlag.

Meadow Roland var märkt av Ourasis mangel och kastade handduken i sista sväng. Vad som kanske var mer förvånande var att även fransmannen, i det här läget, såg slagen ut. Skulle den stora stjärnan få se sig slagen vid sin sällsynta skandinaviska visit? Ja, bättre såg det inte ut, för Sugarcane Hanover formligen forsade fram och på väg mot segern när man vred in på upploppet, ungefär samtidigt som Jean-René Gougeon bryskt tog sig ned på innerspåret (ja, det var långt före open stretch-tiderna).

Fast nu hände något som skulle få helt avgörande betydelse. Sugarcane Hanover, som sett ”klar” ut började, som man säger i Göteborg, fippla allt mer med aktionen. Travet blev allt sämre och Eggen kunde till sin förskräckelse bara försöka se till att hans häst inte till fullo föll över i galoppsynden. Något som dock inte lyckades. Invändigt fick Ourasi åter segervittring och tog sig till slut säkert förbi och till segern.

Kort före mål felade alltså Sugarcane Hanover med diskning som påföljd. Han hade varit tvåa annars och än mer intressant kanske, vad hade hänt om han inte tappat travet? Högst troligt hade Ourasi inte vunnit denna, vad som blev, hans enda start på svensk mark.

Nu tycker jag vi ska njuta av loppet. Bäst gör du det via den här fullständiga videon, med original-reff som finns utlagd på Åbytravets Facebook. Har du nu inte ett Facebook-konto kan du i alla fall se det sista varvet via youtube här. Notera förresten härlige lille Jet Rib, titelförsvarare för övrigt, som ute i banan spurtar som ett jehu till vad som nu blev ett andrapris.

Historien om Ourasi och Sugarcane Hanover slutar förstås inte riktigt än. De skulle mötas igen knappt två månader senare på Garden State Park i mytomspunna March of Dimes. Ett lopp som jag tjatat mig till leda om i den här bloggen, så jag behöver inte göra det igen. Men för att friska upp minnet, Sugarcane Hanover speedade till segern efter att Ourasi brottat ned Mack Lobell från dödens.

Det var förresten Sugarcane Hanovers sista lopp (vill du läsa mer om honom, kolla min tidigare blogg). Ourasi däremot fortsatte ”in i kaklet”. Mestadels i Frankrike. Han gjorde ytterligare två besök utomlands (5 totalt av sina 86 lopp), då han, efter Åby Stora också vann Grosser Preis von Bild i Hamburg, och påföljande år segrade i Oslo Grand Prix.

Det året, alltså 1989, missade han till allas förvåning fjärde raka i Prix d’Amérique, men det reparerade han sedan 1990 när han då i stället vann loppet för fjärde gången. Det var förresten hans sista race.