Att leva som loser

En gång loser alltid loser, tycker jag personligen borde vara ett mycket mer använt talesätt. Jag kom på det själv. Som jag berättade i min förra blogg har jag sedan barnsben spelat på hästar (och annat också) och länge fanns den naiva drömmen om att vinna ”storkovan”. Men numera är jag realist och inser att det knappast kommer ske. Glädjas åt det lilla, brukar vara mitt motto.

Glädjas åt det lilla är i och för sig sällan man får göra. Jag minns Elitloppshelgen förra året. Bara för ett exempel. Av väldigt många. Lördagen. Dagens ”klaraste” var givetvis Chimall TT och det tog jag fasta på och lossade ett rejält spel på Dagens Dubbel – kombinerat med Eliott Hall i den andra avdelningen. Jag gissar att jag kunde vinna i runda slängar 4 000 kronor eller något liknande. Ohyggliga pengar för mig. Skräp i fickorna som åker med in i tvättmaskinen för andra.

Men, ja ni kanske minns Harper Hanovers Lopp, jag kände ändå på mig att Eliott Hall hållit undan för Yellow Eden, där jag stod dumt placerad vid upploppets början och egentligen inte såg något. Skön känsla att få hämta ut några väl unnade tusenlappar. Men nervositeten spred sig. Sedan missmodigheten. Och så resultatet: Yellow Eden på målfoto. Nej, inget den här gången. Heller. Samtidigt, bara några tiotal meter därifrån är jag säker på att några andra drog in ”storkovan” på att just Yellow Eden vann. Kanske vann en nätt halvmiljon. Kanske tog en limousin för att köpa fyllekebaben på kvällen. Bara därför att. Men jag vet inte. Det är bara så jag tänker. En dag vill jag också kunna göra något sådant.

Att glädjas åt det lilla alltså. Jag är hästägare också. För andra gången i livet. Bara en futtig tjugondel såklart. Det är så långt jag sträcker mig. Det är så jag gör det. Första gången jag var delägare i en häst var för drygt tio år sedan. Hästen stod hos Olle Goop på Åby och det passade ju mig perfekt då jag kunde åka ut och se jobben så ofta jag ville. Det var ett av mitt livs största ögonblick att skaka hand med Goopen första gången. Som att ha träffat påven själv. Men, som man nästan kan ana, hästen kom aldrig ens till start…Så därför hoppas jag att jag i alla fall ska få uppleva det nu. Min nya guldklimp är sedan länge redo för debut och allt verkar på topp. Jag följer slaviskt alla tänkbara propositioner som kan tänkas passa min delägde Britt Palema. Snart, mycket snart kommer hon. Och då jag bocka av det från min lista.

Apropå något helt annat. Tror inte det undgått någon att det är final i Melodifestivalen till helgen. Jag tillhör den fåhövdade skara som tittar på ”spektaklet” utan att skämmas. Faktiskt. Kanske tycker jag inte det är så bra men…jag har inget bättre att sysselsätta mig med, I guess. Det som ökar ”värdet” är att man kan spela på hela balunsen. Jag har (skojar inte) prickat sju av de åtta senaste vinnarna. Det är i och för sig inte särskilt mycket att skryta över då det oftast är ganska givet vem som ska vinna. Så även den här gången. Vinnaren heter Danny. Klockrent. Jag är helt övertygad (blink).

Men med mina tidigare rader i färskt minne förstår du lika väl som jag att så inte kommer bli fallet. Alltså vinner Loreen. Så fixa en hygglig bankränta och spela henne. Jag gör det inte. Det är ett som är säkert. Jag spelar Danny. Så var lugna. En gång loser, alltid loser.

Daniel Olsson