Alla som någon gång satt sin fot på Årjängstravet kan nog skriva under på att banan tillhör den svenska travsommarens mest ljuva platser. Till helgen ska den värmländska ovalen, som förresten funnits sedan 1936, avverka sin högtidsstund för året.

Årjängs Stora Sprinterlopp kvarstår som en av vår sports mest klassiska löpningar, trots det faktum att förstapriset på 600 000 kronor blott är 100 000 mer än vad exempelvis Fridhems Ambra fick då hon vann loppet för nitton år sedan.

Det kanske säger något om prestigen i detta anrika lopp, för det kan man väl ändå kalla det då det i år firar sin 66:e upplaga. Det var med andra ord 1952 som loppet såg dagens ljus, låt vara att det då existerade under namnet Årjängs Stora Heatlopp. Ragnar Thorngrens Lord Peter var förresten loppets första vinnare.

Heatlopp var som bekant modellen på ”den här tiden” och upplägget varade fram till och med 1977 års upplaga då Uno Swed stod som slutsegrare med Madison Avenue, efter det att man i skiljeheatet betvingat Emter W. Den sistnämnde hade emellertid sedan tidigare två segrar i loppet, både 1972 och 1973.

Loppets möjligen ännu mest omskrivna upplaga var förstås den 1954. Orsaken var att Årjäng då fick besök av tidens största artist Frances Bulwark. Sören Nordins publikmagnet som året före vunnit Elitloppet, därefter varit tvåa i Prix d’Amérique och tidigare samma år varit tvåa efter Carné som titelförsvarare i Elitloppet kom, sågs och segrade i västra Värmland.

Publiktillströmningen var, liksom oftast då Frances Bulwark tävlade, monumental. Exakt hur många som kom för att se ”järnladyn” i Årjäng är inte säkert, men man räknade med cirka 17 000 besökare. Något som, berättas det, ska ha orsakat bilköer på uppemot fem mil…

Från segern 1954 hittas olyckligtvis inga bilder, men däremot från ett annat besök av en av vår sports mest legendariska namn. 1989 var det Mack Lobells tur att visa upp sig (det loppet kan du se här). ”Macken” som den här säsongen kördes av Veijo Heiskanen öppnade hårt från sitt åttondespår och kunde efter en vid första kurva ta sig till ledningen. Sedan var det uppvisning. Segertiden 1.12,4a var en rejäl putsning av löpningsrekordet med sju tiondelar.

…den som innehaft det tidigare rekordet, satt året före för övrigt, var en av svensk travhistorias största och i värmländsk sådan i synnerhet, odödligt namn. Callit såklart.

Callit, som hade vunnit Årjängs Stora föregående år och därefter bärgat VM-titeln i USA, var förstås stor favorit att göra repris. I den sista kurvan såg ”Kalle på Trappas” hjälte dock ut som en slagen sådan då Olle Goop ryckte i täten med Emile (som förresten vunnit 1986), men Callit fann nytt mod, plockade fram stridsmoralen och jobbade sig tillbaka till segern (och det kan du titta på här).

Apropå värmländska hjältar. Självklart har också Copiad en inteckning i loppet. Det skedde det stora året 1994, veckorna efter sin första triumf i Elitloppet kunde Copiad, trots en galopp, få guldet före norske Bicycle.

Någon andra seger i Årjängs Stora, till skillnad från Elitloppet, fick dock inte Copiad. Vid sitt andra försök 1996, sumpade stjärnan sina chanser helt i en galopp, vilket i stället lämnade vägen öppen för Bicycle att nu vinna, månne en liten revansch för den fine norrmannen.

Callit vann som bekant två upplagor. Det är en bedrift som han delar med sex andra hästar. Tidigare nämnde Emter W. (72-73), Miss Golden (62-63), Scott Protector (68 och 71), Record Launcher (80 och 82), Steinlager förstås (04-05) – samt Igor Brick åren i följd 2000 och 2001.

Igor Brick är förresten kanske den som kommit allra närmast en trippelseger. Efter sina båda, smått överraskande segrar, fick han 2002 endast sträcka vapen mot en viss Victory Tilly som, trots en galopp, äntligen fick ta sin titel i Årjäng det året. Det var för övrigt i Stig H-stjärnans tredje försök, Victory Tilly hade som tvåa, respektive fyra, varit slagen av just Igor Brick i de båda tidigare upplagorna. Igor Bricks seger 2000, där han på linjen tar ner Victory Tilly, kan du ju titta på här.

Stig H Johansson, på tal om ”mäster”, såklart är han den tränaren som vunnit Årjängs Stora flest gånger, nämligen sex. Mest vinnande kusk är dock allt jämnt Sören Nordin med fem (han tränade alla också) men det kan tangeras av Örjan Kihlström som inför årets race har vunnit fyra. Största skrällen i loppet, med marginal, svarade Cato Antonsen för 1993 då han med fältets minst spelade häst (899 för 10) Spin Lama närmast slog Park Avenue Kathy. Avslutningsvis, snabbaste vinnaren då? Jo, segertiden 1.09,6 delar fjolårsvinnaren Dante Boko med världens snabbaste Sebastian K. som vid sin seger 2013 noterade samma tid.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se

Senaste nyheterna

Krönika
Daniel Olsson
fredag 08:50, 29 januari

Ska man se det positivt är det bara ett år kvar

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
söndag 13:27, 24 maj

Aldrig har Elitloppet varit så efterlängtat

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
måndag 10:32, 29 juli

Den gången när ”Tarzan” landade på månen

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
tisdag 09:38, 21 maj

Meadow Road 1985 – en evig klassiker…

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
tisdag 09:10, 19 februari

Vourasie kan bli ihågkommen för mycket

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
onsdag 13:08, 06 februari

Eléazar – en historia om att avsluta på topp

Spelredaktör Daniel Olsson
Krönika
Daniel Olsson
tisdag 10:53, 22 januari

Egentligen är ju allt det här ”Lokets” fel

Spelredaktör Daniel Olsson

Spel från unibet

Travnets Twitter

Nästa nyhet
Moni Maker – stoet som tog Elitloppet med storm

Moni Maker – stoet som tog Elitloppet med storm

I år har det gått tjugo år sedan senaste gången ett sto segrade i Elitloppet. Det var förvisso inte vilket sto som helst. Elitloppet 1998 kvarstår som en av loppets mest oförglömliga upplagor.

Vi pratar Moni Maker.

Sagan om Moni Maker tog dock förstås sin början långt före Elitloppet 1998. Stoet, efter Speedy Crown och under Berndt Lindstedts och Jan Johnson fine Hambo Oaks-vinnare (1985) Nan’s Catch, föddes 1993 (och gavs från början namnet Nursery Rhyme, för övrigt) och började så som brukligt är i USA sin karriär som tvååring.

Det var absolut inget dåligt första år för Moni Maker, hon vann 6 av sina 14 lopp, men det var först som treåring hon skulle kliva fram ur skuggan och börja den klättring mot travdrottningarnas tron vilken hon aldrig skulle lämna.

När treåringssäsongen avslutats kunde Moni Maker summera den med maffiga 19 segrar på 20 starter. De 18 första var dessutom i rad, årets enda plump i protokollet kom i den näst sista starten, den i finalen i Breeders Crown där hon motvilligt fick sträcka vapen mot Personal Banner. Segern i Hambletonian Oaks, precis den som mamma Nan’s Catch tagit elva år tidigare, blev årets största.

Moni Maker hade fram till treåringssäsongens avslut tränats av William Andrews men efter att hästen inför kommande säsong fått nya ägare tog Jimmy Takter över tränarsysslan. Stoets mäktiga framfart på världens travovaler hade dock bara börjat.

Som fyraåring fick Moni Maker nämligen världen som arbetsfält. Den med gott minne minns säkert nog att hon faktiskt var med i Elitloppet redan 1997. Efter att ha först slutat tvåa bakom Wesgate Crown i Lotterian (kolla här), intog hon Solvalla för första gången.

Det var ju det här Elitloppet som fick en lite sordinerad stämning redan vid försöken. Matchen hade på förhand handlat om Zoogin (nu äntligen skulle han vinna) och norske utmanaren Gentle Star, men då både chockerande nog galopperade bort sig i vartdera försöket uteblev den duellen helt.

Efter att italienaren Crowning Classic skrällt i första försöket vann Moni Maker det andra. Men då, obegripligt nog, de båda försöksvinnarna valde bricka tre – och fyra(!) i finalen låg vägen öppen för ”mäster” Stig H och Gum Ball. Från innerspåret blev det spets, slut, hämta ut. (Ta en titt här).

Jos Verbeeck, som rattade Moni Maker då, hittade tredje utvändigt, vred på via fjärdespår genom den sista kurvan, avslutade bra men vad hjälpte det då Stig H lattjade framme i täten. Moni Makers första start i Elitloppet var god, men det skulle bli betydligt bättre ett år senare.

Efter att ha tävlat i Italien under vintern, slutat två i Prix de France (jätteskrällen Balou Boy vann) var Moni Maker nu, som femåring, laddad för att skriva travhistoria i Elitloppet. Förvisso vann hon inget av ”genrepen”; Kramer Boy vann ju Lotterian där hon var trea och i Oslo Grand Prix (som du kan se här) kunde amerikanskan aldrig få ner Anders Lindqvist-tränade Huxtable Hornline.

Moni Maker hade skapat rubriker redan före starten i Elitloppet. I ett snabbjobb på Jägersro veckan före travade stoet osannolika 1.10,6 (!). Tiden var, inofficiellt, en putsning av det världsrekord som Copiad innehade, med en tiondel. Kunde det verkligen vara sant?

Jo, det får vi nog förmoda att det var. I Elitloppet 1998 var det femåriga stoet outstanding och hennes insats som skapat ett av loppets mest minnesvärda påbörjades redan i försöket. Wally Hennessey i vagnen klämde iväg genom fjärdespår ur den första kurvan för att bomba sig fram till ledningen. Inget lämnades åt slumpen. Segertiden 1.10,9 var förresten världsrekord för ston.

OGP-vinnaren Huxtable Hornline vann sedan det andra försöket (före fagre Defi d’Aunou) och sågs i finalen kanske som den främste utmanaren. Huxtable Hornline (med ”Josie”) tog också ledningen som man önskat, men snart skulle han, liksom övriga finalister, bli den amerikanska lejoninnans rov.

Jag tillhör dem som gärna återser gamla travlopp, emellanåt (ganska ofta) och högt upp på topplistan står just Elitloppets final 1998. Loppet hade avverkats i enormt tempo, 09,0 första 500 och 10,5 på varvet var ruskiga farter för tiden, men något som för alltid hos mig etsat sig fast är det där rycket som Moni Maker gör från 700 meter kvar.

Från dödens på hårddragande Huxtable Hornline, när man antar att det redan körs på femmans växel, hittar hon tydligen en sjätte – och under en kort stund ser det närmast ut som om övriga står stilla. Jag tror det är dags att kolla på det nu. Segertiden, samma som i ”snabbjobbet”, 1.10,6 blev nu världsrekord.

Moni Maker var nu bäst i världen. Segertåget fortsatte, både på den här sidan av Atlanten och den andra. Copenhagen Cup av bara farten, Nat Ray, Breeders Crown och Nationernas Pris i Italien lades för stoets hovar. Men fortfarande hade hon sin karriärs främsta seger framför sig.

Den kom i slutet av januari 1999. Prix d’Amérique. Det blev för övrigt hennes enda start i loppet, men det behövdes kanske heller inte mer än så. Moni Maker visade, nu var det Jean-Michel Bazire (27 år vid tillfället) som körde, samma obarmhärtiga stil som hon vunnit Elitloppet med ett drygt halvår tidigare. Hon gjorde hon mos av motståndet igen (Lovely Godiva tvåa, just det). Här kan vi se loppet.

Titeln i Elitloppet 1999 lyckades hon dock inte försvara. Moni Maker kunde aldrig få fatt i Remington Crown som i ledningen varvade på en 1.15-tid, men hon avslutade ändå sin karriär i stor stil, så som sig bör för en världsartist.

Den avslutades 2000 – med fem raka segrar, vilka inkluderade Nat Ray Trot (igen), Maple Leaf Trot och Trot Mondial. Även i sitt allra sista framträdande skrev hon historia – nu i monté. Sparrade av två hästar, galopperande framför sulky och med Julie Krone i sadeln utklassade hon världsrekordet då hon på The Red Mile travade milen på 1.11. (Här kan du se det).

Ett vackert farväl från Moni Maker. Bäst in i det sista.

Hon kunde sammanfatta sin karriär med 67 vinster på 105 starter. Massa ”money for Moni Maker” blev det, totalt travade hon in 5,6 miljoner dollar vilket än i dag gör henne till världens vinstrikaste sto. Hon placeras för övrigt som världens fjärde vinstrikaste sulkyhäst. Passgångaren Foiled Again (ännu aktiv) är bäst med 7,6 miljoner dollar. Bland travare är det Varenne (6 miljoner euro) och Timoko (5 miljoner euro) som passerat.

Moni Maker gick ur tiden, 21 år gammal, den 2 maj 2014.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
Rekordhästarna - Elitloppets flitigaste deltagare
Nästa nyhet
Rekordhästarna – Elitloppets flitigaste deltagare

Rekordhästarna – Elitloppets flitigaste deltagare

Så här snart ett år efter den överraskande segern i Elitloppet är det värt att skänka Timoko en tanke.

Det var en fenomenal prestation. Naturligtvis tänker jag på insatsen i sig, i ett lopp där alla förväntade sig en ny uppvisning grand luxe av Bold Eagle städade den tioårige landsmannen av både honom och övriga konkurrenter, skickligt styrd av Björn Goop, och slog till med loppets i alla fall enligt oddsindikatorn största skräll (i en final).

Men prestationen jag egentligen tänkt ta till fasta, var det faktum att det var hästens femte raka start i Elitloppet. Timoko har nog dessutom loppets bästa facit i historien. Inte nog med att han tog sig till final vid samtliga tillfällen 2013 till och med 2017, han noterades också för två segrar och två brons.

Timoko, en travartist som är värd alla hyllningar han kan få. Fortfarande.

Den här bloggen tänkte jag tillägna Timokos jämlikar. Elitloppets allra flitigaste deltagare. Alla har kanske inte samma bländade facit som fransmannen, vissa är nästan bortglömda, andra minns man fortfarande mycket väl.

Tolv hästar genom historien har faktiskt fyra Elitlopps-starter på sitt samvete. Den första hämtas från loppets begynnelse. Frances Bulwark var ett unikum på fler än ett sätt. 50-talets stora svenska stjärna slutade som bekant tvåa i den första upplagan 1952 för att sedan vinna 1953 (det kan du läsa mer om i förra veckans alster).

Men hon kom att göra ytterligare två starter. 1954 räknades hon återigen som totaltvåa bakom den dubble heat-segraren Carné, körd och tränad av ”Fisk-Olle” Persson. Men då ska man nog ha i beaktan att hon stod med 40 meters tillägg(!) (här en käck video). Frances Bulwark återkom sedan 1956, nu som elvaåring, för att ånyo knipa silvret bakom mäktiga fransyskan Gelinotte.

1959 tangerade stoet Pichta bedriften, om än inte fullt lika framgångsrikt. Men med i samtliga upplagor 1956-1959. Samma bedrift svarade Gibs Bulwark för genom fyra raka starter 1958-1961. Den sista, 1961 alltså, blev den bästa, som trea i det Elitloppet som kom att avgöras i ett enda lopp där franske Kracovie slog hemmafavoriten Adept.

För att finna nästa hästar i raden vilka klarat av fyra Elitloppet (eller fler) får vi bege oss framåt i tiden några decennier. Nämligen till 1980. Då gjorde nämligen den danske legendaren Tarok sin fjärde raka, tyvärr aldrig med några framgångar; han blev utanför finalen vid samtliga tillfällen. Som tröst ska sägas att han emellertid avgick med segern i Consolation 1980.

Samma år, 1977-1980, deltog också Madison Avenue. För honom, och Uno Swed, gick det dock bättre. Madison Avenue kvalificerade sig för final alla fyra gångerna, där tredjeplatsen (vilken delades med Express Gaxe) i finalen 1979 blev den största framgången.

Tio år senare, 1990, fullbordade stålmercan Grades Singing sin fjärde start i loppet, dock utan att då, den sista gången, nå final. Fast det gjorde hon vid de tre första tillfällena; en tredjeplats som bäst 1989 då Ulf Thoresen körde, Olle Goop var själv nämligen upptagen med att bli tvåa bakom J.R. Broline. Så här såg det ut.

Värt att notera är förstås att Grades Singing var favoriten i finalen 1987, knappt före titelförsvaren Rex Rodney (som ju galopperade bort sig). De båda försöksvinnarna fick dock ge sig mot den oväntade vinnaren Utah Bulwarks tunga avslutning. Även det värt att kika på.

I något mer ”modern” tid finns ytterligare några ”fyror” att finna. Zoogin, ja ”köttbullen”, fick till sitt förtret aldrig sätta nosen först i Elitloppet men var ju tvåa både 1995 och 1996 samt deltagare vid ytterligare två tillfällen.

Härlige Frisky Frazer hoppas jag ingen glömt bort. För Axel Jacobsen var han en ständig gäst i de stora loppen vid millenniumskiftet. Fyra gånger gästade han Elitloppet. Faktiskt alla gångerna (1997-1998 och 2000-2001) i final där det imponerande resultatet blev en tredjeplats och tre fjärdediton.

Apropå Åke Svanstedt. Gidde Palema var med som ”ungtupp” redan som femåring 2000 men en galopp ändade finaläventyret. Gidde kom dock tillbaka, i stor stil, senare i karriären och kunde addera tre starter i Elitloppet till samlingen. Självklart minns vi segern 2004 bäst. (Kolla).

Scarlet Knight vann Hambletonian men aldrig Elitloppet. Även fast han gjorde fyra försök (02-05). Tre försökssegrar blev det emellertid, tyvärr stötte han på Varenne i det första försöket och stod sedan handfallen mot From Aboves avslutning i det andra. Två bronsmedaljer för ”Scarlet”.

Commander Crowe, en av världens bästa genom tiderna, är den sista i raden om fyra starter i Elitloppet. I debuten 2009 lyckades det inte, men fuxen kom som bekant att ta grym revansch längre fram då han sopade banan som nioåring 2012 och vann både försöket och finalen.

En lång radda av hästar som varit fyrfaldigt flitiga i Elitloppet. Men det finns några fåtal som faktiskt varit än värre. Ytterligare tre kusar har tangerat Timokos bragd-kvintett.

Den förste var Adept, som vi tidigare berört. Fem raka 1959-1963. Favorit var han 1961 men efter att, varvet kvar, av Kracovie blivit burdust tvingad att släppa ledningen fick man nöja sig med andrapriset (det kan du förresten se här på denna lite annorlunda men mycket sevärda upptagningen). Adept var sedan tvåa även i sista försöket 1963, men det så utsökt läckra franska stoet Ozo gick inte att slå.

En häst som alltid kommer att bli ihågkommen för sina insatser i Elitloppet är givetvis Nealy Lobell. Trots det faktum att hon egentligen aldrig var nära segern, men till final tog hon sig vid samtliga fem tillfällen, i rad dessutom, 1988 (då hon var fyra)-1992. En prestation som hon alltså är ensam med att ha gjort tillsammans med Timoko. Två fjärdepris (bland annat i 1988 års klassiska utgåva) blev de bästa resultaten.

Fem starter i Elitloppet blev också facit för en av de största av dem alla, Victory Tilly. Under åren 2000-2003 var han i final vid samtliga tillfällen och förutom den oförglömliga segern i det första försöket (minns här) var han trea respektive fyra bakom Varenne båda gångerna och sedan tvåa i det där som From Above vann (när Scarlet Knight alltså var trea, se ovan). Victory Tilly återkom sedan som elvaåring 2006 men lyckades då inte ta sig till final. Fenomenet avslutade i nästföljande start sin karriär med vinst i Jämtlands Stora Pris.

Se där, hästarna som gjort mäktiga fem starter i Elitloppet. Men nu kanske påläst vän av ordning undrar, har vi ändå inte glömt något?

Nä, det har vi inte. Kvar är förstås hästen som innehar ett rekord som jag nog nästan kan lova aldrig kommer att slås (det blir nog i alla fall otroligt svårt).

Xanthe såklart. Sju raka Elitlopp.

Åren 1965 till och med 1971 var Xanthe en ständigt återkommande gäst i loppet. Något som byggt den osannolikt flitige travarens odödliga rykte. Elva år var han vid det sista tillfället. Fem vid det första.

Xanthe, som ägdes och tränade av Robert Westergren genom hela sin karriär, skulle egentligen säljas som treåring men när ingen hakade på erbjudandet behöll Westergren sin häst. Något som så här i efterhand nog visade sig bli väldigt lyckat.

Särskilt framgångsrik var ju dock Xanthe aldrig i Elitloppet just. Två av de sju starterna slutade med final, femteplatsen 1966 (då Roquépine vann i utklassningsstil, njut här) blev bästa resultatet. Men hästen tog sina stora segrar ändå i karriären. Så som dubbla SM-titlar och Oslo Grand Prix. Och ja, Xanthe vann förstås Elitloppet consolation 1971.

Totalt 268 starter kom han att göra i sin karriär. Av dem vann han nästan var femte, 52 gånger för att bli exakt.

Hästar som Xanthe, de växer inte på träd direkt.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
Elitloppet - hur allt tog sin början
Nästa nyhet
Elitloppet – hur allt tog sin början

Elitloppet – hur allt tog sin början

Elitloppet. Hur tog allt egentligen sin början?

Jo, tanken föddes under hösten 1951. Solvalla skulle påföljande år nämligen fira 25-årsjubileum och Stockholms Travsällskap ville naturligtvis fira rejält.

Sällskapet med dess ordförande officeren Henry Kellgren (han innehade för övrigt den eminenta titeln generallöjtnant) skapade därmed ett jubileumslopp vilket skulle avgöras året därpå. Och det sparades inte på krutet; hela 50 000 kronor skulle utgöra den samlade prissumman varav 30 000 tillfalla vinnaren.

För att sätta summan i sitt sammanhang. Svenskt Travderby betalade samma tid 11 000 kronor till sin vinnare; loppet blev med ens inte bara Sveriges högst doterade utan ett av de rikaste i trav-Europa.

Den 14 september 1952 var det så äntligen dags. Inte för Elitloppet rent tekniskt, utanför Solvallas Jubileumslopp. Det är dock det här loppet som vi historiskt sett kommit att betrakta som den första upplagan. Redan till nästa år hade det fått sitt namn Solvallas Internationella Elitlopp och kom då att avgöras sista söndagen i maj. En tradition som alltså levt kvar ända sedan dess.

Men åter till den där sensommardagen 1952. Solvalla hade som sagt haft storslagna planer och ambitioner att till sig locka de bästa från såväl Frankrike och Italien men de stora travnationerna gav det nya loppet nobben. Lyckligtvis fick man kontrakterat en tysk travare av yppersta klass till sitt race och det blev en bidragande orsak till succén.

Permit var namnet. En sjuårig son efter Epilog som för sin tränare och kusk Walter Heitmann nu skulle skänka stjärnglans åt Solvallas blivande flaggskepp. Men Permit var nu inte ensam. Hemma i Sverige fanns ju förstås Frances Bulwark och loppet skulle i främsta hand byggas som en duell de båda stjärnorna emellan.

Till saken hör att det här var det andra mötet mellan Frances Bulwark och Permit. Bara veckorna innan hade nämligen Sören Nordin begett sig till Hamburg för att i Gladiator-Rennen fajtas mot Permit. Nu blev förvisso hemmahästen en för tuff nöt att knäcka för det svenska stoet, men hon slog väl valda delar av Europa-eliten som tvåa.

Det första Elitloppet, eller Solvallas Jubileumslopp då, blev ett revanschmöte mellan de båda kombattanterna. Fast nu var de förstås inte de enda hästarna i loppet. Tja, varför inte kika på startlistan?

1 Olga Pluto – A.J. Siderius
2 Presidenten – Folke Bengtsson
3 Madam B – Jan von Leeuwen J:r
4 Leo Roy – Egon Larsen
5 Iran Scott – Carl A Schoug
6 Magnifik – Tage Stridsberg
7 Leif Protector – Per Ulven
8 Frances Bulwark – Sören Nordin
9 Permit – Walter Heitmann
10 Rollo – Algot Scott

Loppet avgjordes som heatlopp förstås, och över distansen 1600 meter. De tre sistnämnda i startlistan belades med 20 meters tillägg.

Frances Bulwark skulle emellertid inte få sin revansch på tysken, i alla fall inte den här gången. Då svenskan ägnade sig åt en galopp i de första heatet (hon slutade fyra ändå) blev det enkelt för Permit. Men i det andra fick den svenska publiken upp hoppet.

Frances Bulwark hade ett klart grepp om händelserna när man travade ur den sista kurvan men Permit fick sent fritt och den tyske fuxen avslutande virvlande – för att fånga in den tappra svenskan precis före mållinjen.

Och hur såg nu det ut? Kolla här.

Cirka 17 000 personer på Solvalla fick se Permit segra i det som blev Elitloppets första utgåva och det på bländande segertiden 1.17,3 vilket putsade det europeiska rekordet med en tiondel. Samma tid fick för övrigt Frances Bulwark som tvåa och det var i sin tur såklart rekord för ston (hon hade förresten aldrig travat under 1.18 innan det).

Succén var total. Och redan nästa år skulle de båda mötas igen i det första Elitloppet som också bar namnet och kördes ”rätt tid” på året. Fast nu var rollerna ombytta. Frances Bulwark var outstanding 1953. Permit (som vunnit Prix d’Amérique på vintern) och USA-italienske Scotch Thistle, av många ansedd som Europas bäste vid tiden, fick båda se sig besegrade av det svenska stålstoet som segrade i två raka.

Och denna begivenhet kan du njuta av här i en skön gammal film, näsan tio minuter lång. Som bonus: den är i färg.

Så var alltså Elitloppet fött.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
Dartster F, Idéal du Gazeau och Elitloppet 82
Nästa nyhet
Dartster F, Idéal du Gazeau och Elitloppet 82

Dartster F, Idéal du Gazeau och Elitloppet 82

Det händer en hel del i trav-världen för närvarande, som sig bör med drygt fem veckor kvar till Elitloppet. Redan i afton får vi se bland andra Lionel och Volstead putsas inför kommande stora uppgifter i Dartster F:s lopp på Solvalla.

Just detta Dartster F:s lopp, som körts under den titeln sedan 2002 (det ersatte då O’Ke Hanovers lopp för övrigt) har ofta visat sig intressant inför Elitloppet. Till exempel värmde Nuncio upp med seger här inför sina starter i Elitloppet både 2015 och 2016 och 2014 stod Panne de Moteur som vinnare, för att sedan bli tvåa i Solvallas Internationella Elitlopp.

…Fast nu var det egentligen inte det som var ämnet i den här bloggen. Utan hästen som loppet har kommit att bli uppkallat efter. Dartster F. alltså. Den härlige travaren som i början av 1980-talet tjusade travpubliken – och förresten var på vippen att själv vinna Elitloppet.

Dartster F., en son efter Dartmouth, född 1976, tränades och kördes i samtliga sina 79 starter (av vilka han segrade i 40) av Olle Hedin. En häst och en tränare som därefter närmast ha kommit att alltid nämnas i samma andetag.

Dartster F. inledde sin karriär starkt. Började fyraåringssäsongen med fem raka segrar och stod senare faktiskt som segrare i Kungapokalen (ett lopp som vid den här tiden, 1980, betalade 35 000 kronor till vinnaren) men var inte med i Derbyt (det som Mustard ju vann).

Som femåring utvecklades hästen än starkare och avslutade det året med att vinna SM och sedan bli trea efter Express Gaxe i Åby Stora Pris innan han vid sitt enda Frankrike-besök tog segern i EM för femåringar på Vincennes.

Det var förstås något som lovande gott inför sexåringssäsongen. Den som kom att bli hästens i särklass främsta och som inbringade för tiden högst imponerande 1,1 miljoner kronor i prispengar (drygt hälften av vad han sprang in under hela sin karriär).

Det är också nu som Dartster F. gör starten som han troligen är mest berömd för – det till trots att han ”bara” slutade tvåa. Elitloppet 1982 alltså.

Den på förhand stora favoriten inför Elitloppet det här året kom, som nästan alltid, från Frankrike. Vi snackar såklart om Idéal du Gazeau med sin ständige ciceron Eugene Lefèvre.

”Idealen”, tidens motsvarighet till Bold Eagle, kan vi väl ändå säga, hade två år tidigare tagit en lätt seger i Elitloppet. 1981, året då han också tog sin första Prix d’Amérique-seger hade han dock i Elitloppets final fått nöja sig med sjätteplatsen efter en minst sagt krånglig resa. I stället var det då landsbrodern Jorky som fick triumfera på Solvalla.

Fast när Jorky till 1982 års upplaga lämnat återbud tycktes vägen ligga öppen för Idéal du Gazeau att bärga sin andra titel. Svenskarna hopp sattes emellertid främst till Dartster F., som sagt var rejält toppad för den stora uppgiften.

Idéal du Gazeau och Dartster F. skulle dock mötas redan i försöket. Men det skulle inte få den utgång som man kanske trott. Hedin stack direkt till ledningen med sin Dartster F. som sprintade undan i härligt spänstig stil utan att någon egentligen kom i närheten.

Idéal du Gazeau gjorde loppet som första häst i andraspår, nöp andraplatsen men var aldrig nära. Något som förstås fick upp det blågula hoppet avsevärt. Monsieur Lefèvre hade dock aldrig kört en meter på sin häst och fransmannen var helt belåten med att avancera till finalen.

Än bättre blev det i det andra försöket. Björn Lindblom kunde enkelt efter ledningen hela vägen ta segern med uppstickaren Nino Blazing (20 gånger på toton) före en kvickt avslutande Snack Bar.

Hoppets låga lyste klar då det blev dags för final. Mycket riktigt, precis som i försöket blåste Dartster F. till spets från sitt innerspår. Idéal du Gazeau kördes, också som i försöket, lugnt fram i dödens. När man travade ut över den sista bortre långsidan såg Dartster F. fortsatt knallfin ut där framme, kanske skulle den förste svenskfödde vinnaren sedan Ego Boy nu vara ett faktum?

Nej tyvärr. Kort senare stod det klart att Lefèvre hade lurat upp svenskarna på läktaren. Det var en helt annan version av Idéal du Gazeau som avslöjade sig det sista halvvarvet. Dartster F., eleganten, han fajtade vad han kunde för att stå emot fransmannen och mjölksyran, men ”Idealen” var den klart starkaste sista biten och kunde måtta in segern. Knappt men säkert, som det bruka heta. Dartster F. fick helt enkelt nöja sig med silvret runt halsen.

Här kan du se en riktigt fin video, vilken inkluderar såväl försöken som finalen och så lite intervjuer som grädde på moset. Mycket nöje.

Fast Dartster F. skulle faktiskt få revansch på sin baneman några månader senare. Då Finlandia-Ajo skulle avgöras (loppet kördes i slutet av september då). I finalen lyckades Olle Hedin se till att Idéal du Gazeau, som var titelförsvarare, förblev fast i ryggen. Fransosen fick aldrig chansen och Dartster F. kunde ta, vad som ekonomiskt blev hans största framgång.

Dartster F. tävlade också 1983, som sjuåring, innan karriären fick avslutas i begynnelsen av 1984. Han återkom till Elitloppet 1983. Samma lycka hade han dock inte här. Han blev utslagen redan i försöket efter en för tung resa i dödens på Ianthin, fransmannen som sedermera skulle stå som segrare.

Fast en liten tröst skulle Dartster F. ändå få – samma dag. Nämligen i Elitloppet Consolation. Tröstfinalen innehöll bara fem hästar och det blev en lättknäckt nöt för den gode Dartster. Nu fick han gå i sin favoritposition ledningen och släppte aldrig någon nära. Det kan du titta på här.

Noterbart i sammanhanget är att segertiden i Consolation faktiskt blev bättre än i ”stora” finalen. Dartster F. travade den engelska milen efter 1.13,1a. För Ianthin i Elitloppets final räckte det med 1.13,2a för att skörda guldet.

Dartster F. skulle också, innan han slutade, hinna med en resa till USA. Han fanns faktiskt med i Roosevelt International (VM-loppet alltså) 1983. Tyvärr slutade han sist felfri, där Idéal du Gazeau (vem annars) ju vann före Legolas – och Elitloppsvinnaren Ianthin. Fast det där är ju en sådan klassiker så vi kan väl kika på den också…

Dartster F. fortsatte sedan som avelshingst, finns noterad som far åt drygt 350 svenskfödda avkommor där fine First Sid varit den mest framgångsrike.

Dartster F. gick ur tiden 1998. För övrigt samma år som Idéal du Gazeau.

Har jobbat som chefredaktör för Travnet sedan 2011 och brinner för travsporten!
daniel.olsson@travnet.se
Nästa nyhet
Jet Ribb, den lille krigaren personifierad

Travtips

Örebro 1 maj: Vi tänker avsluta med stil!

Travtips
fredag 17.17, 30 april
Det har blivit dags för sista tipset på Travnet, trist då en epok går i graven men så är det. Det har varit en kul tid genom åren, då jag var med redan från 2005 vad gäller Travnet när jag flyttade till Stockholm för att börja på Dagens Spel. Sedan har d...
Spelredaktör Mattias Ludvigsson
Travtips
onsdag 17.45, 28 april

Solvalla/Åby 28 april: Italien i fokus – men vi drar till Lexington!

Spelredaktör Mattias Ludvigsson
Travtips
tisdag 17.13, 27 april

Jägersro 27 april: Härmed sätter jag .

Spelredaktör Ulf Nilsson
Travtips
tisdag 11.38, 27 april

Lunch-draget Rättvik: Fortsatt hungrig efter vinnare

Spelredaktör Ulf Nilsson
Travtips
måndag 17.04, 26 april

Färjestad 26 april: Sista veckan med travnet

Spelredaktör Ulf Nilsson
Travtips
måndag 11.31, 26 april

Lunch-draget Visby: Bra rapporter från ön

Spelredaktör Ulf Nilsson

Krönikor

Krönika
Björn Hammarström
torsdag 09:23, 29 april 2021

Nu är det slut

ÖREBRO: Våren fortsätter att vara kall. Fint väder på dagarna men kallt i luften. Sista bloggen på Travnet Efter cirka 650 bloggar sen hösten 2008 så blir detta den sista. Några personer som jag träffat på har undrat om jag arbetar på Travnet. Så har aldri...
Spelredaktör Björn Hammarström

Våra krönikörer

Björn Hammarström
Daniel Olsson
Redaktionen Travnet
Ulf Nilsson