Är Nuncio världens bäste ickevinnare?

Otrolige Nuncio, tappre Nuncio, enorme Nuncio! Superlativen haglar efter fyraåringens tredjeplats i Elitloppet och jag är beredd att skriva under på de allra flesta. Men kan det ändå vara så att Nuncio är världens bäste ickevinnare?

I så fall ett stenhårt omdöme om en häst som tjänat 14,6 miljoner (före Elitloppet) och vunnit 18 av 29 starter. Troligen är det också många som tycker jag är tokig om jag ens ifrågasätter kämpaglöden hos en häst som precis varit knappt slagen trea i Elitloppet efter en löpning i tredjespår runt om och det gör jag egentligen inte heller, men kanske är det ändå så att Nuncio inte är jättepigg på att springa förbi sina konkurrenter i alla lägen?

Jag var tämligen övertygad om att Stefan Melanders Nuncio var Elitloppets bäste häst och att han skulle ha goda chanser att vinna loppet. Som jag skrev i min fredagskrönika var mina enda förtidsspel till Elitloppet i år att Nuncio skulle sluta 1-4, 1-3 eller vinna loppet. (3,99 på plats i förtidspoolen hos ATG var ett fantastiskt odds om man trodde på en finalplats och det konceptet har väl kommit för att stanna?)

Efter försöken kändes det också som att han skulle ha toppchans och jag väntade bara på att Stefan Melander skulle sätta upp en ledig toppkusk och meddela att det blir norskt huvudlag i finalen. Nu hade ”Tarzan” lite otur att varken Örjan eller Goop, som han helst använder sig av, var lediga och valde då att köra själv (undrar om han inte gillar Adielsson?) när Per Skoglund ödmjukt tackade nej…

Att ”Tarzan” körde själv var väl ingen större fara, han är ändå relativt underskattad som kusk på sina egna hästar, men jag blev mycket förvånad när Nuncio dök upp i defileringen med öppet huvudlag och inte ett norskt som han haft vid flera av sina segrar i USA och svarat mycket bra på. Redan i försöket syntes det att Nuncio tvekade lite och vred skallen inåt när han kom upp jämsides med Royal Fighter och trots sitt blytunga lopp i finalen så såg det likadant ut mitt på upploppet när han såg ut att kunna utmana om segern. Titta gärna om på loppen och bedöm själva.

Jag kan inte låta bli att misstänka att vi hade haft en annan vinnare av Elitloppet 2015 om Nuncio hade tävlat med ett norskt huvudlag i stället för ett öppet och då är det frågan om vi inte hade fått se den mest fantastiska och minnesvärda insatsen av en travare någonsin på svensk mark? Det hade skrivits travhistoria och mitt främsta Elitloppsminne hade varit Nuncio 2015 i stället för gamla klassiker som Meadow Road, Mack Lobell, Copiad eller Cocktail Jet.

Nu ska inte detta tolkas som en sågning av Nuncio som är en fantastisk travare med en grym ”motor” och troligen enorma lungor, men det är knappast någon tillfällighet att han vid valda tillfällen tävlat med norskt huvudlag i USA där stenhårda och fula drivningar annars är det som får hästarna att ta i lite extra. Nu såg det ut som att han inte brydde sig så mycket om ”Tarzans” drivningar med körspöet utan sprang mest och väntade på ett annat kommando som aldrig kom. Det är sällan man ser norska huvudlag på ”Tarzans” hästar och troligen gillar han inte att använda det vilket jag tror kostade segern i årets Elitlopp. Men å andra sidan så säger ju alltid Melander själv att han ”bara leker” så jag antar att han själv är mest besviken på att han gav sin kompis ett så tungt lopp i finalen.

Jag tror nog att Nuncio tar det här tuffa loppet på ett bra sätt och jag hoppas verkligen att vi får se mer av honom framöver. De svenska fyraåringarna som har siktat på Sprintermästaren kan nog börja sikta in sig på andrapriset även om ”Tarzan” låter ”norsken” hänga kvar i selkammaren ett tag till.

Man ser också vilka små marginaler det är i travsporten av idag. I spårlottningen fick Stefan Melander välja spår efter den andra försökstvåan Maven/Johnny Takter och fick därmed spår utvändigt om henne i finalen. Det var också Maven som höll Nuncio utanför sig fram till första sväng vilket gjorde att han blev kvar i tredjespår. Med spår innanför hade rollerna varit omvända och då hade Nuncio fått ett betydligt bättre lopp och troligen vunnit – om han haft lust att springa förbi sina kompisar den sista biten då vill säga…

I övrigt om Elitloppet kan man säga att Mosaique Face också gjorde en fantastisk insats och där ser man vad inställning och kämpaglöd betyder för en häst som inte alls har samma fysiska förutsättningar som Nuncio. Stilen är sådär, men viljan enorm och med facit i hand kan man inte heller påstå att Kolgjini gjorde fel som svarade ut Nuncio i tredjespår - även om det kändes galet varvet från mål.

Segraren Magic Tonight måste också hyllas för sin insats. En fantastisk löpare med skön teknik och han var också väl understödd av den bäste kusken och det är ingen tillfällighet att Kihlström vinner försöket, får ett bra spår i finalen (nåja, lite tur med lotten där) och sedan disponerar finalen snudd på perfekt.

Det bjöds på fantastisk travsport i många av ramloppen och hästar som Billie de Montfort och Lannem Silje framkallade i alla fall rysningar på mina, vid det här laget, ganska luttrade travarmar. Al Dentes seger värmde också rejält på så många olika plan och hade bara tv-produktionen fokuserat lite mer på hela historien bakom i stället för att lägga tid på en inhyrd (säkert för stora pengar) tatuerad pajas på restaurangen hade det känts ännu bättre.

Royal Fighters seger i försöket var också otrolig och säkert viktig för svensk travsport på lite längre sikt. Då får jag bjuda på att jag själv streckade alla utom honom på V75 och fick sex rätt. Hur fan gick det där till egentligen? Det kunde ju bara bli dödens eller fjärde invändigt och han skulle ju vara lika chanslös vilket som. Travsporten är outgrundlig ibland och tur är väl det.

Tack för i år Elitloppet – vi ses nästa år.