Ååå vi har cirka hundra meter kvar...till start!

Nu är det dags. Igen. Det vi väntat på under ett års tid. Zum start!

Om Beethoven skrivit en (tionde) symfoni med trav som tema hade han med all sannolikhet haft Elitloppet i tankarna. En ödesmättad inledning i någon molltonart, sedan, som solens strålar spricker igenom ett ogenomträngligt tungt molntäcke, en plötslig tonartsskiftning. En hjältes seger över sitt öde, ett långsamt stegrande crescendo som slutar i triumfatoriska pukslag och sjungande stråkar. I Beethovens version hade med stor sannolikhet Sanity stått som segrare på söndag.

Om Van Gogh hade målat ytterligare en tavla som han inte fick sålt, med trav i fokus hade han definitiv valt att sätta upp staffliet på E-läktaren på söndag. Med kraftfulla penseldrag hade han låtit sina känslor kastas ut över duken. I bjärta färger hade ännu ett säreget konstverk vuxit fram med karaktäristisk uttrycksfullhet. Och han skulle gräma sig över att absint inte fanns att tillgå på Ströget.

Om Stanley Kubrick hade regisserat ännu en film och av någon outgrundlig anledning valt att skildra travsporten råder det få tvivel om att Solvalla sista söndagen i maj hade varit skådeplatsen. En ironisk berättarröst hade beskrivit mänsklighetens destruktiva sidor samtidigt som kuskar i helröda dressar hade forsat fram i noggrant utstuderade scener. Allt ackompanjerat av den där symfonin av Beethoven som jag nämnde ovan. The End.

Ungefär så stort är Elitloppet. Oavsett vilka hästar som är med. Oavsett hur många som, år efter år efter år, ondgör sig över att loppet inte håller någon klass den här gången heller.

Nu ska jag sansa mig en smula och för mitt eget höga nöjes skull analysera de båda Elitloppsförsöken. Något som man knappast behöver lägga någon större vikt kring.

Försök 1

1 Windsong Geant – är sannolikt Elitloppets mest underskattade häst. Att hänga upp sig på den ”dåliga” insatsen i OGP är såklart bara tramsigt. Det är denna gång det verkligen gäller. Och dessutom från det perfekta spåret. De som tror att de kan försöka lura kanadensaren på ledningen här gör sig nog själva en stor otjänst. ”The Whip” tutar och kör så länge lampan lyser och jag tror den kommer lysa betydligt längre än de flesta. Det här är en verkligt vass travare då det funkar och bli inte överraskad om han placerar sig riktigt högt.

2 Oracle – fick sista biljetten och belönades med ett ultimat spår. Visst har formen varit konstant stigande under året men mer än en möjlig plats i finalen tror jag blir svårt.

3 Caballion – fältets stora joker. Visade senast, då på väg mot seger på typ 09,5 med krafter kvar, att kapacitet finns att göra precis vad som helst i ett sådant här lopp. Men det är ju det där med galopperna i slutskedet. Felfri är han given i finalen och räds ingen.

4 Sanity – hela Sveriges gunstling och med en kapacitet ingen ännu sett till fullo. Trots att han egentligen är i det närmaste oprövad i yttersta eliten skvallrar hästens insatser om att det här är nästa stora svenska superstar. Jag hoppas lika mycket som jag tror att det här är en av dem som gör upp om segern på söndag.

5 Sebastian K. – verkar bättre än någon gång tidigare. Någon ledning, hur gärna ”Ludde” än vill och provar, blir det nog inte och frågan är om det då blir svårt att ta sig vidare?

6 Rapide Lebel – ett veritabelt monster då han fungerar. Vilket han onekligen inte gjorde senast. Dock är jag av den åsikten att man har full kontroll över situationen då hästen ändå finns med i startlistan och jag har feelingen att han nu, plötsligt, är precis så bra han kan vara. Fortfarande, för mig den givna favoriten.

7 Brioni – visade gudskelov att han åter hittat formen. Återigen i precis rättan tid. Men lite tur måste Brioni nog ha för att lyckas även denna gång. Men visst, med tempo (och det blir det ju) blir det final och i den kan, som det heter, vad som helst hända.

8 Yarrah Boko – hade ingen tur i lottningen men är å andra sidan inte rädd för att tuffa på i spåren. Frågan är hur mycket det kostar? Formen kan man, tycker jag, i vilket fall inte klaga på och det vore dumt att ignorera honom.

RANK: 6 – 4 – 1 – 3 – 7 – 5 – 8 – 2.

Försök 2

1 Commander Crowe – fältets kanske mest formstarka kort. Efter att ha kommit till ledningen i både Olympiatravet och OGP har fuxen varit omutbar och från innerspåret är det nog ingen vild gissning att det är taktiken även denna gång. Samtidigt, inbillar jag mig, kanske han inte är lika oslagbar om han missar spets (vilket han gör mot Windsong Geant i finalen). Men givetvis en av de hetaste kandidaterna till slutsegern.

2 Orecchietti – ett fartfenomen av sällan skådat slag som siktat mot det här sedan i höstas. Emellertid är det första mötet mot den verkliga eliten och lite oroande tycks det mig ändå att hästen visat galopp i två av årets tre starter. Spåret smakar dock mumma och farten finns för att räcka långt.

3 Classic Grand Cru – egentligen inte alls sämre än så många andra och bevisligen i superform. Samtidigt får man säga att motståndet nu är tuffare än någon gång tidigare och det borde främst vara en finalplats som hägrar för den svenskkörda tyskdansken.

4 Oyonnax – vinner man Prix d’Amerique, även om det var för två år sedan och oavsett hur överraskande det var, så behöver man inte skämmas för en Elitloppsinbjudan. Även om PdA-segern var en lidners knäpp så är han ingen duvunge i sådan här sammanhang och formen visade han senast. Vinner nog inte men kan säkert ta sig till final.

5 Beanie MM – såg väl inte så jättekul ut i Oslo men jag tror vi alla vet vilken enastående kapacitet den här urstarke nioåringen besitter. Jag blir inte överraskad om han krossar rubbet i försöket men å andra sidan känns det inte som någon av de vassaste segerkandidaterna.

6 Iceland – svensk travsports största enigma. Jag trodde ingenting på honom i Elitloppet 2010 men betydligt mer denna gång. Något som alltså talar emot. Bortser man från det så kan Iceland hitta på precis vad som helst på söndag. Kommer han till spets och visar samma takter som på sistone kan han bli en obehaglig överraskning för samtliga motståndare.

7 Arch Madness – är nog inte sämre än i fjol och utrustad med en verklig attraktion i sulkyn (därmed inte sagt en bättre kusk på något vis än förra året). Jag undrar dock lite hur han hamnar från sjundespåret och risken är att det blir ett drygt försök i spåren. Därmed också kanske inget av de bättre spåren i en eventuell final vilket jag känner att han bör ha för att konkurrera på allvar.

8 Dileva Käll – fältets stora överraskning men en på alla vis fullvärdig deltagare. Dessutom enda stoet, dessutom på kraftig uppgång. Groteskt underskattad givetvis. Hon har löpt jämnt med kulltoppen från allra första början och kommer inte alls göra bort sig här. Fast, det kan man ändå inte förneka, en finalplats vore en fjäder i hatten bara det.

RANK: 1 – 6 – 7 – 2 – 5 – 4 – 3 – 8.

Finalen således. Ingen direkt idé att spekulera i jättemycket innan vi sett försöken. Men jag vidhåller att Rapide Lebel ÄR hästen att slå och jag har känslan att det blir en kross av extraordinär art när det väl drar ihop sig. Men jag har som bekant haft fel vid något enstaka tillfälle förr…

Ni glömmer väl förresten inte heller Eurovision, en perfekt avkoppling mellan tävlingarna på lördagskvällen. Och i år kan ni bereda er på något alldeles extra. Från svenskt håll har vi ju vant oss vid en närmast bisarr hausse på de svenska bidragen och sedan en lika tramsig besvikelse när det inte gick vägen.

Fast detta år är haussen berättigad. Jag har, tror det eller icke, i vanlig ordning lyssnat genom rubb och stubb för att finna guldkornen bland spelobjekten. ”Tyvärr” kan jag konstatera att Loreen är så stenklar som en Eurovision-vinnare kan bli. Den enda verkliga utmanaren är en antal bullbakande ryska madamer – och då förstår ni själva. För den som inte vill tömma den stora plånboken och skotta in på Sverige till strax under tre gånger stålet finns andra objekt. Danmark torde vara en rysare för de som spekulerar i favoritfall.

Tipset: Sverige – Ryssland – Danmark. Outsider: Serbien och Tyskland.

Vi säger så!

Daniel Olsson