När Travnet träffade Jörgen Westholm på Solvalla onsdagen den 4 februari klagade han på ryggsmärtor. Då misstänkte han att det kunde vara början på ett diskbråck.
Det visade sig vara betydligt allvarligare och den 9 februari slog sjukdomen till brutalt.
– Jag gick från feberfri till 40,5 graders feber på två–tre timmar. Jag hade så ont att jag inte kunde röra mig, berättar Westholm.
Ringde ambulans
Han ringde själv efter ambulans och fördes i ilfart till sjukhus. Efter omfattande prover kunde läkarna konstatera att han drabbats av en aggressiv bakterieinfektion mellan fjärde och femte ryggkotan.
– Bakterien gick in och angrep skelettet. På sjukhuset var rädda att den skulle ge sig på nerverna, så de kontrollerade hela tiden att jag hade känsel överallt. Det viktigaste var att jag hade känsel i benen – annars hade det inte varit något bra läge.
"Oerhört ont"
Smärtorna beskriver han som de värsta han upplevt.
– Jag har haft oerhört ont. Jag trodde nog inte att det fanns så mycket smärta.
Han fick kraftig smärtlindring.
– När man inte vet var man är någonstans, då är det nog rätt bra tryck i grejerna. Ibland när jag vaknade förstod jag inte var jag var, ibland trodde jag att jag var inspärrad. Jag bad om att få sänka det smärtstillande lite, för jag blev orolig att jag skulle börja drömma en massa konstiga saker.
Efter ungefär en vecka hittade läkarna rätt antibiotika.
– Jag är jätteglad att penicillinet bet på bakterien. Det hade inte varit roligt om den fortsatt härja i ryggraden.
"Bakterien är död"
Nu väntar en lång behandling.
– Bakterien är död och nu ska jag äta antibiotika i åtta veckor.
Efter den långa tiden sängliggande är kroppen märkbart påverkad.
– Har man legat blixtstilla så länge är det ömt i alla muskler. När vi nu trappar ner det smärtstillande gör det ont i hela kroppen.
Han har ordination att röra sig så mycket han orkar.
– Jag tar det lugnt, promenerar och gör mina övningar. Jag kan åka bil, så jag åker runt och tittar när hästarna tränar.
Aldrig varit sjukskriven
Att inte kunna arbeta är en ovan situation.
– Jag har aldrig varit sjukskriven tidigare, så jag vet inte riktigt vad det är. Men kan man inte göra någon nytta ska man väl vara sjukskriven.
Trots infektionens allvar säger han att han aldrig hann bli rädd.
– Jag hade så hög feber och var så vimsig att jag nog aldrig riktigt förstod att vara rädd.
Han har heller inte velat fördjupa sig i hur allvarligt tillståndet var.
– Jag mår inte bättre av att höra hur allvarligt det var. Jag har inte googlat eller forskat, utan nöjer mig med att vara glad över att vara på rätt spår.
"Kanonjobb"
I stället har han hållit fast vid en positiv inställning.
– Jag har försökt vara positiv hela tiden och alla på sjukhuset gjorde verkligen vad de kunde. Jag vill verkligen lyfta infektionskliniken i Västerås som har gjort ett kanonjobb.
En möjlig förklaring kan ligga flera år tillbaka i tiden.
– För tre år sedan ramlade jag ur vagnen bakom Brenne Bitti i Gävle och slog i den här kotan. Det var ömt länge, men vi röntgade aldrig. Kanske fanns det en liten skada som gjorde att bakterien hittade ett ställe där den ville bosätta sig?
Var bakterien kom ifrån lär man dock knappast svar på.
– Det är en sådan bakterie att man aldrig kan veta var den kommer ifrån. Det får vi nog aldrig reda på.
"Vill tacka"
Westholm valde själv att berätta om sjukdomen på sociala medier – och gensvaret blev enormt.
– Jag fick så oerhört många fina meddelanden och pepp. Tyvärr har jag inte orkat svara alla, men jag har läst de flesta. Jag vill verkligen tacka alla som stöttade mig.
Bara ett halvt dygn innan han blev akut sjuk fick han dessutom ett glädjebesked.
– Jag fick veta att jag nominerats till Årets tränare. Det blev en positiv medicin. Det var stort för mig och en liten karamell att ligga och suga på.
– Det som var negativt var när jag började kvickna till och ville se på OS. Då visade det sig att sjukhuset bara hade ettan och tvåan. Jag missade både hockey och skidskytte. Men tack och lov kom en polare och installerade alla kanaler.
Nu blickar han framåt – steg för steg.
– Så fort jag inte har ont vill jag ut och köra häst igen. Det är mitt liv.
Och att vara hemma, om än i lugnare tempo, är en början.
– Att få träffa hästarna igen är bästa medicinen.