Westholm: – Det är viljan som tar mig tillbaka

Hur mår du?
– Jag mår klart bra. Jag har fortfarande ont i ryggen och läkarna säger att det kommer att fortsätta ett tag till. Men de säger också att jag ska göra sådant som jag klarar av så jag tänker smyga igång lite och köra lite häst, så får vi se hur det går. Jag hoppas jag blir piggare av vårsolen också så min inställning är positiv.

De flesta av våra läsare har nog följt ditt öde. Men för dem som inte har det så kanske vi kan sammanfatta med att en liten bakterie fällde en stor man?
– Ja, så var det väl. Den där bakterien slog läger mellan fjärde och femte ryggkotan där den byggde en böld som var väldigt, väldigt smärtsam. Den behandlades intensivt med penicillin och jag äter fortfarande penicillin och ska fortsätta med det ett tag till. Det var en modell grövre behandling, men den lyckades inte förstöra skelettet men däremot är det fortfarande ömt där bölden var.

Hur tuff var perioden när du drabbades av bakterien?
– Jag accepterade att ligga där i sängen. Så här i efterhand så förstår jag att det var många som var mer oroliga i min närhet än vad jag själv var. Jag tänkte hela tiden att det skulle bli bra. Jag är en sådan människa som ser saker från den ljusa sidan och jag hade inga andra tankar än att det här skulle bli bra. Men när det gäller smärtan så fick jag verkligen uppleva en ny nivå av smärta. Man får se positivt att jag är på benen och kan göra saker. Det är jag nöjd med.

När du hade som mest ont, vad var det som ändå höll humöret uppe då?
– Det var allt positivt som hände under sjukhusvistelsen. Det var ju en riktigt bra dag när Frida Karlsson tog OS-guld och Skarplöth fick sparken. Det gav mig positiv energi. Jag har aldrig haft samma syn som Skarplöth hur man ska göra. Så ett OS-guld och en sparkad chef gav bra energipåfyllning. Det kanske låter taskigt att säga men jag tycker att det var bra att få bort Skarplöth. Det sa jag på en video från sjukhuset när jag var rätt drogad, men nu är det sagt även drogfri.

Kanske lite klyschigt, men har sjukdomen ändrat något i din syn på jobbet och livet?
– Jag har fått tid för lite reflektion och tid att reflektera kanske inte har varit min bästa sida i livet. Jag har ofta lite för hög fart, och det måste man också ha om man vill komma någonstans. Men nu har jag klurat lite och det kanske blir så att man kommer rätt bra ur det här som människa. Men jag tycker fortfarande inte att jag har något jobb utan jag har den ynnesten att jag kan leva på min hobby.

Ska vi släppa sjukdomen och prata om något roligare?
– Ja, det tycker jag.

Vilket fjolår! Nästan 32 miljoner till stallet, nominerad till Årets tränare och Dream Mine Årets häst!
– Det finaste jag fått hittills är att bli nominerad bland fyra andra till Årets tränare. För att vinna det krävs mycket och några röster måste jag väl ha fått eftersom Redén vann på bara 45 procent. Det är första gången jag är nominerad till Årets tränare och det var väl inte heller någon konstig nominering eftersom stallet hade tre grupp 1-segrar under året. Sedan blev som sagt Dream Mine Årets häst och det är inte lätt och läser man vilka hästar som fått det tidigare så känner man sig oerhört stolt. Jag vet inte om någon annan kan ha förlöst hästen, haft hästen hela tiden och vunnit grupp 1-lopp och jag har ju till och med vunnit grupp 1-lopp med honom själv. Man brukar säga från ax till limpa, men det här är mer från frö till limpa. Sedan blev jag ännu mer stolt att jag fick pris som Årets uppfödarbragd.

Hur mycket har din personal betytt för nomineringen till Årets tränare och även under sjukdomen?
– Det är teamet som har gjort att jag blev nominerad till Årets tränare. Jag är visserligen loket som ska dra det hela, men utan bra vagnar hade vi aldrig kommit så här långt. Det här är Team Westholm och jag bestämde redan när jag startade som 21-åring att det inte skulle heta stall. Eftersom jag är selfmade inom det här så gäller det att ha ett bra team för att lyckas. Vi har hela tiden siktat på teamkänsla. När jag låg och käkade smärtstillande på sjukhuset när det var 22 minusgrader ute så kunde jag också vara trygg i att allt skulle fungera i verksamheten. Alla visste precis vad de skulle göra och jag fick bra rapporter hela tiden.

När förstod du själv att 2025 kunde bli något extra?
– Vi har hela tiden som mål att förbättra oss för varje år. Det var ju två hästar som höjde sig över mängden och det var Jobspost som blev den vinstrikaste hästen på V75 i fjol och det gav mycket medial uppmärksamhet. Sedan tog ju Dream Mine de tre grupp 1-segrarna. Jag hade verkligen två reklamhästar som gjorde att mitt stall syntes lite extra.

Har ni firat alla framgångar?
– Ja, men det har vi väl gjort. Ägarna till Dream Mine, Christer och Christina Nordin, bjöd alla runt teamet på restaurang i Sala. Själv har jag sagt att varje år vi går all time high så bjuder vi på Steam Hotel i Västerås, Västmanlands stolthet. Så vi var 42 personer där och sov över och hade en väldigt trevlig natt. Jag tycker att jag är ganska duktig på att fira och bjuda personalen på något extra. Spontant kan jag ibland också bjuda på mat som jag själv lagar. Jag kan skicka ut en inbjudan och plötsligt dyker det upp 15–22 personer som vill äta. Det kan räcka med ett par segrar på lunchen för att vi ska småfira lite och jag lagar mat. Det finns gott om mat i kylar och frysar.

Vad har du gjort annorlunda i din träning de senaste åren?
– Det är att jag börjat köra mer djupsandsträning och köra långsammare. Annars har vi samma upplägg att våra hästar går ute dygnet runt på lösdrift, rätt eller fel. Men jag tycker att sedan vi började med utedrift och lite tyngre träningsunderlag har skadorna blivit mindre och veterinärbesöken färre så det har varit positivt för hästägarna.

Vad hade du i dag sagt till den där 21-årige Jörgen Westholm?
– Jaa du. Det hade blivit ett långt möte. Men samtidigt ångrar jag ingenting som jag har gjort. Jag brukar säga att det är misstagen man lär sig av och med tanke på det måste jag vara jävligt nära att vara fullärd. Misstagen blir färre och färre och det viktigaste när man jobbar med djur är att de ska ha det som bäst. Jag är stolt över att vi i Skandinavien är bäst i världen på att ta hand om våra djur. Jag tycker att vi har rätt att skryta om hur bra våra hästar har det. Många hästar har det bättre än många människor om man tittar på en dag. Deras ompysslande, foderstatus beräknas, perfekt träningsupplägg, vårdcirkusen är perfekt och man har en privat skötare som har hand om åtta hästar. Inom humanvården har vi absolut inte de faciliteterna som en häst har. Jag tycker att vi är dåliga i Sverige på att berätta hur bra en travhäst har det i Sverige. Vi kanske ska berätta det för gemene man.

Vad är nästa stora mål du har – något du ännu inte uppnått?
– Målet är att mitt pensionsspar ska fortsätta så bra som det börjat. Jag fick ju priset som Årets uppfödarbragd och just uppfödningen ser jag som mitt pensionsspar. De ston jag betäcker i år får föl nästa år och med den modell med uppfödarpengar vi har så kan man få pengar ända upp till de är 14 år. Så de som föds nästa år kanske betalar en liten pensionspeng till mig när jag är 69 år. Uppfödningen är väldigt spännande och det siktar jag vidare på. Sedan vill jag gärna vinna fler grupp 1-lopp, det ger mig en extra boost genom kroppen.

Vad gör Årets Häst-vinnaren Dream Mine så speciell i dina ögon?
– Han har väldigt hög lägstanivå på allt han gör. Det har han också när det gäller hans exteriör, teknik och beteende.

Har du haft någon häst tidigare som påminner om honom?
– Det kan jag nog inte säga eftersom jag efter Breeders Crown sa att han är den bästa häst som jag har tränat hittills och han vann Derbyt, Europaderbyt och Breeders Crown. Super Light var en häst i stallet som förstås också var en fantastisk individ på sitt sätt, men den där Breeders Crown-dagen med Dream Mine gjorde skillnad. Han hade uppenbarligen inte sin bästa dag och galopperade innan start och vi var oroliga över hur det skulle sluta. Men bakom startbilen samlade han ihop sig och vann imponerande utan att ha en bra dag och då kan man inte säga annat än att han är min bästa häst hittills.

Men det är inte han som fått elitloppsinbjudan utan det är i stället Jobspost. Hur speciellt kändes det att han bjöds in som första svenska häst till storloppet i maj?
– Det kändes förstås så bra, men efter de tre senaste prestationerna i vinter så kände jag att om vi ville vara med i Elitloppet så borde vi få en inbjudan. Han har absolut potentialen att vara med där och när man väl är med har man de största förhoppningarna. Annars är det ingen idé att åka dit. Han har visat att han är en häst som gjort extra häftiga insatser. I vissa lägen kändes det som att han psykade ner motståndet i några V75-lopp förra året. Sedan kom han till Vincennes och segern med Bazire i december är en prestation som jag aldrig har sett på Vincennes tidigare. Det är den nya typen av häst, som kallas tracer i USA, och som blivit väldigt populär, travare och passgångare blandat. Han är ju efter Readly Express som är en av de allra bästa avelshingstarna och har en god passgångarmamma så det är en häftig kombination. Jag hoppas kunna avla på honom i framtiden också.

Vill du ha med även Dream Mine?
– Skulle han vara bra i första starten i Umeå och vi ser att vi ligger rätt på det så kanske det kan vara en möjlighet. Jag tror att han hanterar två heat på ett bra vis och han är startsnabb. Han känns allround och hans morfar From Above vann ju Elitloppet som femåring.

Senast du var med i Elitloppet var 20 år sedan och nu ska du ha med två hästar!
– Lugnare nu. Det var du som sa det så du får vara noga med att poängtera att jag inte har sagt att jag ska ha med två hästar. Den fällan lurar du inte in mig i.

Vi pratar mycket om nedåtgående siffror inom travet, på spelet, hästantal, publik och så vidare. Tycker du att vi marknadsför vår sport på ett negativt sätt just nu?
– Ja, med tanke på att vi aldrig har haft så mycket pengar att dela på. Det har aldrig varit så få hästar i träning som ska dela på så stor pott. Det har aldrig varit mer på brickan till varje häst än det är nu. Men jag är väldigt besviken på Travhästägarföreningen som går ut och lanserar siffror att det är avkastning på 18 kronor per hundring du lägger på den här sporten. Det är det inte alls. Den är betydligt bättre även om den inte är optimal. Det är svårt att säga åt folk att skaffa häst om vår förening inte har korrekta siffror.

– Jag tycker att vi marknadsför oss fel och internt måste vi vara ännu tydligare. Framför allt skulle Svensk Travsport ha haft ett betydligt hårdare avkastningskrav på ATG genom åren. Vi har haft skattelindringar som vi inte sett röken av som aktiva. Jag är glad att Svensk Travsport har tagit över ATG så vi får se årsredovisningarna med lite annan syn. Allt har ju varit mörklagt under alla år så det ska bli spännande att höra vad Jörgen Forsberg har att berätta. Men har ATG varit så optimerat som de kan så får jag acceptera det. Men innan jag fått svar så tror jag inte det.

Du blir väldigt engagerad när det kommer till travpolitiska frågor. Vilken fråga står högst på din lista?
– Det är modellen, hur mycket ATG kostar. Jag tror att det finns mer pengar att kunna få in i sporten. Sedan tycker jag att vi måste formera sporten i divisionstänk. Kanske fem divisioner där jag som har ett stall med elitsatsning skulle bli utesluten från de två lägsta serierna. Men om vi skapar divisioner så är det betydligt mindre medel i den lägsta divisionen. Men då ska man samtidigt tänka på att den som är med i den lägsta divisionen också har chans att vara med i alla de andra. Men jag förstår att det är viktigt att bredden har ett ställe där de får tävla. Att det är olika solvallatränare som är champion på alla mindre banor runt omkring ger inte rätt signaler. Vi som håller på med elit borde vara utestängda från vissa travdagar.

Vem har betytt mest för din resa?
– Svenne Lindblom och Stefan Melander absolut. De har varit goda förebilder för mig. Jag har lärt mig mycket om exteriör och aldrig kommit så här långt utan dem. Är man self made och inte har råd att köpa så dyra hästar så var det väldigt billiga hästar jag köpte från början. Jag lyckades förädla dem så de blev bra och då fick jag nya kunder. I dag har jag möjlighet att köpa exteriört korrekta hästar med god stam så det utvecklar förstås rörelsen ännu mer.

Om du fick träna en historisk travhäst – vem skulle du välja?
– Varenne. En fruktansvärd häst alltså som tålde det mesta under alla säsonger. Jag minns det mediauppbåd runt hästen som jag följde nära. Jag tänkte att det finns inte så många tränare och skötare som kan hantera en sådan situation, men Jori Turja gick bara runt och skrattade och Iina Rastas tog hand om hästen på ett fantastiskt sätt. Det var verkligen en hysteri runt den hästen och han levererade alltid oavsett om det var storlopp i Frankrike, USA, Italien eller i Sverige.

Hur skulle dina medarbetare beskriva dig som chef?
– Jag hoppas att de tycker att jag är en bra chef för jag tycker i alla fall att jag ställer upp för dem. Jag har morgonmöte varje morgon måndag till fredag året runt på bestämda tider. Jag har morgonmöte med fyra olika grupper och det känns som de uppskattar det. Det är många som jobbat länge hos mig och det ser jag som att man trivs. Det är också många som söker jobb, men just nu har jag inga jobb att erbjuda.

Och många som gått vidare från dig har A i sin licens i dag!
– Ja, det är jag stolt över. Det är 24 stycken som har jobbat här som blivit professionella travtränare och det måste också vara ett gott tecken att jag lärt ut något bra. Det jobbiga är att de jäklarna börjar jaga mig kraftigt och jag försöker hålla undan så gott det går. Hittills har ingen slagit mig, men det kommer att hända och då kommer jag att bli irriterad. De sporrar mig. Fredrik Wallin hade till exempel en fin säsong i fjol och var inte långt efter. Det var ett imponerande jobb för honom.

Vad är du sämst på i ditt ledarskap?
– Det är en extremt pressad arbetssituation och det finns jobb jämt om man vill det. Vissa saker är jag säkert inte bra på, men det är nog mina anställda som ska svara på frågan egentligen. Vi har möte en gång i veckan om vad som varit positivt sedan förra veckan och vad vi kan förändra och förbättra. Det är då man hoppas att anställda tar upp det som inte varit bra.

Hur kopplar du av när du inte jobbar?
– Jag tar min hund och går en promenad i skogen. Det är förjäkligt fint.

Vad driver dig – pengar, prestation eller passion?
– Ja, inte är det pengar i alla fall. Jag gör av med alla. Det är passionen som gör att jag jobbar så pass hårt och prestationer och att utvecklas är det jag hela tiden tänker på. Jag är inte skitsmart att tänka att jag ska samla pengar. The show must go on. Men nu har det gått riktigt bra de senaste åren så det är klart att det är roligt när revisorn säger att “nu har du till och med pengar på kontot.”

Om du inte jobbat med trav – vad hade du gjort då?
– Förmodligen hade jag jobbat som journalist för det tycker jag inte verkar vara så svårt (skratt).

Vad skulle du göra om du vann 100 miljoner imorgon?
– Då investerar jag i mark och utvecklar mina banor och skaffar hästar. Allt skulle nog gå till rörelsen.

Vad stör du dig mest på i vardagen?
– Orättvisor och folk som inte står för vad de har gjort.

Vad får dig att skratta rakt ut?
– Det är alltid roliga anekdoter och historier i den här sporten som man ofta får skratta åt.

Om du var en travhäst, vilka hade varit dina styrkor och svagheter?
– Jag hade nog inte varit så jättesnabb och så talangfull. Jag hade nog bara levt på viljan och skulle framåt, framåt, framåt i alla lägen. Jag har antagligen en massa bokstäver, men man diagnosticerade inte på samma sätt när jag var ung som man gör i dag. Jag förstår att jag har någon kombination, men det skiter jag i för jag mår bra med den. Jag hoppas det inte stör alltför många att jag är lite väl påstridig. Sedan förstår man väl att vissa tänker “kan du inte hålla käften Westholm?”

Vilken fråga går du väntat på - men som aldrig ställdes?
– Nu har jag pratat så in i helvete så jag vet knappt vad jag har sagt.