VM-loppet - äntligen tillbaka

När jag i lågstadieåldern inledde mitt stora travintresse visste jag väldigt lite om sporten i USA. Trots allt, på den här tiden hade man inte kommit på internet och televisionen var begränsad till ett fåtal kanaler. Tillgången till information var helt enkelt totalt sett väldigt begränsad om man jämför med i dag. Ja, ni vet.

Ett lopp kände jag emellertid till redan som åttaåring. Det så kallade ”VM-loppet”. Det hördes ju på namnet att det här var något väldigt stort. Ett världsmästerskap i trav, helt enkelt. Kan det bli större?

Men snart började loppet minska i status, kördes för övrigt inte alls 1994 och påföljande år, 1995, kördes det för sista gången. Det trodde man i alla fall då. Men nu är det snart tillbaka; nästa år kommer ”VM-loppet”, eller International Trot som det korrekta namnet är, att återuppstå tjugo år senare.

Det är en riktig sådan händelse som framkallar den där hos mig allt mer sällsynta känslan av välbehagligt pirr i kroppen som minner om den spontana lycka och förväntan man som barn kunde kända inför till synes triviala ting.

”VM-loppet” är tillbaka. På Yonkers Raceway. Som ett ljus i höstmörkret. Så perfekt.

Det kanske allra bästa är att ett ”inför-VM-loppet-lopp” körs redan i år (Invitational Trot) som ska ge oss en liten försmak av vad som komma skall. I praktiken är det egentligen samma sak. Och den bästa kryddan är matchen mellan de båda svenskarna Sebastian K. och Commander Crowe. Men mer om det lite senare.

Händelsen föranleder oss att blicka tillbaka på några höjdpunkter ur ”VM-loppets” historia.

Saken är den att loppets historia inte är så svindlande lång som många andra ”travklassikers”. 1959 kördes den första upplagan. Skådeplatsen var då den numera sedan länge nedlagda New York-banan Roosevelt Raceway. Franske Jamin, som tidigare samma år tagit hem Elitloppet, vann för sin kusk Jean Riaud. Segertiden var 1.18 blankt över mastiga 2413 meter på 800-meterovalen.

Distansen korrigerades dock redan påföljande år (nederländske PdA-vinnaren Hairos II vann) till 2011 meter, således en och en halv engelsk mil. En distans som kvarstått sedan dess.

Det svenska deltagandet i loppet har varit flitigt sedan början. Den första svensktränade segern lät inte vänta på sig längre än till 1965 då Gunnar Nordin lotsade in franskfödde Pluvier III till segern på 17,7. Hästen hade året innan köpts till Sverige från Frankrike och kom att bli framgångsrik i aveln som far till bland andra Pamir Brodde (trea just i VM-loppet 1981) och Plumona R.S.

Nåväl. De ”helfranska” segrarna har dock varit många. Superstoet Roquepine tog hem racet två år i följd 1967-1968 (samma år vann hon Prix d’Amérique och 1967 även Elitloppet) för att överlämna taktpinnen till Une de Mai nästa år. Fresh Yankee bröt den franska trenden 1970 men redan året efter återtog Une de Mai tronen för sin andra VM-seger. Noterbart är att Kerjacques-stoet faktiskt deltog även 1972 och 1973, då som tvåa och trea.

Anmärkningsvärt är att det franska 70-talsmonstret Bellino II aldrig fick koras till ”världsmästare”. Det trots att hästen tog turen till andra sidan Atlanten tre år i följd 1975-1977. Den franske legendaren hade samtliga år vunnit Prix d’Amérique men fick på Roosevelt Raceway alla gånger se sig slagen. Bellino II slutade tvåa tre gånger i följd. Hemmahästen Savoir vann 1975, landsmannen Equielo (trea i PdA) snuvade Bellino II året efter och 1977 var det italienaren Delfo som blev exekutor.

Den störste genom tiderna i ”VM-loppet” måste ändå sägas vara Ideal du Gazeau. (Bara att uttala den hästens namn framkallar en liten välbehaglig rysning likt den som nämnts ovan).1981-1983 bärgade den franske eleganten med sin ständige följeslagare Eugène Lefèvre VM tre år i följd. Något som ingen annan häst mäktat med. Lägg därtill Prix d’Amérique-segrar 1981 och 1983 samt Elitloppsseger 1982 (och 1980 för den sakens skull) och vi får ta några sekunders andhämtning.

Det är just den sista segern för Ideal du Gazeau som kanske är det mest klassiska VM-loppet, åtminstone sett ur svenska ögon. För här slutade Legolas tvåa. Thomas Nilsson-stjärnan och svensk travsports kanske mest legendariska namn genom historien gjorde en mycket uppmärksammad resa till USA för en start i ”VM-loppet”. Legolas var då obesegrad genom sin karriär och ståtade med magiska nitton raka segrar. Här noterades han förvisso för sin första förlust men föll verkligen med flaggan i topp endast slagen av travmaskinen Ideal du Gazeau och dessutom före det årets Elitloppsvinnare Ianthin. (Se loppet här).

Legolas deltog förresten även 1984 men slutade då sist felfri (spelad till 342 för 10). Mer betrodd (49 för 10) var The Onion som för Stig H slutade tvåa bakom Lutin d’Isgny som även följde upp med seger 1985 (samt även i PdA). Den gången var The Onion åter svensk representant men slutade sexa.

1986 är ett klassiskt år för trav-Norge. Efter att Rex Rodney vunnit Elitloppet på våren slog norrmännen till även i ”VM-loppet”. Det dock med (danskfödde) Habib, körd av mästaren Ulf Thoresen och tränad av den numera icke helt obekante Roger Walmann. De blågula färgerna försvarades detta år av Mack The Knife (trea) och Junior Lobell (sexa). Storfavoriten var Grades Singing (som ju senare skulle komma till Sverige och Olle Goop) men hon floppade och slutade sist.

Rex Rodney deltog förresten även han i VM. Det nästa år, 1987. Men som favorit lyckades norrbaggen inte och blev näst sist i mål. Titelförsvararen Habib blev förresten femma. Vinnaren minns vi svenskar dock mycket väl: Callit och ”Kalle på Trappa”. Den svenske hjälten tog en överraskande seger (12 gånger pengarna) och betvingade närmast franske Potin d’Amour. Segern blev dessutom den första helsvenska i loppet trots alla goda försök. Det här blev också sista VM:et på Roosevelt. Året därpå (då förresten Mack Lobell vann) flyttades spektaklet till Yonkers Raceway. (Se Callits seger här).

Svenska triumfer kom även 1991 då Stig H lotsade in USA-födda Peace Corps till seger och året därpå när Torbjörn Jansson körde Atas Fighter L. till vinst i ett lopp där mer än halva fältet försvann bort i galopper, däribland Elitloppsvinnaren Billyjojimbob.

Och så, slutligen: 1995. Den senaste gången som loppet avverkades: seger för His Majesty och Stefan ”Tarzan” Melander. Svensken (förresten son till Ideal du Gazeau) skrällde till då han snuvade favoriterna CR Kay Suzie (fyra) och S.J’s Photo (tvåa). Vi noterar också att Market Leader och Stig H var med, betydligt mer betrodd, men fick nöja sig med femteplatsen. (Se His Majestys seger här).

Sedan blev det tyst i nästan nitton år.

Gamla fina ”VM-loppet” försvann och föll i glömska.

Till nu.

Och man kickar igång det med en förstklassig match mellan världens snabbaste travhäst Sebastian K. och superhjälten Commander Crowe. Nu ska vi veta att ”Commander” långt ifrån är obekant att tävla i USA. Både 2011 och 2012 slutade han trea i Breeders Crown (ett lopp han lär vara med i även i år).

Även fast ”Sebbe” numera faktiskt visat att han kan förlora måste vi ändå anta att gentlemannen Commander Crowe är underdogen när loppet körs på Yonkers på lördag kväll.

Och nu har jag inte ens nämnt någon av de övriga hästarna.

Hur som helst, det är inte det viktiga.

Daniel Olsson