Veni, vidi, vici, Varenne

Året 2000 var det första gången som jag besökte Prix d’Amérique. Första gången jag såg Eiffeltornet, första (och hittills enda) gången jag såg Mona Lisa. Till och med första gången jag satt på ett flygplan.

En för mig väldigt betydelsefull resa. Jag har kommit att återkomma till Paris nästan varje år sedan dess. Alltid sista helgen i januari.

Det mest bestående minnet från jungfru-resan 2000 var dock Géneral du Pommeau. Jag minns rysningen i kroppen när Jules Lepennetier vred ut hästen inför sista sväng och han bara forsade fram i kurvan, stack undan över upploppet. Kusken rörde sig knappt. En explosion. En travmaskin. Orange och vitt.

Det var så mäktigt.

Bara några månader senare skulle jag få återse Géneral du Pommeau, säkert inte bara i mitt huvud världens bästa travhäst, just då.

Men denna gång på hemmaplan. På Åby. I Olympiatravet. Jag lyckades komma ned till min ordinarie plats vid staketet, alltid 150 meter från mål. Även om det var betydligt trängre om plats nu än vad det brukade vara.

Framför mig skulle mitt allra bästa minne från Olympiatravet utspela sig. Saken var bara den att det inte var Géneral du Pommeau som skulle spela huvudrollen, så som jag förväntat mig.

Nej, i det här ögonblicket föddes en annan stjärna. Om inte den stjärnan redan hade fötts, så gjorde han det definitivt nu.

Jag skrev i en blogg för en tid sedan om 30-talets superstar Greyhound, och menade då att det är egentligen omöjligt att jämföra hästar från olika epoker, men skulle jag ändå ”tvingas” att ge mitt svar på frågan om vem som varit den bästa genom alla tider, skulle jag aldrig tveka.

[caption id="attachment_557" align="alignright" width="175" caption="Foto: ALN."][/caption]

Varenne.

”Il Capitano”.

Då, på Vincennes, drygt tre månader tidigare, hade Varenne en av birollerna. Men hamnade i skuggan av mäktige Géneral du Pommeau.

Varenne, blott nybliven femåring förresten, gjorde ett heroiskt lopp i Prix d’Amérique. Han forcerades kraftigt över sista bortre långsidan, drog fram mot täten, men kunde förklarligt inte värja sig mot vinnaren som fått ett förmånligare lopp. (Han fick förresten släppa förbi sig även Galopin de Ravary i spurten).

Tillbaka nu. Åby den 8 april 2000.

Géneral du Pommeau, den stora favoriten, som stod som segerherre just här i Åby Stora Pris hösten före, var tillbaka för ny triumf. Varenne var utmanaren.

Loppet kryddades även upp med franske Giant Cat, fjolårsvinnaren och en av svensk travsports största hjältar, Scandal Play och härliga Fridhems Ambra, för att nämna några.

Det var Tipton och Jörn Laursen som friskt vågat gasade till spets. Fridhems Ambra tog dödens. Génreal du Pommeau landade som trea i andraspår, medan Varenne, från bakspår, hamnade som fyra i andraspår.

1300 kvar stötte Giampaolo Minucci bakom Varenne. Lepennetier var med direkt, sände ut ”Generalen” före och avancerade fram mot dödens. Och nej, han hade inte för avsikt att släppa den positionen till Varenne. Därmed hade italienaren dragit nitlotten.

Trodde jag.

Det är exakt vid 500-meterspålen som det händer. In mot sista sväng. Den delen av banan som Varenne älskade mer än någon annan. Tipton vinkas adjö. Ja, resten av fältet också. En ruskig tempoväxling sker.

Géneral du Pommeau tar över. Men det är inte han som ska ha huvudrollen i dag. Varenne suger sig fast som en sugpropp. Borrar ner sig, springer fortare än någonsin genom svängen.

Redan in på upploppet är det avgjort. Varenne sticker. Travar vidare mot månen och stjärnorna. Minucci börjar vifta och fira redan hundra kvar varpå ”Il Capitano” stannar av lite sista biten. Men det är en del av showen.

Nu ska vi titta på det här oförglömliga loppet. Jag förvånades lite, grämde mig till och med, att det inte går att hitta en originalupptagning från loppet. Jag hittar bara en med italiensk kommentator (!) men inser samtidigt att, det är ju jäkligt passande.

Från den dagen var Varenne bäst i världen.

Jag tycker ingen skugga på något vis ska fall över vare sig Victory Tilly, detta unikum, eller Géneral du Pommeau som veckorna senare utkämpade en ny batalj i Elitloppet där svensken drog det längsta strået i en av Elitloppets största klassiker…men jag funderar ibland på vad Varenne hade kunnat göra där, om han inte hade slagit på en förödande galopp i starten…

Varenne fick förvisso ”revansch” så det räckte, kanske.

Nästföljande två år var han outstanding. Vann Prix d’Amérique och Elitloppet båda åren. En makalös dominans. Och förresten, Olympiatravet igen 2002.

Jag var där. Såg alla fem loppen på plats. Ändå är mitt bästa Varenne-minne det från Olympiatravet 2000. Sista varvet i tredjespår. Med Prix d’Amérique-vinnaren innanför. Hej och tack och lyfta på hatten över upploppet.

Jag ryser.