Det var lite som om mörkret lade sin tunga skugga över tillvaron. Månader av uppbyggd barnslig förväntan och iver raserades och föll i bitar på några få sekunder.
Jag hade hoppats så mycket på det här årets Prix d’Amerique. Helt ogrundade förhoppningar givetvis. Det har jag fått veta av den distanserade och samlade expertisen. Efteråt.
Jag hade inte ens kommit hem från min eskapad i Paris innan en kraftfull förkylning dessutom skoningslöst gjorde sig påmind. Antar att det var det jag fick betala för mina synder att ha ärligt hoppats på stora svenska framgångar på Vincennes.
Det känns som jag blev frisk först häromdagen. I vilket fall försvann hela februari bort i ett obestämbart töcken. Vinterns obarmhärtighet blev där, på några korta ögonblick, plötsligt fullständigt överväldigande.
Det är därför jag inte bloggat på några veckor. Har helt enkelt inte funnit det lönt. Fram till nu. För i söndags sprack små strålar av sol fram bakom det frusna, bitterbleka.
Solstrålarna bar namnen Timoko, Jos Verbeeck och kanske även också The Best Madrik.
Timoko var knoppen som äntligen brast. Den som så länge tvekat. Timoko var den lilla snödroppen som trotsigt stretade sig upp ur den genomfrusna rabatten. Med Timoko kom våren. Våren är här – och det oavsett om jag noterar att det är minus tre grader ute och snöflingor beständigt yr där utanför bakom kallt fönsterglas.
Det är faktiskt bara tio veckor kvar nu.
Tio veckor. Det känns som ett perfekt startskott. Att börja se fram mot något stort. Att börja räkna ned mot Elitloppet.
I söndags fick vi den första kandidaten. Inte för att Timoko är definitiv än. Men det mesta tyder på att han snart kommer vara det. Sådan härlig spänst och form som sexåringen visade när han fick sin efterlängtade seger. (Se segern i Criterium de Vitesse här). Lägg där till Jos Verbeeck som kusk. Vad är väl egentligen ett Elitloppet utan ”Jos”? Han vann den första upplagan som jag bevittnade live, med Remington Crown 1999. Jos har faktiskt inte kört i Elitloppet sedan han blev sexa med Olga du Biwetz 2008.
Se där. Sådana små, små antydningar om vad som komma skall.
Och snart är det bara nio veckor kvar. Sedan bara åtta. Långsamt närmar vi oss. Elitloppshästarna poppar upp en efter en och till sist har alla knoppar brustit ut i full vår.
Men redan nu kan jag börja bygga upp förväntan. Tänka, fundera, minnas, hoppas. Det som är viktigare än resultatet. Det behövdes bara en liten signal. Den första trotsiga snödroppen.
Tack, Timoko!
Daniel Olsson