Ska man se det positivt är det bara ett år kvar

Jag älskar den där restaurangen. Den ligger på norra stranden, ungefär där Seine kröker sig mot söder. Ett, som det heter, stenkast från Gare de Lyon även om man kan argumentera för att Quai de la Rapée är närmaste metrostation. Det beror förstås från vilket håll man kommer.

Femminuterspromenaden från metron är alls inte märkvärdig. Kvarteren är kanske inte Paris mest schangtila, fasader som möjligen inte lämnar bestående intryck även fast man gått där många gånger nu. Fasader som, i sin brist av färg, gärna förvandlar fem minuters promenad till femton på folktomma trottoarer.

Men till slut hittar man alltid fram. Lika oansenlig som omgivningen tornar restaurangen upp sig, där på andra sidan gatan. En orangeaktig värme tycks stråla ur fönstren; alltid fullt av folk, bordsbokning är ett obligatorium. Föga anar de som bara passerar förbi, på sin väg mot andra mål, att här inne serveras Paris bästa coq au vin. För det vet bara den som varit där.

En överbelamrad klädhängare, som på något märklig vis upphäver tyngdlagen då den lyckas med att serva samtliga besökares ytterkläder, direkt till vänster. Spegelglas på samtliga väggar som skapar ett intryck av att restaurangen faktiskt är större än den är. När en välväxt svensk klämt sig ned vid det med frasiga vita pappersdukar beklädda bordet, blir han väl införstådd i att här har varje meter av golvytan disponerats.

En meny som sannolikt inte ändrats mer än marginellt sedan 80-talet. Enbart rätter som är tidlösa. Coq au vinen är ett förevigat minne, varje gång som det sista med noggrann girighet sugs upp av den nyuppskurna baguetten.

Vi skulle ha varit där i kväll, jag och Jönsson.

Det brukar vi varje Prix d’Amérique-fredag. Efter att vi på hotellrummet delat en flaska Medoc och förgäves försökt vika ihop den färskaste upplagan av Paris-Turf, skulle vi, sista biten via orange linje, ha begett oss dit.

Men så blir det inte. Förstås. Kanske finns det också större bekymmer i världen än en utebliven resa till Paris. Fast man får ändå sakna det. Påminnas om att aldrig ta för givna de stunder som man tar för givet att man aldrig tar för givna.

Jag skulle betala bra för att ännu en gång få trängas vid den där passagen vid uppgången på stationen Joinville-le-Pont som av någon ospecifik anledning aldrig tycks fungera just den här helgen. Eller så har alla bara lyckats få fel biljett.

Jag hade alls inte besvärats av att få skosulorna betyngda av den sandgula leran som inte går att undvika på den resterande promenaden mot Vincennes hippodrom.

Till och med hade jag gladeligen förfrusit fingrar, tår och långkalsongsben inklämd någonstans på de grönvita trapporna vid uteläktaren, bland plus 30 000 andra.

Och till vilket pris hade de inte kunnat sälja just den där coq au vinen?