Det är klart att det känns. Som norrlänning har jag varit lite stolt varje gång en Norrlandstränare klivit ut och tampats med de bästa – i årgångslopp, på V85, i de stora sammanhangen.
Att se Daniel Wäjersten etablera sig som en av landets främste varmblodstränare har varit häftigt för hela trav-Norrland. En påminnelse om att elit inte är postnummerstyrd.
Men om jag ska vara ärlig: det här är inte bara en flytt. Det är en utveckling.
Wäjersten har över 100 hästar i träning. Gården rymmer 80 boxar. Hästar står utspridda. Resorna söderut avlöser varandra. De stora pengarna, de stora loppen, de stora möjligheterna – de finns oftast söder om Dalälven.
Varje transport är slit för hästar, personal och ekonomi. Varje långresa är en kalkylerad risk.
Infrastruktur
Och vi vet alla att det inte bara handlar om lopp och prispengar. Det handlar om infrastruktur. Om närhet till specialistvård. Om marginaler när minuter kan avgöra liv eller död för en häst med akuta bukproblem.
Men det finns en ännu mer obekväm sanning:
Han har vuxit ur Norrland.
Titta på propositionerna. Under senaste tävlingsdagen på Bergsåker fanns det fyra kallblodslopp, två lopp för amatörtränade hästar och ett ungdomslopp. Banans överlägset bäste tränare hade två lopp att anmäla till.
Två. Under en hel dag på sin hemmabana.
Han körde en själv och fick leja brorsan Olle i ungdomsloppet.
Jag älskar kallbloden, men förstår dilemmat att vara stor varmbblodstränare i norr.
Fler lopp
På Axevalla, med tävlingar fyra gånger i månaden och en helt annan bredd i propositionerna, kan han i princip starta häst i varje lopp.
Lägg också till hans nya kärlek till Frankrike där han firat stora framgångar under vintern. Det slitsamma är inte att flyga till Paris. Nej, det är alla timmar i bilen mellan Kovand och Arlanda.
När fjolårets lista över Sveriges vinstrikaste tränare summerades var Wäjersten tvåa i landet. Näste varmblodstränare i Norrland var Bodens Petri Salmela på 19:e plats – och han har filial i Stockholm.
Det säger något.
Visst kan någon ropa: ”Men Fredrik Wallin då?”
Men en tränare i Huddingeby med 67 mil till Jägersro och 88 till Boden är i mina ögon inte en symbol för Norrlandstravet.
Explosion
Vi har sett det förut. När ”Kungen av Norrland”, Åke Svanstedt, lämnade Bergsåker för Bjertorp 2001 blev det inte en nedgång. Det blev en explosion. Han blev ännu bättre. Större. Starkare.
Historien talar för megasuccé även den här gången.
Så ja – det här är rätt beslut av Daniel Wäjersten.
Men det är också en käftsmäll mot travet i Norrland.
Frågan vi måste våga ställa är inte varför han flyttar. Frågan är varför han inte kan stanna.
Breddtrav?
Om våra bästa tränare inte kan bedriva fullskalig elitverksamhet här uppe – med rätt starttillfällen, rätt ekonomi, rätt struktur – vad är vi då på väg att bli?
Ett område för breddtrav?
En plantskola som exporterar sina stjärnor så fort de blommar?
Jag unnar Wäjersten allt. Jag tror han kommer dominera ännu mer från Axevalla.
Men någonstans mellan stolthet och realism finns en sorg.
För när stjärnan lämnar scenen måste vi börja fundera på om det är scenen det är fel på.