Det var Travronden som först berättade om händelsen på Jägersro, och vi på Travnet hakade såklart på för att få med nyheten.
Håll i hatten, Sverige. Conrad Lugauer kallade Carl Johan Jepson för "mesig".
I vilken annan sport hade det där ens blivit en notis? I hockey? Snälla.
Där hade det väl räknats som en varm och hjärtlig komplimang, ungefär i nivå med att någon säger: “Bra kamp, gubben.”
Men i travet… i travet är det nästan skandal.
För känslor, det är inget vi strör omkring oss i onödan. Det är en bristvara, ungefär som solsken i november.
Och framför allt: känslor där man inte är överens – de är rena dynamiten.
De lämnar ett litet eko genom sporten, som om någon just svurit högt i en fullsatt kyrka.
En enda kommentar – pang – så sitter halva branschen och fläktar sig med programbladet.
Kanske är det inte så konstigt att travet har blivit som det är idag. Våra största profiler – Olle Goop, Stig H Johansson med flera – satte tonen för modern travsport. Två försynta killar som kände sig obekväma framför kameran, som hellre lät hästarna tala än sina egna känslor.
Och sedan följde alla efter.
Före dem hade vi Bröderna Nordin, Uno Swed och Berndt Lindstedt – alla med samma känsla av att visa lagom mycket, alltid på sin vakt. Det är dessa profiler som, med sitt sätt att hantera framgång och media, lade grunden till den känslokultur vi ser i travsporten idag.
Javisst, någon kanske mumlar att “vi har faktiskt haft känslor i travet tidigare”.
Och jo – visst finns de klassiska exemplen: Robert Bergh vs Åke Svanstedt, Lutfi Kolgjini vs Fabrice Souloy… Men notera gärna att man får backa bandet så långt att man nästan riskerar att snubbla över en dammig VHS-kassett.
Själv hoppas jag på fler känsloyttringar, fler kontroverser och lite mer tjafs efter loppen. Det tillhör en sport som är full av action; varför ska vi bara våga känna när vi är överens?
Det slutar inte där. Vi har våra kuskar som efter en meriterad seger kör över mållinjen med …tja, samma känslostorm som när en skrivare blinkar “papper slut”.
Ingen segergest, inget triumffyllt vrål – knappt ett höjt ögonbryn. Många verkar rädda att visa för mycket, för lite, eller – hemska tanke – något som kan tolkas som ett starkt känslouttryck.
Och när man frågar varför, får man ofta samma argument:
“Det här är vårt jobb.”
Som om lön, licens eller arbetsvecka automatiskt skulle neutralisera alla känslor.
Men titta på fotbollsspelare – också deras jobb. Ett jobb som dessutom råkar innehålla miljonlöner, press, direktsändning och arenor fulla av folk.
Ändå jublar de, slår ut med armarna, kastar sig på knä och firar så att både tränare och motståndare undrar om planen plötsligt blivit levande.
Ingen ställer sig bredvid och undrar om det verkligen är professionellt.
Travet kanske är den enda sport där känslor betraktas som en arbetsmiljörisk.
Jag minns att Carl Johan Jepson och jag pratade om det här för flera år sedan. “Vi skulle kunna bli bättre,” sa han. “Jag gör ju segergest när jag spelar innebandy med mina vänner.”
Man kan ju undra vad som händer på vägen till travbanan.
Tar man på sig hjälmen och samtidigt tar av sig all spontan glädje?
Är det en funktion man kan stänga av?
“Glädje: OFF. Fokus: ON.”
Och när en kusk väl gör en segergest händer det otroliga: han får frågan:
“Vad låg bakom den där segergesten?”
Förlåt, men vilken annan sport behöver en analys av varför någon blev glad av att vinna?
Det är lite som att fråga en fotbollsspelare varför han jublade efter ett avgörande mål.
“Jo … bollen gick in. Det brukar kännas rätt okej.”
Samtidigt säger vi att vi vill locka nya människor till sporten. Nya publikgrupper. Få dem att spela en slant så att travet fortsätter leva.
Men det är ju svårt att ta med en nyfiken kompis till något som ibland kan likna ett känslomässigt konvent där alla svurit tysthetslöften.
“Följ med, vetja! Det blir väldigt städat. Och stillsamt. Och känsloneutralt. Som ett kyrkobesök, fast med mer grus och lera.”
Den mesta av glädjen finns på stallbacken. Där hittar man en rörd skötare, en lättad tränare, en jublande ägare. Men de hinner sällan till vinnarcirkeln, så den glädjen är för tv-publiken – inte för arenapubliken.
På publikplats ser man mest kuskar med kliniskt neutrala ansikten.
Förresten, två av våra största kuskar gör faktiskt segergest vid varje seger: Peter och Johan Untersteiner. Men inte ens där handlar det om bubblande glädje. De gör gesten hem till barn och barnbarn, berättar de.
Det är såklart fint – men det är också lite talande att även våra mest konsekventa segerfirare gör det av familjeskäl, inte av eufori.
Det är förstås en fantastisk sport. Hästarna, dramatiken, taktiken – allt finns där.
Nu behövs bara det där sista lilla: en blinkning, en gest, ett vrål, en känsla.
Något som visar att det vi ser faktiskt betyder något även för dem i sulkyn.
För om inte ens vinnaren känner något … varför ska publiken göra det?
Det handlar om en underhållningsindustri där alla måste dra sitt strå i stacken för att få fler att lira på våra hästar.