Hur är läget?
– Bara bra!
Utnämnd till Årets tränare på Hästgalan. Hur kändes det?
– Det var förstås stort och en fjäder i hatten. Det visar ju att det har varit ett bra år, men det är många som ligger bakom att jag får stå där som årets tränare. Det är en hel rörelse, dels hästskötarna och sedan allt från ekonomi till gårdskarlar. Alla ska ha sin del i det. Det är lätt att se mig köra in 54 miljoner, men det har sitt pris också. Man får missa dagar med sin dotter, sitta i bilen på kvällar och nätter och så vidare. Det är inte bara att stå i rampljuset när det går bra.
Du passerade Åke Svanstedts 13 år gamla rekord på inkörda pengar. Blev det ett mål att göra det?
– När det väl blev inom räckhåll så kändes det förstås roligt och då tänkte jag att nu anmäler vi på och gör ett försök. Hästarna presterade oerhört bra i slutet av säsongen så då gick det av bara farten. Jag är väldigt stolt över vad vi presterade med antal starter och inkört.
Har ni firat?
– Vi försöker hitta på lite roliga saker emellanåt och det är Anders Malmrot väldigt bra på att styra upp. Jag är ju sämst av alla i den kategorin att fira, jag bromsar nog mer upp. Men Malmrot fixar tårtor och jag kör på som jag alltid gjort.
Hur skulle du sammanfatta känslan i stallet just nu?
– Den är fantastiskt bra. Det har, liksom för många stall, varit en jäkligt tuff vinter. Det har varit kallt och mycket snö och nu har det varit någon månad med tjällossning som vi inte varit med om på länge här i Mälardalen. Det har slitit på personal som har fått jobba arslet av sig bara för att få hästarna rena. Men nu börjar solen skina, hästarna känns bra och vi börjar dra igång så nu har vi fin känsla i stallet.
Har du satt upp tydliga mål för säsongen?
– Nej, det har jag aldrig gjort. Jag är en riktig daglevare som tar en dag i taget. Anders är på mig och vill kolla på lite lopp här och där framöver, men jag kan omöjligt svara. Jag ser bara att “oj här har vi ett lopp på Bergsåker” och så anmäler jag dit. Feeling och hur jag känner i sista jobbet går jag på. Men det är klart att med de absolut bästa kan det finnas en plan, men de brukar visa själva vilken väg de ska gå.
Men Elitloppet då? Du har ju Francesco, Don Fanucci, Epic Kronos, Allegiant och fler därtill som är aktuella. Hur planerar du inför vilka du vill ha med?
– Inför årets Elitlopp har jag faktiskt inte börjat tänka någonting med någon av hästarna. De har ju varit under uppträning och ska börja starta igång nu. De får bevisa själva om de ska dit, men det är klart att jag har någon trolig i mitt huvud. Men de måste ju prestera och få en inbjudan. Jag kan säga så här, jag ligger inte på med telefonen och ringer till Ola Lernå.
Du kör podd och egen hemsida och släpper dina nyheter där. Har du gjort ett medvetet val att inte medverka så mycket i media?
– Ja, det har jag nog gjort. Jag tycker att det här fungerar skitbra. Dels att alla får ta del av mina tankar och idéer i min blogg och i podden. Då kan nyhetssidorna snappa upp vad de vill ta. Jag kör på och ibland tycker jag det är kul att skriva av sig och ibland prata av sig. Det har ju blivit väldigt uppskattat… ja, det har i alla fall varit uppskattat av de som gillar stall Zet.
Hur hanterar du att vara i rampljuset?
– Jag har aldrig varit en människa som gillar att vara i rampljuset, men på ett eller annat vis brukar jag hamna i rampljuset.
Kanske för att du har bra hästar?
– Ja, så kan det vara. Men många tror att jag letar upp rampljuset, men det brukar leta upp mig när jag är på trav. Jag vill helst stå och titta på loppen för mig själv och inte ha någon kamera bredvid mig. Jag vill suga in stundens allvar och bearbeta det på mitt sätt.
Hur arg blir du innerst inne när du får en mikrofon framför munnen sekunderna efter en enormt tung förlust?
– Det är inte så jäkla kul och då gäller det att ha ett filter i sig så man inte säger fel saker. Jag tycker att jag har ett bra filter och brukar kunna samla mig. Jag brukar vara mest arg på mig själv efter en förlust, men det händer väl att jag blir arg på andra också (skratt).
Man hör ofta er tränare säga att det är hästen som bestämmer. Men vad avgör egentligen om en häst är redo för de riktigt stora loppen?
– Det är känslan man får hemma i träningspassen. Där är vi inne lite på att jag inte kan ha tydliga mål. Man vill att hästarna ska vara helt redo. Ett exempel är Francesco Zet där många var frågande till hans status innan vi åkte ner till Frankrike. Men jag hade bra känsla i träningen och hittade inga fel på honom och jag tyckte också han gav svar på tal där nere på en stor bana, mot tufft motstånd och med ett annorlunda upplägg. Och kusken sa efter Prix d’Amérique att löser det sig bara det minsta lilla så vinner han Prix d’Amérique.
Vilka har betytt mest för din utveckling som tränare?
– Det är ganska enkelt. Det är “Tarzan”, Cattis och Göran Frank. Jag fick jobba hårt i början och fick stort förtroende. Jag kom dit i 16–17-årsåldern och hade knappt tagit i en häst och det blev som min andra familj. Jag hängde där nästan alla dagar i veckan så det var en lärorik tid. När det gäller Göran Frank så är han en bra mentor till mig fortfarande. De var mina viktigaste människor i början av karriären och sedan har det förstås tillkommit många fler.
Vad tycker du om utvecklingen i svensk travsport just nu?
– Den är ju inte så jävla ljus. Så är det nog med hela djurbranschen. Hela världen går väldigt fort i utvecklingen med datoriseringen och det drabbar oss hårt. Folk blir mer intresserade av snabba produkter och allt ska hända så jäkla fort. Vi lever kvar med en häst som vän och som vi tävlar med. Vi hade hästen för 3000 år sedan också. Hästen betyder mycket för mänskligheten, men det verkar många ha tappat bort nu. Men om vi tar din fråga så ser det mörkt ut och jag hoppas att vi kan ändra lite och följa med datoriseringen. Det finns mycket att göra och det är väl därför jag är ute och gör egna hemsidor och vill synas och höras och försöka dra till sig mer intresse till vår sport. Det ska inte behöva vara slutet, men om siffrorna fortsätter att peka som de gör har vi kanske slutet om 15–20 år. Då finns det inget trav kvar om det fortsätter så.
Du hade synpunkter på styrelsen i Svensk Travsport?
– Jag tyckte att det var ett bra läge nu när Jörgen Forsberg kom in som ny vd på Svensk Travsport och en som jag har förtroende för. Jag hade gärna sett att det hade blivit lite rockad i styrelsen som har ansvar i vår sport. Man ska inte bara sitta där och tycka att det är en lugn period utan man måste faktiskt vara en del av viktiga beslut. Jag hade gärna sett att det hade kommit in lite nytt blod i styrelsen när man ändå gjort nya förändringar och bland annat bytt ut vd:n.
Det pratas mycket om din sandbana. Stämmer det att du hade burkar i hela huset med olika blandningar innan du bestämde dig för hur underlaget skulle vara?
– Ja, nästan. Det var papperstallrikar. Jag hämtade in material från olika grustag runt hela Mellansverige. Sedan satt jag och vattnade dem för att se vilken konsistens de hade när de torkade. Sedan valde jag den blandning som jag tyckte var bäst. Ja, det var många papperstallrikar runt om i huset då.
Det låter riktigt nördigt.
– Ja, men man måste vara lite nördig på det man håller på med för att lyckas. Det är minst lika viktigt att ha ett bra underlag som att ha en bra häst. För att de ska hålla sig fräscha behövs ett skonsamt underlag att träna på.
En av dina största konkurrenter, Daniel Wäjersten, lämnar Bergsåker trots att han är kung i Norrland. Kan du förstå hans beslut?
– Både ja och nej. Daniel är ju en skicklig yrkesman som lyckats bra på kort tid och han kommer att fortsätta att lyckas bra efter flytten. Det blir tuffare för alla där nere och lite enklare i Norrland utan honom skulle jag tro. Jag åker ju själv ofta till Bergsåker, Bollnäs och Gävle och jag tror inte han kommer att vara där i lika stor utsträckning. Jag åker hellre uppåt än neråt, varför vet jag inte.
På tal om att åka. Du åkte till Åland och tävlade med Don Fanucci i ett lopp med 18 000 kr i förstapris. Hur kom du på den idén?
– Det är en sådan där idé som jag kan få ibland. Det är ingen som kan läsa av mig. Inte ens jag själv. Men som jag alltid har sagt så måste vi våga bjuda på vår sport och våra hästar även till sådana banor som kämpar och står i. Jag har bara sett anläggningen på tv tidigare och det var annorlunda på plats. Den var en väldigt trevlig och mysig anläggning och det var en väldigt fin bana och bankropp. Den uppfattningen har jag inte haft från tv:n.
Och succé blev det och du bjöd in hela publiken till vinnarcirkeln!
– Ja, det blev en väldigt positiv upplevelse för häst, kusk, tränare, skötare och förstås publiken.
Vad är den största gemensamma nämnaren hos dina bästa hästar?
– Att de mår bra och att de ser bra ut. Det är väldigt viktigt för oss i vårt stall. De ska inte se undernärda, otränade eller halta ut. De ska se välmående och fräscha ut och den biten tycker jag att vi har skött bra.
Hur nära är du dina hästar – känslomässigt?
– Mycket nära. När en häst kommer in genom våra dörrar så blir den som en i familjen. Då snackar man inte skit om den för det tar jag illa upp. Det är som att någon pratar skit om familjen och det gillar man inte. Jag står alltid upp för mina hästar oavsett vad de har gjort för prestation.
Vad skiljer en bra häst från en världsstjärna?
– En världsstjärna har alla delar, även i psyket. De vet det mesta. De är väldigt bra på att spegla av den de har i vagnen och känna av dens vilja. Jag brukar hävda att James Cameron har gjort en fantastisk film med Avatar. De där djuren de hoppar på och connectar med svansen, eller vad fasiken de gör, det är lite som att bakom en häst man connector med och de man gör det bäst med är de allra bästa hästarna. När jag gör Francesco känns det som jag är ett med honom.
Kan en häst lära dig något som en människa inte kan?
– Ja, fy fan. Mycket. Delicious är någon som har lärt mig väldigt mycket utan att kunna prata. Jag var väldigt het på rödbetan innan hon kom in i livet. Jag var väldigt resultatinriktad och inte så känslig tidigare. Men hon fick mig att ändra mig. Det var många veterinärstunder och flera gånger jag trodde jag skulle behöva lämna henne där och att hon inte skulle komma hem mer. Hon betydde mycket för mig och kom in i mitt liv och gjorde ett uppvaknande på mig och ändrade mitt tankesätt. Det är efter henne som de största framgångarna kommit och jag lyssnar mer på hästarna efter att hon gav mig en slapp i facet. Alla borde ha fått ha en sådan häst.
Vilket lopp i karriären är du mest stolt över – och varför?
– Det finns så många perioder i mitt liv som gett mig mycket glädje. Men om vi tar nutid så var det häftigt när Epic Kronos vann Prix Ténor de Baune och man fick äntligen vinna ett så torrt lopp på Vincennes efter att ha försökt så många gånger. Det var så jäkla härligt även om man vunnit större lopp än det i karriären. Sedan minns jag förstås tillbaka på Delicious världsrekord på Bollnäs. Det var som att tiden stannade den kvällen och jag kunde inte somna den natten. Jag skulle åka till Åby dagen efter och på ångorna av segern i Bollnäs så vann jag Åby Stora Pris-heat med Västerbio Highflyer på 9,4.
Hur har sporten förändrats sedan du började?
– Den kanske inte var lika seriös som den är nu. Jag har svårt att sätta ord. Det var nog lite mer slapphänt och också lite roligare förr. Det är det jag skulle vilja komma tillbaka till och därför gör jag den här podden bland annat. Det är kanske bra att se att jag inte är den stela och arga tränaren som kanske en del uppfattar mig som. Nu kan de se i podden att jag är en förvirrad själ som kommer från ingenting. Man ska aldrig glömma sina rötter och de står jag stadigt vid och det är väl därför som jag bor kvar i Enköping.
När hade du din jobbigaste tid i karriären?
– Den är väl inte så jävla svår att lista ut? Travmässigt är det förstås Propulsion. Det är solklart.
Hur lång tid tog det att komma igenom det?
– Jag har fortfarande men av det. Jag tror jag har fått posttraumatiskt stressyndrom av det. Jag har varit med om så omänskligt knepiga saker i den historien som jag inte önskar någon annan människa.
Och när du säger posttraumatiskt stressyndrom, som är ett stresstillstånd, så låter det inte som du säger det skämtsamt?
– Nej, jag menar det. Jag har fortfarande konstiga saker i kroppen för jag var så på helspänn utan att veta någonting under en period i mitt liv. Efter att allt blev klart och kroppen skulle börja slappna av så fick jag problem med både det ena och det andra. Det var en utdragen process och jag hävdar fortfarande att allt som hände var utan min förskyllan. Propulsion har betytt oerhört mycket för mig och vi har haft så många fina minnen tillsammans. Vi lade ner själen i den där hästen och åkte land och rike. Sedan ska det raderas ur ens liv… Det har satt sina spår.
Vad gör du efter en riktigt tung förlust?
– Jag är en djävulskt dålig förlorare och det tror jag att man är som tävlingsmänniska. Det kan gå fort för mig att lämna banan när jag är riktigt arg och sur. Men det går faktiskt över jäkligt snabbt numera. När jag sitter bakom ratten så brukar jag tänka på att jag faktiskt har ett bra liv och då vänder det fort.
Vad hade du gjort om du blev osynlig i 24 timmar?
– Jaa du. Det var ju en sjuk fråga.
Har du något sjukt svar?
– Ja, det har jag. Om jag var osynlig i 24 timmar så hade jag åkt och klippt en av de största ledarna för att förbättra världen för den verkar inte vara med riktigt på noterna.
Vad gör du helst en ledig dag – om du faktiskt är ledig?
– Då lägger jag mig i soffan och väntar på att få åka på hockeyträning med dottern Jackie i Hedesunda.
Vilken maträtt skulle du kunna äta varje dag utan att tröttna?
– Hamburgare. Jag är otroligt förtjust i hamburgare och det kan jag nog aldrig bli trött på. Enkelt och bra och man har väl blivit uppväxt med det efter all bilåkning.
Vilken egenskap hos dig själv är viktigast i ditt jobb?
– Att jag är så jävla envis.
Vad stör du dig mest på i vardagen?
– Det finns mycket. Det jag stör mig mest på är orättvisor.
Om du hade varit en travhäst. Vilka hade varit dina styrkor och svagheter?
– Exteriört sett hade jag varit katastrof. Uthålligheten hade varit katastrof. Positiva är löpskallen om jag mött någon som varit lika dålig.
Har du någon oväntad talang utanför travet?
– Jag tycker att jag har talang med det mesta jag tar mig för. Jag kan jonglera, så det kanske är en oväntad talang.
Om dina hästar kunde prata – vad tror du att de skulle säga om dig?
– Jag inbillar mig att de har en bra känsla för mig. Gamin Jaba är en jäkla häst som visar om han gillar den som kör. Han är het och okontrollerbar för många, men när jag sätter mig i vagnen springer han med slaka tömmar. Han verkar gilla mig. Jag tror hästarna i stallet säger att de tycker bra om mig.
Vilken musik skäms du över att du gillar?
– Det är väl att man gillar ungdomsdunk och lyssnar på någon LBSB-låt. Men jag går igång på dunk-musik.
Vilken realitysåpa hade du kunnat vinna?
– Farmen antagligen. Eller förresten, Robinson skulle jag nog klara av. Att vara på en öde ö och överleva skulle gå bra. Men jag skulle inte klara av att vara där med människor så det kanske hade blivit problem ändå.
Vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Det gamla klassiska som man sa när man var liten. Att man ville ha fred på jorden. Det kanske är läge att säga det nu.
Fakta - Daniel Redén
Bor: I Fureby
Äter: Hamburgare
Dricker: En kall Tsingtao
Lyssnar på: Historiens mysterier och Historiepodden
Läser: Jag har läst klart en bok i hela mitt liv och det var när jag tvingades läsa Robinson Crusoe. Annars läser jag Sulkysport
Tittar på: Jag tittar mycket på Youtube och just nu ser jag mycket på Al Jazeera Live för att uppdatera mig om världen. Annars kan jag tipsa om en serie som kommer med en ny säsong och det heter From
Aktuell: Årets tränare 2025 med 54 miljoner kronor inkört till stallet