Ourasi - för alltid den störste

Travsporten och dess största stjärnor har funnits med mig nästan så länge jag kan minnas. Jag tror det är därför som jag berörs så när jag nås av budskapen om någon av alla de stora legendarernas frånfälle. Kanske blir jag själv påmind om hur snabbt tiden och livet går eller så är jag bara extra blödig till min natur. Troligen både och.

I helgen kom ännu en nyhet som fick mig lika delar nedstämd som nostalgisk. En av de absolut bästa travarna under den tid då mitt eget intresse föddes hade för alltid kastat handduken. Ourasi, konungen av Vincennes, hade fått somna in nästan 33 år gammal.

Ourasi. Den obestridligt störste genom Prix d’Ameriques historia. Det givetvis i mitt tycke. Men sannolikt även i många andras. Och det inte i första hand för de tre raka segrarna i världens tuffaste travlopp som hästen tog 1986-1988. För det har faktiskt några andra också mäktat med; Uranie (1926-1928), Roquepine (1966-68) och Bellino II (1975-1977). Hittills, tål att understrykas (och då fattar ni vad jag menar).

Nej, det är den fjärde segern som gör honom magisk. Den som ingen annan tagit. Efter att ha överraskande fallit 1989 (Quelia Gede vann före Potin d’Amour och Ourasi var ”bara” trea) i det som skulle blivit den fjärde raka, reste sig kämpen igen. Som tioåring kom han tillbaka i Prix d'Amerique 1990, denna gång med Michel Marcel Gougeon i sulkyn, för att en sista gång bevisa vem som var kungen.

Sin vana trogen synade Ourasi dödens direkt. Kontrollerade fältet och när upploppet låg för mästarens fötter, tog han fram de sista krafterna och stack ifrån. Dånet från de välfyllda läktarna dundrade ut över Vincennes samtidigt som Ourasi skar mållinjen i sin fjärde triumf i loppet. Och sin sista start i sin sagolika karriär. Jag kan inte tänka mig ett större avslut för en champion. Han hade gjort det igen och sagt vad han ville säga och mer behövdes inte.

Ourasi tävlade endast ett fåtal gånger utanför Frankrikes gränser. För oss fåtalet personer som fortfarande håller travet som sport i första rummet före möjligheten till att vinna så mycket pengar som möjligt, är självklart March of Dimes 1988 ett väl utnyttjat klipp. Århundradets lopp, som det, med rätta, kom att kallas. Även då gick det franska monstret i dödens, tuggade ner Mack Lobell men fick stryka på foten sista biten för den av Gunnar Eggen så perfekt körde Sugarcane Hanover.

Samma år, alltså 1988, gjorde Ourasi sin enda start i Sverige. Det i Åby Stora Pris. Självklart blev det seger. Före Jet Ribb och Mack The Knife. Sugarcane Hanover var med igen men diskades som tvåa.

Trots att Åby var min hemmabana fick jag inte möjligheten att se denna franske nationalklenod i verkliga livet då han väl gästade Sverige. Men jag fick faktiskt chansen igen. Sexton år senare. 2004. Och det är ett ögonblick jag hoppas jag aldrig kommer att glömma.

Den gången var jag ensam på Vincennes en Prix d’Amerique-söndag. Inklämd på den kolossala uteläktaren med cirka femtio kvar till mållinjen. Mitt under den pågående invigningen klev han fram. Nu så mycket äldre, märkt av åren men fortfarande med en oefterhärmlig värdighet. Ourasi, nu 24 år gammal skrittade långsamt upploppet ned, allt medan ovationerna haglade. Så plötsligt stannade han till. Precis framför där jag stod. Så vände han runt och böjde ner huvudet som i en bugning mot publiken. Mot mig.

Till sist hade jag fått se kungen av Prix d’Amerique livs levande. Det varade bara ett ögonblick men den där händelsen har därefter aldrig kunna lämna mig. Några tårar trängde fram och det var inte bara på grund av den obarmhärtigt kalla väderleken som rådde i Paris just denna söndag.

Om mindre än två veckor återvänder jag till samma ställe. Så som jag brukar. Ourasi finns då inte längre men jag kan lova att jag ska minnas honom extra mycket då jag åter blickar ut över den svarta kolstybben som burit så många världsstjärnor. Den kolstybb som ingen behärskade så som Ourasi.

 

Daniel Olsson