Om varför man inte ska spara på fyra kronor

Inom poker brukar man varna för att berätta för andra om sina ”bad beats”. Ingen vill höra om dem, helt enkelt. Men eftersom bad beats, nederlag och jag-var-en-cenimeter-från-storvinsten-berättelser olyckligtvis är det enda jag kan bidra med så ignorerar jag den rekommendationen.

Plus det faktum att jag prompt hävdar att skillnaden mellan de som lyckas och misslyckas till stor del är genetisk vill jag spinna vidare på temat. Jag vill mena på att det finns en ”loser-gen”. Det finns en skröna, som dessvärre är sann, som jag fått repeterad för mig många gånger genom livet. Det är min pappa i huvudrollen och det hela skedde strax före tiden av min födelse. (= underlag för teorin om att loser-genen nedärvs).

Det utspelade sig alltså i slutet av 70-talet någon gång. Min far och en arbetskamrat (det var på den tiden varvsindustrin ännu blomstrade något så när i Göteborg) var inbitna V65-spelare och hade som vanligt komponerat veckans system. Det låter bisarrt men den var baserad på telefonnummer. (Jag sa inte att de var experter). Systemet var, om jag är korrekt underrättad, på 36 rader (i alla fall något snarlikt, det var kanske då man hade 70-öresalternativ? Skit samma). Men 18 kronor på man var mycket pengar för fattiga satar och eftersom det redan på förhand totalt chanslösa systemet var dömt att misslyckas tog man sitt förnuft till fånga och tog bort EN häst. Perfekt. Från 36 till 24 rader. Varje gubbe sparade någonstans kring 4 kronor som gick till brödfödan.

Jag tror redan nu du anat hur det slutade på ett ungefär. Systemet gick givetvis in. Dock enbart i den ursprungliga varianten. Den bortplockade hästen vann. Den ska ha burit namnet Nilsby Gnista och var vad jag förstår ett kallblod. Gav i runda slängar typ hundra gånger pengarna i odds. Utdelningen på sex rätt var en miljon kronor (det var taket på denna tid). De två (minst sagt) snopna spelarna fick, tror jag 8000 kronor att dela på för fem rätt. Givetvis ofantliga summor för de inblandade men ändå så fruktansvärt långt borta från den miljon som ödet hade förutbestämt. Om det inte hade varit för det att det skulle sparas fyra kronor…

Den där raden blev sedan stående. Den kallas ”telefonnummer-raden”. Jag tror den lämnas in varje vecka än i dag. Men nej, någon vinst har det fortfarande inte blivit. I denna sanslösa bad beat-soppa föddes jag och det i kombination med min ständiga otursförföljelse är för mig tillräckligt för att ställa upp en vetenskaplig tes om ”loser-genen”. Har man den är det förgjort för alltid.

---

Jag är ju, dum som jag är, pokerentusiast också. I tre av de fem senaste turneringarna jag spelat live har jag åkt ut kort före eller på finalbordet (med ”all” sannolikhet på väg mot efterlängtad seger) med två ess på hand. AA. Alla pokerspelares våta dröm. Varje gång före floppen har jag lyckats få in allt med ess-ess. Och förlorat. Jag behöver inget mer tillägga.

---

Drömåttan till Elitloppet förresten. Jag har nog inte ändrat mig så brutalt sedan senast. Jag blev eld och lågor för ett kort tag när det verkade som om Mister Herbie skulle komma över Atlanten men det hoppet släcktes lika raskt. Nu öppnas dock möjligheterna för Windsong Geant, kanske inte lika kul men nödvändigtvis inte sämre – så han får den Nordamerikanska platsen. Arch Madness ser dock ut att stanna hemma (även om den hästen kan hitta en plötslig formtopp över en natt) och försvinner från min lista. Orecchietti snubblade bort sig i comebacken men jag är fortsatt fast i min tro om hästens kapacitet och han får stanna kvar. Drömåttan i dagsläget då:

1 – Rapide Lebel, 2 – Brioni, 3 – Raja Mirchi, 4 – Wishing Stone, 5 – Orecchietti, 6 – Timoko, 7 – Yarrah Boko, 8 – Windsong Geant.

Hetast utanför listan: Commander Crowe, Beanie M.M., Santa Rosa France, Local Conch, Friction (?!).

 

Ha de gott/ Glenn