Nevele Pride - snabbast och elakast av alla

”Warning – Nevele Pride bites”.

Orden var skrivna med tydliga bokstäver på en skylt vid hästens hage för att varna ovetande besökare om vad som skulle kunna hända, om man blev allt för närgången.

Historien om en av världens absolut bästa travare, och förmodligen den elakaste någonsin, tog sin början 1965. Då föddes ett hingstföl efter den store Star’s Pride med Thankful som mamma. Fölet gavs namnet Thankful’s Major.

…det kom dock att ändras efter det att han som ettåring köpts på auktion för den då, relativt höga summan om 20 000 dollar. Det var legendariske Stanley Dancer som ropade in hästen på uppdrag av Julius Slutsky, en man som gjort sig en förmögenhet i hotellbranschen men som också närde ett stort intresse för travsporten.

Slutskys hotell hette förresten Nevele, vilket är en omkastning av bokstäverna i räkneordet ”eleven” (11). Efter auktionen döptes hästen om och blev ägarens stolthet. Nevele Pride.

Modern Thankful var vida ökänd som en argsint madam och hennes humör hade uppenbarligen ärvts av sonen. Nevele Pride har kommit att gå till historien som en av världens vassaste travhästar men lika mycket också på grund av sin ”excentriska” läggning. Han var helt enkelt livsfarlig.

Historierna om de bett, avbitna fingrar och sparkar som Nevele Pride förorsakade de som försökte komma honom nära är lika många som antalet skötare han avverkade. Det sägs för övrigt att hästen gärna unnade sig en öl emellanåt och att Stanley Dancer ibland mutade honom med lite tuggtobak…

En riktigt tuffing, med andra ord. I ordets alla bemärkelser.

Oavsett Nevele Prides burdusa humör var han ett monster av sällan skådat slag, även på travbanan. Förvisso förlorade han sin debut, men förlusterna skulle sedan bli lätträknade. Hingsten, som var en ganska liten och kort uppenbarelse, precis som sin far Star’s Pride, hade en mer vägvinnande aktion än man någonsin skådat.

Som tvååring kom han att vinna 26 av de 29 lopp som han ställde upp i. Han noterades också för ett av sina många världsrekord då han under säsongen klockades till 1.13,6a på tusenmetersbana.

Treåringssäsongen blev ännu bättre. 23 gånger kom han till start – 21 gånger segrade han. Och det var såklart inte i vilka lopp som helst. Nevele Pride gjorde rent hus i alla de största loppen och tog inte bara titlarna i triple crown-loppen utan också Dexter Cup och Colonial Trot som den förste att ta hem alla fem loppen. Något som ju (se förra bloggen) bara Lindy’s Pride därefter klarat av. Ett år senare.

I det största loppet, Hambletonian (som kördes på DuQuoin), var Nevele Pride förkrossande. Han vann i två raka heat. I det första inledde han från spåret längst ut bakom vingen, men stack direkt till ledningen för att sedan inte lämna något åt slumpen.

I andra heatet var det innerspåret, och det var givetvis, ingen match för den flyfotade fantomen. Med åtskilliga längder lämnade han motståndet och gav Stanley Dancer sin hett eftertraktade Hambo-seger. Tvåa, om än på avstånd, i båda heaten var Keytone Spartan. Trea (i båda) slutade en inte helt obekant Dart Hanover, hästen som senare skulle vinna både Prix d’Amérique och Elitloppet för Berndt Lindstedt. Här har vi en fin gammal film som täcker båda Hambo-heaten.

Nevele Pride skulle utnämnas till Horse of the Year hela tre gånger, med andra ord under alla sin tre aktiva år som tävlingshäst. Efter fyraåringssäsongen avslutades hans karriär. Det var också som fyraåring han kom att ta den nog mest legendariska av sina segrar.

Världsrekordet på Indiana State Fairgrounds, Indianapolis, datumet 31 augusti 1969. Den historiskt bevarande vet redan att det då gällande absoluta världsrekordet var ett synnerligen svårslaget sådant. Den oefterlikneliga Greyhound hade travat 1.11,6 på The Red Mile i Lexington 1938 (!). Den 29 september för att vara exakt.

Nu, nästan 31 år senare var det dags att radera ut det omöjliga rekordet. Inför 12 000 personer i publiken ställde Stanley Dancer upp i ett time-trial med sin Nevele Pride. Ensam i loppet, men sparrad av ett par galopphästar vilka spändes för sulky (fortfarande galopperande då…) för att se till att hästen skulle hålla tempot uppe alla 1609 meterna.

Uppdraget lyckades också. När Nevele Pride nådde mållinjen kom han i mål på 1.54,4, eller översatt i kilometertid 1.11,3. Greyhounds världsrekord hade putsats med tre tiondelar. En bedrift som blir om möjligt än mer anmärkningsvärd då man tar i beaktan att Nevele Pride egentligen inte var helt hundra för dagen, efter att tidigare haft problem med ett griffelben.

Det här världsrekordet var också det svårslaget. Det tog elva år, till 1980, innan Lindy’s Crown förmådde att tangera tiden. Slaget blev det först efter drygt tretton år då den treårige Arndon i oktober 1982 i Lexington med 1.10,9 blev den förste att klockas till en tid under 1.11. Hur det såg ut när Nevele Pride travade sitt mytomspunna världsrekord kan bevittnas här.

Mindre än en vecka senare var Nevele Pride i farten igen. Nu på Saratogas halvmilebana. Han fullständigt gjorde mos av sitt motstånd då han kom i mål på 1.12,6 (och du kan se loppet här) vilket betydde nytt världsrekord på 800-metersbana, faktum var att det även var rekord för passgångare (!). Det världsrekordet (i trav) stod sig till 1993…

Nevele Pride avslutade sin tävlingskarriär med en seger (vad annars) på Monticello i oktober 1969. Hans fyraåringssäsong innefattade 10 segrar på 14 starter. Totalt vann han 57 av 67 starter och tjänade 873 000 dollar. Med det var han då världens tredje rikaste travhäst genom tiderna (Roquepine toppade).

Därefter vidtog en avelskarriär för Nevele Pride. Han kom inte att betäcka så många ston som han hade kunnat då ägarna satte begränsningar för antalet, men han kom ändå att bli far till en räcka namn som själva därefter blivit odödliga. Bonefish blev hans enda Hambletonian-vinnare (1975). Andra namn, för att nämna ett axplock, är Snack Bar, Zoot Suit, Pershing, Messerschmitt och varför inte Meadow Roland.

Förra måndagen var det 25 år sedan Nevele Pride lämnade jordelivet. Vid den ansenliga åldern av 28 år fick gamlingen slutligen ge vika efter att ha drabbats av tarmvred, den 19 februari 1993.

Nevele Pride framlevde sin pension på Stoner Creek i Kentucky, där han hade tillgång till sitt helt eget hus i sin helt egen hage. Så att ingen behövde närma sig honom i onödan och att han fick hållas så som han själv ville. Lite som tjuren Ferdinand.

Fast precis tvärtom.