Några korta EM-reflektioner
Allt underbart har ett slut. Så även fotbolls-EM. Lyckligtvis återstår det bästa denna sista EM-vecka; semifinalerna samt påföljande final.
Fastän jag borde låta bli att diskutera EM vidare kan jag ändå inte låta bli. Kanske med det i åtanke att det ändå inte är särskilt många som bryr sig nämnvärt. Men låt oss ändå dra oss till minne mina profetior från förra blogginlägget. Vilka tippade jag i final? Jo, Holland-Frankrike (skratt).
Alltså de båda lag som, åtminstone sett till förutsättningarna, floppade mest i hela EM… Som tidigare berört: den Olssonska jinxen slår i princip aldrig fel.
Ändå, några tankar kring de stundande semifinalsdrabbningarna. Tyskland framstår för mig (och för många andra) som EM:s tveklöst bästa lag så här långt. Det känns nästan som detta turneringens yngsta lag står i en klass för sig. För mig är de ostoppbara och oavsett vilket lag från den iberiska halvön som möter dem i final så är 2012 års europamästare för mig självklara.
Italien är som bekant ett lag som man gör fel i att någonsin räkna bort. I år har de (precis som alltid) inte imponerat särskilt men ändå tagit sig till semin – och det i sig är ju tämligen imponerande. Men jag har ändå väldigt svårt att tro att de ska kunna snuva tyskarna på finalen.
Seminfinalen Spanien-Portugal är betydligt ovissare. Nu svär jag väl i kyrkan, men jag vidhåller att jag inte tycker spanjorerna imponerar särdeles på mig. Maken till ineffektivt spel får man väl leta efter? Trehundrasextiofemton kortpassningar innan avslut, som dessutom slås utanför – duger det verkligen till ännu en titel? Lägg där till att man förvägrar några av Europas bästa anfallare en plats i startelvan och jag anar oråd.
Portugal står väl och i princip faller med sin superstjärna Ronaldo men när denne nu verkar ha funnit sitt rätta jag och laget i övrigt ser verkligt formtaggat ut undrar jag om man inte kan överraska de regerande mästarna. Det är bara en ”feeling” jag har. Så jag gör ytterligare en dumdristig konklusion och tror att det är Portugal som får pisk av Tyskland i finalen på söndag. Vad den analysen nu kan vara värd.
En liten reflektion av de för mig bästa ögonblicken och händelserna i EM (så här långt). Högst personlig sådan, det vill säga.
1 – Kameramannens jätte-inzoomning på en nyckelpiga (som dessutom flög iväg) på Ukrainas målvakt i första matchen mot Sverige. För mig i det närmaste oslagbart.
2 – De tillresta irländska fansen som sjunger så arenan skallrar trots att man kanske hade EM:s sämsta lag och var uträknade från början. Det är rörande.
3 – Mario Gomez totalt obefintliga målfirande efter några av mästerskapets bästa mål. En dag på jobbet-attityd som kan vara det bästa sedan Cantonas uppfällda krage.
4 – Zlatan Ibrahimovics mål mot Frankrike. Trots att Sverige redan var knockade reste sig laget och vår världsstjärna och avslutade på bästa sätt och bjöd på vad som måste räknas som EM:s mål ( i konkurrens med Pirlos frisparks-delikatess).
5 – Michael Krohn-Dehlis insats i synnerhet och Danmarks i allmänhet i EM. Jag kan erkänna att jag knappt visste vem denne Krohn-Dehli var för turneringen – men vilken fantastisk kämpaglöd som visades upp och som inte var långt från att föra danskarna vidare från EM:s svåraste grupp. Den här 29-åringen kan väl inte spela i Bröndby även efter sommaren?
Kanske något om trav avslutningsvis också. Namnet på mina läppar nu är definitivt Googoo Gaagaa. Ett fantastiskt namn att ha på sina läppar dessutom. Ja, ni har väl knappast missat treåringens formidabla framfart på de amerikanska banorna där världsrekorden flyger åt alla håll, den senaste tiden. Men, ändå, klicka här och se det makalösa 08,9-loppet igen. Visst är det gott om krafter kvar i mål? Visst travar hästen inte ens helt klockrent, särskilt på bortre långsidan?
Och förresten, Stormin Normand, som blir tvåa i loppet; kan inte det vara en het kandidat i Hambletonian om en dryg månad? I synnerhet som Googoo Gaagaa inte kommer vara med i loppet…
Daniel Olsson
