Minnen från en svunnen tid

I helgen nåddes trav-Sverige av det tråkiga beskedet att den förre Jägersrotränaren Lennart ”Malören” Persson hade gått bort. Det i en ålder av 66 år. Jag har inte så mycket kunskaper om ”Malören” ska jag villigt erkänna men jag minns en sak. Hästen Tulleman.

Tulleman tränades av just Lennart Persson i större delen av hans karriär (Holger Bengtsson tog över de sista åren).

Det finns få saker som appellerar mig så mycket som antihjältar, underdogs och de som kämpar på i det tysta; uträttar minst lika mycket som andra men sällan får något större omnämnande. Speciellt när det inträffar då de överträffar sig själva och åstadkommer det som ingen förväntat sig; jag blir fortfarande smått tårögd när jag tänker på australiensaren Steven Bradburys makalösa skräll i shorttrack vid OS i Salt Lake City (är du obekant med den händelsen är det en väl värd investering att googla).

Men nu rullade jag över i ett sidospår igen, i sann Marcel Proust-anda. Det var ju Tulleman jag tänkte på. Det är väl egentligen fel att benämna Tulleman som en antihjälte. Han var snarare en hjälte och blev en stor publikfavorit. Men kanske inte i första hand för hans duster med världseliten utan i stället för hans enträgenhet. Kördes det ens en enda tävlingskväll på Jägersro som inte innehöll Tulleman i startlistan under senare delen av 80-talet och början av 90-talet?

Gamle Tulleman var outslitlig. Gjorde tävlingsdebut som tvååring och stånkade oförtrutligt på över tolvåringskarriären. Aldrig med några större framgångar. Aldrig i närheten av att bli en stjärna. Ändå, eller just därför, för evigt etsad i många traventusiaster minne. Tulleman gjorde ofantliga 322 starter i sin karriär och vann vid 19 tillfällen. Något som inbringade knappt 1,3 miljon kronor totalt. (4009 kronor per start i snitt exakt). Den största förtjänsten han gjorde vid ett tillfälle var 25 000 kronor.

När jag satt där häromdagen, medan regnet slog mot fönsterrutorna och jag fick ett kort tillfälle att minnas tillbaka ”svunna tider” sökte sig tankarna vidare. Tulleman fick mig att minnas min barndoms antagligen största fyrbenta idol.

Visst, uppskattade den tioårige nyfödda travfantasten den tidens stora stjärnor. Särskilt Mack Lobell, även Sugarcane Hanover, Ourasi och alla andra fartfyllda fenomen som härjade i storloppen vid den här tiden. Men allra varmast om hjärtat låg en häst som vi i dag antagligen är väldig få som minns. Jag kom på mig själv med att också ha glömt bort honom. Temporärt.

Han hette Aktör Way och var en flitigt återkommande gäst på Åbytravet då jag inledde min bana som frekvent Åbybesökare. Nog är minnet från Aktör Way numera ganska diffust (jag vill ändå minnas att det oftast var P-O Pettersson som skötte tömföringen) men jag kommer ändå väl ihåg avslutningen på hästens karriär.

Aktör Way startade gång efter annan i ”snabbloppet”, nästan alltid slutade han i det slagna fältet, alltid spelad till ett monstruöst odds. Men så plötsligt, som en blixt från klar himmel, väcktes lusten igen i gamlingen. Han vann fullständigt otippat (och jag gjorde en smärre guldgruva på de fem kronor vinnare som jag investerat på toton genom min pappa). Plötsligt, där på tävlingskarriärens höst, hittade Aktör Way en formtopp som ledde till att han var med och slåss i toppen i de lopp han nyss hängt med i de bakre regionerna i. Jag tror han vann fler gånger då hösten 1991 och placerade sig desto fler. Oddsen sjönk.

Jag vet att han vann en gång till i alla fall. I sist allra sista lopp. Loppet var nämligen betitlat Aktör Ways Lopp. Som en hyllning till kämpen. Och som ett ödets underbara ironi gick han såklart segrande ur loppet. Jag minns att publikens hyllningar var ovanligt stora för att vara en torsdagskväll på Åby någonstans i juletid.

Aktör Way, född 1979 precis som jag, gjorde under sin karriär 214 lopp och vann 33 gånger. Drygt 1,1 miljon kronor på bankboken blev det insprunget.

Om minnet inte sviker mig helt (det kan mycket väl vara så, ha överseende med det) så var även en annan av alla mina idoler med i loppet. Finito Lloyd. Också det en pålitlig slitvarg som dock fick sola sig i glansen i alla fall en gång; då han skrällvann Harper Hanovers det magiska året 1988.

Aktör Way och Tulleman. Det där är de verkliga hjältarna. För mig blir de aldrig bortglömda. Det är dem jag har i första hand att tacka för mitt travintresse som skänkt mig så mycket.

Daniel Olsson