Hur är läget?
– Det är bra och jag är frisk och hel. Det finns de som har det bra mycket jävligare än jag, så jag kan inte gnälla.
Hur var det i söndags att skida 9 mil från Sälen till Mora?
– Det var sju mil av balansträning på längdskidor kan man säga. Det var inga spår och tack vare all snö som hade kommit under natten och som hade packats ihop blev det en väldigt ojämn botten. Det var svårt att hålla någon styrsel på skidorna. Sedan var det bra sista två milen. Då var det som att åka längdskidor på riktigt, medan de första sju milen var någon annan typ av sport.
Är träning viktigt för dig?
– Ja, det är viktigt att hålla sig fräsch i kroppen och inte gå upp i vikt när man ska köra travlopp. Jag har anlag för att lägga på mig, så under perioder då jag inte tränar går jag upp i vikt. Jag gillar ju mat. På vintern blir det helst längdskidor och på sommaren cyklar jag lite mountainbike och åker rullskidor. Men i somras blev det lite för lite, så jag ska försöka träna bättre i sommar så att jag är ännu bättre förberedd till nästa års Vasalopp.
Men du slog trots allt nytt personligt rekord i söndags trots förhållandena!
– Jo, jag var lite bättre tränad än de tidigare två åren och dessutom stod jag två fållor längre fram i starten. Men tyvärr bröt jag en stav i första backen, så jag hamnade nog i sjunde ledet igen innan jag kunde börja åka ordentligt. Jag hade hoppats kapa fjolårets tid med en timme och det tror jag också att jag hade lyckats med om jag hade haft något spår att åka i.
Du blev allsvensk kuskchampion i Sverige 2024 – och förra året blev du tvåa. Är du revanschsugen i år?
– Ja, det är klart att det var roligt att bli allsvensk champion, så det hade jag gärna velat bli igen. Men sedan vet jag inte om jag har orken att åka på alla tävlingsdagar som krävs för det. Jag har ju tagit det lite lugnare i vinter. Vi får se hur det blir framåt sommaren.
Finns det något som du utvecklat som kusk de senaste åren?
– Det ska väl i så fall vara att lyssna på hästarna. Jag kan ju inte prata med dem, men jag känner att jag har lärt mig att tyda dem bättre.
Vilket lopp i år är du mest stolt över – även om det kanske inte var det största?
– Om det är något jag själv är stolt över kan det nog vara ett vanligt V5-lopp där jag fick till allting. Men att plocka fram ett enskilt lopp är svårt.
Hur ser en perfekt tävlingsdag ut för Mats Djuse?
– Det absolut viktigaste är sömnen inför. Jag är ju som ett litet barn och behöver sova minst åtta timmar för att inte känna mig seg i huvudet. Sedan vill jag ha en lugn dag utan stress- eller irritationsmoment. De brukar dyka upp ändå, även om jag försöker undvika dem. Sedan gäller det att äta rätt. När man väl är på banan gäller det att försöka undvika stress, eftersom man som säkert kan tappa 3–4 procents fokus som i slutändan kan vara avgörande. Om man ska köra varenda lopp och värma fyra hästar innan lopp ett och kanske inte hinner äta riktigt, det kanske inte blir riktig stress, men en dålig start på tävlingsdagen.
Din sambo Jenny Pettersson har dragit igång en egen tränarrörelse. Tror du att du själv kommer att gå från att vara ren catchdriver till att också träna egna hästar?
– Det tror jag inte. Men jag är ju rätt mycket involverad i hennes verksamhet nu och jag tycker att det är roligt att vara med i den. Men den verksamheten ska inte påverka att jag åker mindre på trav. Jag ska inte kliva upp klockan 6 på morgonen och träna hästar och sedan inte orka åka iväg och tävla. Jag kommer att hjälpa till när jag har tid och ork för det och det är bra för mitt välmående att vara med där.
Ni var fyra bröder som växte upp på gården i jämtländska Brunflo och alla fyra blev framgångsrika inom sporten. Är du överraskad över att alla tog travvägen?
– Ja, det är nog inte så vanligt. Martin checkade ut någon gång under ponnytiden, men kom tillbaka, och själv var jag väldigt intresserad av mormor och morfars lantbruk. Jag var nog mer intresserad av det än travet fram tills jag var 14 år. Men i slutändan var det nog inte nära att någon av oss fyra skulle göra någonting annat än att jobba med hästar.
Fanns det någon punkt där du kände: ”Det här kan jag faktiskt bli riktigt bra på”?
– Den känslan har jag nog aldrig haft.
Du sa i en intervju för några år sedan att du själv tyckte att du var en rätt dålig kusk. Var det bara skämt, eller fanns det allvar i det?
– Det kändes ju så i början av karriären. Jag lyckades inte med någonting. Jag sa ju det där på scenen när jag fick pris som Årets komet på Travgalan och det var väl lite skämtsamt just då. Men sanningen är att jag inte var någon talang i sulkyn i början.
Vad hade hänt om du inte blivit travkusk – finns det en alternativ karriär?
– Jag skulle nog ändå tro att jag skulle jobba i ett travstall. Eller så hade jag blivit gårdskarl.
Du har tagit mängder av banchampionat – vilket värmer mest?
– Det måste ändå vara mina två första som jag tog 2019 på Solänget och gamla hemmabanan Östersund. Det är roligt att bli champion nu också, men det var något helt annat med första året.
I måndags kom nyheten att Daniel Wäjersten lämnar Bergsåker. Om du svarar helt egoistiskt, vad kände du när du fick reda på det?
– Jag kände att det här inte var bra. Det är en av de största kunderna som jag haft under lång tid som flyttar sin verksamhet långt härifrån. Det var ingen rolig nyhet för mig.
Förstår du hans beslut?
– Ja, absolut. Hade jag varit i hans situation hade jag säkert också gjort en flytt någon gång i framtiden.
Talar allt för att han kommer att fortsätta sin succé på Bjertorp?
– Nej, jag tror det kommer att gå riktigt dåligt för honom. Haha, det är klart att det kommer att gå bra och det är jag hundra procent säker på. För mig är det en självklarhet och inget som jag bara tror.
Hur speciellt var det att representera Sverige i kusk-VM?
– Det är klart att det var stort. Det var speciella veckor.
När jag intervjuade dig efter VM fick jag känslan av att du inte tyckte att det var ”wow” att vara där, utan att du sa det rakt ut. Rätt eller fel?
– Din känsla är riktig. Jag är nog inte den människa som älskar att vara ute och resa så där. Vi fick ett blad med planerade tider i tio dagar med ”07.30 går bussen dit och 19.30 går bussen dit för att äta middag och sedan går bussen tillbaka en viss tid”. Det var ett schema i tio dagar och jag hade gärna tagit dagarna som de kommer och fått göra lite som man vill. Jag förstår att de behöver ett schema, men för min egen del passade inte det upplägget och jag tvekade också länge innan jag bestämde mig för att åka.
Vad lärde du dig av att köra mot kuskar från andra länder?
– Jag vet inte om jag har någon nytta av det nu. Men det var svårt till en början med nya regler och kuskar man aldrig hade mött tidigare. Jag låg sist i början, så då var det lite pinsamt.
Tror du att du hade vunnit det allsvenska championatet om du inte åkt till VM på Nya Zeeland?
– Nej, det tror jag inte. Det skilde ju rätt mycket upp till Jepson innan det var klart. Men jag var ju inte så sugen på att åka på VM i allra första läget och jag har förstått att folk trodde att det berodde på att jag ville vinna den allsvenska championtiteln. Men anledningen till att jag tvekade var ju på grund av det som jag berättade om innan.
Hur mycket är magkänsla och hur mycket är analys när du lägger upp ett lopp?
– Jag skulle gissa på 50–50. Jag försöker vara bra påläst, men man måste gå på instinkt. Det är inte alltid ett lopp körs som man hade analyserat på förhand. Ibland får man feeling att göra någonting man inte alls hade tänkt på förhand.
Vad tror du är den största missuppfattningen folk har om dig?
– Jag tror nog att folk lätt kan tro att jag är sur … och jag är väl det ibland. På tävlingsdagar vill man vara koncentrerad och då kan det komma fram någon hästägare som vill ha kommentarer om dennes häst direkt efter att man kört ett lopp. Det är inte lätt att uppföra sig perfekt alla gånger när man är inne i tävlingsdagen. Man möter ju många människor under en kväll och har man annat i tankarna och kanske missar att heja på någon kan man säkert upplevas som otrevlig.
Blev du överraskad när Örjan Kihlström tappade det i en intervju?
– Jamen, det var ju en sådan grej som man aldrig trodde att man skulle få uppleva. Han har vunnit allt som går att vinna flera gånger om, men då fick man verkligen bevis på att han verkligen har tävlingsdjävulen i sig fortfarande. Det var ändå lite skönt.
Hur mycket psykologi är det i att möta samma konkurrenter vecka efter vecka? Vet du vilka du kan psyka och att det ger effekt?
– Nja, det går nog inte att jämföra oss med till exempel ishockey eller fotboll. I SHL spelas 52 omgångar per säsong och du möter samma lag fyra gånger plus kanske slutspel. Vi kör 2 800 lopp per år och det går inte att psyka motståndare som i andra sporter. Jag ser ju det här som mitt jobb.
Blir du någonsin nervös inför stora lopp – eller är det bara adrenalin?
– Lite pirr blir det. Det tror jag alla har, även om alla kanske inte erkänner det, även om jag inte tror att Örjan behöver gå på toa flera gånger inför en elitloppsfinal. Men någon sorts anspänning känner nog alla och framför allt om man kör en av de mer betrodda.
Vad gör du en ledig dag om du själv får bestämma?
– Jag vill inte ha några särskilda måsten. Jag vill kunna ta det soft. Kanske träna lite och köra någon häst. Jag går gärna på ishockey en kväll när jag är ledig.
Vad lyssnar du på i bilen mellan tävlingsbanorna?
– Jag lyssnar gärna på ”Nedsläpp Brynäs”. Det är min favoritpodd under vintern. Jag lyssnar på färre och färre travpoddar. Några lyssnar jag på för att hålla mig ajour, men det är många som inte har någon koll på vad de pratar om och då känner jag att jag inte orkar lyssna.
Ska vi gå in på hockeyintresset då. Hur kan man komma på att börja heja på Brynäs som Brunflograbb?
– Anledningen är min farbror Lennart Djuse, som var A-tränare i Östersund. Han höll på Brynäs och jag fick en Brynäsmössa av honom i julklapp när jag var typ sju år. Sedan dess har jag hållit på Brynäs. Det var lite svajigt med hockeyintresset under några år när allt fokus låg på travet från att jag var 14–15 år. Då gick all tid åt till att se alla travlopp som kördes i Sverige. Men under de senaste åren har det förändrats och jag följer ishockeyn allt mer intensivt. Jag tror att det också är bra för skallen att allt inte cirkulerar runt travet.
Men din kusin Emil Djuse spelar i Sveriges bästa ishockeylag Skellefteå. Varför håller du inte på dem?
– Sveriges bästa ishockeylag … ja, eeeh, det får stå för dig då. Jag sa åt honom att gå till Brynäs när han kom hem från Schweiz, men han lyssnade inte på mig.
Vilka leder SHL?
– Okej då, Skellefteå. Just nu är de väl bäst då …
Är du en tävlingsmänniska även i vardagen – kortspel, padel, sällskapsspel?
– Ja, det är jag väl. Men jag är inte den värsta.
Bästa banan i Sverige – och varför?
– Trevligaste bemötandet och överlägset bästa anläggningen är Solvalla. Man kan titta bara på omklädningsrummet för aktiva där man kan gå på golvet utan att klättra på väskor som man får göra på många banor. När det gäller underlag tycker jag att Romme är väldigt bra. Det har varit skonsamt och med bra fäste, och hade man fått så hade det gått att köra barfota hela vintern. Om man tittar ett år tillbaka är de vassast av alla banor jag kört på, även om det förstås är många fler som har bra banor.
Om du fick byta jobb med vem som helst i en vecka – vem skulle det vara?
– Det skulle nog bli någon ishockeyspelare. Mattias Tedenby i HV71 kanske? Han kanske tjänar 300 i månaden och spelar i tredje–fjärde linan. Eller kanske någon mer framträdande, med all respekt för honom. Men det känns i alla fall som att ishockeyspelare har sköna vardagar även om de får jobba hårt och täcka skott. Det är nog en skön gemenskap och de vardagliga träningsdagarna måste också vara roliga, och de får träning på köpet och behöver inte träna när de kommer hem från jobbet.
Om hästar du kör kunde prata – vad tror du att de skulle säga om dig?
– Jag tror att de skulle säga att de tycker att jag förstår dem ganska bra.
Vad har du sagt till en konkurrent som du ångrar mest?
– Ska vi riva upp sådana där jävla gamla sår nu (skratt)? Jag tror att jag har förträngt de flesta, för det finns några skräckexempel när jag var yngre. För 4–5 år sedan var jag väldigt lättirriterad på tävlingsdagar och kunde skälla och hålla på. Man var ju inte stolt över det när man satt i bilen hem och började lugna ner sig. Men nu är det väldigt sällan, även om det fortfarande händer. När jag tycker att jag har uppträtt fel mot någon brukar jag höra av mig och be om ursäkt.
Du som lever i travvärlden. Vad säger folk om V85?
– Det är delat, men mestadels är det tyvärr negativt. Men det är klart att det blir lite mer negativt när man ser att omsättningen går nedåt. Det var även många som sa när V75 lades ner att de inte skulle spela V85. Risken är förstås att det blir sänkta prispengar om de största spelformerna inte går som tänkt och det känns inte bra.
Det är viktigt att folk spelar, men tycker du att det också är viktigt att få tillbaka folk på banorna?
– Ja, det tycker jag.
Hur får man dem tillbaka?
– Stänger vi ner ATG Live så blir det säkert jättemycket folk. Men det alternativet är ju inte så bra heller. Däremot tror jag att det är svårt att få in nya hästägare bland dem som slänger in en V64-kupong och kollar loppen på datorn eller den som rättar sitt andelssystem. Jag tror att den bästa vägen in för att få nya hästägare är att de är på plats och får se och träffa hästarna. Jag tänker på när Great Skills vann Stochampionatet och de flesta på campingen hade åkt hem på söndag förmiddag. Runt vinnarcirkeln var det ett hundratal personer som applåderade i stället för flera tusen. Det hade varit en väldig skillnad att sälja in om det stått flera tusen personer där och hyllat vinnaren och någon av alla skulle känna att de också skulle vilja stå där som hästägare.
Dina största segrar, vilka plockar du fram då?
– Derbyt och Europaderbyt med Dream Mine. De segrarna betyder väldigt mycket eftersom man alltid har drömt om att vinna ett av de allra största loppen och nu har man fått göra det. Penningmässigt sedan är det väl Breeders Crown-segern med Dream Mine. Men Copenhagen Cup-segern med Diva Ek var prestigemässigt en stor seger. Det är ett lopp med en stark historia men ganska låg prissumma i sammanhanget.
Hur mycket drömmer du om att vinna Elitloppet?
– Det kommer man alltid att drömma och hoppas på. Westholm har ju ett par kandidater, men jag vet inte exakt hur han resonerar. Han kanske tycker att det är ett år för tidigt med Dream Mine. Jag vet inte. Vi får väl se när han tar ut honom i årsdebut. Men personligen tror jag att en sådan som Jopspost är mer trolig i Elitloppet om man nu ska gissa något så här i början av mars.
Om du måste välja en låt som spelas varje gång du vinner – vilken blir det?
– Jag har ju en på Hagmyren så det får bli den. Dancing in the Dark med Bruce Springsteen.
Vem är du på en fest – den som går tidigt eller den som släcker?
– För fem år sedan var jag med och släckte, men nu orkar jag inte längre. Jag tycker att det är skönt att vakna på morgonen och vara pigg och tänka på alla som är slitna. Men okej, någon gång per år släcker jag väl (skratt).
NAMN: Mats Erik Djuse
ÅLDER: 27
FAMILJ: Sambon Jenny Pettersson
BOR: Hus i Hudiksvall
ÄTER: En köttbit
DRICKER: Det har varit öl tidigare, men gärna rödvin nu.
LYSSNAR PÅ: Poddar
TITTAR PÅ: Sport. Framför allt ishockey och trav.
LÄSER: Jag har Ronden och Guiden i brevlådan varje tisdag. Sedan läser jag om Brynäs i Gävle Dagblad.
AKTUELL: En av travets allra bästa kuskar.