Legolas - sagan utan något slut

Legolas. Berättelsen om en av svensk travsport mest mytomspunna individer är en sannsaga som aldrig tycks ta slut.

Trots att hästen gick ur tiden för snart tretton år sedan, skrevs ytterligare ett kapitel häromveckan. En ”namntvist” mellan ATG och det uppmärksammade Malta-baserade spelbolag som Rune Andersson är grundare till, orsakade att den gamle kämpen åter fick rubriker.

Förvisso av ett helt annat slag än då det begav sig. Malta-bolaget har ju valt att namnge sig själva efter den så klassiska travaren, något som ATG protesterade emot och hävdar att man skyddat namnet som ”varumärke”. Det förstås först tolv år efter att hästen lämnade jordelivet. Påpassligt.

Det där är förstås något som har diskuterats flitigt redan och kan fortsätta diskuteras. Historien ter sig i mina ögon högst anmärkningsvärd då namnet Legolas först förekom som en karaktär i J.R.R. Tolkiens ”Sagan om Ringen”. En, inte helt obekant, romansvit med drygt 60 år på nacken.

Nåväl. Det där lägger jag mig inte i.

Däremot har jag börjat fundera över huvudpersonen. Legolas, alltså. Hästen menar jag då.

Vem var han egentligen?

Sagohästen.

Jag är född 1979 och även om mitt intresse för travet var fullt utslaget i blom redan i lågstadieålder kom det ändå något för sent för att tillhöra dem som verkligen minns Legolas. De som var med då han verkligen lade grunden till sin legendariska status.

Legolas föddes den sista maj 1978. Bara några dagar efter det att Hadol du Vivier gått i mål som vinnare i Elitloppet, förresten.

– Redan som fölunge var han långt efter alla andra. Det var väl över 300 fölungar som föddes det året och det var väl ingenting som tydde på att han skulle vara bland de bättre. Tvärtom snarare, berättar hästens tränare Thomas Nilsson i den programserie, värd betydligt mer uppmärksamhet, som Åbytravet gjorde i vintras.

Och det där var kanske grunden för Legolas storhet. Den som ingen trodde på. Den fula ankungen.

Legolas skörhet gjorde att man i princip inte kunde träna honom. I stället hölls han igång genom lättare motionsturer och promenader. Men trava kunde han.

Legolas gjorde sin debut den 22 maj 1982 hemma i Halmstad. Han var då fyra år. Som favorit vann han loppet, med 3000 kronor i förstapris, på 1.22,2 över 2140 meter.

Men segrarna skulle fortsätta att komma. En efter en. I sin åttonde start i karriären gjorde han sitt första framträdande på V65 (som det ju var som gällde då). På Jägersro vann ett klass 3-försök och tre veckor senare följde han upp med att ta hem även finalen på Jägersro.

Legolas stod nu med nio segrar på nio starter och han började nu bli hett stoff på allvar.

Den oansenliga valacken fortsatte att vinna. Han vägrade helt enkelt att se sig besegrad. Under den första hälften av 1983 fortfor segerkavalkaden. Allt som oftast på rikstoton. Legolas avancerade från Klass 1 till Silverdivisionen.

Den 18:e segern på lika många starter kom i ett försök till Silverdivisionen på Solvalla under Elitlopps-helgen. Det var nu något besynnerligt skulle hända.

På plats på Solvalla fanns en man från USA som hade för uppgift att bjuda in hästar till VM-loppet som vid den här tiden avgjordes på sedan länge nedlagda Roosevelt Raceway. Självklart var det hästarna i Elitloppet som var de som var mest eftertraktade, men då han fick nys om den sällsynt populäre och obesegrade Legolas – så kom inbjudan. En perfekt joker i leken för VM.

En häst som aldrig ens tävlat i högsta klassen. Med 336 000 kronor på kontot och rekordet 1.16,3a/2140. Men med 18 segrar på 18 försök. Nu var han klar för VM i USA.

Eftersom VM på Roosevelt skulle köras först i slutet av juli, så krävdes det förstås ett lopp till för Legolas innan resan över Atlanten. Det blev Yngve Larssons hemma i Halmstad i mitten av juni. Och ja, till allas lättnad, vann han igen. Och sänkte sitt rekord med drygt två sekunder.

Den 23 juli 1983 skulle den långa segerraden brytas. Ingen trodde egentligen något annat. Men Legolas andrapris i ett av världens tuffaste race blev ändå en bragd. Hypen var enorm.

Legolas fajtades med de bästa och svenska folket följde spektaklet på den andra sidan Atlanten genom radioapparaterna.

Legolas kunde aldrig rå på Idéal du Gazeau. Den så kolossalt vackre fransosen med de ljusblå bandagen som då var världens bästa travare. Det blev tredje gången i följd som Idéal du Gazeau tog hem VM-loppet.

Men den svenske ankungen som nu var en fullfjädrad svan, avslutade fint och snuvade Ianthin på andrapriset. Samme Ianhtin som veckorna tidigare tagit hem försök och final av Elitloppet. Dagen efter Legolas vunnit Silverdivisionen.

(Kika på loppet här).

Den silvermedaljongen, värd motsvarande en knapp halvmiljon kronor, blev det lopp som Legolas kom att tjäna mest pengar i genom sin karriär.

Fast segerraden nu var bruten var hästen hela trav-Sveriges hjälte.

Och än mer hjälte skulle han bli knappt två månader senare.

I Åby Stora Pris 1983 kom det som skulle bli Legolas största triumf.

Loppet var stjärnspäckat värre. Idéal du Gazeau, ja just han som vann sitt tredje raka VM, var favoriten. Faktum var att han även i Åby Stora förväntades att plocka just sin tredje raka.

Men starka utmanare fanns. Elitlopps-vinnaren Ianthin inte minst. Berndt Lindstedts Snack Bar, hemmahoppet Speedy Magnus, finske hjälten Keystone Patriot och amerikanske gästen Diamond Exchange.

Och så Legolas då. Nu med 20 segrar på 24 starter. Legolas hade nämligen i starten innan, på Dannero, spelad till under 10 för 10, fallit sensationellt mot Speedboat på det tunga underlaget. Hästens första förlust i Sverige.

I Åby Stora Pris var han en dryg 13-oddsare. Sjättehandare.

Men det där loppet är episkt. Jag har nog sett det i alla fall femtio gånger, så överdriver jag inte.

Legolas placerades i tredje invändigt och där låg han kvar när det började dra ihop sig in mot sista sväng. Idéal du Gazeau styrdes på. Ännu längre ut fick Snack Bar full marschorder.

Legolas fortsatt sist i det tätt samlade fältet när man gled in över upploppet. Men så lirkar Nilsson ut honom i spåren. Långt, långt ut, i femte spår anfaller han över Åbys raka.

Kolla nu loppet här och hör publiken när det börjar gå upp för dem vad som är på väg att hända. Kolla Legolas, den lilla oansenliga hästen, när han borrar ned sig, lämnar världseliten bakom sig och fångar in Snack Bar på linjen. Kanske svensk travsports mest klassiska upplopp.

”Och längst ut i banan kommer Legolas….!”

Legolas följde upp Åby Stora Pris med triumfer i C Th Ericssons Memorial (då ett stort lopp) och Müllers Memorial senare den hösten.

Men den där segern på Åby, i september 1983, kom att bli karriärens höjdpunkt.

Han vann 8 lopp på 21 starter 1984 som sexåring. Tjänade tre kvarts miljon. Han tävlade faktiskt även det här året i VM-loppet men blev sist felfri (Lutin d’Isigny vann överraskande före The Onion). Han blev också tvåa i Åby Stora Pris, men fick sträcka vapen mot just The Onion.

Som sjuåring blev det en seger på 16 starter. Förvisso i en final av Gulddivisionen.

Säsongen som åttaåring blev kort. Efter ett års uppehåll gjorde han 6 starter, ingen seger.

Legolas kom tillbaka lite som nioåring, sin sista säsong på tävlingsbanan. Det blev en seger på 21 starter. I Drömmilen på Åmål i augusti 1987. Tre starter senare tog Legolas farväl från tävlandet då han galopperade i Gulddivisionen på Örebro med Sven Berggren i sulkyn.

Karriären var slut. Och de sista åren var Legolas aldrig någon stjärna.

Men magin tog aldrig slut. Legolas förblev en hjälte. Långt efter sin karriär och är det fortfarande i dag. Han hade det som nästan ingen annan häst har; förmågan att leta sig in i folkets hjärtan, till och med bortanför den initierade travpublikens gränser. Till alla.

Och så den där spurten i Åby Stora Pris 1983 igen.

Grym.

Legolas lämnade jordelivet den 26 juli 2004. Han begravdes bredvid sin mamma Karolina J. på gården i Slättåkra i Halland, där han 26 år tidigare hade sett dagens ljus.

Men dör, det gör han aldrig.