Hur är läget?
– Det är bra, jag har inget att klaga på.
Första kvinnliga travkusken att nå 1000 segrar. Hur stort är det för dig?
– Det känns stort och det är förstås en stor milstolpe som man har väntat på länge. Innan jag åkte till vinnarcirkeln efter loppet så fick jag åka i väg och samla mig lite. Det var så många känslor och minnen som kom upp då och jag behövde en liten stund för mig själv. När jag tänker tillbaka så känns det fascinerande att man tagit 1000 segrar och hur mycket jobb det ligger bakom varje seger. Jag så glad att jag haft och har en så fantastisk karriär.
Vad betyder just den här milstolpen för dig?
– Den betyder mycket och jag blev ju historisk som den första nordiska kusk som nådde 1000 segrar så det är det ingen som kan ta ifrån mig. I den här branschen vill håller på med så har det blivit lättare för tjejer, men det ju fortfarande en mansdominerad sport. Så jag ser det som en stor bedrift att nå 1000 segrar. Det är inte heller många sporter där kvinnor och män möts på samma villkor.
Hur firade du den där segern egentligen?
– När vi kom hem till travbanan i Rättvik efter den här tävlingskvällen i Gävle så var det marschaller tända och nära och kära stod och väntade med bubbel och pizza. Sedan har vi firat under en semesterresa.
Vad har du kvar för mål nu när 1000 är avklarat?
– Man vill altid slå fjolårets siffror så det är alltid målet. Dessutom skulle jag gärna vilja vinna något större unghästlopp.
Grattis på 50-årsdagen också! Det är mycket att fira i början av det här året!
– Tack! Ja, jag sa hela tiden att det stora målet var att ta 1000:e segern innan jag fyllde 50. Det lyckades jag med, drygt en månad innan. Ja, det har varit mycket firande. Det blev bland annat en nio dagar lång kryssning runt Kanarieöarna så då blev det dubbelt firande.
Det blev också lite överraskande firande i tisdags?
– Ja, det var roligt. Jag blev uppmärksammad under Dalarnas idrottsgala som Dalatidningarna arrangerade. Det är inte så fot travet uppmärksammas på sådana galor så det var skoj.
Hur ser du på säsongen 2026 – vad vill du få ut av den?
– Året har börjat fantastiskt bra och det känns nästan som om allt släppte när jag tog 1000:e segern. Efter det har hästarna i träning gått jättebra och jag tror faktiskt att jag kör mer avslappnat. Jag kanske inte har i bakhuvudet att jag måste sätta dit den där historiska segern. Om jag kan behålla den här segerprocenten och hästarna i stallet fortsätter att kännas så här bra så blir det ett fint år.
Vilken eller vilka hästar i ditt stall kan slå igenom i år?
– Det finns flera jag tror på. Några jag kan nämna är Ängsmolly, Epoq Gel och My Last Lady.
Du vann ditt första lopp på 18-årsdagen – minns du känslan?
– Jag minns att jag gick i skola i Mora på gymnasiet så jag fick ta ledigt den dagen. Det var ett amatörlopp och pappa hade frågat grannen om jag fick låna hans häst, som hette Jenny Bar, och åka upp till Östersund. Han lånade ut henne och det var en häftig känsla att vinna från dödens.
Så du skickade fram pappa att ragga styrning. Med den status han hade i Rättvik vågade väl ingen säga nej?
– Haha. Nej, men precis. Så var det nog.
Vad har pappa Leif Witasp betytt för dig förutom att han fixade styrningar?
– Han har ju betytt väldigt mycket och var ju den som släppte fram mig och gav mig många chanser att köra lopp och jag fick ju även köra hans bra hästar så jag började synas på den sättet.
Hur mår pappa, som precis har fyllt 75 år, i dag?
– Han mår bra, men nu har han gått i pension. Han drabbades ju av hjärnblödning för fem år sedan, men mår som sagt bra nu.
Vad minns du av den dagen?
– Han och mamma skulle hämta lastbilen i Falun och de körde efter varandra hem. Pappa körde rakt fram i en rondell. Mamma ringde och sa att det hänt pappa något och att “han bara svamlar”. Hon skjutsade honom till sjukhuset och det var ju under pandemin så det var låst överallt. Men det kom ut en sköterska och hämtade honom med rullstol och han fick vård snabbt. Det var en hjärnblödning och det hade kunnat gå illa. Men han var ganska snabbt tillbaka i stallet och det har varit bra rehabilitering att vara med hästarna.
Din morbror Jim Frick, en legendar inom svensk travsport, är saknad. Hur förklarar man vem han var för våra yngre läsare som inte var med under hans storhetstid där han tog över 5000 kusksegrar?
– Man kan först och främst berätta hur han var som person. Han var rätt fram och gjorde aldrig skillnad mot någon människa. Sedan var han förstås en otrolig hästkarl och framför allt väldigt duktig på att köra hästar och han kunde verkligen balansera hästar. Det spelade ingen roll om det var svåra kallblod. Hans kunnande kunde ingen ta ifrån honom.
Karriären fick ett tvärt avslut efter en olycka 2010.
– Ja, den olyckan glömmer man aldrig. Det var så otroligt synd att han efter olyckan aldrig kunde få vara med som vanligt. Ja, han är saknad.
Hur var det att växa upp i en travfamilj?
– Jag hade fått göra vad jag ville och testade bland annat på att vara servitris. Men jag var alltid så intresserad av hästarna och tävling så det blev naturligt att det ändå blev travet för mig.
Har du någonsin varit nära att lämna Rättvik för att testa en annan plats i Sverige?
– Jag hade en filial åt pappa i Balltorp utanför Göteborg när jag var i 18–19-årsåldern. Jag trivdes jättebra på Åby och jag var där i ett och ett halvt år. Men till slut förstod jag att det ändå var Rättvik som är den plats som jag gillar allra bäst.
Finns det något råd du fått tidigt som du fortfarande lever efter?
– Att lägga ner arbetet i det man gör lönar sig. Testa nya saker och var envis. Det var råd från både pappa och Jim som alltid varit envisa gubbar.
Championatet på Romme 2004 – var det genombrottet i din karriär?
– Ja, det kan man väl säga. Att jag skulle vinna ett championat så tidigt var överraskande. Men att jag fick köra otroligt fina hästar och fick köra så många lopp varje tävlingsdag bidrog ju bra. Det var inte heller som nu med catchdrivers som åkte runt och tog styrningarna land och rike runt.
Vilken seger rankar du själv som din roligaste – bortsett från den 1000:e?
– Det är många roliga, men jag plockar nog ändå fram V75-segern med Alberto Ray hemma i Rättvik 2022 . Jag hade haft honom sedan han var liten. Vi hade lite startpoäng, men anmälde till vår största dag och kom med. Vi fick rygg ledaren och luckan perfekt. Att få vinna inför den hemmapubliken och alla glada delägare minns jag med glädje. Då var det många känslor som bubblade upp i mig kan jag säga.
Har du haft någon riktig motgång som format dig extra mycket?
– Jag vet inte om det format mig, men något som tog otroligt hårt på mig tidigare var då hästar flyttades från mig. Framför allt var det jättejobbigt om man inte haft någon dialog innan att göra någon förändring. Det är många hästar som man fattat tycke till och att då behöva säga hej då från en dag till en annan var jättejobbigt. Efter alla år har jag blivit luttrad så vet man hur branschen ser ut så i dag biter det inte lika hårt. Ibland tyckte jag att en del var lite fulare tag mot oss tjejer, nästan som att de körde över oss.
Menar du att du kunde känna att hästar flyttades för att du var kvinna?
– Ja, vissa gånger kände jag så. Absolut.
Har du någon gång funderat på att sluta?
– Ja, varje gång det har gått skit under en tävlingsdag (skratt). Nej, det har blivit bättre med tiden. Man får jobba med sin hobby, vara ute i naturen och träffa alla fina hästar och människor. Det är så mycket glädje i det här och så länge jag får vara frisk och kry så kommer jag att fortsätta med det här.
Hur tycker du att travsporten har förändrats sedan du började?
– Tyvärr är allting mer pengastyrt nu. Jag tar fram den gamla klyschan “Det var roligare förr”. Det var så mycket runt omkring travet som vi hade då, men som vi inte har nu. Men däremot har vi en renare och finare travsport nu än tidigare då vi har ögonen på oss. Däremot saknar man ju att det inte är folk på publikplats och hur vi ska få tillbaka publiken vet jag inte. De flesta har blivit för bekväma och tittar hemifrån.
Är det något du skulle vilja förändra i sporten?
– Ja, men jag vet inte hur. Som det börjar bli nu så finns det snart bara en topp. Vi måste ut med bredden. Vi måste försöka behålla amatörerna och vi måste behålla ungdomarna som kanske börjat med ponny att vara kvar i vår fina sport. Det är massor med folk som är engagerade runt ponnytravet och som också kommer och tittar. Men vi tappar för många av ungdomarna att börja med stor häst efter ponnytiden. Det är jättebra med elit, men jag är övertygad om att vi måste ha en bredd att stå på för att ha en elit.
Vad är det viktigaste du letar efter i en travhäst?
– Först är det helhetssynen på hästen. Första blicken är viktig när man tittar på ögon och huvudet. Sedan är det förstås viktigt med benställningen.
Varför ska man lämna häst i träning hos Kajsa Frick?
– Därför att här mår hästarna bra. Jag har alla på travbanan och här har vi jättebra träningsmöjligheter. Det är också upplevelse med närhet till både häst och människor. Vår hästägarveranda och måndagstravet på Rättvik har blivit som ett kontaktnät. Det händer mycket runt omkring ett hästägande hos mig.
Vilken dokusåpa hade du vunnit?
– Robinson. Då kommer nog tjurskallen att visa sig att man vill vinna på alla sätt och vis.
Om du var en travhäst, vilka hade varit dina styrkor och svagheter.
– Jag hade nog haft ett jäkla löphuvud. Jag hade varit slitstark, men inte speedig.
Vad gör du helst när du inte är i stallet?
– Jag gillar att laga mat och umgås med familjen. Jag promenerar gärna i skogen med hunden och tränar jag själv så blir det på längdskidor.
Så du kanske gör Mats Djuse och Örjan Kihlström sällskap som ytterligare en travkusk på startlinjen i Vasaloppet nästa år?
– Ja, det blir nog så. I lördags blev jag överraskad av kollegor, jobbarkompisar och många runt travet i Rättvik med en startbiljett till Vasaloppet 2027.
Var det snällt eller elakt?
– Jag tror att de själva tyckte att de var snälla, men man kan nog tycka att det var lite elakt också. Nu måste jag ju börja träna ordentligt känns det som.
Du har läst att du gillar bandy – följer du det fortfarande?
– Ja, det gör jag absolut. Så klart följer jag Rättvik, men så spelar bonusbarnet i Gripen så dem följer jag också.
Du pratar hellre bandy än om ishockey?
– Eftersom jag hejar på Leksand så gör jag det nu. Det är intressantare med bandy. Leksand ligger mig varmt om hjärtat, men jag får erkänna att jag är lite medgångssupporter.
Vad gör dig riktigt glad?
– När våren kommer och man kan sätta sig i solen och ta en kopp kaffe blir jag glad.
Vad gör dig riktigt förbannad?
– Donald Trump. Det behövs inga ord.
Om du inte hade jobbat med trav – vad hade du gjort då?
– Då hade jag nog jobbat inom restaurangbranschen. Kanske hade jag haft en egen restaurang på en grekisk ö.
Har du någon “skrock” inför loppen?
– Det var mer förr. Då var det vissa polotröjor jag inte kunde ha eftersom det gått dåligt en kväll när jag haft den på mig.
Vilken kändis hade du gärna velat ha som hästägare i ditt stall?
– James Oliver. Du skulle han kunna fixa god mat till mig.
Vad hade du gett för råd till 18-åriga Kajsa om du hade kunnat göra det i dag?
– Jag skulle säga att ta vara mer på de fantastiska dagar du får. Stanna upp och njuta av din framfart för tiden springer så snabbt.
Vad vill du att folk ska tänka när de hör namnet Kajsa Frick om 20 år?
– Det var den kvinnan som var först i Norden att nå 1000 kusksegrar i en mansdominerad bransch.
Namn: Kajsa Frick
Ålder: 50
Bor: Hus i Vikarbyn
Familj: Gift med Dan, två bonusbarn, ett bonusbarnbarn och hund.
Äter: Mycket. Gärna en god köttbit med potatisgratäng.
Dricker: Rödvin.
Lyssnar på: Siljansradion. Den kanalen är på i stallet.
Tittar på: Netflixserier som jag somnar till.
Läser: Helst deckare när det gäller böcker. Annars går jag igenom tidningarnas nyheter och travprogram.
Aktuell: Första kvinnliga kusken i Sverige som nått 1000 kusksegrar.