Hej Jennifer! Hur är läget?
– Det är bara fint.
Ska vi dra plåstret direkt? Spyhinken!
– Haha. Ja, herregud. Hur kan något som inte var så stort bli gigantiskt?
För den som lyckats missa det behövde du en spyhink när Rikard Skoglund släppte ledningen med Robert Bergh-tränade Strawberry GooGoo varvet kvar till Barkley, från samma stall körd av Robert Bergh själv.
– Kritiken var inte bara på Rikard utan det var själva situationen. Att man släpper ledningen så sent in i loppet till en stallkamrat. Det var ju det som var grejen.
Ditt uttalande blev snabbt klassiskt – ångrar du formuleringen eller är du fortfarande nöjd?
– Jag står för det jag sa. Man reagerar spontant och jag är en sådan person som säger det jag tänker. Det får väl uppfattas som det gör då. Men där och då sa jag så, och det går ju inte att backa. Har jag sagt det så har jag sagt det.
Är det ett problem att det släpps lite för enkelt till stallkamrater?
– Egentligen inte. Det var därför jag reagerade så starkt, eftersom det var så sent i loppet och att Rikard är en offensiv kusk. Men jag tycker också att det här har tagits lite ur sitt sammanhang. Om man följde intervjuer i V65 direkt under fredagen och intervjuer från stallbacken under lördagen så ska inte det där kunna ske. Robert Bergh sa ju ”min andra häst har bättre spår så passa den”. Jag hade inte ens med Rikards häst, utan jag trodde mest på Barkley, så det var inte för min egen skull jag ville att Rikard skulle svara. När man fått all info på förhand så var det bara konstigt att man släpper i det skedet. Men som svar på frågan: nej, det är inget stort problem, men det ska belysas när det händer. Vi kan också tillägga att strax efter sa jag att jag inte gillar det jag ser, men att jag samtidigt förstår att Rikard släpper. Men just det verkar det inte som någon har lyssnat på.
Hur snabbt insåg du att ”oj, spyhink kommer leva sitt eget liv”?
– Det kanske man förstod, men man får ta det. Samtidigt försöker jag att inte läsa så mycket på sociala medier för att inte bli påverkad. Jag måste säga vad jag tycker där och då i sändning.
Har någon någonsin kommit fram till dig med en spyhink som ett skämt?
– Jag hörde att Rikard skulle göra det, men han har inte gjort det ännu. Men jag har pratat med honom efteråt och förklarat om all info innan och att kritiken inte var enbart riktad till honom, som det såg ut i media. Att jag också hade sagt att jag förstod varför han släppte hade han inte hört.
Ska vi lämna spyhinken?
– Ja, vi gör det (skratt).
Varför blev det trav för dig?
– Mina morbröder i Bollnäs hade hästar så jag hängde i deras stall jämt. Jag tänkte först att jag inte skulle jobba med trav, men jag ville jobba med hästar och funderade på att bli veterinär. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte eftersom jag inte kan se blod. Men jag brann för hästar, så det fanns inget annat för mig än att det skulle bli jobb med dem.
Hur ser du tillbaka på din karriär som travkusk?
– Det är en tid jag är stolt över. Jag fick köra många lopp och jag vann många lopp. Jag hade stort förtroende från många, så det var en rolig tid. Sedan tror kanske många att det var en glamorös tillvaro, men det är ju inte det. Jag är imponerad av alla som lägger alla timmar i bilen vecka in och vecka ut. Det sliter, även om man har världens bästa jobb.
När du ser tillbaka på din aktiva karriär – vilket lopp sitter fortfarande kvar i kroppen?
– Det är Elitloppet så klart. Det går inte att komma ifrån. Först var det en sådan uppståndelse kring att jag skulle köra Elitloppet. Royal Fighter var inte ens påtänkt för loppet några veckor tidigare. Vi vinner försöket från utvändigt om ledaren och så sitter vi fast i finalen. Det svider fortfarande, även om jag inte kan säga utfallet om vi inte suttit fast. Det är få förunnat att få köra ett Elitlopp och då vinna ett försök. Ändå grämer jag mig lite och tänker ”tänk om jag hade fått sätta nosen först i finalen”.
Finns det ett lopp du gärna hade kört om – eller helst hade velat radera ur minnet?
– Många. Jättemånga. Det är klart att man grämer sig när man suttit fast. Men när man tagit ett felbeslut och hästen blir riktigt trött, då var man inte nöjd med sig själv.
Vad är svårast i ditt nuvarande jobb som expertkommentator i tv – att vara pedagogisk eller att hålla tillbaka åsikterna?
– Det är nog ändå att vara pedagogisk. Jag fått jobba med att inte vara så nördig. Eftersom jag är uppvuxen med trav så pratar jag travspråk. Där har jag fått tänka om, eftersom alla som tittar inte pratar det språket. Man måste hitta något mellanting.
Är kuskar en lättkränkt yrkesgrupp?
– Haha, den var svår. Jag skulle nog spontant säga nej, men samtidigt känner jag att det kanske blir mer och mer så. Men jag tycker inte att de bästa kuskarna är lättkränkta, utan det känns som att de inte bryr sig.
Hur förvånad blev du när lugne Kihlström blev jättearg i en intervju på stallbacken?
– Det var ju så underbart. Bästa intervjun ever. Alltså, det var helt fantastiskt att han bara tappar det när han normalt är den som aldrig bryr sig. När han kunde göra det så kan alla, och det var väldigt underhållande tv.
Finns det någon kusk eller tränare i dagens trav som du känner lite extra för, eftersom du varit där själv?
– Det är nog kvinnor i allmänhet. Jag vet hur svårt det är att vara tjej i den här sporten. Jag är så imponerad av de tjejer som lyckas både som tränare och kusk.
Varför valde du själv att inte fortsätta som kusk?
– Jag fick inte ihop det när jag fick barn. Jag körde lite efter det, men det gick inte – jag hade inte den tiden. Vissa löser det, men jag hade inte de pusselbitar som krävdes. Skulle jag komma tillbaka på hög nivå hade jag varit tvungen att ändraa allt, aldrig säga nej till en styrning och behöva åka överallt. Det priset kunde jag inte betala den här gången.
Saknar du tävlingsnerven – eller är det skönt att kunna analysera utan att ha selen på?
– Jag saknar tävlingsnerven, men jag försöker hålla den på armlängds avstånd så att man inte känner det för mycket. Då hade jag saknat det mer. Jag kan inte säga att jag var klar med det, men jag var beredd att ändra mitt liv. Det är mycket värre för den som måste sluta på grund av en skada.
Blir du ledsen när du läser elaka kommentarer om dig själv i sociala medier?
– Jag väljer som sagt att inte läsa så mycket på sociala medier eftersom jag vet att jag blir påverkad. Det ska man inte bli, men det blir jag, även om jag förstår att någon kanske skrivit på fyllan. Tidigare fick man samtal och ibland vykort där folk tyckte att man körde dåligt. Däremot lyssnar jag gärna på personer som jag har respekt för, och då ska man kunna bli påverkad av kritik.
Vykort?
– Ja, jag fick ett vykort efter ett lopp på Färjestad där jag hade spår tolv. Nio, tio och elva missade starten, men jag kom iväg bra. Dagarna efter fick jag ett vykort med frågan hur jag kunde vara så usel att jag inte ens kunde vara med när startbilen släpper fältet. Det var ändå lite roligt att någon köpte ett vykort och ett frimärke, skrev ner kritiken och postade kortet. Och så stämde det inte.
Om du nu fick ge ett råd till ”unga Jennifer Tillman” – vad hade det varit?
– Att jag skulle varit lite lugnare och mer analyserande. Och kanske fokuserat på rätt saker och prioriterat bättre. Att landa och tänka på vad som är viktigast.
Har din syn på lopp och taktiska val förändrats sedan du började kommentera?
– Ja, absolut. Man ser det på ett annat sätt än när man sitter i sulkyn. Dessutom har det förändrats hur man kör lopp i dag. Därför kan jag inte vara kvar i hur det har varit. Nu har kuskarna blivit sjukt skickliga i sulkyn och man vågar göra nya drag i loppen.
Hur ofta sitter du i sändning och tänker: ”det där hade jag aldrig gjort själv”?
– Det är klart att det händer. Folk gör ju misstag. Men jag skulle inte vilja kapa någon som är på väg uppåt och gör ett nybörjarmisstag. Det ingår att göra fel i början. Ett av mina första lopp körde jag på Axevalla i tät dimma, och jag minns att jag tänkte ”shit vad bra, ingen ser mig”. Så är det nästan aldrig– du är jättesynad vid minsta lilla misstag, även när du kör ditt tredje lopp.
Hur är det att ibland behöva såga beslut som du vet hur svåra de faktiskt är i stunden?
– Många kanske tycker att jag är för snäll som expertkommentator, och det kan vara just för att jag vet hur svårt det är. Jag kan bli irriterad på spelare ibland och vilja sätta dem i sulkyn och säga ”hur hade du gjort?”. Att välja beslut så snabbt som måste göras är inte lätt. Vissa situationer upplevs på ett sätt på banan, men vi som står vid sidan om uppfattar det på ett annat sätt. Jag försöker ofta försvara kuskar, men när våra mest rutinerade kuskar också gör fel ska man kunna säga det.
Om du inte jobbat med trav – vad hade du gjort då?
– Min sambo säger att jag skulle ha varit advokat. Så kanske det.
Vem i trav-Sverige hade överraskat mest i ”Let’s Dance”?
– Oskar Kylin Blom hade nog överraskat många som inte har koll på hans danskunskaper. Han är väldigt skicklig.
Favorithäst genom tiderna?
– Royal Fighter som att köra. Annars Olivers Boy, som jag växte upp med och tog licensen med.
Om du hade varit en travhäst – vilken hade varit din styrka respektive svaghet?
– Jag hade nog varit en åsna eftersom jag är så envis. Men som häst hade jag nog varit allround. Jag hade varken varit den snabbaste eller starkaste.
Om du varit en karikatyr av en seriefigur – vilken hade du varit?
– Mamma sa i början när jag vann lopp: ”du låter som Kalle Anka i vinnarcirkeln”. Hon tyckte att jag pratade så mycket. Men jag hade nog varit den lilla ponnyn Mulle i tidningen Min Häst.
Bästa travbanan i Sverige – och varför?
– Jag måste säga Solvalla, även om jag värnar om Bollnäs och Mantorp. Det är Solvalla som ger mest puls.
Vad kan travet bli bättre på framöver?
– Jag tror att många tycker att det tar för lång tid, så tävlingsdagarna måste nog bli kortare. Jag var med och körde ett test för många år sedan. Som kusk fungerade det bra, men skötarna var inte lika positiva. På något sätt måste man försöka hitta en väg, åtminstone i slutet av en tävlingsdag. Jag tror att det är ännu mer aktuellt nu att förkorta tävlingsdagen för att folk ska känna att de har tid att åka och titta på trav. Jag är rädd att travet blir för segt för de som inte är inbitna.
Vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Nu har man blivit så gammal att man bara önskar att alla ska må bra och ha det bra.
Fakta – Jennifer Tillman
Bor: Hus i Eriksund
Familj: Sambo Henrik, sonen Jordan och bonusbarnet Rasmus
Äter: Gärna thaimat
Dricker: Cola Zero eller vitt vin
Tittar på: Trav
Lyssnar på: Ljudböcker, hur mycket som helst
Läser: Travsajter och travprogram
Aktuell: Expertkommentator i trav-tv