Jag glömmer dig aldrig Copiad

Jag fick först veta det i lördags. På eftermiddagen. Ett omedelbart hugg i hjärtat. Men sedan slog jag bort tanken ganska snabbt. Jag ville inte att det skulle förstöra min kväll som jag sett fram emot. Jag valde att ignorera det. Några timmar.

På söndagen fanns det mer utrymme för att begrunda den så sorgliga nyheten. Copiad fanns inte mer. Jo, jag vet; det är bara en häst. Men inte så bara. Inte vilken häst som helst. Kanske den bäste av alla. En häst vars popularitet bland gemene man antagligen bara kan jämföras med Ego Boy och Legolas.

Copiad debuterade 1992. Och eftersom jag då, som trettonåring, följde precis allt som skedde i travvärlden och nästan kunde alla resultat utantill, lade jag tidigt märke till hästen. Senare samma höst vann han ett Klass 3-försök på Romme. Efter att ha tappat minst hundra meter på galopp. Det var fullständigt makalöst. Det var Copiads sjätte start i livet och jag tänkte för mig själv i överdriven iver att om jag nu ändå inte sett en blivande världsstjärna födas. En nästan helt obefogad tanke så tidigt i en karriär men för en gångs skull besannades min profetia.

Breeders Crown-finalen drygt ett år senare vanns också den med galopp på vägen och kanske då började man på allvar ana vad som möjligen skulle komma att ske.

Det skedde också. På våren påföljande år. Jag har sett ofantligt många lopp live. Tyvärr såg jag dock aldrig Elitloppet 1994 på plats. Jag var bara femton år och hade inga som helst möjligheter att befinna mig i Stockholm. Hur gärna jag än ville. Jag såg det på teve. Ändå är det utan tvekan det mest minnesvärda travlopp jag någonsin upplevt. Och det är jag med all säkerhet inte ensam om.

Ja, jag vet. Du har också sett det. Åtskilliga efter åtskilliga gånger. I söndags, strax före solnedgången, klickade jag fram loppet på youtube igen. Ännu en gång.

Hans G: Copiad i ett ursinnigt tempo med Pine Chip joggande utvändigt…Det är de två giganterna…de lämnar fältet Thomas!

Nilsson: Jaa..det är..det här …det är så det ryser i hela kroppen när man ser det. Det här är två fantastiskt fina hästar och jag tycker att…Copiad han försöker hålla emot det värsta han kan…och han lyckas så här långt.

Jag minns att jag inte höll med Nilsson. Då. Precis då han sa det. Där, då typ 400 meter kvar var jag fullständigt övertygad om att Pine Chip hade satt klorna i den värmländske kämpen. Att han skulle tacka för sparringen och vinka adjö vilket ögonblick som helst. Det var ju så det skulle vara.

Men Copiad ville annat.

Hans G: Det är trettio, fyrtio meter ner till de andra! Copiad! Pine Chip!

Copiad ville annat. Jag vet att det inte är så men jag kan inte låta bli att ändå föreställa mig det; i inzoomningen där precis vid utgången ur sista sväng, när publikjublet är öronbedövande, är det inte så att Copiad möter Pine Chips blick, om så bara bråkdelen av en sekund? Händer inte något där?

Hans G: Upploppsklockan har ringt! Hääär kommer de!

På bara några få steg har Pine Chip gått från segerviss till slagen. På bara några få steg har Copiad gått från häst till lejon. Han vägrade ge sig. Han skulle vinna. Han vann.

Hans G: Pine Chip är slagen!

Nilsson (smått rörd): Det är fantastiskt att se det här…

Komplett triumf. Berglöf passerar mållinjen och tappar tömmarna i ren eufrori. Jag skrek rakt ut så dammet yrde i soffan. Av ren eufori.

Jag tror aldrig jag kommer få uppleva den känslan någon mer gång. I alla fall inte av ett travlopp. Och jag tror heller inte jag vill det.

När jag återsåg det där loppet igen i söndags, loppet jag sett så många gånger förut, kändes det på ett annat sätt. Jag blev plötsligt så berörd. För Copiad fanns inte längre.

Jag vet, bara en häst. Men ändå.

Visst är jag mesig.  Överkänslosam. Men jag erkänner att en tår letade sig fram ur ögonvrån. Den rullade sakta ner över kinden och träffade tangentbordet. Den landande på bokstaven c. C som i Copiad.

---

Ta förresten tillfället i akt att se alltid lika lysande Tony Ryttars reportage om Copiad gjort för ett par år sedan. HÄR.