Hej Helen! Hur är läget?
– Det är väldigt bra!
Hur kommer du ihåg den här söndagsmorgonen i Paris för 31 år sedan?
– Jag vaknade den där morgonen oerhört fokuserad. Jag blev väldigt laddad redan dagen innan Prix d’Amérique när jag besökte Vincennes för allra första gången. Bara att komma dit var en stor sak, en fantastisk arena som griper tag i en. Ja, det var magiskt. När jag vaknade den söndagsmorgonen tyckte jag att jag var väl förberedd.
Minns du vad du tänkte i defileringen den dagen – eller är det bara ett virrvarr av intryck?
– Så fort jag satte mig i sulkyn var det bara fokus på en sak. Men så klart var det jätterörigt och man känner sig som världens minsta människa på jorden. Det var scary och de känslorna grep tag i en hela tiden innan. Det gastkramade i hela kroppen och man höll på att gå sönder av skräck, ”hur har jag hamnat här”.
Trots allt. Du skrev inte bara travhistoria som första kvinna att köra Prix d’Amérique – du vann dessutom. Hur stolt är du att du och Ina Scot lyckades?
– Den stolthet jag känner är ofantlig. Jag är stolt över mig själv att jag lyckades med det jag hade föresatt mig att genomföra. Jag visste någonstans i grunden att om jag förberedde mig och gjorde mitt bästa så skulle jag klara det, hur skräckinjagande och hur stor uppgiften än var. Det var faktiskt så under loppet att jag glömde bort publik och allt.
Men målgången då, finns den kvar i minnet?
– Ja, absolut. När jag passerade mållinjen kände jag att vi var först och jag gjorde en liten, liten segergest, blygsam. Jag kände ingen större glädje just då utan mest att jag hade genomfört uppdraget, ”mission completed” liksom. Nu kunde ingen komma och säga ”vad gjorde du där, man förstod att det inte skulle lyckas. Hur tänkte ni?”. Glädjen kom senare. Jag är mer stolt i dag än just då.
Om jag påstår att det var ett stort motstånd till att du skulle köra Prix d’Amérique för att du hade ”fel kön”, är det en överdrift?
– Nej, det är verkligen ingen överdrift. Det var ju så det var. I Sverige hade vi kommit längre än i många andra länder vid den tiden, men några år tidigare ringde tränare och strök hästar som jag var uppsatt på och det var ingen som ville ha en kvinna i sulkyn. Det var också många kuskar i Sverige som tyckte det var fel och försökte sätta åt mig och skrek elaka saker för att jag var kvinna. Det här året i Frankrike var det ett motstånd och jag tror nästan att det var förbjudet för tjejer att köra ett så stort lopp. Det är min egen lilla teori som jag inte har belägg för, men jag tror inte att de såg mig och Ina som något hot och hon var ju dessutom jättedålig i Prix de Belgique. Jag tror att de tänkte inför Prix d’Amérique: ”Jaja, låt det hända nu så får vi det överstökat och så behöver det aldrig hända mer. Det är ju helt vanvettigt att den dumma svenskan ska köra.” Men efter det är det ju öppet för kvinnor att köra.
Kände du att du körde för dig själv, för hästen och för alla kvinnor i sporten?
– Ja, det kände jag verkligen. Jag fick inte slarva bort den här chansen utan var tvungen att prestera mitt bästa. Att jag sedan skulle vinna hade jag aldrig en tanke på.
Får du ofta prata om den där segern för 31 år sedan än i dag?
– Det sker titt som tätt, särskilt under tiden när det närmar sig Prix d’Amérique. Förra året var det jubileum och de hade verkligen gjort en jättefin hyllning på Vincennes. De hade kontaktat Marita på Nordiska travmuseet och fått lite grejer som de satte upp i en jättefin monter. Segerloppet spelades hela dagen på en monitor. När jag kommer till Vincennes i dag känner jag mig väldigt populär fortfarande.
Du har till och med fått ett lopp uppkallat efter dig, Prix Helen A Johansson!
– Det var ju nästan overkligt. Jag är så stolt över det. Det är inte så många idrottshändelser vi pratar om så lång tid efter att de hänt, så det var en stor seger inom travsporten.
Är du på plats i dag för att dela ut priset i ditt lopp?
– Absolut. Jag tycker att det är jätteviktigt att vara på plats och dela ut priset. Jag är ju stolt över det som hände i mitt ”förra liv”.
Jag kan inte riktigt släppa att du fick ta emot så mycket skit som kvinna. Vad var det för ord som skreks i loppen? Och att du fortfarande låter ledsen när du berättar om det så många år senare, det måste ändå ha satt sig hos dig?
– Vad det var som skreks ska vi nog inte skriva ner, för det var obehagliga saker. Egentligen brydde jag mig inte så mycket eftersom jag verkligen hade bestämt mig för att köra häst. Men det är klart att det inte var roligt och några kan jag fortfarande inte förlåta. Nej, de som var mest fördjävligt elaka förlåter jag inte.
Ina Scot
Om du jämför travet när du slog igenom med dagens trav – vad har blivit bättre, och vad saknar du?
– Jag känner att travet hade mycket enklare att nå ut tidigare till vanliga tjejer och killar och till arbetsplatserna. Folk visste vilka Ina Scot och Zoogin var och jag tror att man hade en annan förståelse och känsla för hästarna. Det är mycket svårare i dag att nå fram med det budskapet vi har. De flesta tävlingshästar har det ju till och med bättre än människor. Men svårigheten att ta sig igenom det oerhörda mediebrus vi har i dag har ju alla, inte bara travet. Det är samma för artister och alla andra.
Hur ofta sitter du i en vagn bakom en häst i dag?
– Jag kör ingenting alls, men jag var faktiskt ute hos Maria Törnqvist i somras och då fick jag köra. Jag körde fort med några hästar och det var jätteroligt, även om man inte har den känslan kvar som man hade tidigare. Maria fick mitt pris ett år på Hästgalan och vi har hållit lite kontakt efter det. Hon har sagt att ”nu måste du komma och köra” och i somras blev det av. Henne gillar jag verkligen.
Vad gör du i ditt nya liv?
– Jag jobbar på ett företag som heter Didrikssons som redovisningsekonom. En jättetrevlig arbetsplats att vara på, så jag stormtrivs. Hade det inte blivit trav där på åttiotalet hade jag nog jobbat med ekonomi redan då.
Finns det en häst som format dig mer än alla andra – och varför?
– Ina är ju Ina och det är en ynnest att få lära känna en sådan individ. Men den som format mig mest måste jag nog ändå nämna Hallon Brunn, som var den första häst jag var med och körde in själv. Han och jag kunde varandra utan och innan. Han tävlade från att han var tre år tills han var tolv och han älskade att tävla. Vi hade så roligt tillsammans och jag visste hur han tänkte och ville, och jag tror att han visste samma om mig. Vi kunde verkligen ”prata” med varandra.
Favoritbana i Sverige – och varför just den?
– Det är lite svårt att svara på. Jag gillar Jägersro jättemycket och jag har varit tränare där ett tag. Men Solvalla var alltid lite extra att åka till, så jag får nog svara både Jägersro och Solvalla.
Har du någon gång tänkt ”vad håller jag egentligen på med?” mitt i ett lopp?
– Det är klart att man körde några dåliga lopp och i förhållande till det jag har vunnit har jag kört pyttelite. Jag var noga med att alltid tänka på hästens bästa när jag körde lopp. När jag tänker tillbaka på mig själv som kusk har jag alltid trott att jag körde försiktigt. Men när jag har tittat på filmer från gamla lopp som jag kört så visar det sig att jag styrde på både här och där (skratt).
Om du fick köra vilken historisk travhäst som helst – vem väljer du?
– Om jag inte får välja Ina Scot så väljer jag Varenne.
Om du fick ge ett enda råd till en ung tjej som drömmer om att slå sig fram i travet – vad skulle det vara?
– Tro på dig själv, allt är fullt möjligt. Lyssna inte för mycket på vad alla andra säger, och det här gäller förstås både tjejer och killar. Det gäller också att inte brytas ner när man gör fel, för det gör alla ibland, även Örjan Kihlström. Men jag kan tycka att journalisterna är lite för hårda mot nya kuskar i tv-sändningar. ”Nu ska vi se hur det går för Lisa som är så grön i det här.” Det känns som att vi kan stötta de nya i sporten bättre.
Har du någon trav-”skrock” under karriären som du absolut inte ville erkänna då – men kanske kan göra det nu?
– När jag började köra fick jag tag på ett par vita körboots. Det var inga riktiga körboots, men jag hade inga pengar och de här var i alla fall vita och fina. De blev mina turskor och jag var alltid tvungen att ha dem. Men en tävlingsdag på Solvalla blev jag ursparkad av en häst i volten och släpades med när jag fastnade med en fot i tömmen. Det var en oerhört otäck upplevelse. Helt plötsligt lossnade klacken på skon och jag lossnade, och det gjorde att jag klarade mig. Det var ju dåliga skor och det var väl också anledningen till att klacken lossnade. Men jag tyckte att de inte kunde hjälpa mig mer i framtiden än de hade gjort den här dagen, så jag körde aldrig mer i dem.
Vad tror du Ina Scot hade sagt om dig om hon hade kunnat prata?
– Åh, lilla Ina… Hon tyckte om alla, även om hon var en fenomenal diva. Jag tror att hon hade sagt att hon gillade mig, för jag gjorde alltid det bästa jag kunde för henne.
Om du hade varit en travhäst, vilka styrkor och svagheter hade du haft?
– Jag hade varit stark, men jag hade inte varit den snabbaste. Jag hade nog varit en Hallon Brunn.
Vilken egenskap hos hästar önskar du att människor hade mer av?
– Att vara nöjd. En häst är alltid nöjd med vad den får. En människa är aldrig riktigt nöjd.
Vad skulle du absolut inte klara dig utan i vardagen?
– Att träna.
Vad är det mest udda du samlar på, medvetet eller omedvetet?
– Jag har svårt att slänga kläder. Jag köper kläder med omsorg och behåller det mesta. Ibland händer det att något plagg får lämna garderoben och då lägger jag ut det på någon av alla second hand-sajter som finns. Inget slängs.
Om du tvingades delta i en dokusåpa – vilken?
– Nej, gud. Absolut inte.
Du var ju med i Mästarnas mästare?
– Ja, men det är väl verkligen ingen dokusåpa? Det var för att visa idrotten och prestationerna. Jag hade fantastiskt roligt där och det var kul att lära känna alla. Förutom mig var det Frank Andersson, Sara Erikson Dikanda, Anna-Carin Zidek, Patrik Andersson och Tomas Jonsson. De var jättetrevliga allihopa.
Vem vinner Prix d’Amérique i dag?
– Jag hoppas givetvis mest på de svenska hästarna. Jag funderar över Wäjerstens häst, är den helt borta? Jag tycker att Bullet the Blue Sky är jättebra och jag håller nog lite extra på honom.
FAKTA/ Helen A Johansson
Ålder: 64
Familj: Maken Lennart och dottern Alma
Bor: Hus i Borås
Äter: Fisk. Jag är noga med vad jag äter och försöker köpa bra mat. Det betyder att det blir mycket matlagning sm jag tycker är superskoj.
Dricker: Vatten och vin
Tittar på: Nyheter, ”På spåret” och sport
Lyssnar på: Lite grann på poddar. Just nu har jag snöat in på Sara Vimmercrantz, som har så sunda idéer. Det känns som att det hade gått bättre om hon hade fått styra världen.
Läser: Rätt mycket böcker. De senaste är ”Lektioner i kemi”, ”De fantastiska fruntimren på Grand Hotel” och ”Där kräftorna sjunger”. Jag slöläser även lite krim.
Aktuell: Ständigt aktuell under Prix d’Amérique-helgen efter segern 1995 med Ina Scot som historiens första kvinnliga kusk i loppet.