Gundersen: – Det var som att leva i en skräckfilm

Hur är läget?
– Det är bra, och det är skönt att börja starta hästarna igen, för vi startar dem inte under vintern.

De senaste åren måste ha varit som en berg- och dalbana för dig mellan djup sorg privat och glädje på travbanan?
– Det kan man verkligen säga. På travbanan har det varit fantastiska framgångar år efter år. Men under den här tiden har jag också haft min största svacka i livet när jag miste den jag älskade mest, min fru Lotta. Hon var som ett nav för hela familjen och vi hade byggt det här tillsammans, vi tog alla beslut tillsammans… Det var vi liksom. Det har varit tufft, men det var ännu tuffare under de sista 1,5 åren som Lotta levde.

Förklara gärna.
– De sista 1,5 åren. Fy fan. Jag åker med den jag älskar på kontroller och allt är bara negativt, negativt, negativt. Att vara med och se den du lever med få sådana besked, ja, det är som att leva i en skräckfilm. När vi alla visste att det inte skulle gå att besegra hennes cancer… ja, det går inte att förklara. Men nu har vi kommit in i en ganska bra rytm och livet måste ju gå vidare.

Hur har det här påverkat dig som människa?
– Det gjorde det redan när jag själv drabbades av cancer några år tidigare. Det såg inte bra ut, men jag hade tur och svarade på behandling. Men det blev en väckarklocka. Man inser hur fort allt kan ta slut. Man måste leva medan man kan.

Ni fortsatte att starta hästarna under den svåra tiden. Hur var det?
– Lotta ville det och hon var med hela vägen. Kvällen innan hon gick bort satt Magnus och jag hos henne på sjukhuset och pratade om vilka hästar som skulle starta dagen efter. Hon ville vara med. Sådan var hon. Hon levde hela vägen. Jag är väldigt tacksam att hon hann få vara med och uppleva när Magnus tog sin tusende seger som den yngsta kusk någonsin i Norge, och när vi vann derbyt kort innan hon gick bort.

Hur mycket har hästarna hjälpt dig?
– Otroligt mycket under hela den här tiden. Var jag inte på sjukhuset så tränade jag hästar eller var med dem på trav. Det var både en hjälp och en flykt.

Den där känslostormen när Magnus vann Axel Jensens Minne med Charron är det nog ingen som glömmer som såg den tv-sändningen.
– Usch ja. Det var en vecka efter att Lotta hade somnat in, och Magnus och jag hade inte varit på travbanan under den veckan. Vi lyckades hålla fokus hela dagen, men efter att Charron var först i mål blev det jobbigt på alla sätt. Men det är klart att Lotta var med på något sätt.

Några månader senare blev du invald i Hall Of Fame som en av våra största inom travet. Hur var det att ta emot det beskedet?
– Det var enormt, alltså. Då var jag tvungen att gå åt sidan och vara för mig själv en stund, och det kom lite glädjetårar också. Sedan kom känslorna att jag så gärna hade velat att Lotta skulle fått uppleva det. Jag har haft en dröm om att komma med det, men jag trodde kanske inte att det skulle bli så. När jag satt i det där rummet i Årjäng när priset skulle delas ut tänkte jag på hela min resa. Från när jag var liten och körde kallblod i regn med fyrhjulsvagn… till att sitta där. Ja, det var en stor stund.

Hur ser vardagen ut i dag?
– Det är träning av hästar. Vi har runt 30 stycken på gården. Jag jobbar tillsammans med Magnus, hans familj och tre anställda. Vi jobbar på och trots att pappa och son jobbar tillsammans är det ytterst lite konflikter. Vi bråkar nästan aldrig utan respekterar varandra, och det är en stor glädje att det känns så bra att jobba med honom.

Du är inte chef längre?
– Nja, jag vet inte riktigt… Jo, jag är väl faktiskt det fortfarande (skratt).

Hur viktigt är det att ha en sådan stjärna som Charron i stallet?
– Det är alltid viktigt och jag har varit lyckligt lottad att ha haft många fina hästar genom åren. Att vara med i de största loppen är ju det man jobbar efter, och det är klart att man syns mer när man har en sådan bra häst.

Vad säger du om Charrons årsdebut?
– Den var strålande. Han har tränat på bra i vinter sedan han kom från Frankrike, så det var inte överraskande.

Har Solvalla ringt och hört sig för om ni vill vara med i Elitloppet?
– Nja, det har varit lite kontakt på sms om matchningsplaner. Men inget mer än det. Men vi har tackat jag till Paralympiatravet på Åby och eventuellt blir det en start innan dess på Bjerke.

Vill ni vara med i Elitloppet?
– Ja, det vill vi absolut. Han var bra i Elitloppet ifjol och det var bara någon centimeter från att han hade kvalat in till finalen. Han är en stark häst som går till mål, och det skulle vara spännande att se honom i en elitloppsfinal, för två lopp är nog inga problem. De bästa för Elitloppet vore om Danmark, Finland och Norge hade en kanonhäst var som kunde utmana de svenska stjärnorna. Jag tror det skulle vara viktigt för Elitloppet. Men i år blir det inte så.

Vad säger du om inledningen på det här året för stallet?
– Vi har ju precis börjat, men så här långt har det varit strålande. Från tisdag till lördag hade vi 12 hästar ute, och samtliga presterade riktigt bra. Så här långt har det sett bra ut.

Vad är du mest nöjd med i verksamheten nu?
– Det är att alla presterar, och det är viktigt med tanke på att det är olika ägare på hästarna. Så bredden är jag nog mest nöjd med.

Hur är travet i Norge jämfört med Sverige?
– Vi ligger långt efter. Vi har många bra hästar i Norge, men problemet är att det kanske är 2–3 bra hästar i loppet som är så mycket bättre än övriga. I Sverige är bredden i loppen helt annorlunda. Men norska hästar vinner ju på både Solvalla och Åby, så det finns, som sagt, bra hästar. Det är allt färre som håller på, men de som håller på har blivit bättre. Så kanske man kan sammanfatta det.

Har ni någonsin funderat på att flytta över gränsen till Sverige?
– Vi har lekt med tanken. Men vi har en fantastisk gård där vi vet att vi kan få fram väldigt bra hästar. Det är svårt att flytta gården, så vi har blivit kvar. Men vi bor ändå rätt centralt och tar oss till flera svenska banor på relativt kort tid.

Vilka är dina bästa hästar genom tiderna?
– Den allra bästa är ju Support Justice. Det är hästen i mitt liv och det kommer jag alltid att säga. Jag trodde att jag hade kört bra hästar innan, och det hade jag väl också gjort, men när jag körde honom så trodde jag inte att det var möjligt att en häst kunde vara så bra. Han gick ju genom tre, fyra och femårssäsongen utan att gå i botten. Det var en enorm häst. Hillary B.R måste jag ju också nämna, för hon var ett unikum som gjorde 15 starter och vann samtliga. Sedan är förstås Charron en av mina bättre, men jag har haft många fina.

Vad driver dig mest idag – tävlandet eller att utveckla hästar?
– Att utveckla hästar, helt klart. Att utveckla en häst och sedan se framgångarna ger mig mycket.

Vilken seger har betytt mest för dig i din karriär?
– Det är många fina, men jag tänker ändå lite extra på derbysegern med Support Justice. Den var min första debyseger som tränare, så det är klart att det var enormt.

Du har verkligen blivit en derbykung efter massor av vinster!
– Haha, ja, jag har i alla fall lyckats bra i just derbyt, och det har blivit – totalt 10 derbysegrar med varmblod, tre som catchdriver och sju tränarsegrar varav Magnus har kört några. Det har ju blivit några kriteriesegrar och stokriteriesegrar också, så sammanlagt är det nog över 20 segrar i de klassiska unghästloppen.

Är du mer en tränare än en kusk idag?
– Ja, absolut. Mina första 15 år i travsporten var som kusk. Jag körde 1 600–1 700 lopp per år och vann cirka 200 per år. Men efter att vi köpte gården blev jag utan tvivel mest tränare.

För 24 år sedan träffades vi för första gången när jag skjutsade till ditt hotell i Östersund. Kommer du ihåg det?
– Ja, den dagen minns jag väldigt väl. Jag hade precis vunnit kallblodsderbyt med Gislum. Det var en väldigt stor dag och det är min enda seger i det loppet. Det jag nästan minns mest var ägaren, som var 74 år, och som var en god vän med min far. Ägaren åkte först till uttagningsloppet de 80 milen enkel väg med sin fru, och sedan till finalen igen. Det tyckte jag var enormt.

Har relationen till kallblod försvunnit?
– Nja, försvunnit vill jag inte säga. Jag har vunnit 2 700 lopp som kusk och säkert vunnit 1 000 av dessa med kallblod. Men på vår gård tycker jag att det passar bäst att träna varmblod, så det är anledningen till att alla i stallet är varmblod utom en.

Hur har travsporten förändrats i Norge sedan du var ung?
– Oj. Det är en stor förändring. Först och främst så fanns det ju flera travhästar i varje by förr. Sedan känns det som att travsporten tappade mycket när sporten försvann från rikstäckande tv. Sporten har blivit alltmer professionell jämfört med förr då det inte var så stort allvar hela tiden. Det är tråkigt att vi blir allt färre och jag tror att det är farligt om det bara blir elit och de små inte finns kvar. Jag själv började ju på gräsrotsnivå och jobbade den hårda vägen. Hade vi inte uppmuntrat bredden förr hade jag inte tagit mig dit jag är. Idag hade jag fått slita för att komma in i den här sporten.

Finns det någon träningsprincip som du aldrig kompromissar med?
– Ja, det är grundträning. Idag är alla hästar så talangfulla, så bara du lägger ner jobbet kan du komma långt. Grundträningen är min viktigaste punkt när det gäller häst.

Finns det lopp du fortfarande drömmer om att vinna?
– I Norge är det absolut Oslo Grand Prix, där jag varit bland de tre några gånger utan att få vinna. I Sverige är det utan tvivel Elitloppet. Men att vinna Elitloppet är extremt svårt, men det är möjligt, och norska hästar har faktiskt vunnit det. Men som norrman är det nog ändå “enklare” att vinna Elitloppet än Prix d’Amérique.

Om du själv var en travhäst. Vilken hade varit din styrka och svaghet?
– Då hade jag haft bra inställning och jag hade nog varit rätt uthållig. Svagheten?… kanske hälsan.

Vad gör du en ledig dag?
– Då är jag alltid tillsammans med familjen.

Följer du något utanför travet?
– Jag är ju en gammal backhoppare, så det har jag följt mycket. Men jag följde det mer förr än jag gör idag. Annars går jag gärna på fotboll. Jag håller på Kongsvinger, där jag kommer ifrån, och ser ibland matcher med Vålerenga Fotboll.

Vad säger du om Bodø/Glimts framgångar?
– Det är helt otroligt. Ett lag långt ner i hierarkin i Norge plötsligt blir ett av Europas bästa. Det är en sagohistoria. Det är väl som att en Bodenhäst blir bäst i världen, och med det menar jag inget ont med Boden (skratt).

Bästa travbanan i Norden?
– Bjerke. Jag är patriot – men det är också en fantastisk bana. Den har ett väldigt fint underlag och jag trivs otroligt bra där.

Vad är du sämst på?
– Jag är nog en tidsoptimist. Jag tror tiden ska räcka till allt så det händer att jag är 10 minuter sen ibland.

Fem snabba
Kaffe eller energidryck? – Inget. Jag tar en cola.
Morgon eller kväll? – Morgonmänniska har jag blivit efter tiden då jag drabbades av cancer. Jag kan bli väldigt trött på kvällen efter att ha kört häst hela dagen.
Midsommar eller jul? – Midsommar. Jag gillar sommar bättre än vinter.
Derbyt eller Elitloppet? – Jag måste säga derbyt.
Varmblod eller kallblod? – Jag gillar båda… men jag säger varmblod.

Vad skulle du säga till ditt 20-åriga jag?
– Gör samma sak igen! Visst har jag gjort misstag, men jag har jobbat hårt och varit ärlig. Jag tycker att jag har lyckats bra, och med det menar jag inte att skryta – för sådant är det värsta jag vet. Jag satte mål som 20-åring tillsammans med Lotta – och vi nådde dem.

Vilken dokusåpa hade du vunnit?
– Jag hade kunnat tänka mig att vara med i Farmen, för det programmet tycker jag är roligt att titta på. Men om jag skulle vinna är väl osäkert.

Hur vill du bli ihågkommen?
– Som en seriös och ärlig travtränare som kom långt utan genvägar. Han som började på gräsrotsnivå och tog sig hela vägen till att bli invald i Hall Of Fame.

Fakta:/Geir Vegard Gundersen

Ålder: 51 år
Bor: Gård i Nittedal, Norge
Familj: Sönerna Magnus och Martin, svärdottern Benedicte samt barnbarnet William, 2,5 år.

Dricker: Cola, men har börjat testa Pepsi Max.

Äter: Fisk

Tittar på: Naturprogram

Läser: Travliteratur och nyheter

Lyssnar på: Norsk musik, bland annat Jan Teigen

Aktuell: Invald i Hall Of Fame i år och kan åter bli aktuell med Charron i Elitloppet