Låt oss inte glömma bort Greyhound

En klassisk fråga inom travsporten (liksom många andra områden) är: vem har egentligen varit den bäste genom tiderna?

En fråga som såklart är omöjlig att besvara.

Man skulle kanske kunna argumentera för Varenne. Någon kanske skulle förorda Ourasi. Möjligen Mack Lobell? Eller varför inte vår samtida Bold Eagle (eller Nuncio)?

Precis som det är omöjligt att jämföra Gunnar Nordahl med Zlatan, är det givetvis ganska svårt att jämföra travhästar för 60 eller 30 år sedan med de som travar i dag.

Så jag har inte någon avsikt att alls försöka ”besvara” frågan. Jag ämnar bara att föra i ljuset en het kandidat. En väldigt het kandidat.

[caption id="attachment_492" align="alignright" width="175" caption="Foto: Wikipedia."][/caption]

Hästen hette Greyhound, men kallades lika gärna för ”The Great Grey Ghost”. Eller "the Silver-skinned Flyer".

Få tävlingshästar genom historien kan nog mäta sig med gamle Greyhound, både beträffande legendarisk status och prestationer på banan.

Greyhound föddes 1932 i Kentucky. Och det var kanske inte den roligaste tiden att födas på som travhäst, mitt i den stora depressionen och i tiden mellan ett världskrig och ett förebådande.

Det uttjatade epitetet ”en ful ankunge” är onekligen ett som passade in väldigt väl på Greyhound. Hästens stam var inte alls pjåkig, pappa var välkände Guy Abbey och morfar Peter the Great.

Men hästen föll inte i smaken för de som eventuellt var intresserade av att köpa honom. Förutom att det rörde sig om en skimmel, var ”anatomin” inte lockande; Greyhound hade en mankhöjd på över 1.70 redan som tvååring.

Slutligen gick den gänglige travaren under klubban – för 900 dollar. Köparen Edward Baker anade nog inte att han hade gjort en alldeles lysande affär, och då hade han ändå redan gjort många sådana.

Greyhound bedömdes inte ha så mycket att komma med, men trava kunde han skulle det visa sig.

Fortare än någon annan.

Greyhound, som blev valack redan som åring, började tävla som tvååring redan och visade tidigt sin enastående talang. Det i träning hos Sep Palin. Hästen började rada segrarna och publiken fick snabbt en ny favorit i den väldige stålgrå travmaskinen.

I början av treåringssäsongen rankades han ännu inte som kullens främsta, men när det började dra ihop sig till årets största uppgift Hambletonian (som vid de här tiden ännu avgjordes i Goshen) skulle ”the great grey ghost” visa vem det var som satt högst på tronen.

Greyhound skulle bärga Hambo-titeln i två raka heat. Han grejade första heatet på totaltiden 2:02 ¼ vilket betydde ett nytt världsrekord för treåriga valacker. Det första av en räcka världsrekord som skimmeln skulle lägga under sina hovar. Det andra heatet segrade han i på en fjärdedels sekund långsammare tid, efter att ha svepte runt fältet på bortre långsidan och lämnat motståndet. Här en liten film från Hambot.

Även om han på grund av skada fick avstå Kentucky Futurity (inför säsongen förstarankade Lawrence Hanover vann) så var Greyhound nu den störste. Och han skulle fortsätta att visa sin storhet i flera säsonger ytterligare.

Greyhound fortsatte att tävla till och med 1940, då han som åttaåring fick avsluta sin karriär. Under den tiden skulle han sätta alla världsrekord som var tänkbart möjliga. När han slutade hade han travat under den då gällande ”drömgränsen” en mile på 2:00 hela 25 gånger och noterades för 14 världsrekord varav vissa skulle gälla även efter det att hästen var död.

Det allra mest beryktade världsrekordet slogs 29 september 1938, då Greyhound var sex år.

Men vi går tillbaka i tiden ett år först. För redan 1937 hade han, först tangerat det gällande absoluta världsrekordet för att sedan också slå det. Det tidigare innehades av Peter Manning som 1922 travat en mile på 1.12,6. Det var det fjärde världsrekordet som Peter Manning noterade under 1921-1922 (det tidigare hade Uhlan (1.13,3) satt 1912).

Men under 1937, slog Greyhound alltså det 15 år gamla rekordet då han lufsade 1.12,1, en putsning med en halvsekund.

Tillbaka till 1938. Precis ett år efter det tidigare världsrekordet. Greyhound skulle nu genomföra en av travhistoriens mest episka uppvisningar. En vecka tidigare hade han tangerat sitt eget rekord, men nu var man fast besluten att trava ännu snabbare.

Och det gjorde han, Greyhound. Han bombade runt milen i Lexington på totaltiden 1:55 ¼ vilket omräknat i kilometertid betydde 1.11,6. Det är här värt att beakta att vi pratar om 1938 och att man knappast körde i ”jänkarbike” och att banornas underlag möjligen inte var i paritet med de vi är vana vid i dag.

Greyhounds absoluta världsrekord på 1.11,6 skulle, med rätta, visa sig vara exceptionellt svårslaget. Det var först 31 (!) år senare någon skulle betvinga det. 1969 travade fenomenet Nevele Pride (en annan häst värd en blogg) tre tiondelar snabbare när han i Indianapolis noterades för 1.11,3. Det rekordet skulle i sin tur stå till 1980 då Lindys Crown tangerade det och först 1982 blev Arndon den förste att gå under 1.11.

Med det i tanke förstår man att Greyhound onekligen var ett fenomen utan dess like. 1938 travade han tider som man alltså skulle matcha först 30 år senare och sedan slå 45 år senare.

Greyhound slog som sagt rekord i alla distanser möjliga. Från en kvarts mile till dubbla mile – och även under sadel. Över en och en halv mile sänkte han förresten de då gällande rekordet med, håll i dig, över tio sekunder. Låt vara att det var i ett time trial. Faktum var att det var ingen som riktigt tordes möta honom, varför han under en lång tid av sin karriär i stället gjorde uppvisningar med klockan som motståndare.

Hästens kanske mest spektakulära rekord sattes framför tandemsulky (!). I par med superstoet Rosalind (som förresten vann Hambletonian 1936, året efter Greyhound) gick han totaltiden 1:56 ¾ alltså i par med en annan häst. Liknande jippon saknar man nu, kanske något för Solvalla under Elitloppet? Här är en liten härligt gryning journal-film där du bland annat kan se tandem-racet.

I vilket fall, Greyhounds popularitet var enorm och den kvarstod långt efter att hans karriär var avslutad. Sin ålderdom framlevde valacken på en gård i Illinois och hans stall var faktiskt utrustat med ett väntrum, för att kunna ta emot alla beundrare som kom för att se stjärnan. Hans gästbok (ja, han hade en sådan) var undertecknad av besökare från USA:s samtliga 50 stater och från ett 30-tal andra länder.

Här kan du se en käck film från när bland annat Greyhound kommer hem till gården efter karriären avslutning.

1965 (när det ännu var fyra år kvar innan hans absoluta världsrekord skulle slås) somnade Greyhound in efter ett långt och härligt liv. Han var då 33 år gammal.

Vilken som är den bästa travhästen genom tiderna?

Frågan kvarstår.