Grattis på födelsedagen, Macken!

Nog är det så att det med jämna mellanrum dyker upp en travhäst som vinner mitt hjärta, som jag gillar liter mer än andra av vilken orsak det än må vara.

Men när det kommer till epitetet ”favorithäst” har jag bara en.

Och så kommer det förbli.

Det var 1988 och min första kärlek slog ut i full blom en solig söndagseftermiddag i en sliten soffa i Högsbohöjd i Göteborg. Via en tv-skärm. Under några minuter sände vår gamla Salora ut bilder från Solvalla som för alltid skulle etsa sig fast i mitt minne.

Jag har skrivit om det här förut. Många gånger. För det var en för mig mycket viktig händelse.

Den 29 maj 1988 skedde den enskilda händelse som är den främsta orsaken till att jag nu skriver de här raderna.

Det är snart 26 år sedan.

I dag fyller den hästen som gjorde det 30 år.

[caption id="attachment_261" align="alignright" width="175" caption="Mack Lobell i sin hage. Foto: Martin Langels, ALN"][/caption]

Mack Lobell, det här är mitt sätt att säga grattis. Och tack.

Sagan Mack Lobell tog sin början långt tidigare än den där söndagen på Solvalla 1988.

”Macken” föddes den 28 april 1984 på Lana Lobell Farms i staten New Jersey i USA.

Tävlingsdebuten skedde lite mer än två år senare. Närmare bestämde den 10 juni 1986. Då vann så klart Mack Lobell direkt. I ett elimineringsförsök till New Jersey Sire Stakes. ”Macken” vann även det påföljande loppet under samma förhållanden men fick i finalen nöja sig med tredjeplatsen. Det var hästens första och en av de sällsynta, förlusterna, genom karriären.

Chuck Sylvester tränade men i de här tre första starterna och ytterligare en var det Bill O’Donnell som körde. Men i nästa start dök för första gången den kusk upp som skulle bli den starkast förknippade med hästen: John D Campbell.

Loppet var det största för året: Peter Haughton Memorial, men Mack Lobell åkte på ännu en förlust och slutade tvåa bakom Jan Nordins Ditka Hanover.

Men som treåring skulle ”Macken” var i det närmaste omutbar.

Segertåget inleddes med seger i Yonkers Trot och det blev ytterligare tre segrar (bland annat i Beacon Course) innan hästen tog hem det första heatet av Hambletonian.

Hambot kördes då som heatloppet och Mack Lobell gjorde processen kort med sina motståndare i det andra heatet.

Han drog direkt till ledningen men fick över sista bortre långsidan elak press av Waikiki Beach (som sedan skulle bli far till Varenne) och bakom smög Napoletano med perfekt i draget.

Men Napoletano skulle aldrig ha skuggan av en chans. Då Waikiki Beach galopperade i sista sväng satte Mack Lobell allt på ett kort – och bara länsade undan över upploppet. Överlägsen. På nya löpningsrekordet 1.10,6. (Spotlite Lobell var för övrigt trea). (Se loppet här).

Det är dock påföljande lopp som kom att kanske bli det mest legendariska. Det utspelade sig på Springfield Fair i staten Illinois.

Världsrekordet vid det här tillfället löd 1.10,5 och var satt av Prakas på Du Quoin knappt två år tidigare. (Mack Lobell var alltså en tiondel från tangering i Hambletonian).

Mack Lobell blåser till täten direkt. Det står redan efter några hundra meter travade klart att det bara är en häst i loppet. Och lika klart står det att det finns ett annat mål än att bara vinna.

Referenten jobbar in Mack Lobell, följer varje passering som hästen gör i förhoppning om att han nu ska slå världsrekordet. Men ”Macken” slår det inte bara. Han krossar det. Raderar ut det med åtta tiondelar. 1.09,7 stannar klockorna på. Den första tiden i historien under 1.10. (Se loppet här).

Det rekordet stod sig nästan sju år. Fyraåriga stoet Beat the Wheel noterade 1.09,5 på Meadowlands 1994. Pine Chip travade hiskeliga 1.09,0 några månader senare i Lexington.

Tyvärr fick Mack Lobell inte kröna treåringssäsongen med att vinna ”Triple Crown”. I finalen av Kentucky Futurity blev Napoletano nu för svår. ”Macken” blev tvåa efter att ha vunnit det ena försöket.

Nu är vi framme vid 1988. Mack Lobell är nu fyra år. Jag är nio och snart ska han förändra min världsbild.

Men för honom börjar det den 17 april. En enkel seger på Raceway Park. Ytterligare tre segrar tas innan hästen åker hela vägen över Atlanten och till Solvalla.

Den redan legendariske svarte hingsten kommer i angeläget ärende. Han ska vinna Elitloppet.

Mystic Park-sonen vinner sitt försök enkelt. Det på 1.12 blankt före Nealy Lobell, Grades Singing och Big Spender. Franske Potin d’Amour utslagen som femma.

Strax innan hade Sugarcane Hanover vunnit det första försöket före Napoletano (på 12,3) efter att båda hästarna inlett med stor startgalopp men ändå hämtat i kapp och helt akterseglat sina motståndare i en oförglömlig uppvisning.

Det är inte direkt otroligt att det där satt i benen för Sugarcane och Napoletano. För i finalen lite senare hade de ingen chans. Mack Lobell drog till täten och bara länsade undan. Campbell håller tömmarna och pisken högt mot solen som skimrar i hingstens svarta skinn. Ni har sett det där många gånger. (Se loppet här).

Det är här något händer i mig. Jag kan liksom inte släppa det. Jag blir besatt. Den där bilden spelas upp, gång efter gång efter gång och jag kan inte bli av med den.

Den har fortfarande inte lämnat mig. Jag ser den med jämna mellanrum framför mig ännu.

Och det är jag evinnerligt tacksam för.

Efter triumfen på Solvalla vänder Mack Lobell hemåt igen. Han noteras bara för två förluster under året. Den ena kommer i det bästa loppet som kanske någonsin körts: March of Dimes på Garden State Park i november. Här får Sugarcane Hanover sin revansch då han speedar ner ”Macken” och dödenstravande Ourasi. (Se loppet här).

Till femåringsäsongen 1989 har Mack Lobell sensationellt köpts till Sverige och John-Erik ”Goya” Magnusson. Debuten sker i början av maj i Algot Scotts Minne. Veijo Heiskanen kör hästen till seger före Nealy Lobell och Callit.

I nästa start ska han försvara sin seger i Elitloppet. John Campbell är på plats för att åter sköta tömmarna. Men nu visar Mack Lobell sitt lynne; han vill inte alls och galopperar hejdlöst redan innan bilen släppt fältet.

Han kan sedan aldrig riktigt komma in i loppet och är chanslös att ta en finalplats. Meadow Roland vinner lätt från täten.

Ingen skugga ska falla över Napoletano som till slut vann finalen men jag minns resten av den Elitloppssöndagen som ett antiklimax.

Det tog två månader innan han startade igen. Då blev det seger i Hugo Åbergs. Veijo satt åter i sulkyn.

1990 inledde Mack Lobell med att redan i januari starta på Jägersro. Men han slutade tvåa och klockades till 1.16,2a.

Det blev dock hästens enda förlust som sexåring.

Resten av säsongen var ett enda segertåg. Till starten i Klosterskogens Elitlopp i april hade Thomas Nilsson hoppat upp i sulkyn och han skulle därefter köra hästen i varje start som kvarstod i hans karriär.

I Elitloppet kom revanschen. Mack Lobell var åter i en klass för sig. Hingsten stegade bara undan för Nilsson (som var utrustad med mikrofon, jag minns det så väl) över upploppet och vann på 1.11,0 med fem tiondelar till godo på Peace Corps och Florida Jewel. (Se loppet här).

Totalt vann han 14 av sina 15 lopp det året. Däribland även Kalmarsundspokalen, St Michel-Ajo och Grosser Preis von Bild.

1991 blev Mack Lobells sista år på tävlingsbanan. Sex segrar på åtta starter. Det blev ingen ny start i Elitloppet det här året.

Sista segern kom på Kalmartravet den 3 juli. Då efter att ha varit borta sedan förlusten i ett försök till Olympiatravet på samma bana i slutet av mars.

En start till skulle han göra. För att åter vinna St Michel-Ajo i Finland. Men det lyckades inte. Han fick se sig besegrad av skrällen Slybowl Hanover och Hekki Korpi.

Sedan fick det räcka för Mack Lobell. Fanns väl heller inget mer att bevisa.

94 starter gjorde han. 71 av dessa resulterade i seger. Nästan 22,5 miljoner kronor travade hästen in under en karriär som för alltid kommer vara ihågkommen.

Som avelshingst gav han liv åt 398 svenskfödda avkommor. De har tillsammans travat in nästan 120 miljoner kronor. Och även om ingen av dem blev någon megastjärna (Mack Action Ås bäst med 4,3 miljoner) så har han som morfar kunnat njuta av bland annat Commander Crowe, Jaded och Malabar Circle Ås.

Men nu lever Mack Lobell sedan länge ett stilla pensionärsliv på Menhammar.

Och i dag fyller han 30 år. Det är återigen fascinerande att tänka på hur snabbt tiden går.

Jag minns allt det där som om det hände alldeles nyligen.

Grattis på din födelsedag, ”Macken”! Hoppas du får en trevlig dag.

Och återigen: tack.

Daniel Olsson